Tänk dig mig liggande, sovande i sängen, dreglande på kudden, snarkande, och allmänt glåmig i håret. Det luktar unket och instängt i rummet. Jag är svag, omedveten, totalt inåtvänd och utan en tanke på hur det ser ut, djupt bortkopplad från den fysiska världen. Det är ingen vacker syn eller tanke. Verkligheten är inte snygg.
Tänk dig däremot vad som försiggår i det där lilla huvudet; vilken magisk värld som uppenbarar sig innanför ögonlocken. Logik tvistas och alterneras från höger upp till vänster, tillbaks ned till den söta rödhåriga kassörskan på ica. Den gråa vardagen sätts i sköna färger efter eget behag. Jag upplever rymdfärder och tidsresor genom de inre portalerna så att säga, glädjemöten i svävande hissar, och ibland till och med total överlycka i scenarion där gamla misstag tillfälligt har raderats. Scenerna utspelar sig i en alltid surrealistiskt välbekant och skyddad miljö. Det är stundtals hisnande, men jag lever runt i upplevelserna och lyckas ibland till och med ta kontrollen själv. Det är då jag börjar dansa och sjunga, och komma överrens med människor. De lyssnar på mig och jag inspirerar dem, oftast en viss rödhårig kassörska så att det bär tillbaks till den svävande hissen. Några tavlor och öppna landskap senare har jag hamnat på toppen av en höjd där jag får överblick, kanske gör nån stor upptäckt eller genombrott i mitt tänkande, bara för att glömma dem och springa vidare till en mörk landsväg där en arg skuggfigur plötsligt jagar mig. Han tänker döda mig! Men någonstans där framme ser jag den rödhåriga kassörskan som också springer ifrån honom, och jag måste rädda henne! Jag hinner knappt uppfatta hur men snart har jag lyckats och plötsligt befinner vi oss tillsammans i hissen igen. Så blir det ett lyckligt slut? Nja, där någonstans börjar hissen falla och just som den ska slå i marken vaknar jag med ett ryck.
Sen är man tillbaks i det där rummet. Varje morgon. Och oftast inte av mig själv, utan mest av frenetiska skrän från klockan - vid helt fel tidpunkt i ett avgörande skede i en dröm, där en viktig sanning just ska uppdagas - till en trist verklighet som inte alls stämmer in på vad jag just blev så upprymd över i drömmen. Upp, stress, iväg. Jobb, hem, kväll. Sen är det äntligen sömn igen. Repeat cycle. Släng in en mardröm eller två ibland, det kan ju inte alltid bli som man vill.
Klart att man tröttnar.
Men vad vill jag då? Vet såklart inte. Att leva i en behaglig dröm på heltid vore ju det ideala, men det går ju inte. Att gå tillbaks ett par månader till bättre tider vore ju också trevligt, men det går ju inte heller. Borde jag kanske gå till den där affären istället, ta tag i livet och se till att det verkligen blir på riktigt med den där kassörskan? Kanske. Jag får fortsätta sova på saken.
torsdag, oktober 26, 2006
onsdag, oktober 04, 2006
personalmötet, del 1
Vi satt samlade i fikarummet för ett kort personalmöte.
"Det finns fiender i det här rummet" sa jag och stirrade trängt mot väggen framför mig. ”De är FIENDER.” Jag syftade på kassakycklingarna som satt bredvid.
Det blev tyst.
Kassakycklingarna har vänt sig emot mig på sistone. De har fått för sig att jag är snurrig och inte respekterar mina arbetsuppgifter eller följer kassaschemat! Det har visserligen varit sant den senaste tiden, men de har sig själva att skylla efter alla hönor som har gjorts av småfjädrar, allt tissel och tassel och tjafs och gnäbb och all dynga som skvallras när jag är utom synhåll men inom hörhåll. De behöver uppenbarligen någon att hacka på, och verkar ha ställt in sig på att det är jag som är den galna. Och med ett annat bemötande hade jag inte behövt vara det, men ibland är den här metoden det enda som fungerar.
Så nu satt vi här på mötet och jag hade ordet.
Jag ställde mig stormigt upp, stolen ramlade bakom mig. Ingen rörde på sig, alla satt som förstenade och höll andan, tysta som möss. Det lät som att någon höll tillbaks gråt. De bara satt där, antagligen skräckslagna, och undrade vad jag skulle säga. Jag fortsatte stirra in i väggen medan jag harklade mig. Och så inledde jag min monolog:
”Kollegor! Kamrater! Underordnade! Fiender...
jag har något att säga till er alla.
Jag kom hit för ett och ett halvt år sen. Det var roligt till en början, jag blev snabbt kemiansvarig och blev allmänt hjälteförklarad. SEN, efter 10 månader, hände något. Jag blev störtad från tronen och chefen var plötsligt emot mig. Jag förlorade min titel, min avdelning, mitt ansvar och mitt allt. Försök gjordes på min karaktär och jag kastades till botten utan någon egentlig förklaring, och som om inte det vore nog satte man mig i kassan vilket inte kan tas som mycket annat än en skymf. Man sätter inte Gretzky på målvakt! Man tar inte en kompetent och kapabel ungtupp på väg upp och slänger honom till kycklingarna. Det är under min värdighet att sitta bland kycklingarna dag ut och dag in, framförallt sen kycklingtjafset vändes mot mig. Och så har jag även insett vilken dålig lön jag har till råga på vantrivseln... så ni kan ju tänka er hur trött jag är på många av er just nu, ledningen inkluderad, och på hela stället faktiskt!”
Jag stannade upprört upp och lät blicken vandra ned till bordet, granskade föraktfullt mina åhörare som bara satt där. Ingen vågade möta min blick. Vid det här laget var många av dem röda i ansiktet av gråtfärdighet och vanmäktig ilska, tagna av stundens allvar och sanning. Några gömde sina huvuden mellan armarna på bordet. De skämdes. Jag också, å deras vägnar. Men jag var inte klar:
”Vad jag behöver är en egen avdelning att ta hand om, mer frihet och mer att säga till om. Jag vill ha personal att sätta i arbete om något behöver göras. Mer rörlighet, mer omväxling och variation. Gärna ett eget skrivbord någonstans, det spelar ingen roll vart så länge jag bara får sitta och vara för mig själv ibland och drömma mig bort från era vakande ögon. Och lååångt borta från kassalinjen helst! Men skrivbordet är inget krav. Det är det däremot att ni tar tag i avfallsproblemet snart, jag tänker inte acceptera fler avskrädespallar i kemirummet. Inte heller några fler beordrande toner från "högre ort," du vet vem du är. Och nu tänker jag inte ta mig alltför stora eller många friheter, men är det orimligt av mig att vilja ha bättre betalt, så som jag har slitit för det här företaget? Jag kräver inte mycket, någon symbolisk krona över minimilönen bara. Ge mig det, och kemiavdelningen igen som sagt, så kan jag tänka mig att stå ut ett par månader till åtminstone."
Någonstans där började chefen skruva på sig.
(forts. följer)
"Det finns fiender i det här rummet" sa jag och stirrade trängt mot väggen framför mig. ”De är FIENDER.” Jag syftade på kassakycklingarna som satt bredvid.
Det blev tyst.
Kassakycklingarna har vänt sig emot mig på sistone. De har fått för sig att jag är snurrig och inte respekterar mina arbetsuppgifter eller följer kassaschemat! Det har visserligen varit sant den senaste tiden, men de har sig själva att skylla efter alla hönor som har gjorts av småfjädrar, allt tissel och tassel och tjafs och gnäbb och all dynga som skvallras när jag är utom synhåll men inom hörhåll. De behöver uppenbarligen någon att hacka på, och verkar ha ställt in sig på att det är jag som är den galna. Och med ett annat bemötande hade jag inte behövt vara det, men ibland är den här metoden det enda som fungerar.
Så nu satt vi här på mötet och jag hade ordet.
Jag ställde mig stormigt upp, stolen ramlade bakom mig. Ingen rörde på sig, alla satt som förstenade och höll andan, tysta som möss. Det lät som att någon höll tillbaks gråt. De bara satt där, antagligen skräckslagna, och undrade vad jag skulle säga. Jag fortsatte stirra in i väggen medan jag harklade mig. Och så inledde jag min monolog:
”Kollegor! Kamrater! Underordnade! Fiender...
jag har något att säga till er alla.
Jag kom hit för ett och ett halvt år sen. Det var roligt till en början, jag blev snabbt kemiansvarig och blev allmänt hjälteförklarad. SEN, efter 10 månader, hände något. Jag blev störtad från tronen och chefen var plötsligt emot mig. Jag förlorade min titel, min avdelning, mitt ansvar och mitt allt. Försök gjordes på min karaktär och jag kastades till botten utan någon egentlig förklaring, och som om inte det vore nog satte man mig i kassan vilket inte kan tas som mycket annat än en skymf. Man sätter inte Gretzky på målvakt! Man tar inte en kompetent och kapabel ungtupp på väg upp och slänger honom till kycklingarna. Det är under min värdighet att sitta bland kycklingarna dag ut och dag in, framförallt sen kycklingtjafset vändes mot mig. Och så har jag även insett vilken dålig lön jag har till råga på vantrivseln... så ni kan ju tänka er hur trött jag är på många av er just nu, ledningen inkluderad, och på hela stället faktiskt!”
Jag stannade upprört upp och lät blicken vandra ned till bordet, granskade föraktfullt mina åhörare som bara satt där. Ingen vågade möta min blick. Vid det här laget var många av dem röda i ansiktet av gråtfärdighet och vanmäktig ilska, tagna av stundens allvar och sanning. Några gömde sina huvuden mellan armarna på bordet. De skämdes. Jag också, å deras vägnar. Men jag var inte klar:
”Vad jag behöver är en egen avdelning att ta hand om, mer frihet och mer att säga till om. Jag vill ha personal att sätta i arbete om något behöver göras. Mer rörlighet, mer omväxling och variation. Gärna ett eget skrivbord någonstans, det spelar ingen roll vart så länge jag bara får sitta och vara för mig själv ibland och drömma mig bort från era vakande ögon. Och lååångt borta från kassalinjen helst! Men skrivbordet är inget krav. Det är det däremot att ni tar tag i avfallsproblemet snart, jag tänker inte acceptera fler avskrädespallar i kemirummet. Inte heller några fler beordrande toner från "högre ort," du vet vem du är. Och nu tänker jag inte ta mig alltför stora eller många friheter, men är det orimligt av mig att vilja ha bättre betalt, så som jag har slitit för det här företaget? Jag kräver inte mycket, någon symbolisk krona över minimilönen bara. Ge mig det, och kemiavdelningen igen som sagt, så kan jag tänka mig att stå ut ett par månader till åtminstone."
Någonstans där började chefen skruva på sig.
(forts. följer)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)