Skräckspelskräcken

På tal om skräckspel fick jag för ett par veckor sen idén om att försöka komma över min skräckfilms- och skräckspelsskräck. Det började med att jag satt uppe första natten när jag hade köpt PS4:an och laddade hem demos, t.ex "P.T." som hade en bild på en skogsdunge. Kanske var det något gemytligt naturspel? NEJ... Klockan var 03:30 hemma i soffan, och scenen direkt var att man vaknar i ett mörkt kallt rum och tar sig ut i en hemsökt lägenhet där det uppdagas ondskefulla rysliga ledtrådar, en rutten kvinna hoppar fram ibland, det är verkligen meningen att du ska må dåligt... Dörrar leder tillbaka till samma hall och det är en krypande stämning hela tiden, hoppa själva in någon minut i videon så förstår ni direkt:

För några kvällar sen spelade vi det hemma hos mig, jag och tre från jobbet.

Bilden är tagen med plötslig blixt i mörkret och är inte arrangerad, vi var verkligen livrädda under timmarna det tog att klara igenom hela "P.T."-demot och nu i efterhand förstår jag för första gången tjusningen med skräck när man går igenom den tillsammans. Bara det att det fortfarande inte är värt det i slutändan för alla associationer och hjärnspöken som hänger kvar i huvudet när man är ensam i mörkret senare. Nu har det redan hänt sen dess att jag drömde en mardröm, och att jag skrek rakt upp mot nattbrevbäraren genom brevinkastet när en DN-tidning slängdes ned genom brevinkastet och våra blickar möttes för en kort sekund då jag satt i badrummet mittemot dörren och tittade tillbaka, och snabba ekande steg snart hördes nedför trappan där utanför. Men jag blev bara så rädd. Och snart är det väl även dags för The Last of Us på multiplayer med Anna. Det är något med det jag bara inte kan motstå längre. I'm going in. Help me.

Sopsäck full av skräckspel

Tack vare en soprumsfynds-älskande pappa har jag kommit över en sopsäck full med dataspel, vilket först lät ganska coolt och sen mest blev obehagligt. Det fanns några kvalitetsspel och WoW-fuskböcker, men det mesta visade sig vara olika slags mörka skräckspel, survival horror och torture simulations. Det mest chockerande av spelen ser ut som en obehaglig VHS-kassett i fodralet och det står "MANHUNT" på den, ser ut som en snuff-film från Nicholas Cage-filmen om någon minns, och efter att ha googlat ska det tydligen vara ett av de blodigaste spelen som har gjorts och förbjudits i flera länder. OCH INTE MINST, två saker till: För det första en cd-rom som heter "Sveriges dödsbok 1947-2003" med data insamlat från myndigheter om avlidna personer mellan de åren, och sen två cd-väskor med brända skivor av olika slag. Jag har inte kollat skivorna än, men vilken upptäckt! De ligger i högar på mitt vardagsrumsgolv och jag vet inte vad jag ska göra med dem. Jag undrar bara vem de kan ha tillhört och varför de har slängts, om det antingen kan ha varit en väldigt mörk person som till slut tröttnade och bestämde sig för att göra av med allt det deppiga, eller om det var en ljusskygg krake med lädermask och dålig hållning som dog i sitt pojkrum och föräldrarna inte visste vad de skulle göra med alla obehagliga spel och slängde dem. Hursomhelst har det börjat kännas som början på vilken parapsykologisk erotisk förbannelse-thriller eller cosplay-film som helst här hemma i vardagsrummet. Ibland mitt i en ofrivillig dans kan jag råka titta "ovetande" mot högen som att jag inte känner av att den svarar, och ger kommandon om att prova spelen och titta närmare på skivorna osv, men jag vet egentligen bättre och det här kan leda vartsomhelst *tittar ned på bilden igen* iiihh!!

Juckarn

Det händer om dagarna att nån kommer fram och ska presentera sig, t.ex någon nyanställd på jobbet, och jag gillar att skapa en myt om mig själv så jag brukar bara dra dem i handen och svara "FOLK KALLAR MIG FÖR JUCK-STEFAN eller BORG-NYPET!!" med ett motbjudande hetsigt garv, för att få de omkring att kanske börja skratta och säga "oh, you old dog!!" med belönande high fives. Men på min arbetsplats är det knappt några som gör det och de flesta har slutat hälsa på mig. Vad fan. Så det framstår som att jag är galen. Och det verkar som att alla är femnister eller vad det var de sa.
I alla fall, "jucka" är ett roligt ord. En romantisk tanke jag har fått är att jag ska börja bli känd som "Juckarn" på min arbetsplats, och t.ex att en dialog i fikarummet när jag inte är där i framtiden ska kunna låta så här:
- Var fan har vi Stefan då?
- Ingen aning, han står väl och juckar mot nån jävla vägg nånstans...


*ekande obehagligt hetsigt garv genom korridorerna*

Stormar och orkaner

När jag jobbade på B1ltema för några år sen kom det in en märklig gammal man ibland, han kan ha hetat Kjell eller Holger och var en lång och smal föredetta raggare med grått hår som gillade att hålla låda några minuter och sen gå igen utan att handla nånting. Han hade haft en fin Amazon en gång men behövt sälja den av nån anledning, men gillade fortfarande att hänga i bilaffärer. Det var i alla fall verkligen en av mina favoriter. Han hade en lågmäld karisma och såg väldigt rolig ut, efter varje påstående ryggade han bak ett steg som av en rekyl åt det han hade sagt och blinkade stelt med ena ögat så att det skulle låta ännu fräckare än det egentligen var. Men jag förstod och skrattade, kanske var det därför han alltid sökte upp just mig i butiken. I alla fall så brukade han som gammal raggare återkomma till det här med kärlek och fruntimmer och frugan han hade varit gift med i många år, och det landade oftast i det återkommande tipset om att "Det är okej om det stormar, bara det inte blir orkaner" innan han ryggade bak igen. Och jag nickade och höll med och sa att jag skulle ta till mig av den visdomen. Och det gjorde jag, det har uppenbarligen fastnat i minnet. Och idag kan jag undra vad det blev av honom, om det fortsatte storma lugnt med frugan eller om det blev några orkaner till sist, eller vad ännu mer som kan ha hänt under åren när jag inte har fått en chans till uppdatering. Det är sånt där som händer i livet, vissa följetänger faller åt sidan medans andra skapas och de gamla har plötsligt bara blivit något man kan se tillbaka på och undra vad det blev av dem. Jag hoppas i alla fall att han mår bra och fortfarande berättar om sin gamla amazon för folk, och har fortsatt ge av sina goda råd.

2005-2015

2015! Toppen av världen-känsla att säga siffran. Det känns levande att ha anlänt hit, till tioårsjubiléet av året då jag brukar säga att mitt liv verkligen kom igång, år 2005 när lunarstorm-dagboken var mitt livsverk, jag hade köpt en egen dator med futuristiskt blått sken från power-knappen och levde för Naruto och olika hip hop-forum, fick jobb på B1ltema och snabbt blev kemiavdelnings-ansvarig, sprang som en ninja på bron till jobbet om morgnarna med armarna utsträckta bakåt och ändå alltid kom försent, flyttade hemifrån, blev kär i rödhåriga kassörskor och mormontjejer, kände hur livet fylldes av absurd glädje och riktning av serier som nya amerikanska The Office, Entourage och The Comeback, och hur jag levde mitt i bloggrevolutionen med dagliga uppdateringar av favoriter som Wayne Nilsson, citronmuffin, Felicia, och jag hade landat i en ny tid helt enkelt, tog mig an världen på nytt efter gymnasiet och blev STEFANMEDO när jag började leva ut mina inre formuleringar på arbetsplatser och i möten med nya människor och kände en frihet och ett rus över reaktionerna det fick. Åren framför mig kändes som en väldigt öppen och formbar tid där jag fortfarande hade kunnat börja gå på gym och lyfta hantlar och förvandlas till en gigantisk bodybuilder om jag ville, eller satsa på att bli proffs i någon sport jag tyckte om, men kände i just den här perioden att jag definitivt börjat se mig själv som en författare.

Sen gick åren, upp, upp, upp, 2006-2007-2008 var en stigande drömutveckling för den unge lovande författaren, med flytt ned till Skåne för Fridhems Folkhögskolas skrivarlinje och allt det förde med sig, innan tillvaron kraschade kort efter hemkomsten 2009-2010 (sparken från B1ltema pga denna blogg, mamma sjuk) och jag fick börja om. 2012 kom den riktiga nystarten med gammalt drömjobb förverkligat på biografen, och sen dess har det gått upp, upp, upp igen, 2014 kom jag ikapp mig själv ännu mer och nånting stabiliserades. Nu i början av 2015 står jag på kanske toppen av mitt liv hittills. Och tar ingenting för givet längre, allting kan verkligen vara över imorrn men det ger en annan sorts lycka över de stunderna man får vara med om. Jag gillar utvecklingen i att landa i en större klokhet inombords eller vad man ska säga och samtidigt hålla kvar i den inre rösten. Jag är 31 nu, ett helt nytt decennium har pårböjats och på senaste tiden har jag träffat en supercool söt äldre tjej som inspirerar mig varje dag, skaffat en PS4 med NBA 2K15 och är väldigt glad över min nystartade personliga filmklubb (med bara två officiella medlemmar än så länge men det räcker bra, vi vill ju inte ens vara för många). Det känns bra, och om jag fortfarande skriver här om fem år kan jag knappt föreställa mig hur många livsförändringar som kommer att ha hänt, men nu kör vi ett år i taget. 2015, LET'S GOOOOO *bakåt-kullerbyttor ut ur bild*