obehaglig tanke

jag blev ganska upprörd idag
när jag insåg att någon gång,
någonstans,
har någon säkert tagit en guldfisk ur ett akvarium
och lagt den på en upphettad spisplatta
så att den dog och brändes fast.
sjuka galningar, att de ens fick tanken.
jag blir så arg.

fönstret och vattenglaset

ok, låt oss klara upp det här en gång för alla.

Jag satt hos Daniel en vinterkväll, ca 2003. Han hade två datorer bredvid varandra i sitt rum och vi spelade arc över internet. Det var varmt, men lugnt och bra. Jag dog tillfälligt i spelet och Daniel passade på att fråga om jag kunde öppna fönstret. Jag skulle tillbaks in i matchen inom 7 sekunder men ställde mig snabbt upp och öppnade det, fick sträcka mig över en stor planta som stod ivägen så jag såg knappt vad jag gjorde. MEN, tydligen hade Alexi varit där kvällen innan och ställt sitt glas med vatten på fönsterbrädan! Det välte och spilldes ut över tangentbordet, och även ned där bakom vid hårddisken. Jag fick panik, visste bara att vatten och elektricitet är farligt tillsammans, så jag fruktade för både datorn och våra liv! Det var kaos och mina händer vevade omkring, jag hojtade förtvivlat, tog till handdukar för att få bort vattnet, väntade mig en explosion närsomhelst. Daniel satt lugnt kvar bredvid, han visste väl att det inte var nån fara eftersom det var "jordat" eller vad det var. Och så slänger han ur sig nåt så idiotiskt som "du kanske borde ha sett dig för." wtf. VARFÖR skulle jag ha sett mig för? Visst, i efterhand så "borde" jag ju såklart ha gjort det, tekniskt sett, för då hade jag ju sett vattenglaset och inte haft ned det. Men BORDE? VADÅ BORDE? Det fanns ingen som helst anledning för mig att se mig för i den situationen, han bad mig öppna fönstret och jag gjorde honom den tjänsten i all hast, trots monitorn och plantan och allt vad det var i vägen, och det borde förresten inte ha stått något glas där överhuvudtaget. Ingen varning fick jag heller, så det fanns ingen anledning alls för mig att anta att något kunde hända.... Vid det här laget var jag fortfarande uppe i varv och väldigt defensiv, så det blev en arg och galen diskussion där.

Men frågan kvarstår. Vem var skyldig? Jag, som hade ned glaset, Daniel som bad mig öppna fönstret, eller Alexi som ställde glaset där från första början. Notera att det omöjligt kunnat hända om alla inte gjort sitt. Och även att Daniel var den enda som var där genom hela förloppet; länken i kedjan alltså. Som jag ser det hade alla en viktig del i den, och det är inte rätt att jag får hela skulden bara för att jag råkade ha den sista. Fallet kommer väl upp någon gång varje år, och det blir alltid jag som hamnar med ryggen mot väggen och får låta de verbala armarna veva. Inte rätt. Det var ju omständigheterna, och vilka var det som ställde till dem nu igen? Just det. Så på ett sätt var jag till och med HELT oskyldig. *duckar*

sitter i kassan

Jag blev kallad genom högtalarsystemet på jobbet idag.

"Ett personalmeddelande: Kan Stefan komma till kontoret, tack? Stefan till kontoret."

"WHO SNITCHED!!" utbrast jag i förvirrat raseri, med stirrande ögon mot två praktikanter som plockade vid en hylla. "I know one of you rats did it," fortsatte jag argt på engelska, "you scumsuckers, cockaroaches, you little.... NOW DON'T YOU RUN AWAY FROM ME!!" och jag tror att självaste Pacino hade blivit imponerad av min vrede.

Väl vid kontoret visade det sig att de bara ville att jag skulle sitta i kassan ett tag. Visst. Jag har ju gjort det några gånger nu de senaste veckorna, tycker att det är ganska roligt faktiskt. Lite tjatigt ibland men småtrevligt och drägligt för det mesta. De flesta av kunderna håller sig på sin kant, ett fåtal får jag läxa upp med mummel och arga blickar. Det enda jag inte gillar är väl det där fåtalet och framförallt alla tekniska problem med kassamaskineriet. Kvittorullar som tar slut, kortterminaler som fryser sig, rullband som stannar så att jag hela tiden måste trycka på min pedal. Allt detta till otåliga blickar och harklingar från kön.

Ibland blir det stressigt. Då gäller det att inte låta sig påverkas, att behålla lugnet och sansen. Det gör inte jag. Jag skriker obehärskat på kunderna när de blir för många. ”Ni får ta en annan kassa! Jag ska stänga snart!” Sen går jag och tar ett glas vatten i fikarummet, bråkar kanske med någon kollega, gråter, kör ett snabbt ärende i badrummet. När man hämtat sig är det bara att återgå ut till sin kassa och kriga vidare igen. Vilket inte är så illa som det låter, det mesta går på automatik och man befinner sig ändå i ett drömlikt stadie för det mesta, tiden går rätt fort. Det brukar röra sig om en 4½ timme, om man har tur och inte får sitta en hel 9-timmars dag från öppning till stängning, sen loggar man ur sin kassa, samlar ihop alla kvitton och diverse dokument i sin kassalåda och lämnar in den i det hårdbevakade kassarummet. I bästa fall är differensen inte alltför stor, då kan det bli problem. Det ryktas tyst om en tortyrkammare i byggnaden, dit vill man ju inte.

Mycket pengar håller man i sin hand om dagarna. Många mynt och kort som man inte vet vart de har varit. Obehagligt. Om jag fortsätter tänka på det blir jag nog snart tvungen att ha silkesvantar på mig, som en kassörska på Ica Maxi hade förut.

andas i en påse

det lilla barnet vill ha snö till jul. jag ger det lite snö i en påse.

- var maten god?
- ja, godare än smuts och slaggprodukter i en påse.

vad har hänt med kinden, Björn? den ser ut som en påse.

- vilken söt undulat, den får nog plats i min påse.
- men då dör den ju!
- ja.

han heter egentligen Bosse, men du kan kalla honom påse.

- vill du ha kvittot?
- inget kvitto tack, men jag tar gärna en påse.

om detta är din ögonsten, är det där min ögonpåse?

oväder när jag vaknade

Inget gick min väg idag. Det bara blixtrade och åskade utanför mitt fönster, och hällregnade. Jag gick besegrat upp och drog ur alla sladdar till de viktigaste apparaterna. Sen ville jag ha frukost, men hittade ingen god mat. Det hela kändes bara så grått och eländigt. Blixtarna och dundret fortsatte där ute och jag la mig i soffan och grät när det åskade som värst. Jag tog ovädret väldigt personligt. Öppnade olyckligt ena fönstret och stirrade ett bra tag upp mot himlen, försökte till slut överrösta regnet: "Have I done something wRONG!!" röt jag i min bästa Stefano DiMera röst. Som svar fick jag en blixt i huvudet och ramlade ned på soffan och grät igen.

geting på en handske

en geting som hade satt sig
på en handske ute i trädgårdslandet
sitter helt orörlig i blåsten
kanske död, kanske levande
jag lyfter handsken, viftar på handsken
och getingen sitter kvar
ja, kanske död,
det är den, kanske
stackars geting, kanske död
och jag petar
och getingen sticker mig ändå
och jag skriker förfärat ut i blåsten.
Hade behövt en handske

han blev arg på visa-kortet

För några veckor sen var jag i en tv-spelsaffär och köpte en ny handkontroll. "Har du bonuskortet?" undrade en kille kassan. "Ja, men det ligger hemma tyvärr" svarade jag och la märke till en rolig affisch bakom kassan. Sen tittade jag upp och såg att han blängde irriterat. "ALLTSÅ, HUR BARA GLÖMMER MAN BONUSKORTET EGENTLIGEN?" Och jag trodde han skämtade först, men efter några långa sekunder insåg jag att han menade allvar trots allt. Han tog upp ett platt silvrigt litet etui och visade menande hur han själv brukar förvara sina kort... "HAR DU INGEN SÅN HÄR?" Duktigt, tänkte jag och frågade "Men det är okej, jag kan väl köra utan bonuskortet då?" Och så räckte jag fram mitt Visa, han tog emot kortet, och så började han trycka det väldigt hetsigt och hårdhänt genom terminalen på ett märkligt sätt, fram och tillbaka, alldeles för hårt som sagt, i flera sekunder. Jag förstod verkligen ingenting. Ville han ha sönder kortet som hämnd för att jag glömde bonuskortet? När han räckte tillbaks det och vi var klara hade jag en olustig känsla, jag var lite för paff för att ha något att säga och gick bara. Men mycket riktigt skulle det visa sig att magnetremsan har fungerat dåligt sen dess! Funkar varken i bankomater eller vanliga terminaler längre, kassörskorna måste knappa in för hand när jag handlar numera, det är inte så kul! Jag lämnade in kortet på banken idag och får vänta några dagar på det nya! Va fan. Och jag VET att det var han som gjorde det, är ganska säker i alla fall. Så vad gör jag? Borde jag döda Bill? (Han hette Bill.) Nej, det borde jag såklart inte, men jag borde gå tillbaks och säga nånting i alla fall. Så där kan man ju inte göra.

True story.

jonna blev ett ärr

Jag har ett litet ärr på insidan av min vänstra hand, precis under tummen. Det hände för fem år sen, sommaren 2002, då jag i min tidigare ungdom var en simpel sommarjobbare i en läskfabrik. Det var tidigt på morgonen och jag stod bara och skar upp några sega snören med en slö kniv. Men plötsligt gick ett snöre av när jag inte var beredd, och med ett ryck åkte kniven in i den motsatta tummen som höll snöret! Det blev ett ganska otäckt sår, blödde inte så värst mycket men det var väldigt öppet och köttigt. Jag var chockad, började vackla därifrån för att hitta någonstans att plåstra om handen, och just då kom en söt sommarjobbare gåendes där framme. Hon hette Jonna och betydde allt för mig. Jag var ju lite förtjust i henne, och hoppades väl på sympati antar jag, så jag stack fram handen för att visa vad som hade hänt. Men då blev hon arg, och skällde ”Vad fan gör du! Vad äckligt! Ta bort det där från mig!” och jag blev ju såklart både förskräckt och förkrossad. Inte så kul, det var verkligen hemskt, på den tiden en av de största tragedierna i mitt liv. Och varje gång jag ser det här ärret på min tumme väcks minnena till liv, för det är allt jag har kvar av henne. Så man kan säga att Jonna blev ett ärr.