torsdag, maj 24, 2007

mc-hjälm i kassan

En storvuxen motorcyklist var och handlade hos mig idag. Jag stod i kassan och så kom han plötsligt fram och började lasta upp på bandet, la ifrån sig MC-hjälmen bredvid. Han behövde även batterier, så jag hänvisade honom till en hylla ett par meter bort medan jag blippade. Han gick dit, jag blev klar, och snart stod jag där och väntade på honom med MC-hjälmen framför mig. Den var svart och blank. Verkligen tuff. Jag tyckte såklart att det vore roligt att prova hjälmen, så jag tog upp den och satte den över huvudet. Det var varmt och alldeles tyst där inne förutom mina andetag. Mycket bra isolering. Jag såg ut genom visiret och såg mannen stå vid batterierna med ryggen mot mig. Det kändes overkligt. Jag skrattade till så att det ekade i hjälmen, och just då vände han sig om och skulle fråga något, fick syn på mig, och jag vet inte vad det var som flög i honom, men med ett ryck kom han farandes och verkade helt ursinnig. Han fick ett fast grepp om hjälmen med båda händerna och började rycka, slita och dra. Vilken överreaktion! Men hjälmen satt som den skulle, och remmen under hakan höll den väl på plats, den var orubbligt min för stunden. Den storvuxna mannen kämpade allt argare, och med rycken kunde jag urskilja ljudet av skrik och svordomar. Karln var alldeles från vettet. Jag rycktes våldsamt runt åt alla håll, men av någon anledning kunde jag inte vara rädd i den här hjälmen, det kändes bara komiskt och tryggt. Den var så behaglig. Hur mycket jag än fladdrade omkring där utanför var mitt huvud väl skyddat. Jag kände hur kroppen slog i kassadiskar, korgstaplar, taklampor och någon kund, och det borde väl ha gjort ont egentligen, men jag kunde bara skratta. Märkligt. Men så kom hjälmen till slut loss och jag landade platt på kassabandet och sprattlade till. Motorcyklisten frustade och svor, skrek någonting igen och frågade ”vad fan” jag tog mig till. Jag kravlade tillbaks till kassastolen och satte mig, sen avslutade vi affären som vanligt, han försäkrade sig om att det var rätt batterier och så gick han väl till slut. Jag kommer aldrig att glömma den där hjälmen.

måndag, maj 21, 2007

meddelande till världen

Jag kom in. Jag åker till Skåne efter sommaren. Så var det med det.

jag är över svante

Rektorer är bara skit.

En gång på lunchen när jag sprang omkring i matsalen med min bricka kom en matkärring och backade in i mig eller nåt, vi krockade och en potatis ramlade ned på golvet. Då blev hon arg och vände sig om och sa åt mig att plocka upp den! va fan. Så jag blev förbannad, det blev en del argumenterande och stirr, och det slutade med att jag flippade och fick tag i en servett och tog upp potatisen med den, höll den sedan hetsigt viftandes upp mot henne med orden "du borde verkligen ta och snyta dig med den här, tant!" Sen sa jag det igen, med ännu argare inlevelse: "SnYYyyYYT diIIIiiiig!!!"

Då blev jag skickad till rektorn bara för det. "YOU SET ME UP!!" ropade jag, vilt slitandes och åmandes medans de drog mig uppför trapporna upp till hans kontor.

Sen minns jag inget mer från den dagen.

Men, låt mig dementera: Det var inte läskigt, jag var inte rädd, och jag blev inte tvungen att gå ned och säga förlåt till damen i förkläde. Vidare tycker jag om potatis jättemycket sen dess, och jag hamnade hos rektorn många gånger igen och vi blev till slut goda vänner.

Skitsvante.

Nej, jag är över det där.

söndag, maj 20, 2007

klantigt på kvällen

På tal om risifruttin i knäet, växelpengarna i papperskorgen, skosnöret jag dammsög upp för ett tag sen, och allt det där.

Värt att veta är att jag har haft en bra dag idag. Städat, diskat, vädrat, dammat av, sjungit och gjort fint, gått igenom garderober och skåp, monterat ned påskpysslingen, hjälpt en spindel på traven när den ville ned i toaletten, spolat, svarat på brev och mail, tagit mig tid att fylla i viktiga formulär, sorterat roliga anteckningar, äntligen ställt videoklockan till sommartid, fotbadat, duschat, sett hunter x hunter och the office, skrivit viktiga listor och gjort klart ett mixband med det bästa av ghostface.

Skön dag framåt med andra ord, och så hände det här:

Jag lagade mat. I väntan på att den skulle bli klar gjorde jag en kopp te. Grönt te med honung i, en favoritkombination. När spaghettin var klar la jag upp den på tallriken som blev varm snabbt, sen tog jag tekoppen i vänster hand och tallriken i höger. För att inte behöva gå två gånger satte jag ketchupflaskan mellan handlederna och bar försiktigt ut alltsammans på en gång till vardagsrummet. Väl där började det bli varmt och bängligt, och ketchupflaskan började glida, så jag skyndade mig till soffan för att släppa ned den. Men det hände så fort, jag fick aldrig tid att koordinera min manöver, så istället för ketchupen släppte jag dumt nog med vänster hand så att tekoppen med allt det goda varma teet föll till soffan. Hela dynan dränktes ned och det splashade på golvet. Väldoftande, visst, men inte precis vad jag hade tänkt mig. Och det hamnade just där jag hade tänkt sitta och äta dessutom, så allt var förstört. ”oh, for fuck’s sake.”

återigen.

fredag, maj 18, 2007

avvisad igen

Skickade ett meddelande till rektorn på min gamla skola idag.

"Hej! Vi var tvungna att fylla i ett formulär på jobbet idag. Jag vet inte riktigt vad det var om, men som 'närmast anhörig' skrev jag ditt namn och telefonnummer. Är det okej?"

Till svar fick jag bara ett kyligt "Vem är du? MVH Svante."

Så han har redan glömt mig... hårt.

torsdag, maj 17, 2007

ingen hobbyfärg

Någon kom fram på jobbet idag och frågade efter hobbyfärg. "Hobbyfärg..." upprepade jag långsamt betänksamt för mig själv med ett besvärat kisande mot andra sidan byggnaden. "Hobbyfärg..." igen som om jag stod och smakade på ordet. Det kändes inte bekant, frågan kom så plötsligt och ordet lät så främmande, så efter ännu en tankepaus snörpte jag argt på munnen och spottade ut det igen. "Hobbyfärg, nej, det har vi då visst inte." Jag slog fast det med bestämd avsky och gav människan en barsk blick. Stod sen kvar ett tag efter att kunden sagt "okej" och gått iväg, stirrade och hostade förbannat för mig själv, innan jag återgick till mitt arbete. Senare kom jag på att vi har ju visst hobbyfärg. Men då var det försent.

onsdag, maj 16, 2007

hjärtattack med trucken

True story:

Det kom en leverans mitt under ett personalmöte imorse så jag och en praktikant gick till lagret och mötte upp lastbilen. Jag var den enda av oss med truckkort så jag fick köra. Avlastningen i sig var en freak show där praktikanten helt utan en plan ställde pallarna i märkliga sick-sack-banor så att de till slut tog upp hela lagergolvet, men det är en annan historia.

När vi var klara och lastbilen hade åkt stannade jag trucken utanför porten och gick in och såg den här roliga oordningen praktikanten hade gjort, och vi skrattade åt det. Men tydligen hade inte handbromsen tagit där ute och parkeringen sluttar lite nedåt, så när jag 30 sekunder senare kom ut igen hade trucken rullat 60-70 meter bakåt ned för parkeringen mot korsningen nere vid vägen!! Hjärtat flög upp i halsgropen och jag sprang för att komma ifatt, kunde till slut klättra upp och få stopp på trucken SEKUNDERNA innan den skulle ha hamnat i diket vid vägkanten... Det kändes overkligt, jag andades ut i morgonluften och körde bara långsamt upp över parkeringen och tänkte på allt som kunde ha hänt, la t.ex märke till raden personalbilar som trucken hade rullat förbi på bara ett par meters avstånd. Sen ställde jag trucken utanför lagret igen och försäkrade mig noga om att handbromsen satt i innan jag gick in till praktikanten bland kartongerna igen.

Ingen hade sett händelsen, inte ens praktikanten. MEN, så sjukt nära som sagt... Trucken hade lika gärna kunnat vara liiiite mer riktad åt höger och rullat rätt in i en personalbil där vid sidan - chefens till exempel? Ser framför mig svischande sekvenser av lampkross, tjutande billarm, chef som kommer utspringande och resten springande efter, skrik och skäll, sparken omedelbart, stämd på försäkringspengar och skulder in i fördärvet, notis i Mitt i Haninge osv osv. De inte hade varit nådiga.

tisdag, maj 15, 2007

lördag, maj 12, 2007

tillbaks på jobbet

Idag kallade jag till bossmöte, men ingen kom. Jag fattade ingenting. Slog bara näven tyst i bordet och undrade för mig själv, fick de inte mitt memo?

torsdag, maj 10, 2007

drömmen om skåne

Nu ger jag mig av till Skåne för en dag, på äventyr och fuffens. Hoppas mest på det där med fuffens, vad det nu kan betyda. Jag får försöka ta reda på det. Eller, hmm, väldigt obehagligt och läskigt ord nu när jag tänker efter. Fuffens... FUFFENS? Hmpf! Får se hur mycket fuffens det blir egentligen, jag ska nog allt undvika det in i det sista. Fuffens, whatever you are, du tar mig aldrig levande!!!

Nåväl.

Men roligt lär det nog bli. Jag ser fram emot att strosa omkring i södermarkerna med karta och keps, skratta på skånska, kasta kex till en skock fåglar så att de börjar picka och pocka, och kanske köpa någonting roligt i en skånsk affär när jag ändå är där. Det ska bli så häftigt, bara att få vara på fri fot för mig själv på främmande spännande mark. Så många möjligheter! Kanske tilltalar jag någon skånsk kvinna och så blir hon kär i mig? Man vet ju aldrig! Nej, det här blir verkligen spännande. Och så svänger jag väl förbi den där skolan på något ärende också. Inget märkvärdigt, vi får hur det går med det, eller om jag ens går, jag kanske fastnar i en kvinna eller något annat fuffens på vägen. Det är ju sånt jag är så bra på! Jag är bara upprymd just nu, måste skynda mig iväg till tåget.

Svalöv heter orten.
Längst ned på kartan.



Yup.

tisdag, maj 08, 2007

missförstånd i kassan

Två grovsmutsiga byggjobbare med kantiga huvuden och dåliga tänder kom till min kassa idag; skulle köpa gängstänger, oljetråg, balkskor och liknande. Han som handlade verkade inte ha tillräckligt med pengar på sig. "Har'u 60 spänn?" grymtade han till den andra, som besvärat morrade och började gräva i sina fickor. "GULLIGT," sa jag, "ni delar på betalningen och grejer, som ett annat gift jävla par." Då fick jag en blåtira. vaFAN.

Vad hände med att bara ta saker och ting med en klackspark?

Sen kom en kvinna in, till synes ung och snärt, jag hann bara se henne lite snabbt från sidan. Det sägs tydligen att tjejer ska gilla när man är lite bestämd, så jag kollade uppenbart och länge på henne utan att vika undan med blicken. Hon slängde ett osäkert öga mot mig och fortsatte in. Yes, tänkte jag, ett frö var planterat. Men, när hon kom till kassan såg jag att hon var skelögd och gravt deformerad i den andra halvan av ansiktet, så nu kände jag mig plötsligt hemsk. Hon trodde säkert att jag hade stirrat på grund av deformiteten! Jag fick panik och visste inte hur jag skulle beté mig för att rädda situationen. Om jag nämnde missförståndet skulle det ju bara bli ännu värre. Irrade istället och flackade med blicken mellan henne och nästa kund, skrattade nervöst till honom där bakom, gav henne växeln tillbaks och låtsades som ingenting. Sen gick hon äntligen och jag kunde andas ut, lättad att det var över.

Jag stängde kassan och tog in lådan till kassarummet som vanligt, trött och blåtirad och rädd, eländig, men glad att äntligen få gå hem. Men så var den bara 12:24 och inte alls 14:30 som jag hade hoppats, så det var bara att himla med ögonen och gå tillbaks och köra två timmar till.

Hela den här dagen har präglats av missförstånd, det här var bara ett axplock. Borde man kanske börja sova lite bättre?

måndag, maj 07, 2007

runt brandbergen på 15 minuter

Brandbergen är ett ganska stort område ändå. Mest höghus och mycket betong, men lagom idylliskt med ett badställe, en park, ett litet centrum med ica, en pub, videobutiker, bowling, tandläkare, bio, pizzerior och allt liknande som man kan tänkas behöva, och om man går längs med bilvägarna runt orten så blir det väl åtminstone en 3-4 kilometer i omkrets. Inte att leka med alltså.

Mål: Att springa runt Brandbergen på mindre än 15 minuter.

Hittills hade jag bara försökt vid två tillfällen sen jag kom, båda gånger i försomras förra året, innan jag blev distraherad och glömde idén i nästan ett år. De gångerna blev det först 17:28, sen 16:35.

Idag blev det 15:59.

Jag fattar inte hur jag fixar det! Brådskar sällan, tycker inte om att anstränga mig utan syfte, men det här tar jag verkligen på allvar. Och det är alltid utan förberedelse. Jag får ett plötsligt infall när jag ligger i fåtöljen framför datorn, det bara kommer över mig, och minuterna senare är jag ute på språng. Tung i stegen, andfått frustrandes med torr hals och raspiga lungor, varm i kinderna och ganska uppgiven redan efter de första hundra metrarna, men med bestämda steg och desperat blick. Kroppen var ju inte beredd, så den mjölkar emot och tycks redo att kollapsa närsomhelst, men jag vägrar. På ren vilja och trots fortsätter jag frantiskt framåt i ringlande uppförsbackar, grimaserandes flåsandes och harklandes, spottar ut något blodsmakande och kopplar bort all trötthet medans tutande bilar passerar min springande kropp. De tycker inte om när jag springer vid sidan av vägen så där, men tyvärr måste jag göra det i brist på gångvägar. Sen kommer jag fram till en trottoar och börjar följa den, möter såklart en spektakulär ung dam och känner mig utsatt, ursäktar mig, hon fnyser, jag springer vidare och inser att jag inte har någon bra springstil längre. Inte alls som på den tiden då bara en elegant liten höftvick kunde få en hel skara flickor att sucka förtjust, nuförtiden är det mest bara säckigt och snubblande utan någon som helst grace. Men jag kan inte tänka på sånt just nu. Springer sammanbitet allt galnare med vevande armar, känner att jag börjar närma mig. Min enda tanke är att ta mig hem levande och kasta mig in under en svalkande dusch så fort som det bara är möjligt. Ökar takten sista sträckan när det börjar dra ihop sig, ser på klockan och inser att det redan har gått mer än 15 minuter, men fuggit, ökar på ännu mer tills jag äntligen är framme. PHEW! Utmattad och besegrad, klarade inte varvet på en kvart som jag hade hoppats. Den inre värmen är olidlig. Jag kommer hem, slår på vattnet och säckar ihop på golvet i duschen, ligger sen bara där och gråter, andas ut. Obehaget pulserar genom kroppen ett tag till innan det börjar avta. Jag ligger kvar och drömmer mig bort, somnar snart in. Det är så skönt. Vet inte hur länge jag sover, men till slut vaknar jag och känner mig återställd. Mina svarta springkläder är förstås genomblöta. Jag reser mig upp, stänger av vattnet och byter ut kläderna mot en fluffig badrock. Sätter mig i fåtöljen igen med en kopp te och ägnar resten av kvällen till att bara försöka glömma.

15:59 idag alltså. Två försök till om det fortsätter i den här takten. Jag vill klara det en enda gång bara, sen är jag nöjd.