stefanmedo 2.0

ett mästerverk från kassaskåpet

2012-01-18T18:57:00.032+01:00

Jag har varit hip hop-entusiast sen tidigt i högstadiet, det vet nog de flesta. Men jag gjorde även egna rhymes som jag spelade in på kassettband under en period. Nu hittade jag just en gammal vers från 2004, och det roliga med den här var hur bedrövad jag blev när den blev klar, för jag hade hunnit bli riktigt nöjd med texten men insåg att va fan, det här kan man ju inte visa för folk! "Masturbation?" Men nu har åren gått och jag är 28 så wtf, här har ni:

LYRICAL MASTURBATION

lyrical masturbation, ain’t it amazing
wordplaying my brain with great imagination
deep concentration in creation, straight breathtaking
aiming for that orgasm these fraud rappers keep faking
ejaculation into dope flows be the procedure
but first, gotta work, heavy breathing and eager
I’m free, I don’t need her! just me and my favorite pen
self-lovemaking intense when scribbling on pages again
this is what I do to get through the anxious night
I blast rhymes for pastime to satisfy my mind
striving to thrive in life and future relations
no baby being made but still a way of procreation
now, hand still in motion, I pen some final flows, and
the climax closes in, so this is it, I start focusing
holding my breath, soaking in sweat, almost exploding
no holding back, I just BUST IT... yeah, it’s that dopeness again

Det var några intensiva timmar (och research, HEHEHE) bakom den vill jag minnas. Frånstötande ämne kanske men inga överflödiga ord eller en enda dålig rad.
SB THE MC, I'm proud of you kid.

bra att det är vinter

2012-01-09T00:27:00.071+01:00

Det är väldigt frisk kall luft ute på vintern. Jag tycker om att andas den. Ibland tar jag till och med en fisherman's friend för att förhöja upplevelsen. Det har varit så hela vintern, jag har gillat kylan och börjat ge mig ut i den bara för att få driva runt. Förra året gjorde jag det en del med, men i år blir det nästan varje kväll. Det finns en Ica Maxi i närheten som jag brukar handla hos innan de stänger, som en bra anledning att gå ut i minusgraderna och mörkret och lyssna på hip hop och podcasts. Sen blir det långa omvägar hemåt när man går omkring och rappar med i verserna man kan utantill osv, och har vägarna för sig själv eftersom det är så kallt.
Det var bara det att idag måste det ha varit extra många minusgrader. Efter ett tag började det bli isande kallt för öronen. De blev frostlagda och frusna och säkert blåfärgade misstänkte jag, samtidigt som glasögonen skav ovanpå. Jag kupade mina händer och värmde öronen i den mån det gick, men händerna behövde ju även få värmas i fickorna. Jag tänkte att om jag bara hade haft en whisky så hade den kunnat hjälpa. Det sipprade in kall luft vid axlarna också, och jag besvärades av det ena och det andra och för en gångs skull var det knappt roligt alls att gå runt och lyssna på musik. Sen fick jag även för mig att glasögonen kunde sprängas för att det var så kallt. Glasen var ju bara någon centimeter från ögonen, så det hade i så fall varit riktigt illa. Då hade jag gått från att ha dålig syn till ingen syn alls, plus att jag med inlevelse kunde föreställa mig hur ohyggligt ont det skulle göra när splittret skar in i ögongloberna. Jag hade ropat ut min smärta upp mot skyn och ingen hade hört. Men det behövdes aldrig, jag tog mig istället huttrande hem och låste dörren efter mig, och tappade upp ett hett bad. Så den här senaste omgången var ingen kul upplevelse. Men det var okej.

jubel, jubel

2011-11-27T23:15:00.025+01:00

Jag var i Malmö för två veckor sen och gjorde en show bland annat (HAHA, "bland annat"). Det blev i alla fall succé, och nu har recensionerna börjat ramla in:

Stefan B******** lyckades fånga publiken i ett spindelnät av roliga historier om allt från hans tid hos Biltema till finsk humor till död och efterlivet i Prag. En berättare-performer som bokstavligt talat hade tiotals berättelser att välja från, och vars fantasi var gränslös.
http://cafemontag.blogspot.com/2011/11/cafe-montag-14112011.html

Värmande ord. Jag ska formulera ett tackbrev till recensenten, kanske skriva hennes namn i min nästa bok.

minns inte titeln på nintendospelet

2011-11-26T14:24:00.025+01:00

Jag kommer ihåg ett spel till Nintendo som var på svenska. Det var nåt slags mysterium och man skulle smyga omkring i ett läskigt hus och undvika att bli upptäckt av en obehaglig familj, och det var en kärnreaktor i källaren. Det är allt jag minns, och så kom man i alla fall in i köket efter ett tag och behövde ta en ost från kylskåpet... det var bara det att sen fick man gömma sig när någon kom in i köket, och han gick direkt till kylen och frågade: "VAR ÄR OSTEN?!" Sen började han springa omkring i huset och leta efter en!! Hehehe... Och jag kommer ihåg att min lillesyster Sandra hade varit livrädd hela tiden bara släppte kontrollen och sprang iväg när det hände.
Det var tjugo år sen och jag minns inte ens titeln tyvärr.

dagens ord

2011-10-17T22:58:00.001+02:00

Dagens ord: "styv". Det är roligt. Kan även användas istället för "sur", "arg", "irriterad" osv. Ex: "Nej nu blir jag fan styv!"

förvriden uppsyn

2011-10-16T22:07:00.065+02:00

Jag har fått två finnar de senaste dagarna. Det hade varit okej, men de är utplacerade olika högt på vardera kind som ger en subtil obalans och ansiktet ser helt förvridet ut. Man uppfattar knappt varför, det är bara något som verkligen inte stämmer. Det är nästan så att jag borde ta en bild så att ni får se. Men ni får ta mina ord för det istället. Och nu får det vara nog om det.

stefan tar över internet

2011-10-16T12:49:00.006+02:00

Jag har just gjort en twitter

STEFANMEDO 2.0

2011-06-16T17:23:00.191+02:00

"Är det nån därute? Det känns som att jag pratar med mig själv.
Ingen verkar känna till min kamp, allt jag kommer ifrån...
Kan någon höra mig? Jag antar att jag får fortsätta prata med mig själv.
Det känns som att jag håller på att bli galen. Är det jag som är den galne?
Ooohhh oooohhh oooohhh"
Hehehe. Ungefär så är det.
Det är juni 2011 och jag har haft något slags uppvaknande på sista tiden, och börjat göra armhävningar. Jag fick för mig att gå ut på en lång promenad för några kvällar sen och blev gående i tre fyra timmar genom gamla trakter, vissa som jag inte hade varit i på femton år. Det är lång tid faktiskt, femton år... Jag började tänka på hur mycket som inte är sig likt längre, t.ex att jag inte längre var rädd för den ödsliga ladan bakom Ica Maxi som en gång verkade så hotfull i skymningen, och som brukade verka som att den stirrade tillbaks på mig. Tvärtom den här gången kunde jag bara gå fram och nudda den, jag provade till och med att sparka men då lossnade en liten brädbit från gamla åldriga trät och det blev ett avtryck i väggen. Det ångrade jag såklart, det var inte meningen att förstöra, men kändes ändå mäktigt på ett sätt. Jag skrek och sparkade igen, och igen, och skrattade innan jag behövde kasta mig mot en buske vid sidan av för att spy. Det hade kommit så många intryck på samma gång. Sen kom jag till den obehagliga skogsdungen jag alltid fick springa förbi på kvällarna när skulle hem från en kompis, när jag bara var tio och trodde att det satt någon med en pilbåge i mörkret när jag sprang förbi. Men den här gången stannade jag och gick in i skogsdungen och ställde mig därinne, och såg mig omkring. Jag skrattade, för det var så lugnt därinne och jag var inte rädd längre, det är en helt ny värld man lever i nu. Så det jag ville komma till är att jag har blivit äldre, och känner mig äldre, och är äldre helt enkelt. Jag är snart 28 år och har gjort saker i världen, och har ännu mer att göra.
Hehehe... De här två händerna jag håller framför mig, vad ska jag ta mig till med dem? Jag fick för mig att jag ville ut och springa idag, så jag gjorde det. Sen ville jag göra femtio armhävningar på trottoaren, så jag gjorde det med. Jag bara gjorde dem, upp och ned och upp och ned medan skor och sandaler fick synas i perifirin bäst de ville. Jag bara fortsatte att göra dem frustande med blicken beslutsamt mot asfalten. Snart hörde jag ett imponerat stön från nån tjej, eller om det var jag själv som började få problem mot slutet, men så hade jag till slut gjort de femtio och reste mig och joggade vidare. True fucking story. Jag skulle kunna gå ut i skogen och dra upp ett träd från rötterna just nu, känns det som. Så med det sagt har jag i den här vevan valt att börja kalla den här sidan för stefanmedo 2.0 nu, för att markera att jag är i en ny tid.

vunnit en miljon

2011-04-01T20:35:00.014+02:00

Första april igen. Jag ringer runt och skrattar och ropar "JAG HAR VUNNIT EN MILJON!!" och så skrattar jag igen och lägger på. Sen drar jag en djup suck i mörkret och häller upp ett glas till. Sen nästa nummer på listan, och nästa och nästa. Det tar tid att ringa runt så här, det är många nummer på listan, men jag har gjort det i alla år och det är roligare än bara t.ex kryptiska sms med "vem är du?" "wtf???" "sluta ringa mig" osv. Men det roligaste är att JAG FAKTISKT HAR VUNNIT EN MILJON!!
Skål på er!

skämtade när jag skulle göra kaffe

2010-11-15T15:02:00.127+01:00

Jag gjorde kaffe och skulle fråga en lillesyster om hon också ville ha. "Jag gör kaffe, vill du också ha en kopp?" frågade jag, bara det att från ingenstans hade jag fått för mig att uttala "kopp" på samma sätt som när man säger "chipspåse". Med den pösiga mungipan.... Hehehe. Man kanske måste ha varit där, men det var i alla fall roligt. Nog om det.

besviken på balkongen

2010-10-01T18:58:00.081+02:00

Kaffe och smörgås på balkongen kunde vara kul, trodde jag. Men det var det INTE... Det var ju bara tråkigt, och kallt för fötterna så jag behövde ha dem på en pall... Jag blev besviken och ångrade direkt att jag ens hade gjort mig till. Åt bara långsamt av smörgåsen och väntade på att gå in igen. Jag fick en smula i mungipan, sörplade av kaffet och sneglade besviket ut emellanåt, och minuterna gick så sakta medan jag tuggade. Sen gick det några människor där nere, jag kikade ned på dem från över räcket och hörde hur de skrattade, de var säkert olyckliga men ville bara verka glada för oss utåt... Det kom för mig att kasta den resterande smörgåsbiten mot dem men den landade bara ljudlöst långt bakom dem tyvärr, och så försvann de runt hörnet. Och kaffet hade börja kallna på bordet... Nej, så jag gick bara in och hällde ut det i slasken och så fick det vara. Inget bra på tvn blev det heller, bara något som de påstod ska vara ett humorprogram men som inte har varit roligt en enda gång. Jag sa just högt till tvn, "Kuuul, jättekuuul" medan publiken skrattade åt nånting men om ni hade hört min röst hade ni förstått sarkasmen. Kort sagt är jag besviken på kvällen för att den har varit så dålig.

på en trädgren

2010-06-20T18:45:00.037+02:00

Jag sitter högt uppe på en trädgren och dinglar med benen. Det är inte så stadigt tyvärr men jag håller balansen. Kraxar skämtsamt mot fåglarna men det är bara jag som skrattar. Jag har faktiskt suttit här uppe en halvtimme nu och börjar bli orolig, hoppas att någon hittar mig innan skymningen. Det var en kul idé som urartade.

det plankas vid tunnelbanan

2010-05-02T20:46:00.061+02:00

Det plankas ofta vid tunnelbanan, alltså t.ex att det kryps ned under spärrarna och hoppas över dem. Sånt ser man varje dag, så det är ju ingenting. Men idag såg jag plötsligt en som inte kom krypande in, utan ut! Han kröp under inifrån och kom ut på utsidan! HAHAHA! Det var faktiskt det bästa jag hade sett på länge, för det var så märkligt. Mer sånt, tänkte jag och gav en uppmuntrande nick och fortsatte upp mot Gamla Stan. Du har just läst min första Stockholmskrönika.

"NEKAS!"

2010-03-20T04:22:00.070+01:00

Jag kom just hem. För någon timme sen använde jag mitt visa-kort men kom inte på koden, så de behövde legitimation. Och så ville de ha en signatur på kvittot, men då tog jag pennan och skrev "NEKAS!" istället och skyndade iväg, så när de går igenom de där kvittona sen kanske de ser det och blir osäkra på om de får ta betalt. Hehehe. Och om de ringer för att höra hur det var med det där kommer jag bara fortsätta att neka! HAHAHA... Mycket bra kväll.

comeback med pokern

2009-11-21T19:37:00.027+01:00

Jag spelade poker igår för första gången sen i somras, och den här gången gick det framåt!
200 kr blev till 440 = 240 plus.
Mycket bra. Hehehe.... Roligt att få vinna för en gångs skull.
Ikväll sätter jag in allt och dubblar upp!

på tal om quasimodo

2009-10-06T22:37:00.017+02:00

Så här brukar jag också göra:

som en förvriden quasimodo

2009-10-03T23:41:00.154+02:00

Idag var jag ledig för en gångs skull.
Det var behövligt efter alla dagar med jobb och jobb på det nya lagret, och för lite sömn och knappt någon mat, och ingen erotik. Min kropp har faktiskt redan deformerats: skoskav, puckelrygg, vildvuxen frisyr och oproportionerligt stora händer har jag börjat märka, och värst av allt har jag krympt fem centimeter på en månad. What... is happening to me?
Jag har inte sagt så mycket om jobbet. Det är i alla fall ett stort lager, i en stor stor byggnad med hundratals människor och jag trivs för det mesta. Luften är torr och ljuset är hårt och kvinnorna är hårda och grånade och kortklippta som jag gillar det. Det är lite av en fängelsestämning, och truckar åker hela tiden förbi medan jag strövar omkring bland avdelningarna och lever mig in. Egentligen är jag van vid att vara älskad och högaktad på arbetet, så det är en omställning med alla reptilblickar och morrande jättar. Men jag hanterar det bra. Så fort jag känner mig trängd blir jag lätt stirrig bakom glasögonen, rycker till och knyter mina små nävar och säger "whatheFUCK!" Sen om de går förbi så har man klarat sig, men om de stannar blir det väl upp till kamp antar jag. Jag tänker mig att det skulle gå rätt fort i alla fall, när de lyfter upp min förkrympta lilla deformerade kropp och kastar in mig i nån av alla domedagsmaskiner som skränar och blixtrar här och var, men det skulle inte bli utan åtminstone ett hugg i axeln med min lilla dolk jag förvarar i fickan. Hursomhelst har jag överlevt i en månad än så länge.

Idag var jag i alla fall ledig, och vaknade utsövd och undrade vad det skulle bli av dagen. Jag låg kvar ett tag och undrade vad det skulle bli av dagen. Jag tänkte ut nya tårtrecept, om man skulle ta och svänga ihop något. Eller ett bakverk kanske det skulle få bli.
Jag började stöka runt i köket. Tog fram kaveln, bunken, mjölet och jästen och allt. Och det skulle bli så gott, men så såg jag att det saknades socker. Oh no, men det fick bli att springa ned snabbt till grannen. Jag frågade artigt och jodå, hon hämtade sin påse.
"Hur mycket?" frågade hon.
"En munfull räcker", sa jag och ryckte åt mig påsen.
Jag stack ned huvudet och lät sockret välla in och läppjade i mig så mycket som fick plats. Det tog mig några sekunder. När jag lämnade tillbaks påsen stirrade hon på mig med en galen kvinnas blick.
"Var det där nödvändigt?" frågade hon till slut.
"Mm," sa jag med munnen full.
Så vände jag hemåt. Hon ville fortsätta diskutera, men jag hann inte.
"Stanna! Kom tillbaks!" ropade hon.
Jag sprang upp igen och låste dörren efter mig, och kunde fortsätta bakningen. Jag stod uppe på pallen framför diskbänken och log åt degen medan jag knådade och bankade och kavlade den, och plockade upp den och formade den, skulpterade den, och till sist kunde konstatera att den hade blivit en miniatyr av mig själv in i minsta detalj. Jag ställde den på plåten i spisen och satte mig att vänta på att den skulle få fin färg. Jag följde nogsamt utveckligen där inne. Men så märkte jag snart hur delar av degen istället började smälta, små detaljer började vanställas och ena axeln sjönk ned lite. What the hell? När jag väl tog ut plåten hade klumpen börjat härdas till ett mycket osmickrande exemplar. Inte alls som jag hade tänkt! Den såg mer ut som en förvriden Quasimodo, likt min egen kroppsliga utveckling på sistone, och det var då jag kopplade och insåg att den bara hade blivit mer lik på så sätt. Det VAR ju jag, eller vart jag var på väg.
"Nein.... NEIN!" sa jag i vanmakt som i någon film. Det knackade på dörren igen, men jag var för skärrad och förmådde inte att öppna. Jag såg genom kikhålet att det var grannen. Hon hade ett förkläde på sig och var mycket sexig, och en hammare, men jag hade för mycket komplex just nu. Hon fick inte se mig så här!
"TITTA INTE PÅ MIG!!" ropade jag genom dörren och sprang in på rummet istället, kastade mig på sängen med händerna för ansiktet och grät mig till sömns.
Imorgon blir det lagret igen. Förvandlingen fortsätter...

cykel från ingenstans

2009-09-22T21:37:00.040+02:00

Jag gick den vanliga gångvägen hemåt, och så plingade det plötsligt från en cykelklocka bakom mig. "Oooh!" tjöt jag förskräckt och skuttade åt vänster för att inte bli påkörd, men problemet var bara att cykeln också hade tagit till vänster. Som tur var landade jag sittande i cykelkorgen och cykeln rullade bara vidare några meter innan den kunde stanna och släppa av mig... Haha, nära men ingen skada skedd. Jag fortsatte hemåt som om inget hade hänt.

jag ska döda dig

2009-09-13T13:02:00.017+02:00

Jag såg just det här på aftonbladet.se och kom att tänka på den gamla tesen. Hmm, men får nog sätta den här bland de 1% tyvärr. När de säger det på riktigt försvinner väl det roliga....

detta har hänt

2009-09-06T02:05:00.088+02:00

I juni var sista dagen på Fridhem, en legendarisk tid var över. Jaha, så hem till frugan och barnen i Stockholm...
Men så hade jag inga barn! Och ingen fruga heller! Va fan. Så det var inte mycket att komma hem till, utan jag fick flytta in på femte våningen i ett höghus istället. Inte vilket höghus som helst däremot, utan just samma byggnad i Brandbergen som jag bodde i tills jag var fem år...!!! Det var ju ganska coolt. Där levde jag i alla fall lyckligt och hade semester en vecka i förberedelse för att komma tillbaks till jobbet den 15e juni.

Så var det dags för min första arbetsdag tillbaks igen (på jobbet numera kallat "-------"), men så hade det hänt något. De hade hittat hit, till självaste stefanmedo, och hittat halmstrået de behövde för att bli av med mig. Chefen satt och tog så illa vid sig han bara kunde, av att jag drar på mig kunders MC-hjälmar och jonglerar med mynt, och skriker "NICHT" på arbetsplatsen, för exakt så måste det ha sett ut i verkligheten och så gör man bara inte! Och det är ju förtal rätt upp och ned när jag påstår att man kan ha tråkigt på sin arbetsplats, så får man ju inte skriva! Förklarade de viftande för mig där vi satt på kontoret, och det höglästes ur texterna för mig, och stämningen var hätsk, och kort sagt var de ute efter att abdikera mig.
Så fick det till slut bli också. Jag hade tänkt sluta förr eller senare ändå, och dessutom: if you're gonna go out, that's how you go out. Jag hade gärna varit med när de kunder som kände mig som "chefen", "legenden" eller "författaren" frågar efter mig och får höra vad som har hänt. True life stories, dun. Det är bara att det ÄR så fel däremot. Man ska få skriva och göra vad man vill. Det var inga företagshemligheter det rörde sig om, eller baktal av någon, det var bara roliga historier och inget mer med det.
Ta hell wit it though. Nog om det.

Sommaren fortsatte, jag hade dagarna fria. Jag vände upp och ned på dygnet. Satte mig ned och spelade Metal Gear 36 timmar i sträck tills jag hade klarat det, det var overkligt. Jobbade av och till på lilla Bernardprojektet. Jag upptäckte Tantolunden vid nästan 26 års ålder. Blev inbjuden av ett korpenlag att spela i en fotbollscup också, men tyvärr var laget för dåligt och vi förlorade allt. Efteråt klagade de på att jag "bara" stod och väntade uppe vid målet, så jag klippte till en kille och gick hem.

Det började ringa nerifrån Malmö. Katterna Tyoutin och Jeltsin var fortfarande skrivna på mig, och nu blev de försummade av tjejen som skulle ta hand dem och de rymde gång på gång. Till slut förstod jag att det var ohållbart, och jag och Gabriel bestämde oss för att åka ned och rädda dem.
Vi gjorde det till en roadtrip. Jag, Gabriel och hans bror Emil. Vi åkte till High Chaparral, Göteborg och Malmö. Vi överraskade Pät, Johanna, David, Björn to the Manx, Tova och bla bla bla, det var i alla fall mycket roligt. Laserdome, uteserveringar, jag träffade citronmuffin igen, det ringde från Stockholm om ett lagerjobb till hösten, vi for runt på vägarna och kände att vi levde, och bla bla igen, besökte Fridhem tillsammans med Björn och satt vid fotbollsplanen och reflekterade över vad som varit, och Kockens pizzeria dagen därpå och blev bjudna på kaffe av ägaren. Och så vallfärdade vi för Gabriels skull till Zlatans park i Rosengård.
Men i alla fall, anledningen till att vi hade åkt överhuvudtaget var ju katterna. En Daniel hade hittat Jeltsin och hört av sig, så vi åkte dit och det blev ett overkligt möte. Jeltsin hade växt. Han såg ut som ett litet lejon nu. Och han kände igen oss. Tyoutin var däremot bortsprungen igen, vi visste i vilket område, så Daniel visade oss runt i området och pekade på ställen där han kunde vara. Men ingen Tyout. Hursomhelst verkade Daniel bra, och för att göra en lång historia kort åkte vi hemåt dagen efter med varken Jelts eller Tyout i bilen. De hade fått ett hem nu, Daniel skulle hämta upp Tyoutin så fort nån ringde igen, och han hade gått med på följande krav:
1. De måste få vara tillsammans.
2. De heter Tyoutin och Jeltsin.
3. Vi får hälsa på när vi vill.
Det var inte lätt eller roligt, men det var rätt beslut. Och därmed var äventyret över och uppdraget var slutfört.

Hemma i Stockholm igen.
Daniel ringde ett par dagar efter för att han tydligen hade polisanmält Tyoutin som försvunnen, och de hade hittat honom men nu krävde de 1700 i borgen! For fuck's sake. Men vi delade på betalningen och snart var grabbarna återförenade där nere.
Och just det, jag fyllde år. Mycket bra kväll. Värsta baksmällan någonsin dagen efter. Jag låg på en badrumsmatta och arbetade mig pö om pö tillbaks till att kunna stå på benen, det tog ett par timmar och Felicia vill inte veta mer...!!!
PS3. PES 2009! Fight Night Round 4! Larry! Och flera andra.
Jag fixade glasögon. Största grejen på hela sommaren egentligen.
Och tog äntligen tag i att se The Sopranos, avsnitt efter avsnitt och säsonger efter säsonger och hela serien på ungefär en månad! Väl spenderade dygn, och nätter där jag ibland gick ut på balkongen i morgonrock och lät tankarna fara medan solen började gå upp över höghusområdet igen, en period med minnesbilder jag aldrig kommer att glömma. Mycket märklig tid.

Och slutligen, för två veckor sen började jag på det nya jobbet. Ett stort lager, och jag får väl hoppa över att säga namnet pga alla byråkrater och advokater där ute som har kärleksaffärer med nakna akrobater, men ett nytt äventyr har börjat kan man säga i all fall, och det är där vi är nu.

THE END/ THE BEGINNING
/ stefan, the rebel with the cash

tårtor till min ära

2009-07-26T17:14:00.034+02:00

Jag skickade just ett sms till min gamla rektor Svante:

"Tack för det stora grattis jag har fått av dig idag. Det är faktiskt min födelsedag. Backstabber!"

Men inget svar än.

--

Idag hade jag besök av mamma och två lillesystrar bland andra. Men just de tre kom med varsin tårta till min ära:

erikas^^^^^^^ sandras^^^^^ mammas^^^^^^^^

Ser ni det där? I'm LIVING! Fast nu väntar de sig förstås att jag ska utse en vinnare under dagen. Det har varit mycket rävspel och backstabbing going on idag. Råttor i natten som viskar kritik om varandras tårtor och sen ler vänligt när den andra kommer in i rummet och ger falskt beröm. "Din var faktiskt jättegod, jag kanske tar en bit till, hehehe" och så ler de igen och går. Förutom mamma som spelar oberörd, som bara har gjort "En tårta och inget mer med det, tävling vet jag ingenting om". Vi får väl se.

--
Uppdatering: Det blev delad förstaplats mellan lillesystrarna!!! Mammas var också bra egentligen, men jag gjorde ett exempel av henne för att hon inte respekterade mitt storhetsvansinne. Jag kallade hennes tårta regelvidrig och patetisk, och sa att den knappt ens var god. På så sätt verkade jag inte så diplomatisk med den delade förstaplatsen. Fast när jag tänker tillbaks på tårtorna, var kanske mammans egentligen bäst ändå trots allt. Oh well.

"min födelsedag idag"

2009-07-26T03:39:00.165+02:00

För många år sen var jag en liten miniatyrversion av mig själv, visserligen med samma huvudstorlek men mycket mindre kropp. Jag var fyra år och såg ganska rolig ut, men hursomhelst så var jag hos en dagmamma på dagarna.
Redan då tyckte jag om tårta väldigt mycket, så jag brukade försöka ljuga och säga att "Jag fyller år idag" när jag ville ha en. Det lyckades såklart bara en enda gång, den första gången, men den där första och enda gången gjorde hon faktiskt en tårta till mig, med fyra ljus i, och det blev en tillställning som jag älskade och minns än idag. Barnen sjöng runt mig vid bordet i den dämpade belysningen där jag satt på kortsidan i min rutiga keps och lyste med ögonen ikapp med ljusen på tårtan. Sen sa hon "Vill Stefan blåsa ut ljusen?" med kameran beredd. Och barnen började hetsa mig, "Blås, blås, blås, blås!" men jag ville inte så jag doppade bara fingrarna i ett dricksglas och släckte ljusen mellan tummen och pekfingret istället. Sen minns jag kamerablixtar och jag fick ta första tårtbiten. Åhå! Det här var verkligen min dag, och "Den var verkligen god", förklarade jag mellan tuggorna. När vi hade ätit ställde jag mig på en stol och bad om ett tomtebloss. Dagmamman tog fram ett. Jag tände det så att gnistorna slog, de andra barnen stod runtomkring och tindrade, och storhetsvansinnet kom över mig då jag höjde tomteblosset och vrålskrattade i triumf över att livet hade nått nya höjder! Och att jag var verkligen ett geni! Och att tårtan var god, och jag såg fram emot tårtan för när jag egentligen fyllde år, HAHAHA! Men då reagerade dagmamman och blev arg. Hon tände lyset och började skälla och förstörde hela ceremonin tyvärr. Jag fäktade mot henne med det sista av tomteblosset men det hann brinna ut, hon grep det ur mina små händer och sa åt mig att lämna köket. Omedelbart! Så kunde jag bara stå och se på genom glasdörren hur de andra glupskt fyllde sina små råttmunnar med det sista av tårtan till min stora sorg. Tårtan som just hade varit min.

Men nu blir det den 26e juli 2009 och jag fyller faktiskt år på riktigt. Samma dag som Mick Jagger, Jeremy Piven, Kevin Spacey, två olika kompisars mammor och säkert ett antal till. Och tydligen har mina lillesystrar tänkt tävla om vem som gör bäst tårta till min ära. Bra dag att vara stefanmedo!

on the road again

2009-07-14T10:34:00.047+02:00

Vi är ute och far, Gabriel och jag. Vi ska rädda katterna Tyoutin och Jeltsin. Det verkar bli Göteborg, Malmö, Danmark, Amsterdam, Malmö igen och hämta upp katterna, sen tillbaks upp till Stockholm. Vi bestämde oss för detta för två dagar sen.

Hon i Malmö som skulle ta hand om grabbarna misslyckades totalt. De har kommit ifrån varann och Tyoutin är på vift. Nu åker vi ned för att hitta honom och passar även på att göra sommarens resa.

Vi återser Fridhemsfolk. Igår överraskade vi Pät i Göteborg. Och Johanna. Just nu är jag groggy. Jag vaknade efter att ha somnat på Patriks golv med ansiktet mot en hård mönstrad matta, och spåren på kinden kommer inte att försvinna inom de närmsta minutrarna är jag rädd.

Klockan är 10:34 och Pät är på jobbet. Vi drar vidare. Detta är hisnande.

återkommande om kaffe

2009-07-05T15:48:00.020+02:00

Kaffe är bra, men i perioder får jag nog av det. Då, om någon frågar om jag vill ha kaffe brukar det bli ett av två återkommande svar.

"faktiskt inte!"

.... eller ....

"halv kopp."

nickade en boll

2009-07-03T01:06:00.044+02:00

Jag nickade en fotboll sex gånger i rad idag. Jag stötte bara till den med huvudet så att den studsade upp, högt, så sprang jag och nickade igen, och igen, och igen och igen och IGEN, sex gånger bara sådär. Hahaha, yes. Det var hisnande och jag älskade det, och jag skrek rätt ut av glädje när det hände. Jag var ensam och naken på gården.

hon fortsatte att ta sin tid

2009-06-29T19:21:00.086+02:00

Igår hade jag bråttom till en buss men behövde köpa tuggummi först. Det var inga kunder inne på pressbyrån och kassörskan stod bara och sopade golvet bakom disken, så det borde gå snabbt tänkte jag. Jag skyndade till kassan som var närmast och la upp tuggummit beredd att betala. Men hon sopade bara vidare och tog verkligen sin tid.
"Den andra kassan", sa hon till slut eftersom den här tydligen var stängd. Jaha, så jag gick den där metern till vänster och la upp det där då, men så tog det ännu ett tag innan hon släppte kvasten och kom för att blippa tuggummit. Redan här var jag irriterad. Jag drog kortet i terminalen men så var man tvungen att använda chip eller vad det var. Hon satte i kortet på nåt visst sätt. Och så var det bara att knappa min kod, så jag gjorde det, men när jag tittade upp igen hade hon återgått till sopandet och börjat ta sin tid igen som en riktig bitch, så ordet bitch var allt jag tänkte i mitt arga huvud vid det här laget. Terminalen väntade på ett godkännande från henne, så hon kom och knappade och köpet gick igenom. Nu kunde jag äntligen gå därifrån, men först ville jag bara säga ett menande "Tack..." för att markera mitt missnöje. Det gjorde jag också, men utan att hinna tänka la jag även till "...BITCH" med inlevelse! Hon tittade förvånat upp, och jag var lika förvånad själv men ångrade ingenting och så var jag tvungen att springa för att hinna med bussen. Så kan det gå.

hela äpplet

2009-06-11T04:02:00.008+02:00

När jag var liten åt jag ett helt äpple en gång, med skruttet och pinnen och allt. Jag var 4 år tror jag. Det var ju ganska galet.

jag själv eller ölglaset

2009-05-05T22:51:00.021+02:00

En gång när jag satt i en bar och var full tog jag en rejäl klunk ur ölglaset och ställde ned det på bordet, men så sprängdes det i samma ögonblick som jag satte det ned. Kort därefter blev jag utslängd och jag vet fortfarande inte om det var mig eller glaset det var fel på.

textsamtal

2009-04-30T15:58:00.001+02:00

fastnade i lund

2009-04-27T03:54:00.097+02:00

Klockan är 3:15 och jag är i en hotellobby i Lund!
Skånetrafiken är en jävel... Tåget skulle ta mig hem från Malmö men gick inte längre än till Lund (bara halvvägs). 23:50 fick jag gå av och få reda på att nästa tåg går 05:39, shiiiet.
Men det kunde inte hjälpas. Jag började vandra i natten för att fördriva de sex timmarna till nästa tåg. Jag gick genom spöklika bakgator bland rännstenar och mörka gränder och medeltida byggnader, fick ducka för kråkor som flaxade förbi på låg höjd genom mörkret och var totalt orädda. Jag kände hur kyrkan stirrade på mig när jag gick förbi, mycket kusligt. Jag var som en stackars utfryst gycklare som hade överlämnats till mörkret och inte hade någonstans att ta vägen. Tankarna började fara: skulle vargarna komma jagandes? Eller en jättelik uggla från ovan, som skulle slita mig i stycken? En huvudlös gast från skuggorna? En häxa? Ondskefulla pysslingar med läskiga skratt? En yrkesmördare? Hursomhelst är jag ju en tuff jävel så jag vandrade bara långsamt vidare, och efter ett tag kom en vanlig människa gåendes. Jag stoppade honom och berättade min historia. Han var schysst och tipsade om en nattöppen mack en bit bort. Jag fortsatte dit han pekade. Det kändes meningsfullt, ett mål att vandra mot, men i efterhand kan jag säga att jag måste ha gått förbi den där macken.
Efter en lång vandring hittade jag det här hotellet istället. Jag ringde på klockan för att fråga vad det kostade, mest för att fördriva tid. Men så kunde jag komma in och hänga i lobbyn om jag ville, i värmen, så länge det behövdes! Och det här är tydligen nåt slags lyxhotell, för affärsmän mest, för ca 2000 kr per natt vilket är sick in the head. Och nu har jag druckit kaffe och hunnit läsa ut de sista 80 sidorna av en bok ("Hollywood", Bukowski), och så satt receptionisten just vid en dator när jag såg att det fanns fler. Så nu sitter jag här och skriver. Sippar mer kaffe och låter tiden gå, om nån halvtimme ska jag gå hela vägen till tågstationen igen.
Klockan är snart 4 och det känns som att huvudet är fullt av luft. Katterna där hemma behöver mat, det är det som stressar. Men jag kommer snart, grabbar. Snart är jag på väg igen.

UPPDATERING (07:19):
Äntligen hemma. Tyoutin och Jeltsin fick sin mat.
Hotellet hette First Hotel. I'll never forget.
Oh Malmö! Bästa helgen på länge.
Men det var den värsta natten på ännu längre, I'M LOOKING AT YOU, SKÅNETRAFIKEN. Anyway, det var det äventyret. Nu, äntligen sova!

'tönte' på skåpet

2009-04-22T03:11:00.141+02:00

Förresten, en krigshistoria från jobbet under påsklovet.
När jag kom tillbaks hade någon tagit över mitt skåp! Någon annans jacka där inne, någon annans namn på skåpet istället för mitt. Det stod 'Tönte' nu, nån ny kille. Det var mycket märkligt. Jag frågade chefen. Han visste inget om det. Jag frågade vidare, ingen i ledningen hade någon aning om vad som hänt. Oh yeah? Så den här 'Tönte' måste ha gjort sin namnskylt själv menade de? Någon ljuger, tänkte jag, de där skyltarna kan bara göras på kontoret. Men då får jag väl ta tillbaks mitt skåp helt enkelt, var var den här Tönte?
Jag gick ut i butiken. Frågade efter Tönte. Medarbetarna pekade mig vidare bland hyllorna och det kändes lite som en film. Jag levde mig in, hörde mig själv säga "I KNOW HE HERE SOMEWHERE" medan jag stormade runt.

Till slut hittade jag honom. Tönte. Den tystlåtne prao-eleven Tönte, men det kunde inte hjälpas. Han var ca 15-16 år och liknande mest en mänsklig liten mullvad, med runda tjocka glasögon och en ständigt skärrad uppsyn. Han såg mig när jag kom.
"Hej Tönte."
"hej..."
"Du hade fått mitt skåp såg jag?"
"... mjo..."
Pojken räddes mig. Och vilken mesig röst.
"Det måste ha blivit nåt misstag", sa jag. "Men vi fixar det eller? Jag tar tillbaks det."
"just det..."

Då var det ordnat. Men jag var inte klar. Han hade fått en utskriven namnskylt att sätta upp ovanför skåpet, och en sån gör man inte själv som prao-elev. Någon på kontoret hade hjälpt honom. Någon ljuger, tänkte jag igen och jag ville veta vem!
"Du förresten, det är ingen stor grej men hur kom den där namnskylten upp? Minns du vem som gjorde den?"
Så kom det igen.
"... jag minns in-... kommer inte ihåg... vem det var..."
Och då förstod jag att någon måste ha pratat med honom. Någon hade varnat honom för mig, sagt att Stefan skulle komma en dag.
"... det var... nog ba-... kanske var ett missförstånd..."
"Jag förstår", sa jag. "Men om du råkar minnas något, vadsomhelst, så säg till. Det vore bara kul att få veta."
"ja... jag tror det bara... var ett missförstånd..."
Inombords ville jag bara tappa fattningen här, och GRABBA TAG I KILLENS AXLAR och säga "Son of a bitch!! Spit it out kid, who are you working for?! Give me a name bitch!" och kasta runt honom bland montrarna tills han började snacka. Men det gjorde jag inte.
Jag gick istället och gjorde en ny skylt: 'Stefan', och satte upp den på skåpet. Det kom aldrig fram hur det hade gått till, men jag känner däremot igen en komplott när jag ser en. Dagen efter fick jag dessutom en skriftlig varning från chefen, för en ynka 13 minuters försening. Han vill verkligen ha bort mig! Det är helt sant, det var så sjukt, men det verkar dra ihop sig för krig till min stora återkomst till heltid igen den 15e juni.

zacke över gatan

2009-04-21T16:31:00.166+02:00

När jag gick medieprogrammet i gymnasiet behövde vi åka iväg och göra reportage ibland, två och två. En gång matchades jag ihop med Zacke som var en kraftig typ som bara tyckte om dödsmetall och Djurgårdens IF. Han var en ruskig typ som säkert hade bitit huvudet av en fågel om han fick chansen, och låtit stycket krasa mellan tänderna med välbehag innan han svalde det med näbb och allt... Oh, fyyy, men så obehaglig var han faktiskt. I alla fall så var det vår och vi gick runt i stan för att hitta en intervju. Trafiken var hysterisk, bilarna kunde dundra förbi ibland fast man just skulle över gatan, det var rent av farligt. Men det bekom aldrig Zacke. Varje gång vi kom till ett övergångsställe såg jag hur han aldrig stannade upp, han bara gick rätt ut i vägen så att bilar fick tvärnita och tuta framför honom medan han bara fortsatte gå nonchalant med händerna i fickorna. Förklaringen jag fick när jag hann ikapp var att han hade lagen på sin sida, bilarna ska stanna, och om de ändå körde på honom skulle han få en massa pengar från försäkringar och skadestånd osv. Dessutom var risken att man dör i en bilolycka inte särskilt stor, han visste vad han gjorde. Jag sa okej, och tänkte what the fuck!!! Nu har det gått sex år sedan dess, och jag undrar om det hände något till slut? Blev han skadad i så fall? Överlevde han? Fick han pengar?
True story: Idag såg jag en tillplattad igelkott på vägen, det var det som fick mig att komma ihåg Zacke the fucking lunatic.

standardrepliker i kassan 2009

2009-04-21T02:25:00.021+02:00

”Jag har glömt hur varorna stod”, när jag råkar välta en trave varor.

”Kasta så tar jag lyra”, när de ska betala med mynt.

”Du är inne på green nu, putta i den där jäveln!” när det grävs efter det sista myntet.

”Hehe”, när någon drar ett töntigt återkommande skämt.
(”Är det gratis idag?” ”Det första man blir blind på är väl ögonen!” ”Det står att ’kassörskan drar kortet’, är det du som är kassörskan?” ”Du ser trött ut, har du inte sovit inatt?” "Jag ska hem och dricka den här spolarvätskan ikväll! höhö")

”Den är ok”, på frågan om en vara är bra.

”Ni får ta en annan kassa! Jag ska stänga här!” när det blir för stressigt.

”Jag hade kommit åt en knapp”, om varför jag måste blippa om alltihop.

”Stackars kräk”, med ett rått skratt när en tjuv leds iväg av en vakt.

”Lycke till”, istället för lycka till, när jag önskar någon lycka till. Det låter lite roligare. Nästan lite norskt.

lägesrapport

2009-04-07T01:49:00.108+02:00

Gokväll allihopa, var och en av er, jag menar det!

En snabb lägesrapport: jag är Stockholm, men kraftigt förkyld har jag blivit tyvärr och det var det med min kropp. På jobbet står jag i men måste hela tiden snörvla och snyta mig. Säckar ihop om vartannat i kassan och på butiksgolvet. Men jag reser mig alltid upp. Känner mig hemsk när jag nyser och det flyger projektiler ur mig men hoppas ändå att tjejerna blir kära i mig.

Chefen är ute efter mig som vanligt, med ovanligt låga metoder, som till exempel att ge mig en varning för att jag kom 13 minuter sent. Kallade in mig på kontoret med en färdigskriven rapport där det stod: "Stefan skulle ha börjat 7:50 men ankom till jobbet 8:03". True story. Och om han läser det här, vilket jag kan tänka mig, tar jag tillbaks mitt "Gokväll allihopa" eftersom han såklart är ett undantag. Så ligger det till och jag gör ingen hemlighet av det för honom heller. Det är beklagligt men vi får se vart detta leder.

Jag bor hos farmor medan jag är här. Hon skämmer bort mig som vanligt, med maten för det första, och ibland ställer hon till och med fram chokladbitar på ett fat bredvid min säng. Ibland känner jag mig som författaren som gifte sig rikt när jag sitter här och smattrar som bäst och hon kommer in och frågar om jag vill ha nånting. "Hmm, ja gärna lite kaffe", svarar jag och hamrar vidare med korvfingrarna på tangentbordet tills hon kommer in med det. "Tack farmor", säger jag och menar det. Det är ett stilla men bra liv, vi ser på TV och har även en del riktigt fina samtal på balkongen.

Stort tack till Wayne Nilsson som nyligen skickade mig en bok: Ristat i Damm av John Fante. Helt otroligt underhållande var den, och kanske det bästa jag någonsin har läst. TACK igen.
Och en annan bok jag upptäckte i år var Dvärgen av Pär Lagerkvist, som jag började läsa en kväll och inte la ifrån mig förrän jag hade läst ut den på morgonen ett antal timmar senare. Helt otroligt bra var den.

Den 13e april åker jag tillbaks till Skåne.

drama på biografen

2009-02-15T16:49:00.070+01:00

I förrgår skulle jag se en film på biografen, men jag såg från första början att den inte verkade så bra. Den fängslade mig inte! Förtexten var tråkig, och inledningen var ointressant, det var väl något slags kärleksdrama. Nej fy, så efter ett par minuter hade jag fått nog och suckade högt. Jag antecknade besviket på en lapp: ’dålig regi. odugliga skådespelare. patetiskt manuskript’

Det var min främsta kritik. Den var i alla fall ingenting för mig, och det var jag beredd att stå för! Fy fan. Jag reste mig stormigt och snörvlade, började samla ihop mina saker i mörkret. Min mössa och min chipspåse. Lät blicken flacka omkring. Sen drog jag på mig jackan och tittade ännu mer på de andra, de lyckliga förväntansfulla där bakom som verkade ääälska filmen. Ingen verkade fatta. Ingen ville ryckas med. ”Va fan”, eldade jag på. ”Vilken dålig film!” Men inget konstruktivt gensvar kunde de ge, de bara hyssjade och klagade, och till slut var det någon som mumlade att jag stod i vägen.

Detta med att ställa mig upp var en intensiv upplevelse. Det kändes meningsfullt. Filmen var undermålig och jag tänkte inte acceptera det, istället sa jag ifrån och sa som det var. Sån är jag. Det kändes verkligen som att jag gjorde något vettigt.

”Men sätt dig ned eller gå härifrån då!” hade tönten där bakom mage att föreslå. Stämningen blev hätsk. Han fick medhåll från de runt honom, antagligen hans gäng, något slags töntpatrull som verkade ääälska filmen. ”Ja,” stämde de in, ”stör inte oss som vill titta på filmen!” Och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta för dem, så tragiska lät de. Jag ville särskilt säga något till honom, ledaren i gänget som sannolikt hette Sylvester eller liknande, men jag hittade inte orden. För att köpa tid sjönk jag ned i sätet igen med jackan på, kände hur blickarna brände i nacken på mig. Jag var uppjagad, på helspänn medan filmen utspelade sig vid något köksbord, någon familj som bara satt och pratade och pratade. Själv satt jag med aktivt huvud och bevakade alla som rörde sig i salongen. Lyssnade efter ljud bakom mig, och hörde Sylvester prassla med godispåsen där bakom.
”Schh!” vände jag mig besvärat och sa, men han slutade bara tugga och tittade bortkommet på mig.

Filmen fortsatte. Ingenting hände. Det var bara lugnt, och tyst... och TRÅKIGT. Jag började sjunga men blev snabbt hyssjad av de andra igen. Då sjönk jag ned och försökte sova istället, men det gick inte det heller. När jag stängde ögonen var jag precis lika vaken som när jag hade dem öppna, förutom att jag inte såg någonting.

Ett yngre par satt med händerna i varandras bredvid mig. Jag sneglade dit, de verkade lyckliga. De påminde lite om mig och Kerstin. Vi var aldrig lyckliga, och vi var aldrig ett par, men när vi väl satt tillsammans på jobbet kunde jag känna att vi var som ett. Jag fortsatte stirra, de märkte inget, och så kom de tillbaks, Kerstin och våra stunder i fikarummet. Det andra föll bort, filmens skrattretande dialog och Sylvesters prassel bakom mig. De svunna tiderna och de oförglömliga minnena av Kerstin tog över. Jag återkallade dem, mindes det tysta samförståndet, den sexuella spänningen medan hon låtsades läsa tidningen och jag låtsades läsa min. Stunderna när vi satt i varsin kassa, och sen när hon nämnde att hon skulle flytta- EN PLÖTSLIG PISTOLKNALL ryckte tillbaks mig till filmen. Någon tog sig för bröstet med blod på händerna och dog. Jag satte mig tillrätta i stolen, skärrad av synen, såg mig omkring men ingen tycktes särskilt berörd. Inte ens gycklaren Sylvester. Jag himlade med ögonen åt honom och återgick till filmen, spände axlarna lite och fokuserade. Mannen med pistolen trädde fram ur skuggorna och sa någonting på engelska, sen hoppade han in i en bil som slirade iväg. Men allt jag kunde tänka på var Kerstin och hur hon hade lämnat mig. Ett pistolskott till hjärtat, jo jag säger då det. Vad gjorde jag här egentligen? Allt jag ville var att ha en makalös filmupplevelse, men i den här biosalongen omgiven av jubelidioter och till en obegriplig kalkonprodukt som inte fängslade mig? Nej, tack. Jag suckade vemodigt och fick fatt i chipspåsen. Tog upp en nypa chips, eller potatispengar som jag halvt på skämt halvt på allvar brukar kalla dem, och kraxade i mig.

Jag reste mig ännu en gång och bara stod medan kritiken tillta från Sylvester med gäng. "Flytta på dig nu!" Jag tog mina saker, klättrade över det älskande paret och ut till trappgången vid sidan, och skulle just gå ut. Men så vände jag mig för att en sista gång se vad det var för dårar egentligen som kunde ägna sig åt sådant här skräp. Och då såg jag hur många det var där inne. Så många lurade människor.
Jag tog mig med bestämda steg ned till podiet framför filmduken. Så klev jag upp och stirrade ut på publiken. De började återigen ropa och kasta sina glåpord, men jag var obeviklig. Filmen rullade på, i någon sentimentalt skede, och jag höjde pekfingret och tog sakligt till orda: ”Det här var verkligen en dålig film, kanske den sämsta jag har sett på vita duken!” Och för att styrka påståendet tog jag upp lappen ur fickan och räknade upp mina klagomål. ”Den har DÅLIG REGI. Den har ODUGLIGA SKÅDESPELARE. Och det är ett PATETISK MANUSKRIPT! Ser ni inte det? Och för fan, för i helveta, VI KAN VÄL SNACKA OM DET?

Just då började någon gråta i filmen bakom mig, och jag vet inte vad som kom över mig. Det hulkades något förfärligt och jag kom av mig helt, vände mig om och levde mig in. Det var en gripande scen. En gumma stod uppe på en kulle och grät, skrek ut någon form av sorg. Det regnade. Hon hade hamnat i kamp och förlorat. Jag förstod henne. Jag förstod tårarna, jag förstod brölet och snörvlingarna, och nu skrek hon igen. Jag förstod. Jag relaterade. Jag ville också skrika, men särskilt gråta, och det gjorde jag nu också märkte jag, jag grät, stillsamt och värdigt där jag stod vänd mot den stora gumman.

Men innan jag visste ordet av kom en anställd och knackade mig på ryggen. Jag reagerade med ett ryck och noterade de röda kläderna, han såg ut som en piccolo. Jag sa det till honom. Men han låtsades inte höra, istället skulle han bestämt ha mig ur vägen. Jag gjorde en sista ansträngning och tog konfrontationen: ”Vad är det för film ni visar egentligen? Den var inge bra, eller den började bli okej, men--” Men mannen verkade ha komplex och motade bara töntigt bort mig från scenen. Ut ur salongen, ut ur biografen, ut på gatan, va fan. Och på vägen hem igen tänkte jag att det egentligen inte var filmen som var problemet. Det var människorna.

katter och fåglar igen

2009-02-10T15:46:00.026+01:00

Förra året gjorde jag en insändare om hur förfärligt det är att katter dödar fåglar. Det var ett fåfängt försökt att väcka debatt. Sen dess har jag legat lågt i skyttegraven och väntat. Och väntat och väntat, men nu verkar resultaten äntligen ramla in. Det finns tydligen en likasinnad eldsjäl till här i landet som vill kriga för detta. Från DN i januari:

Tack Manx som hittade artikeln.
Och, MYCKET BRA, Sören Torstendahl.
Men jag måste rätta dig: 6 miljoner.... inte 1 miljon, utan 6 miljoner fåglar dödas varje år av katter i vårt land!!! Skandalösa siffror, så fler utropstecken hade varit på sin plats. Men det går fram ändå, mycket bra. Nu väntar vi bara och ser vad det blir för mothugg. Var beredd på allt!!! Och rapportera till mig när det händer, over and out.

tjong! kanske

2009-02-04T00:12:00.038+01:00

För några månader skulle jag skriva om fäktning, något gripande, om en läromästare som levde sig in för mycket i en duell och råkade döda sin elev. Det skulle bli ett mästerverk. Men så ville jag hitta ordet för när svärden slog mot varandra, kling eller klang eller vad det nu kunde ha varit, men jag kom inte på. Så i frustration ringde jag mamma och frågade om hon hade nåt förslag... nej, inget av dem funkade tyvärr, tack ändå... och så återgick jag till texten. Satte mig in i den hisnande dramatiska scenen, och det hann gå en stund, men så pep det slutligen till från mobilen. Jag tog upp den och läste.

"tjong! kanske"

Och det såg bara roligare och roligare ut ju mer jag tänkte på det.

romantiker (försenat om sommaren)

2008-11-26T01:06:00.028+01:00

Varför publicerades inte detta den 25e maj som det skulle? Det är snö ute nu men ett halvår senare:

--

Det är söndag och jag har en glassbomb på skrivbordet och även en påse chips. Tanken var från början att jag skulle fira en eventuell lottovinst, men så blev trisslotten en nit istället och det var det. Nu får det bli plan b: att vara besviken och arg och ändå äta glass. Och massor av chips. Och i kylskåpet har jag en rabarb. Fuck it.

Fönstret är öppet. Jag hör sommaren där ute och tänker att det är fint med sommaren. Så mycket kan jag erkänna, det finns mycket positivt med sommaren. Faktiskt låter jag mig ryckas med av bilderna som osökt börjar fladdrar omkring i huvudet: jordgubbar i min hand, blommor under fötterna, fåglar som flyger, solsken över staden när jag åker in och alla damer som guppar omkring och stönar i lyckliga parader på gatorna. Och så minns jag vad någon en gång sa till mig:
”Du är en romantiker, Stefan. Låt ingen jävel säga något annat.”
Och det kan mycket väl vara den största komplimangen jag någonsin har fått. Men det ligger även något av en förbannelse i ordet. Romantiker. Okej om man har en romans att roa sig med, men om inte? För vad är väl sommaren utan någon att frusta med tillsammans i välbehag?

Jag blir arg igen. Jag tänker på alla par som har picnick i parkerna, lyckligt grillandes kyckling, med sina filtar och korgar och små grillar, och hur de skyltar med sina enfaldiga kärlekar som om det vore ett ofantligt offentligt spektakel för hela befolkningen. Snåla kräk dessutom, som inte ens kan slänga ett kycklingben åt mitt håll när jag knackar på axlarna och ber om ett. Inget till övers för en ensam?

Nej, jag stänger fönstret och dämpar ut ljudet en aning. Sätter mig framför datorn och låter korvfingrarna smattra, får till några irriterade rader och stirrar upp i taket ett par minuter. Tänker på kycklingben och rabarben i kylskåpet. Sen slår det mig. Nitlott? Otur i spel, som det heter? Jo, visst hade jag väl just en hemsk och förskräcklig otur i ett spel. Plötsligt känner jag mig mycket vidskeplig. Det känns som när jag köpte trisslotten tidigare under dagen, om inte bättre. Jag kraxar med ännu ett chips, sträcker mig girigt efter skeden och äter mer glass. Kanske firar jag just något i förväg.

Sommaren är kommen.

superveckan

2008-11-26T00:44:00.010+01:00

Jag är just nu inne i en supervecka. Alltså att jag har stängt in mig för att nästan bara superskriva i en hel vecka. Ta igen projektet jag har försummat under året. En vecka är 168 timmar, och på den tiden ska det bli minst 20-25 sidor till.

Nu är det två dagar in.
Jag har klockat 12½ timmar.
Jag har gjort 3 nya sidor och bearbetat.
5 dagar kvar. Minst 17 sidor till.
Jag har en druckit.
Jag har gråtit.
Jag ska fixa det här, Natasha*. Don't worry.

* = Natasha är en älskarinna till mig som ni får hålla lortklorna borta från! Nej men dessvärre finns hon inte, faktiskt var det en löjlig fix idé som förmodligen inte ens kommer att vara rolig längre nästa gång jag kommer tillbaks till den här sidan, men jag raderar inte, hellre skriver jag en lång ursäktande asterisk.

ingen bra lekkamrat

2008-11-03T22:27:00.040+01:00

Vi var unga och lyckliga och hoppade omkring på gården. Vi jagade varann och skrek och skrattade och byggde slott i sanden, vi hade ofta hysteriskt roligt. Det var jag och Teddy. Men så blev vi osams en dag för att jag hade sparkat på hans sandslott, så Teddy gick hem. Vid dörren vände han sig och sa "Jag tycker inte att du är en bra lekkamrat", och så stängde han med en smäll. Jag blev stående där ett tag. Meningen ekade i mig. Inte en bra lekkamrat, sa han? Det var oväntat dräpande sagt från den annars så schyssta Teddy, åtta år. Fast jag själv var de tjugo. Han är fortfarande inte förlåten.

kraftigt förkyld

2008-10-09T01:54:00.023+02:00

Okej, tillbaks. Det är dags att styra upp den här skutjäveln igen.

I tre dagar har jag varit kraftigt förkyld, det är inte så kul. Min röst är all over the place. Den går upp och ned, försvinner och kraxar och är utom kontroll. Och när jag skrattar låter det som Christer Petterssons gråtgrymtningar. Inte kul alls. Och jag ska inte tjata om rösten, men ibland låter den även som Lars Leijonborgs, och det är roligt för då låter den även som min gamla rektor Svante. De var varandra upp i dagen.

Ja, ni. Svante. Den gamle ärkerivalen, ärkenöten. Vi kom inte alltid överrens på min mellanstadietid och högstadietid, Svante och jag. Han ackshepterade inte mina rebelliska tilltag. Till exempel om jag uttryckte ointresse för ämnena töntkunskap och matematik, eller om jag fick för mig att tala engelska på gymnastiken och vara hoppetoss på engelskan, då uppskattades det då visst inte och man behövde gå upp och få skäll av Svante. Och så förblev vi osams. Men i efterhand måste jag få förklara att egentligen gillade jag faktiskt Svante för det mesta. Han var bra. Eller i alla fall okej. Och jag är rätt säker på att det var ömsesidigt, men hursomhelst kom just en ny hostattack och det är verkligen hemskt att vara sjuk som jag är just nu och måtte jag snart bli bra igen. Det här funkar inte längre. Och för nån kvart sen hittade jag numret till den gamla högstadieskolan, så jag ringde med min nya röst och sa att det var rektor Svante som ringde, men så började jag skratta och kraxa åt mig själv för att det lät så likt och de la bara på.

Men i alla fall, någon som har nåt bra tips mot förkylningar? I förrgår natt försökte jag skrämma bort den med whisky. Det funkade inte, det blev bara värre. Sen provade jag att inte prata i 5 timmar, det funkade inte heller. Sen fick jag te med honung, hackad vitlök på en nattmacka och provade att äta glass, men ingenting har funkat. Så nu sitter jag bara här och hostar och kraxar och vet inte vad jag ska göra.

filmen underdogs

2008-09-13T18:02:00.004+02:00

I våras gjorde jag och två filmare en film som heter Underdogs. Hela processen var som ett enda långt Entourage-avsnitt på höga nivåer med framgångar och bakslag om vartannat. Men till slut gick det i land. Men i alla fall. Jag är mycket stolt. Och nu finns den på youtube.

Handling: En fighter kommer till en underjordisk bar för att utmana Jaroslav, en stor fight club mästare som är hunsad av en ond cirkusdirektör.
Längd: 5:56 min.

http://www.youtube.com/watch?v=FYzVn0mZZ10

stefanmedo wrote that shit.
stefanmedo starred in that shit.
- UNDERDOGS -

ett år till

2008-08-25T01:59:00.012+02:00

Nu är jag tillbaks i Skåne igen. Ett år till! Jag har en skokartong full av små lappar med mig, med alla anteckningarna jag har hunnit göra i kassan (plus 40 minuters videoupptagningar), och nu är mästerplanen att de ska pusslas ihop till ett enda långt patetiskt mästerverk.

Fridhem. 30 G. Daaaaaaamn, yo. I'm BACK!

ropen från kassan

2008-07-31T13:17:00.085+02:00

Om vi är flera i kassan och det blir lugnt brukar man kunna stänga och gå ifrån ett tag. Så kan man t.ex ta ett ärevarv i butiken, klättra i lagret, köra truck, plocka varor eller nåt. Sen ropar de från kassan när det blir köer igen. "Steeeefaaaan", från Kassa-Kerstin med sin gälla röst. Då är det bara att gå dit och köra igång igen.

Jag är inte så förtjust i de där ropen från kassan. De påminner mig om förra och förr-förra året när en tjejmaffia i kassapersonalen var emot mig, och det där extra antydande "STEEEFAAAAN" var ännu ett sätt att klanka på mig. Från det gänget är det däremot bara Kassa-Kerstin som är kvar numera och utan underhuggarna är hon harmlös.

Själv gastar jag aldrig efter folk, jag har kommit på en roligare metod. Jag har lärt mig att låta kön byggas upp lite så att kunderna blir otåliga och vilda, sen får jag dem att i kör ropa "KASSA-KERSTIN!" åt mig på mitt kommando. Så kommer hon fram och skelar under puckelryggen som en livs levande Quasimodo, blir uppjagad och skyndar till kassan så att frisyren studsar, och vissa av kunderna fortsätter leva sig in i det arga när de går till hennes kassa. En liten revansch till mig.

Det känns bra att vara en gangster.

jag har skapat ett monster

2008-07-26T14:40:00.019+02:00

Jag har skapat ett monster. Ett uppriktigt försök till en födelsedagstårta. Den blev inte helt korrekt, den ena halvan skulle ha marsipan och den andra något annat, men istället blev det en enda spräcklig röra som jag till slut bara hällde gul tjock vaniljsås över och sprinklade på lite strössel. Fuckit. Sen kom Blondinbella förbi och fick syn på fiaskot, och hon skrattade och då skrattade även jag och vi bara skrattade och skrattade tills vi båda hade kiknat. Sen fnissade vi ännu mer och åt en bit tårta medan hon flätade mitt hår och vi var alla så lyckliga.

födelsedagsmannen

2008-07-25T22:04:00.053+02:00

Den 26e juli, med andra ord imorgon, är det min födelsedag. Jag delar den stolt med Mick Jagger, Jeremy Piven och två olika kompisars mammor. 25 år blir jag nu. Och min plan har länge varit att bli vuxen vid 25, så från och med imorgon tänker jag göra trettio armhävningar och springa tre kilometer varje dag, minst i ett år framöver. Kanske ända tills jag blir 30 år och måste sänka till tio armhävningar och en kilometer per dag. Trehundrasextiofem dagar från och med imorgon, minst, det fixar jag. I min nya vuxna skepnad.

Förresten sa jag aldrig hur det gick med armhävningarna förut. Jag hade en vecka på mig innan avslutningen att höja rekordet från 43 till 50, och.... YO ADRIAN I DID IT! 52 armhävningar med Gejb som vittne! Sen gjorde han 61.

roligt i kassan

2008-06-30T04:09:00.024+02:00

Det har inte blivit så många inhopp i kassan för mig, bara ett fåtal de senaste veckorna. Märkligt. Men ännu märkligare är att jag faktiskt har varit glad i kassan. Trevlig! Tillmötesgående! Kommit överrens med människorna! Förutom när någon till exempel inte säger hej tillbaks, då kommer den arga Stefan tillbaks och vägrar stämpla ihop kvitton och så. Och så håller det i sig några kunder i ledet, tills jag återhämtar mig. Det är okej.

Jag har även börjat jonglera med mynten innan jag ger dem, det är roligt. Kunderna väntar oftast tålmodigt och klagar knappt. Så avslutar jag med att slänga upp mynten i luften och fånga dem med tröjan, och rycka till i den så att mynten flyger fram mot kunden vars armar flyger upp i fäktande förvirring.

Det enda tråkiga är att en sommarjobbande tönt har snott min frisyr. Det ser inte klokt ut. Tvärtom, störtlöjligt, och mycket irriterande. Jag brukade ju också ha en sån där tilltufsning högst upp, men nu är det förstört, så jag har fått komma på en ny. Och jag har inte kommit på någon bra än så det har bara fått vara platt på huvudet.

foxtrot recenserad

2008-06-29T18:12:00.008+02:00

Foxtrot har blivit recenserad av Helsingborgs Dagblad, och jag är omnämnd.

Om vi fortsätter i "Foxtrot" så hittar vi Stefan B********s botemedel mot livsmonotoni i stort och kassörstristess i synnerhet. Bestående av plumpa överraskningsrepliker som: "Å nej, häftklamrarna är slut, om häftklamrarna är slut." och "Så du ska hem och förlänga avgas du…" när någon köper en avgasförlängare. Små attentat som trasslar till löpande band. Nyttigt.

That's real!

angående fotbolls-EM

2008-06-26T21:03:00.000+02:00

- Stefan, vad har du för favoritspelare?
- Foppa.
- Fotboll alltså!
- Hmm. Jag vet inte. Jag tycker mest om Foppa.
- FUck it.

getting heated

2008-06-19T17:05:00.009+02:00

jag kommer med skurmaskinen genom gången.
hon står kaxigt i vägen, flyttar på sig i sista stund.
S: Om jag hade haft en keps hade jag slängt den i golvet för mindre.
L: Och om jag hade haft en hatt hade jag slängt den på dig!

oh oh, OH OH!

en nygammal period

2008-06-17T09:01:00.027+02:00

Jag är i Stockholm hela sommaren. Jobbar, matar katterna, återser de gamla bekanta, springer gatorna upp och ned och skjuter vilt omkring mig som på den gamla tiden. Det är fortfarande vilda västern här ute! Och igår såg jag att kassörskan på Ica jobbar kvar.

Nu, jobbet 7 timmar igen. Ain't a damn thing chaaayynged!

300 knivar hemma

2008-06-01T12:30:00.020+02:00

Förra året blev jag intervjuad av Felicia för ett personporträtt. Det var coolt överhuvudtaget, men en rolig grej står ut över de andra för mig: Vi kom in på musik och jag nämnde att jag hade 300 skivor hemma, på vilket hon svarade "oj" och verkade dölja något slags förskräckelse. Jag noterade den plötsliga nervositeten men sa inget, och så visade det sig till slut att hon hade hört "Jag har 300 knivar hemma" istället. Faktiskt en ganska fantastisk sak att säga till någon man just har mött.

snus-incidenten

2008-05-31T18:27:00.033+02:00

Du är sex år och ni är på väg till landet. Mamma kör, pappa sitter där framme. Du har fått med en bit paj från farmor. Då vevar pappa ned fönstret för att spotta ut sitt snus, men vinddraget är så starkt så det mesta blåser bak på dig istället och hamnar på pajen. Din paj! "Min paj!" Du tjuter förfärat till. De andra vänder sig mot dig, ser vad som har hänt med din paj och börjar skratta.

Mardrömmen förföljer dig.

red bull mot försovningar

2008-05-31T01:14:00.024+02:00

I gymnasiet försov jag mig ofta, och på morgnarna brukade mamma stå i trappan och ropa. Till slut sa hon att jag verkligen måste ta tag i det där. Då gick jag till affären och köpte några red bull, så istället för att behöva stå där och ropa kunde hon komma upp och väcka mig och bara ge mig en burk. Och så drack jag sömnigt upp den ihopkrupen med huvudet fortfarande på kudden, under tiden som ögonen vande sig med ljuset och jag långsamt vaknade, hypad av den kalla red bullen, och det var ett mycket behagligt sätt att vakna. Så kom jag upp till skolan och det var på det stora taget en gemytlig tid. Men sen tog burkarna slut efter några dagar och mamma hade fått nog, och det var tyvärr det med den metoden.

43 armhävningar

2008-05-27T23:48:00.021+02:00

Igår gjorde jag 43 riktiga armhävningar i rad.
Det är ett av mina bästa rekord.

Innan avslutningen om en vecka tänker jag klara 50.

istället för "prosit"

2008-05-27T21:34:00.012+02:00

Tycker ingen annan att "prosit" verkligen är ett töntigt svar på när någon nyser? Jag vet inte ens vad prosit betyder. Det har alltid stört mig. Så istället brukar jag bara säga "schhh!" eller "å, fy!" när det händer i min närvaro. Eller åtminstone ett förskräckt "OOH! gud..." om någon gör det för plötsligt. Bättre det än att pjoska och ställa sig in med ord man inte ens vet vad de betyder.

barnet och tanten

2008-05-26T12:40:00.015+02:00

Det lilla barnet sitter och ritar. En fågel som flyger ikapp ett flygplan. Tanten kommer in.
- hej stefan! har du roligare nu?
Barnet svarar inte.
- stefan?
Barnet skriver besvärat på en lapp och räcker fram det.
- mm? tappat talförmågan och rösten?
Barnet nickar.
- det går nog över ska du se. samma sak hände walter en gång, när han hade förlorat båda tummarna i en toalettolycka. han kunde inte prata på flera dar. trauma eller vad det var. men sen släppte det och nu är han i stort sett i samma skick som förut, förutom det där med tummarna.
Barnet skriver på lappen igen.
- okej. ska jag stänga dörren efter mig? okej.
Det lilla barnet andas uttråkat och fortsätter att rita fågeln. Den är snart klar. Tiden går, sakta.

odågan christoffer

2008-05-25T23:28:00.051+02:00

På min gård när jag var liten bodde det en jobbig liten odåga som hette Christoffer. Runt ansikte och blont hår, gäll hög röst, och han sprang alltid omkring naken på gården och ropade irriterande med uppspärrade ögon och rullande uttal i sina r. Plus att han nog var lite förtjust i min lillesyster Sandra, för han brukade ropa efter henne. "SANDRRRA! SANDRRRA!" En sommarkväll hade han tjatat om att få låna mitt Nintendo och mamma hade till slut övertygat mig, för att få slut på tjatet. Så hade han spelat Super Mario på det, och min familj satt i köket och åt mat, ytterdörren var öppen. Då hörde vi och såg plötsligt genom fönstret hur han kom springande mot oss över gården. "SANDRRRA! SANDRRRA! SÄG TILL DIN MAMMA ATT JAG HAR KLARAT DRAKEN!" Och mammas bestick slog med en bestört smäll mot bordet, hon tittade menande upp på oss med omisstagbar avsky över vad hon just hade hört. Hon hade hört "Sandrrra! Sandrrra! Säg till din mamma att jag är naken!"

angående matematik

2008-05-19T01:12:00.043+02:00

I gymnasiet hade jag två mattelärare.

Den första minns jag inte namnet på men han var slående lik Barney Granit i Flintstones och såg alltså mycket rolig ut. Underlig typ, men oförtjänt ogillad på det stora hela, och så försvann han tidigt på första höstterminen efter rabalder om att han brukade gå ut och ta en klunk whisky vid sin bil ibland mellan lektionerna. Men jag kommer aldrig att glömma honom eller hans komiska utseende.

Sen fick vi Helge. Han var en legend, för han hade fått en blixt i huvudet och blivit ett geni. På riktigt. Så han kunde det där med matematik och brukade verkligen gå upp i varv över talen han skrev på tavlan och gestikulera häftigt så att håret fladdrade vilt på huvudet. Det var en mycket underhållande syn, och jag glömmer såklart aldrig den mannen heller. Helge, jubelgeniet.

Själv var jag inte så förtjust i ämnet. Det blev IG, och Helge var lite bekymrad, men det var okej. Sen har åren gått och bara det viktigaste består.

ett hockeyminne

2008-05-18T00:25:00.045+02:00

Från när jag var 10 till 13 spelade jag ishockey. Det var en ganska naiv period. Flashback: En gång under en match fick jag en hård puck på sidan av skridskon. Det kändes knappt egentligen, men inspirerad av Wayne Gretzky i en dokumentär där han blev skadad fick jag för mig att jag också skulle falla till isen för att återskapa scenen. Och det gjorde jag. Så där låg jag snart med en stel förvirrad uppsyn och såg mig omkring, och domaren blåste till slut i pipan och spelet stannade upp. Folk samlades kring mig, tränaren kom ut på isen för att se vad som stod på. Jag låg kvar och harklade mig, kände mig som en hjälte, som Wayne Gretzky, tänkte att åskådarna skulle applådera uppmuntrande när jag stöttades ut från banan som i dokumentären. Men istället började de bua förbannat där jag låg, ropa att jag skulle gå av banan för fan, "åk till hollywood" och liknande. Jag var på bortaplan och de hade synat min bluff. Tränaren med, han suckade bara uppgivet och bad mig följa med till avbytarbänken. Jag insåg misslyckandet, jag var ingen Gretzky. Det var hemskt. Så till slut reste jag mig upp och flydde i panik med händerna för ansiktet över hjälmgallret, förbi genom avbytarbåset och ut till omklädningsrummet istället, och likt fotbollsminnet jag nämnde tidigare skulle detta bli min sista hockeymatch.

foxtrot

2008-05-17T13:06:00.023+02:00

Antologin kom från tryckeriet igår. GRYYYMT. Jag har 10 sidor i den och en bild. Om någon vill ha kan den beställas av skolan för 50 kr, eller av mig för 70 kr inklusive frakt. Den heter Foxtrot och är mycket bra. Det är allt.

(nu blev det ingen överraskning, Alexi, men fuuck it)

tiden har fått fart

2008-05-17T12:56:00.044+02:00

Nu har det varit tyst här ett tag. Jag har sovit som en prinsessa på nätterna och levt kungligt på dagarna, och tiden har bara gått. Det är sommar nu. Jag har druckit lemonad och rumlat omkring i solen, spelat schack, sett fåglar, sjungit, fått blommor av Kerstin, dansat, plockat jordgubbar från en arg människas rabatt, bjudit tjejen jag tycker om på picnick i hopp om att det skulle leda till något annat vilket det inte gjorde, spelat in en film efter månader av planering, sett en gigantisk spindel i badkaret som var tre gånger så stor som Spider Rico och faktiskt tjock och lurvig vilket var det läskigaste jag hade sett på länge, haft besök från Stockholm, vänt upp och ned på ännu en show, lärt mig en ny smörgås, haft ännu mer roligt med Kerstin, hållt huvudet muntert, städat, möblerat om i mitt rum, sparkat sand på gården och bara låtit tiden gå som sagt.

Filmen jag nämnde hade Underground som arbetsnamn och kommer att bli legendarisk. Jag var med och skrev den till ett mästerverk, och det växte till en stor budgetproduktion med 16 mm riktig film. Jag hade även en roll i filmen: en arg manager klädd som en ond cirkusdirektör med puckelrygg, och med en nästan två meter lång bjässe i järnkedja som jag piskar till att slåss mot en utmanare i en fight club miljö. Jag är rasande och skriker och snärtar med piskan åt den här olyckliga besten, som egentligen inte vill slåss men som till slut går loss på den här stackars fightern. Skådespelaren var ofantlig och gjorde rollen mycket bra. Men mer om detta senare när filmen förhoppningsvis hamnar på internet.

Nu blir det morgongymnastik i min säng och sen skolan.

rockymästare

2008-05-11T01:07:00.005+02:00

Jag var förresten obesegrad på Rockyspelet tills en kväll nyligen när någon utifrån kom och knockade mig från tronen. Det skärrade mig mer än väntat, och mitt i förvirringen kom till och med Gabriel och fick ned mig en match, och efter det var jag officiellt mänsklig. Myten var bruten. Och det är lite löjligt att gå ned sig för ett tv-spel kanske, men det kändes tungt. Det gick ett par veckor, sen bestämde vi för några dagar sen att det skulle avgöras en gång för alla i en ny stor titelmatch oss emellan. YES. Hypen byggdes upp, jag jobbade upp mig, körde training mode och knockade datastyrda spelare en efter en, och Gabriel likaså när jag var borta. Så var det äntligen dags ikväll 23:00. Och hur tror ni det gick? Jo, jag fuckade upp honom precis som väntat, som jag skulle ha gjort för länge sen. "Uppercuts to the body! THE BODY!" Jag återtog min plats som nummer 1 i hemmet. Och så ställde jag mig upp och ropade "KEERSTIIIN" och slängde kontrollen i fåtöljen och stormade därifrån, och nu tänker jag aldrig mer förlora förrän kanske först i höst i så fall.

på besök i malmö

2008-05-06T15:53:00.008+02:00

På Besök
Nobelvägen 73

Ikväll vid 21:00 ska jag läsa texter där i 15 minuter. yeeaaah.

en bingohistoria

2008-05-05T20:33:00.043+02:00

Det händer väldigt sällan att jag spelar bingo. Sällan. Inte ofta. Sällan. Men det händer.

Och när det väl händer brukar jag slå på stort och gå på massage först. Skämmer bort mig själv, låter mig smörjas in med krämer och oljor, blir knådad på, frustar, fokuserar intensivt på bingon. Funderar på hur jag ska lägga upp spelet, vilken bokstav i B-I-N-G-O jag tycker bäst om att höra, osv.

Väl vid bingohallen bankar jag på dörren tills jag blir insläppt. Struntar i deras klagomål och snack om att dörren var olåst. Slår mig ned vid bästa bordet och blir uppvaktad med lottförsäljning av värdinnan. Nekar till den första lotten, och även den andra, tredje, brukar till sist rycka åt mig den fjärde hon sträcker fram. Det är viktigt att man väljer rätt lott från början, annars blir det fel, vilket är lika med förlust. ”Jag hoppas på vinst”, säger jag till henne med tummen i luften. Hon förstår. Sen är spelet igång.

Det blir ganska stressigt och förvirrande ibland. Spelet går så fort. Man stirrar sig blind och kanske inte hittar en viss siffra eller så, och rösten tar ingen hänsyn, den fortsätter bara från nummer till nummer. Snart har man missat fler siffror än man kan hålla reda på, och då är det kört. Jag slår pennan i bordet med vrede.

Men vad som verkligen är förbaskande är när jag får problem på grund av rösten i högtalaren. Ibland byter ju utroparna av, så rösterna varierar från behagliga till skräniga, komiska till tråkiga, klara till otydliga. Kommer en dålig röst är ofta hela spelet förstört. Värst är det när jubelidioten dessutom håller mikrofonen fel så att det sprakar och man bara hör vissa delar av orden eller siffrorna! Man stirrar upp mot högtalarna och spetsar öronen, försöker irriterat tyda, men det går inte. Och när man som mest förtvivlat irrar omkring med pennan efter till exempel ”Ivar 22” plingar det dessutom till, allting stannar upp, och tanten några bord bort fjantar till sig som vanligt. "BINGO", ropar hon, lycklig som en tönt på cirkus. "Jättekul, grattis", säger jag argt. Fuck it. Nästa spel. Det sprakar vidare och jag fortsätter förlora. Förlorar sammanlagt 70 kr. Fuck it igen.

Jag lägger ned för stunden, lutar mig trotsigt tillbaks med armarna i kors i väntan på nästa utropare. Samma tant vinner även nästa spel, såklart, och jag bara suckar. Visst, alla är där och gör sitt bästa, och det är kul när någon vinner, men det är ju inte så kul om bara en person vinner hela tiden. Inte en person med den frisyren i alla fall. Det är en bingohall, ingen freak show, vill jag påminna henne om.

Men då, äntligen, hör jag den plötsligt igen. Den bästa rösten! Den återkommande damen med den varma ljuva stämman har tagit vid från högtalarna, och hon däremot vet hur man hanterar mikrofonen. Jag blundar och lever mig in i vad hon säger, eller sjunger kanske jag ska säga, hon nästan sjungpratar, hypnotiskt, förföriskt. ”IVAR TJUGOO...” och ”BERTIL FYRAAA...” med melodisk stämma. Jo men visst. Jag föreställer mig att hennes namn är Maluma eller något liknande exotiskt: Maluma, den sexiga sångfågeln från söder. Så lugn och behaglig, hon vaggar säkert långsamt ett glas rödvin framför mikrofonen innan hon lutar sig fram igen. ”GUSTAV FEMTIO-ETT...” Det låter som att det är mig hon talar direkt ! Ingen annan verkar höra det i alla fall. Så jag fortsätter lyssnar noga och tar in stämningen, och jag minns massagen, och-

Just då kommer någon och lägger en hand på min axel. Jag sprattlar till och får en orgasm. Det är värdinnan som undrar om jag vill ha en ny lott inför nästa gång. Jag säger nej. Sen ändrar jag mig och säger att jo, en sista då. Spelar vidare, helt matt i kroppen efter vad jag just hade varit med om. Maluma fortsätter att sjunga siffror, men jag känner mig klar med henne nu, getthefuckouttahere. Jag gör istället en sista ansträngning och koncentrerar mig på den sista lotten som tydligen var en vinnare. Yes! Jag prickar in en hel rad och ropar ”BINGO” åt tanten en bit bort. Hon ser förskräckt ut. ”Inte lika roligt längre va?” skrockar jag. Jag vinner 90 kronor, exakt så mycket som jag hade lagt, och jag bestämmer mig för att låta jämnt vara jämnt.

Så känner jag mig klar för dagen och går hem.

FROG PUNCH - THE VICTORIOUS BLOW!

2008-05-05T15:39:00.008+02:00

Nu finns det inget mer jag kan göra.
Ansökan är inlämnad.
Men det känns bra.
Eller ja, okej åtminstone.
Nej, jag vet inte.
Men vi får se.
FUCK IT.

spider rico is back

2008-05-03T20:21:00.025+02:00

Förresten är spindeln tydligen inte alls död. Survivor Rico! För några dagar sen kröp han omkring i badrummet igen som ingenting och inspekterade smuts på väggarna. Coolt! Han var snabbare och större och inte alls lika blyg längre, jag blev mycket stolt. Jag välkomnade honom lyckligt som en siciliansk gammal farfar, log varmt och fridfullt med händerna framför mig, fick äntligen utbrista "my boy! you came back..." med svag åldrig röst. Det kändes bra. Sen försvann han igen på kvällen, in i något gömställe i ventilationen antar jag, men nu vet jag i alla fall att det älskvärda lilla krypet fortfarande lever.

krigar i det tysta

2008-05-03T20:06:00.024+02:00

I tre dagar har jag suttit inlåst på kammaren. På måndag är det deadline för att söka till tvåan, och då måste man även ha ett längre utdrag ur sitt projekt. Jag vill ladda upp det med all min kraft till en mäktig frog punch. Men just nu vill jag bara att det ska bli natt så att jag kan gå och göra en nattmacka. Mest för namnet, nattmacka är ju ett ganska roligt ord, men också för att jag är så hungrig.

baksmälla i malmö

2008-04-28T22:31:00.039+02:00

För några dagar sen hade Amanda i tvåan releasefest för sin nya bok, Hey Dolly. Mycket roligt. Men sen missade jag tåget hem och irrade mig tillbaks genom city istället. Då fortsatte kvällen inte lika roligt, för till exempel försvann min mp3-spelare någonstans på KB! Jag var mycket bedrövad när jag äntligen hade hittat hem till Linnea och Anna och somnade på en madrass i köket.

När jag vaknade var det inte borta. Ontet i huvudet och eländet. Jag låg och jämrade mig ett tag men kom till slut upp och lämnade en säkert alldeles för dramatisk lapp på deras diskbänk där jag tackade för kvällen men insisterade på att jag måste gå. Sen gick jag. Solen sken starkt och jävligt och jag kände mig inte alls upplagd för promenaden. Den var egentligen bara 45 minuter lång men tog mig säkert uppemot 2 timmar då jag stannade upp då och då och lutade mig mot en stolpe, satte mig på en parkbänk eller stannade till vid olika affärer i möllan. Det enda positiva var att jag hittade ett Rocky-spel till playstation 2 på vägen hem. Köpt direkt!

På tåget från stan ville jag bara ligga över sätena och ta det lugnt. Så kom ett barn och började jollra framför mig, lyfte upp en nallebjörn mot mig och skrattade. Bedårande på ett sätt, jobbigt på ett annat. Jag rullade ihop en tidning och måttade ett slag så att det skulle lämna mig ifred, men så började det gråta och mamman började skälla istället. Ja ja.
Jag kom hem och slog på spelet. GRYMMMT. Boxning är bättre än vanliga fighting-spel har jag insett, det är mycket enklare och coolare. Och Rocky är Rocky! Jag körde movie mode och tog mig igenom alla motståndare från filmerna, det blev ibland mycket intensivt. För intensivt till och med, ett problem är att jag skav väldigt mycket på tummen när jag spelade. Det tog hårt på huden och det uppstod en blåsa på tummen som snart blev till ett sår. Fan. Så jag tänkte Yo Rocko, should I stop the fight? Och jag föreställde mig hur han ropade till mig, DON'T STOP THE FIGHT! Naturligtvis fortsatte jag. Och nu blir det vårdcentralen imorgon tyvärr.

När jag ändå är igång: idag åt jag för mycket på lunchen. Magen studsade och dallrade med mina steg, jag kände svettningar, och på vägen ut ur matsalen orkade jag bara några meter åt gången. Det var hemskt.

maskinrummet

2008-04-28T13:24:00.059+02:00

Du är i ett bullrigt maskinrum. Maskinerna dånar och klonkar och pumpar ut ånga genom rör, det är hettande och hemskt. En kraftig kvinna står med ryggen mot dig och arbetar. Hon har uppkavlade ärmar och pågar häftigt med en vev, hon verkar förbannad. Du är rädd. Du vill sakta och försiktigt smyga förbi, men hon upptäcker dig över axeln och reagerar med ett ryck, släpper veven och ropar "lägg av med det där!" med tjock manande röst. Hon kommer wobblandes emot dig så att kroppen pendlar mellan höger och vänster med stegen, det ser mycket olustigt och omständigt ut. Du är lamslagen. Det blir suddigt.

Mardrömmen förföljer dig.

ett fotbollsminne

2008-04-24T18:46:00.033+02:00

Nu med fotbollen hela tiden har det börjat bubbla upp gamla minnen. Jag var nio, ny i laget och det var match. Jag kände mig överflödig och förvirrad, joggade mest omkring och visste inte riktigt vad jag skulle göra på planen, fick aldrig bollen. Och så hade vår målvakt just fångat den och skulle skjuta ut den när jag sprang förbi, så bollen träffade mig hårt i sidan och studsade istället in i vårt egna mål. Hemskt. Alla blev arga på mig och skrek, vi förlorade matchen, och det blev officiellt min sista fotbollsmatch i ett lag någonsin. Sen började jag med hockey istället, vilken skulle få ett liknande öde.

hallon som jenka

2008-04-23T18:59:00.032+02:00

Det är säkert över tio år sen jag tuggade på en jenka, men man glömmer ju inte smaken. Och vi har ett hallonschampoo i mitt hem, och jag tänker ibland att det luktar som tuggummit jenka. Har jag fel? Hade man ens reagerat om det stod hallon istället för jenka på pappret? Töntig fråga, jag vill egentligen inte förknippas med den, men det känns ändå riktigt att någon ställer den.

Uppdatering: Jag gick just och köpte en jenka för min sista peng, och det var inte ens nära att smaka som hallon. Och jag insåg att det är schampoot som har varit olikt hallon från första början, för jenka var det faktiskt likt, så det var där det gick snett. Med andra ord är det schampoot det är fel på, inte mig. Och nu glömmer vi det här. För i helveta.

handlade med mynt

2008-04-23T17:50:00.037+02:00

Jag har som bekant slut på pengar, men lönen kommer ju om ett par dagar så det är okej. Men igår behövde jag ändå gå till affären och köpa bröd och mjölk så att jag kunde överleva. Jag samlade ihop alla mina mynt i en necessär, upp emot en 73-74 enkronor, sen tog jag mig till Ica och plockade ihop brödet och mjölken. Lite quornbitar också ifall jag ville göra kvällsmat. I kassan satt som vanligt den notoriskt otrevliga mustaschtanten, hon blev arg över mynten, stirrade och suckade och töntade sig, men jag krigade på och fortsatte stoppa i. Inget mer med det till en början, men så visade det sig att mynten inte räckte! Jag var 9:50 kort. Och då kände sig kassörskan ännu mer befogad, himlade väl med ögonen åt kön bakom mig, och nederlaget var nära. Men just då hände det. Jag hörde en dansk röst som sa "Stiifen! Heuo mie bihyvir dou?", och jag förstod inte ett ord, men jag vände mig om och som en uppenbarelse var det den danska gamla mattanten Maude från skolan. Min fantastiska favorit, hon hade kommit för att rädda mig! Maude stoppade i den avgörande tian i behållaren och log sitt vinnande leende över glasögonen. Problemet var ur världen. "50 öre tillbaks, och kvitto tack!" Haha. Kassörskan mumlade besegrat, besviken över att jag kom undan så lätt, och jag skrattade. Sen sa jag tack och hej då till Maude och svävade en meter över golvet ut i solskenet med kassen i handen.

Idag ordnade jag en skinande guldtia till henne och hade med den på lunchen. Hon blev glad. Det var fint.

pojken är tillbaks

2008-04-22T15:34:00.061+02:00

Jag har just kommit hem från ett storslaget äventyr. Jag har levt livet i Prag och det kostade mig nästan livet självt. Jag har brottats med demoner i en mörk bar. Dessutom var det inte en fyra dagars resa som jag hade trott. Den var sex dagar, fick jag reda på först när planet hade lyft. Vilket både var ett bra besked och ett dåligt besked. Pengarna tog slut efter fyra dagar och jag fick leva hårt de två sista och leva mer på billigt öl än på mat mot slutet. Men det var det värt. Jag har haft det roligt. Klassen med, fast jag var den enda som flög med flygplan istället för att åka tåg.

Det finns mycket att säga. Jag skrev en loggbok i realtid och antecknade märkliga händelser under resan, jag kommer att räkna upp några av dem vid något tillfälle.

fyra dagar i prag

2008-04-17T02:34:00.007+02:00

Jag har alltid drömt om att få åka till ett baltiskt land. Tjeckien är nära nog. Nu åker jag om ett par timmar.

gymdebutanten

2008-04-16T22:46:00.043+02:00

Det kanske kommer som en nyhet att jag går till ett gym, men så är det. Jag började i höstas men det blir oftare på sistone. För det mesta håller jag till i det lilla rummet med medicinbollar och motionsapparater, jag föredrar det framför fängelsestämningen ute bland vikterna. Det finns nästan alltid ett par arga gigantiska mutanter som stapplar omkring där och brölar så att jag bara tänker va fan och vänder på klacken. Nej, då är jag hellre i en behaglig miljö bland tjejer och tanter och töntar. Jag kör hårt på springbandet, springer av mig sexuell energi och kommer i form inför fotbollen. Känner redan av fantastiska resultat. "Best shape of my life, dunny", som jag sa till någon som gick förbi. Om jag får överdriva så har jag blivit till ett livs levande klockspel, och alla tjejerna stirrar och stönar och vi är alla så lyckliga.

vårväder och roligt

2008-04-14T23:02:00.009+02:00

Jag har provat på flera saker i 2008. Bland annat att lära mig jonglera, vilket inte gick, och att dansa i hotpants på gården, vilket jag inte fick. Men en av de bästa sakerna var att börja gå med gångstavar. Det är roligt. Jag kom just hem från en lång promenad med en av mina bästa pinglor från skolan. Snart blir det spring och träning också, och i början av juni kommer den stora fotbollsturneringen som alla är så hispiga inför. Med mig i spetsen kommer min klass minst att ta sig till femteplats, tänker jag. MINST. Tre lag kan vi i alla fall ta. Våren är här. Solen börjar värma upp, inspirationen och romantikern i mig är igång. Det har varit roligt i skolan. Jag är glad. Och som sagt, nu är man igång med gångstavspromenader. 2008 är ett nytt stort år, än så länge är jag mycket nöjd.

spider rico is dead

2008-04-13T01:49:00.031+02:00

Spindeln i badrummet är borta. Kvar är bara nätet i taket, och alla minnen. Jag minns hur det började, hur jag krigade för att han skulle få leva där uppe och hur han tycktes växa mer och mer för varje dag. Man var på sin vakt, men samtidigt verkade han så lugn där i hörnet. Sen kom jag tillbaks från påsklovet och såg att han var borta, och nu har det gått flera veckor. Vad hände? Ramlade han och spolades ned i badkaret när någon duschade? Mördade någon honom i smyg medan jag var borta? Dog han av sig själv? Eller har han kanske bara gömt sig, i förberedelse för en fruktansvärd attack? Kusligt. Om någon faktiskt dödade honom hänger det i alla fall i luften, en fasa att det ska klia till i nacken när man är i badrummet. Winner: Spider Rico (R.I.P.)

plan för cigaretten

2008-04-11T23:44:00.006+02:00

Någon har tappat en cigarett på golvet i mitt rum. Jag hittade den under sängen idag, och sen dess har den legat i en låda i väntan på ett speciellt tillfälle. Töntigt och barnsligt, men samtidigt coolt och spännande.

där kommer lille erik

2008-04-10T16:37:00.041+02:00

Jag minns en affisch från sjuksysters väntrum när jag gick i lågstadiet. Det var en anti-mobbing affisch, och på bilden gick en ledsen liten kille förbi några tuffa grabbar i en korridor. I grabbarnas pratbubblor stod det:

"Där kommer lille Erik."
"Vilken fjant."
"Han tror han är nåt."
"Kolla hans dojjor!"

Och så pekade den sista mot lille Eriks skor, och höll sin andra hand hysteriskt roat för pannan. Lille Erik såg som sagt ledsen ut. Det var en gripande bild.

Det fanns en Erik i min klass på den tiden, och ibland gick jag fram och mumlade de första replikerna till honom för att sen utbrista "kolla hans dojjor!" med rolig inlevelse. Men tyvärr var han ganska stark, och galen, så han brukade bli arg och sparka in mig i en dörr.

tiden är nyckfull

2008-04-09T02:28:00.001+02:00

- du är sen!
- nej, du är tidig.
- okej.

true story.

jag heter stefan

2008-04-08T03:17:00.003+02:00

En gång i skolan skulle vi fylla i ett formulär, och istället för att skriva ut mitt namn skrev jag bara "jag heter stefan" på linjen och gick vidare till nästa fråga.

Fortfarande roligt.

ghostbusters t-shirt

2008-04-08T02:37:00.017+02:00

En gammal man med en iögonfallande t-shirt gick förbi mig idag, jag tyckte mig skymta ett ghostbusters motiv på den. Det var i affären och jag hade annat i tankarna, reagerade knappt till en början, men snart insåg jag att jag inte kunde sluta tänka på det. Va? Hade han faktiskt en ghostbusters t-shirt? En sån skrumpen gammal man. Intressant i så fall, men kunde det verkligen stämma? Ghostbusters måste väl ha varit långt efter hans generation? Jag vände mig om och började leta, men så var han som försvunnen. Försvunnen! Jag irrade omkring bland alla hyllor, vagnar, stolpar och folk, jag letade uppjagat, men gubben var borta. Jag hittade honom inte. Så till slut gav jag upp, och just då kom han plötsligt runt hörnet med sin fru, och det visade sig att det inte alls hade stått 'ghostbusters' på tröjan. Det var bara någon tråkig verkstadströja eller nåt. Irriterande.

en freak accident

2008-04-07T01:30:00.029+02:00

När jag var 21 år och skulle se Kill Bill 2 på bio fick jag visa legitimation på att jag var över 15. Det var rakt igenom obefogat, en freak accident som de bad så mycket om ursäkt för, och misstaget säger nog mer om dem än det säger om mig, men det hände faktiskt. Kort därefter lät jag en poetbuske växa ut på hakan, och sen dess har förhoppningsvis ingen tagit mig för yngre än 21. Nu tror man istället att jag har komplex.

krypet bogdan mutu

2008-04-06T21:42:00.018+02:00

En av alla mina kamrater skulle köpa en keyboard för något år sen, och så hittade han en billig på ebay från någon i Rumänien. Men det verkade suspekt från början. Bogdan Mutu som säljaren hette betedde sig konstigt, svarade undvikande på frågor och ville till exempel bara ha betalt genom osäkra western union. Så till slut skrev vi ett frågvist komiskt mail för att en gång för alla konfrontera honom, men vi fick aldrig något svar från krypet Bogdan Mutu. Det blev naturligtvis ingen affär. Och nu dök namnet just upp i huvudet från ingenstans, så jag sökte, och tror någon att jag blev förvånad av att en lista på internetbedragare kom upp bland träffarna? Nej, inte förvånad alls. Roligt. Bogdan Mutu, that's my man.

förslag till pratbubblor

2008-04-04T23:40:00.062+02:00

"Jag ska döda dig" är underanvänt i pratbubblor.

Varje gång jag ser en dagens pratbubbla i t.ex Metro där läsare får skicka in förslag till vad de på bilden säger, tänker jag alltid på hur "Jag ska döda dig" 99 gånger av 100 vore roligare än det som vann. Det är oprovocerat och rakt på sak - vare sig det kommer från ett gulligt djur, en artig politiker eller en ödmjuk drottning Silvia till ett sjukt barn - och det är oftast roligt på minst en nivå. Värt att tänka på när man ser en pratbubbla.

drömmen om prag

2008-04-04T15:40:00.020+02:00

Jag ska till Prag med klassen i mitten av månaden. Det blir roligt. Men jag har drömmar.

Först sitter jag och ockuperar damernas och har just kommit till rätta, men så börjar sitsen vingla och går sönder. Jag faller till golvet. Det är ett ovanligt äckligt golv, slemmigt och smutsigt, och jag slår huvudet i handfatet på vägen ned för att ännu värre landa hårt med kinden i en otäck pöl. Det är hemskt för mig.

Där någonstans vaknar jag till. Jag inser att det bara är en dröm. Men så somnar jag igen.

Tydligen är jag i Prag. Klassresa och grejer. Jag ligger och jämrar mig på golvet, undrar hur jag hamnade där, och just då kommer hotellchefen in. Han svamlar på tjeckiska, viftar hetsigt med något kontrakt, vill ha betalt för sitsen.

Jag vaknar igen och rycks ur drömmen. Men huvudet är tungt och kudden känns bra. Jag släpper taget igen, blundar med ögonen. Snart är jag tillbaks.

Hotellchefen har nu blivit en cirkusdirektör med en stor kraftig oxpiska som viner runt i badrummet. Det är en ond mörk cirkusstämning, ohyggligt, jag är rädd och uppjagad, och direktören går inte att snacka med. Han tror att jag heter Jaroslav, så han skriker "JAROSLAV" till mig och ska just ge mig ett smärtande rapp när jag tvingar upp ögonen och mig själv tillbaks till verkligheten.

"It's a dream. That's all it is. It's just a dream" sa någon med utsökt bristfälligt skådespel i en film en gång. Egentligen ser jag nog fram emot resan.

knölen på mitt huvud

2008-04-03T14:29:00.000+02:00

Jag blev just påmind om en gång i 2005 när jag tappade en tung kartong på vänstra lillfingret. Det blev en inre blödning precis innanför huden, jag kunde se men inte komma åt den. Sen stelnade blodet. Kvar fanns en ful brun liten fläck som jag antog skulle försvinna med tiden, men som efter en vecka fortfarande inte hade gjort det. Så jag tog det i egna händer, tog fram en liten kniv och skar mig in till det där stelnade blodet och rensade ut det. Ingreppet var inte alls osmakligt som det låter. Jag fick ett litet sår av proceduren, sen efter ett par dagar såg det bra ut igen. Snyggt.

Nu har jag däremot en liten knöl på höger sida av huvudet, efter att jag slog i en gren för ett bra tag sen. Den kommer inte att försvinna av sig själv! Så nu tänker jag att om jag verkligen vill avancera min dolda talang har jag ju tillfälle här. Det borde väl egentligen inte vara så svårt. Först rakar jag bort allt hår kring den lilla ytan runt knölen, sen skär jag försiktigt och har lite speglar så jag ser vad jag gör och avlägsnar vad det nu är där i. Sen får jag väl ha i lite papiljotter och extensions någon månad medans håret växer ut, så syns det inte ens. Enkelt. Men, nja.

stefan the go-getter

2008-03-26T14:23:00.046+01:00

14:23

Den öppna scenen var inställd idag, så plötsligt stod jag där och satte upp den här lappen vid entrén. Bra gjort. Men nu då? Det var antagligen inställt av en anledning och folk kanske ska någonstans. Om några timmar händer det i alla fall, då får det bära eller brista. Det ordnar sig. Jag är beredd med en bunt historier om någon kommer.

1:25:

iiiihh!!

Vilket äventyr till dag. Jag kunde ha förberett bättre, informerat fler, haft en tydligare idé, osv, men det var grymt. Det kom i alla fall ett trettiotal, och sekunderna efter att jag i total ovisshet hade inlett showen stod det klart att det skulle bli magiskt! Roliga akter från väntade och oväntade håll, till och med ett musikframträdande, och inte minst en spektakulär insats av mig själv. Jag kom igång och agerade utfyllnad mellan de andra, sjöng lite, brände av historier och improvisationer, presenterade folk, kände mig väldigt hemma. Det blev en bra stämning. Och kvällen efter showen är en historia i sig. Men nu sitter jag här, berusad och trött, sentimental, hela lägenheten kryllade fram till för någon halvtimme sen, och jag inser att jag egentligen borde ha jobbat på en stor viktig uppgift till skolan imorgon. Men det var värt den snart förlorade nattsömnen.

Idag skrev jag historia.

/ stefan the go-getter, moneymaker, chance taker, kicking in ya god damn door. WAVIN THE FOUR-FOUR, get on the floor.

tillbaks till skåne

2008-03-24T23:38:00.017+01:00

Det har varit ett bra lov i Stockholm.

Ledig på vardagarna och jobb bara på de röda dagarna.
Jag har stått i kassan.
Katterna är fortfarande välbehållna, roliga och galna.
Töntigt nog vill jag säga detsamma om familjen.
Jag har handlat på Ica av både den rödhåriga och en annan ny kassörska som jag gillar, och båda verkade ovanligt imponerade. iiiihh
Påsken skippade jag helt.

Bra lov. Men ännu bättre ska den här sista tiden bli.
Svaulouw väntar. Imorgon gör jag min stora återkomst.

polskt mynt i kassan

2008-03-23T19:24:00.054+01:00

Idag blev det för mycket. Jag stod i kassan men kunde inte koncentrera mig, det gick för tråkigt och långsamt. Inga bra kunder, inga spännande köp, inga hisnande händelser. Bara patetiska patrask som strömmade förbi. Jag tröttnade snabbt. Så när köerna tillfälligt började sina och det blev lugnare fick jag en idé i smyg; jag skulle gömma mig för en stund. Det var vad jag ville och behövde. Jag såg mig omkring, ingen verkade se, det var bara att sjunka ned bakom disken så tyst jag kunde. Och där blev jag sittandes på huk ett bra tag. Tiden gick och det blippade i de andra kassorna omkring mig, jag fann mycket riktigt ett behagligt lugn där nere. Det var jag, dammet, kvittona och det polska myntet på golvet. Jag stirrade till när jag såg myntet, men det var bara ett vanligt mynt fast det var polskt, inget mer med det, så jag lät det bara ligga. Blickade upp mot pedalen istället. Den egendomliga konstruktionen jag trampar på hela dagen lång för att bandet ska föra fram varor, som ska blippas åt någon oftast töntig människa som knappt säger hej tillbaks. Jag suckade igen och såg en dammråtta sväva upp framför mig. Just då hördes en röst från andra sidan kassan. Tydligen hade min huvudtopp inte varit helt dold, och någon ville handla hos mig.
"Hellå? Jybber dy?"
Det lät polskt, tyckte jag, så jag sken upp och blev såklart mycket upprymd. Jag reste mig majestätiskt och hade nu en skygg polsk liten man framför mig. Glädjen var hejdlös från min sida. Han höll i ett par knäskydd som han tydligen ville köpa, och visst fick han väl verkligen det, sa jag bestämt. Han la dem på bandet och jag tryckte på pedalen. Jag log hjälpsamt medan jag väntade på att de skulle komma fram, mannens blick förblev blygt fäst på knäskydden. Hans generade uppsyn tycktes mig lika charmigt som suspekt. Höll han på att bygga en bordell eller något liknande, för vad annars skulle han behöva knäskydden till? Obehagliga bilder. Men nej, sånt sysslade han alldeles säkert inte med, jag känner igen typen och han var då rakt inte en sån. Så var knäskydden äntligen framme, jag blippade dem och mannen gav mig ett par knöggliga tjugolappar, 40 kronor jämnt. Jag tackade och gav honom snart kvittot. Och så skulle han just gå när jag sa "vänta ett slag!" så att han skulle stanna, och så stannade han. Då plockade jag upp myntet från golvet och reste mig, signalerade att han skulle räcka fram handen, han kom och sträckte fram handen, och så gav jag honom denna mycket fantastiska gåva. Jag tryckte ned myntet i hans hand, vek ihop fingrarna så att han nu greppade myntet, såg honom djupt i ögonen och log varmt igen, "behåll den." Han tycktes förvirrad men i positiv bemärkelse. Jag vill tro att han blev glad.
"Teck."
Han nickade till slut och gick, och jag vinkade vänligt tillbaks, kände att jag hade gjort något bra. Och jag tänkte sedan länge på det, hur det till synes så vanliga bortglömda lilla myntet i dammet kunde bli så magiskt bara jag hittade rätt hand att lägga det i.

bästa veckan

2008-03-15T21:56:00.008+01:00

Veckan innan lovet hade vi ett samarbete med musiklinjen. På 4 dagar styrde vi upp en show till på torsdagen, och som alltid blev det succé. Min grupp fokuserade på ämnet kommunikation, och mitt nummer utspelade sig på en biograf där jag inte tyckte om filmen och ville väcka debatt med de andra biobesökarna utan att någon ville lyssna. Filmisk musik i bakgrunden och passande filmrepliker och arga rop från publiken på de rätta ställena. Numret växlade mellan patetiskt, hätskt, svårmodigt och sorgset, och kulminerade med en vädjande bläckfiskdans. Mäktigt. Och så var det en rolig kväll i övrigt.

Ännu bättre var att ämnet kommunikation fick mig att tänka till, och efter en tids konflikt med rivalen Kerstin på skolan tog jag tag i problemet och vi hade en bra promenad. Så nu är det ur världen och jag kan komma tillbaks efter lovet utan några bekymmer.

I alla fall. Bästa veckan i år!

the bluemark

2008-03-09T18:37:00.010+01:00

Det är två veckor gammalt, men det är fortfarande tydligt som ni kan se. Det gör inte ont alls, och var åtminstone till en början mest snyggt när det var mörklila och fylligare och såg ut som en fenixfågel. Men nu har den börjat tyna bort lite. Jag lär sakna den, så tack Emma för att hon förevigade den i förrgår.

jagad av monster

2008-03-08T23:34:00.038+01:00

När jag var liten var jag rädd för att spola toaletter. Det var som om det kraftiga ljudet försökte säga mig något, den plötsliga forsen kanske ville dra med mig. Det låg bara något läskigt över hela grejen. Jag brukade få förbereda flyktvägen och göra allt klart innan jag tryckte på knappen, sen sprang jag skräckslaget ut och slängde i panik igen dörren efter mig innan spolningen ens hade lagt sig. Jag var snabb som barn. Hisnande. Men jag undrar om det är relaterat till de liknande impulserna som manifesterar sig idag, som skräcken mellan lägenhetsporten upp till dörren. Alltid samma skenande uppför trappan, i tron att det är ett monster eller en ond ninja ute efter mig i trapphuset, medan porten stängs.

standardrepliker i kassan

2008-03-06T23:41:00.063+01:00

”Samma födelsedag som min lillesyster” när jag ser på någons legitimation.

”Två fel till så måste jag klippa kortet” om någon knappar in fel kod.

”Å nej! Häftklamrarna är slut” om häftklamrarna är slut.

”Kom tillbaks och var lite arg bara” vid krångliga frågor om bytesrätten, och ”Hälsa från Stefan så ordnar det sig” om kunden ändå fortsätter att fråga.

”NICHT!!” med vrede om någon frågar om jag talar tyska.

”Du ska väl inte använda den som vapen?” om huggmejslar, ispickar och liknande.

”You’re cutting in the line, yo” när en engelsktalande tränger sig i kön.

”Det blir tjugo krigare” istället för tjugo kronor.

”Så du ska hem och förlänga avgas du...” när någon köper en avgasförlängare.

”Behåll kvittot! Det är en värdehandling” med vänlig informativ röst.

”Varsågod! Din personliga kopia” med samma skenheliga röst när jag räcker fram kvittot.

”Hoppas att de tar dig i dörren” i smyg för mig själv om de inte vill ha kvittot, alternativt ”Fuck outta here” när de har hunnit gå en bit.

en tandhistoria

2008-03-05T15:35:00.036+01:00

En lite väl sentimental men episk anekdot:

När jag var nio år och gick i trean hade jag glömt cykelhjälmen i skolan, så mamma sa att jag måste hämta den. Naturligtvis tog jag cykeln dit. Jag hade nyligen börjat experimentera med cyklandet, att inte hålla i styret och i så fall bara med en hand, och naturligtvis experimenterade jag den här gången också. Och naturligtvis blev jag distraherad av något och cyklade rakt på en sten och voltade och landade på asfalten med ansiktet. Jag var nio år och chockad, vände ensamt hem utan hjälm och hulkade passivt på vägen. När jag kom in stod mamma i hallen och vek tvätt, och när hon såg mig reagerade hon med ett "men herregud, stefan, vad har hänt?" och jag förstod allvaret, grinade till och gick in i badrummet. Jag såg mig i spegeln, och det var då Pacino-ylningarna kom på riktigt, när jag såg hur överläppen hade skrapats upp och min halva vänstra framtand var borta. Jag hade slagit av en halv tand. Vi åkte in till tandläkaren som satte dit en plastbit på tanden, det blev okej. Sen gick tiden, läppen läkte spårlöst ihop och snart hade jag glömt hela grejen.

Nio år senare gick jag i gymnasiet och skulle just ta studenten om två dagar. Jag satt och åt, och naturligtvis råkade jag bita på en gaffel precis så att plastbiten lossnade från tanden. På några ögonblick hade jag förvandlats till ett tandlöst freak igen, och det var hemskt. Egentligen inte, jag kunde till en början inte avgöra om det var fult eller sexigt med den uppseendeväckande gluggen, men snart skulle det gå upp för mig att jag inte tyckte om det. Och ja, det var som sagt hemskt. Det gick inte att få en tid hos en tandläkare på två dagar, så det där med skolan fick bära eller brista. Jag gick dit de sista dagarna och hade komplex, undvek att tala med öppen mun, mumlade mycket istället. Sen kom avslutningen, studenten, och vi var alla samlade ute i värmen och de andra virvlade omkring i ett lyckligt myller med varann. Och så var det fotografering, jag hamnade bredvid tjejen jag var kär i. Jag nämnde mitt komplex för tanden, och oväntat nog skulle det visa sig att hon hade en ännu hemskare tandhistoria från sin barndom. Efter fotograferingen gick vi åt sidan och hon berättade om hur spring med hennes syster hade slutat med att hennes tänder hade smattrat åt alla håll när hon hade trillat illa mot ett stengolv. När hon berättade det här blev hon ganska känslosam av minnet, och på något sätt relaterade hon det till mitt komplex, så min historia slutar ganska lyckligt med att tjejen jag var kär i bestämt ville ge mig en puss på munnen för att visa att gluggen var okej. Det fick hon såklart, och jag kunde konstatera för mig själv att den gjorde värt allt det tråkiga. Nu är det fem år sen tanden gick av, jag undrar om det kommer att hända igen om fyra år. Så vet man att det händer var nionde år.

seasons in the sun

2008-03-05T14:49:00.013+01:00

Det började när någon trodde att terry jacks - seasons in the sun handlade om hur han vemodigt band fast sin kompis på en stol för att döda honom. "we had joy, we had fun, we had seasons in the sun..." och det var ju för det första ganska hysteriskt roligt. Sen blev "do you really want to hurt me" av boy george det andra perspektivet, från den ledsna kompisen på stolen. Också mycket bra. Det här föll som mycket annat i glömska och vi tänkte inte mer på det, förrän nu nyligen när Alexi kom på idén att rick astleys "never gonna give you up" såklart blir hjälten som kommer indansandes och räddar kompisen på stolen. Kan någon tänka sig den här bilden och sen säga annat än att något stort är på gång? Haha, nej.

chipspåse

2008-03-05T14:21:00.006+01:00

Ett snedvridet plågat ansikte utan kropp närmar sig obehagligt ur mörkret. Du tvekar och vill vända bort blicken, tänka på annat, men du är som förstenad av avsmak och trauma. Måste titta tillbaks. Ansiktet är nu någon decimeter ifrån, fortfarande med samma bedjande uppsyn. Du vet inte vad det vill. Och så rör det till slut ansträngt på munnen, vrider sig ännu mer i inlevelse och viskar ”chipspåse...” med pösiga mungipor och tom blick.

Mardrömmen förföljer dig.

rivalen kerstin

2008-03-05T11:29:00.031+01:00

Först hade jag varit i Malmö förra veckan, och så blev det tåget och bussen hem till skolan. Inga ovanligheter, bussresan gick som den skulle och det var inget mer med den. Men, när jag skulle ta stöd för att gå ur bussen kom jag åt någons bakhuvud! I viftande förvåning blev jag förskräckt och tappade koncentrationen, mina knän vek sig i trappan, och reflexmässigt sköt jag ifrån och flög handlöst ut på trottoaren. Ett ganska högt fall, men som tur var landade jag lindrigt och kom undan med ett skrubbsår på ena underarmen. Jag hade klarat mig. Det enda tråkiga var att min rival Kerstin satt på bänken utanför, typiskt nog, på första parkett för spektaklet. Det var inte första gången hon är närvarande vid helt fel tillfälle. Våra blickar möttes och jag vände mig bestört och gick hem.

Sen var det frukost i matsalen dagen därpå, och jag satt med en smörgås. Inga ovanligheter där heller. Men, så hade någon tydligen gått förbi mitt bord och tappat en gurkskiva bakom mig. När jag ställde mig upp för att gå och fylla på mitt dricksglas halkade jag på den och kraschade med ett sprattel ned i golvet. Det såg säkert dråpligt och komiskt ut, men samtidigt var det mycket olämpligt då matsalen var full av ögon och öron och pekande fingrar och skratt. I synnerhet kunde jag urskilja Kerstin igen. Jag knöt förbannande min näve, tänkte att gurkskivan säkert var planterad och att det är bäst att vara mer på min vakt. Sen tackade jag för mig och gick och fyllde på glaset och satte mig till bords igen, inget mer med det.

Och nu idag kom jag gåendes från Ica med en papperskasse i famnen, en purjolök stack upp. Det regnade kraftigt och såklart löstes påsen upp i botten och hela innehållet föll igenom till marken. Kerstin gick förbi med sina saker i en plastkasse medan jag gjorde min jacka till ett knyte att samla ihop mitt i. Hon frågade bara om det "gick bra" och gick vidare när det var klart som korvspad att det inte hade gått bra. Bristande kommunikation.

växlande skåneväder

2008-03-04T14:09:00.039+01:00

Vädret tycks förvirrat på sistone. Starkt bländande solsken idag, igår var det vinterväder med tjock vit snö på marken, och innan det hade det varit höstgråmulet ett par dagar med regn.

Men värst var det i förrgår när det dessutom var storm, jag var dumdristigt på promenad och det var hemskt. Vinden susade och ven i mina öron och jag var nära att blåsa omkull med min stora jacka. Ingen mössa hade jag heller, så det var extra kallt. Just när jag gick förbi några åkrar tilltog vinden och det blev ännu värre, och det var då även haglet kom. Ja, hagel mitt i en vindstorm! Det pepprade hårt i ansiktet på mig från alla håll, det kändes, och närsomhelst hade det kunnat träffa mig i ögonen om jag inte hade stannat kvar där och blundat besegrat på den öde landsvägen. Att gråta låg nära till hands men det gjorde jag naturligtvis inte. Sen gick det över efter ett par minuter och jag kunde röra mig hemåt igen för ett långt värmande bad. För övrigt ett behagligt bubbelbad med baltiskt badskum, röd varm belysning och besk lemonad i en kanna på en stol bredvid badkaret. Och en god bok av norska Erlend Loe, min största upptäckt på länge. Så det blev ett roligt slut trots allt.

Någon gång varje timme ändras det här vädret drastiskt på något sätt. Just nu är det ju soligt där ute, men snart börjar det säkert dåna och vina där utanför igen som vanligt, som en annan jävla naturkatastrof. Fuck'd up. Jag använder ordet jävla för att jag tycker att det är dåligt. Även om jag för tillfället är ganska munter.

Cliffhanger: Munter av en anledning.