När och var som helst kan det komma att dyka upp. Alltid lika plötsligt.
Det smyger sig på från ingenstans, letar sig dovt vibrerande in genom ryggraden och pulserar snart runt i hela kroppen genom blodet. Vibrationerna blir till ett dunkande, kraftigare och kraftigare, och rytmerna blir alltmer befallande. Det kittlar, bränner till. Det spritter i benen, rycker i höfterna. Jag blir alldeles varm. Något vill ta kontrollen över mig och jag kan i förvirringen inte avgöra vad detta något är, men rytmerna insisterar: Det är okej, släpp taget bara och ge dig hän till musiken! En inombords orkester spelar på ångest, eufori, desperation och värme. Impulsen sjuder, tillvaron stegrar, och till slut håller jag panikartat med. Måste bara få skaka av mig energin på något sätt. Andetagen ökar med intensiteten. Jag strutsar framåt och bakåt på ett spänstigt manér, svänger runt, stampar igång med fötterna. Det ska bli ett mäktigt nummer. På några ögonblick har jag virvlat in mig i min senaste dans på liv och död.
När jag väl kommer igång är det från hjärtat. Varje steg betyder något, allt annat är irrelevant, det här är verkligheten på sin spets. Klackarna slår förbaskat mot golvet. Jag sparkar bakut med benen, stångar med huvudet, frustar och fnyser. Fäktande armar, frantiska kliv. Mina rörelser är hastiga men kontrollerade, de hattande stegen växlar mellan det ömsint fjäderlätta och det stormigt bastanta. Dansen är uttrycksfull, vacker, elegant. Den är hisnande, krigisk, förtäljande. Jag blir ju så känslomässigt involverad! Tårarna strömmar till de vemodiga stegen åt söder, lyckan kommer över mig då jag flaxar fenix åt andra hållet. Det djuriska kommer fram, jag morrar och jag skriker när allting kulminerar i en ursinnig schimpansdans.
Det här är mitt sätt att protestera. Det här är mitt arga brev till Göran Persson. Jag vill att han tittar på mig, ser – nej, KÄNNER suget i min blick. Ilskan i mitt tripp trapp. När jag dansar är det inte bara på rosor; det är på törnar, kvistar, spikar och ELD. Jag blottar min plågade själ, den bränns vid av elden under mina fötter. Passionen. Men jag kan ta det. Jag har härdats genom alla dessa år, dagar, minuter, sekunder och stunder av förkrossande smärta och sorg. Rytmerna piskar mig: Du hejade ju på Göran. Och han bara snackade. Men politik är bara skit för det mesta, jag dansar vidare till nästa ämne istället. Joggar på plats tills jag kommer på något – och inom kort har jag ihärdigt börjat dra min livshistoria i en magisk final.
Jag arbetar mycket med underkroppen. Händerna sprattlar som förtvivlat då jag mästerligt målar upp min livslånga inre kamp, min brinnande låga. Det är säkert jätterörande. Jag får med allt, de korta lyckliga stunderna och den eländiga resten. Mina många misslyckanden. Men tragedierna till trots får jag det att verka storartat med majestätiska inslag, sentimentalt med inlevelse och dynamik. Föreställningen är gripande, och fängslande. Den är hänförande, fulländad. Värd applåder faktiskt. Jag ler till publiken! Den utgörs av kamrater från det förgångna som inte längre finns kvar. Om de tomma stolarna bara visste vilka som EGENTLIGEN sitter där och tittar på mig. Beundrar min kropp i månskenet. Den är naken för övrigt, jag vet inte hur det gick till.
Det hela brukar väl pågå i ett par intensiva minuter, sen får jag kramp och måste avbryta. Då morphas allt tillbaks. Jag vaknar motvilligt upp hungrig, gråtandes, fysiskt medtagen och tillbakaryckt till alldagligheten. Ett folkhop står och stirrar. Någon sitter bekymrat hukad framför mig, hon frågar hur det är fatt och räcker mig sin hand. Jag biter den ilsket och springer därifrån som en panter. Sen hittar jag en stillsam tillflyktsort någonstans och antecknar det här i väntan på nästa. Det är så jag lever. Ständigt i väntan på nästa dans.
Vi behöver alla en ärlig skymt av den ibland. Verkligheten genom en dröm.