Dämpat amöbaskrik

Jag hade en ost liggande i kylskåpet en gång, nån som hade haft med sig den och inte ätit upp. Jag vet inte så mycket om ostar förutom att jag tycker att de flesta är obehagliga eller i alla fall inget för mig. Men den fick vara kvar, jag antog väl att personen skulle komma tillbaka och äta upp sin ost till slut? Det hände i alla fall aldrig och efter en tid började jag besväras av den, varje gång jag öppnade kylskåpet kom en allt fränare illalukt slående emot. Och till slut tittade jag närmare på den en dag och petade med en gaffel, och konsistensen var verkligen konstig. På ena sidan var den hård och torr, och aningen missfärgad, och på den andra sidan var den mjukare och efter att ha nuddat den kunde jag nästan uppfatta rörelse. Det verkade som att den låg och pyste och skvalpade och tänkte, som att något levde därinne. Kanske något amöbaliknande? Uuaaahh!! Ordet "amöbaliknande." Det avgjorde saken, osten skulle slängas på direkten. Det gick fort och enkelt, jag la den bara i en plastpåse och knöt, och i sin tur la jag den påsen i en annan plastpåse och knöt, och kunde äntligen kasta det lilla knytet i sopnedkastet. Det var bara det att medan den föll föreställde jag mig skämtsamt hur det kunde ha hörts ett dämpat amöbaskrik inifrån påsen, och jag blev då med uppspärrade ögon väldigt snabb att stänga luckan igen och vrida om handtaget och stirra på det. Faktiskt var det en oerhört ryslig tanke, ett skräckfyllt sista anklagande dämpat amöbaskrik från en ost. Sen dess har jag fortsatt gå omkring med uppspärrade ögon och haft ett post-traumatiskt syndrom kring den där osten, och själv skrikit till vid ostdiskar jag råkat gå för nära i affärer, och undrat om händelsen kommer att förfölja mig.

Som ett klockspel med mina systrar

Jag mötte upp två lillesystrar igår, Sandra och Erika heter de, och vi hamnade på Bara Bistro Bar vid Medborgarplatsen. Sandra beställde våra första öl och jag gick upp och hittade ett bord på balkongvåningen ovanför, då satt det två killar och en tjej vid bordet intill som mest verkade prata om när baren kanske skulle stänga. Sen vände de sig till mig och frågade, "Hej, vet du när baren stänger?" och jag hade varit försjunken inne i mitt eget huvud men svarade på mitt obekväma uppriktiga sätt som ser ut så här

att vi just hade fått beställa så det ska säkert vara öppet ett tag till... Då svarade en av dem bara med nånting konstigt på låtsas-spanska, som att jag hade pratat otydligt eller nåt antar jag? Då tappade jag intresset direkt och slutade prata med dem, återgick till mitt. Och så kom mina två systrar upp med ölen och vi fortsatte med vårt. Men min ena syster Sandra hade lagt märke till att de sa nåt eller hånskrattade åt mig i smyg när hon var på väg, och hon är tuff så hon påtalade det direkt till dem, och då skämdes de och blev tysta. Sen satt vi bara och pratade tills nån väktare kom upp och annonserade att det här övre balkong-planet nu skulle stängas och det skulle endast vara öppet där nere. Så vi drack upp våra öl och började gå nedför trappan. Och då stod de där i trappan, de tre från tidigare, de två tuffa killarna och tjejen, och tydligen har min andra syster sett serien Orphan Black och älskar en "psycho bitch"-karaktär där i, så hon hade känt av deras märkliga nedlåtande energi innan och valde nu att gå förbi med "psycho bitch"-ögon på tjejen i gänget så att de tuffa killarna skärrat fick ställa sig emellan. Och de måste ha fattat varför direkt. OCH, det var först efteråt utanför när Erika nämnde vad hon hade gjort som vi pusslade ihop hur vi alla hade samverkat, på ett helt rätt sätt, och det var alltså att 1) jag svarade inte ens på deras hån 2) Sandra sa istället till dem så att de skämdes 3) Erika av alla personer skrämde dem en sista gång så att de ryggade tillbaka. Det hela hade gått till som ett klockspel, som en reaktion från en enda vacker organism som heter DON'T EVER FUCK WITH ME AGAIN. För vi är som ett klockspel.