Okej, så här ser det ut på min kärleksfront just nu i slutet av året.
Mormontjejen har sagt slutgiltigt hej då till mig. Det är kört. Jag är djupt deprimerad in i benmärgen men vad gör man. Vad för andra alternativ som nu har funnits, prospekten på sidan om om jag ska vara kryptisk och använda ord i denna stil: den sekundära medarbetaren, rödtotten på Ica, den asiatiska stretcharen/sneglaren på gymet och den andra ljushåriga från pensionatet som har verkat flörtig... Jag har kommit fram till att ingen av dem är aktuella längre. Jag är ensam i världen.
Så jag har väl mest ägnat tankarna åt att avverka serier på datorn på sistone, hittills Death Note och The Office (US) och Entourage och även sen ett par dagar bakåt David DeAngelos teorier kring "vetenskapen" som uppenbarligen är något jag hade missat. I stunden förvandlas de i alla fall till mäktiga planer jag aldrig har haft en aning om, jag känner mig ibland som Sephiroth i det underjordiska biblioteket där jag går runt och skrattar galet för mig själv åt insikter jag tycker mig få. Är det någon som förstår min Sepiroth-referens? Hursomhelst så är jag väl snart på fötter igen, men för den närmaste tiden har jag nu givit upp.
Det är en märklig period bara.
Det är en dålig tid för imperiet.
tisdag, december 26, 2006
måndag, december 18, 2006
bang-rajan ikväll
"Visst var det länge sen man hyrde en filmjävel?"
Jag låg och bänglade på soffan och så kom idén bara till mig. Det var en optimistisk ingivelse, ett inspirerat rus jag hade väntat länge på, och inte bara för det här med filmen, jag tänkte mer på möjligheterna i att ge mig ut och möta människor - kanske till och med en ny hjärtevän? Jag rodnade vid tanken.
Snart hade jag fått på mig morgonrocken, snurrat runt i ett par dustar Old spice och kommit iväg, ned till videobutiken en bit bort. När jag klev in i värmen visste jag att jag hade kommit helt rätt. En sån skådeplats för folkfest, jag kände verkligen energin i rummet. Jag såg mig omkring bland hyllorna, de hade många olika filmer där inne – cowboyfilmer, actionfilmer, tecknat japanskt, dokumentärer, thrillers, sexkomedier – men till slut fastnade jag för en film mest för titeln. Bang-Rajan hette den. Inget jag var stolt över, men den verkade faktiskt bra. Så jag tog den här Bang-Rajan och la den på disken med baksidan uppåt. ”Den här vill jag hyra.” Jag såg expediten uppriktigt i ögonen. Han nickade förstående och började knappa in något i kassaapparaten. ”Det verkar vara bra action i den”, fortsatte jag och frågade ”har du möjligtvis sett den själv?” Expediten nickade tyst och tog emot sedlarna, gav mig fem enkronor i växel. ”Okej, då ska man hem och stirra på den här då”, skämtade jag och tackade för mig.
Ut i kylan igen. Jag stängde morgonrocken och fick huttrande syn på pizzabageriet en bit bort. Jag insåg hur hungrig jag var, så äventyret fortsatte när jag svängde in för att fråga vad de hade för pizzor idag. Han svarade att det stod ”Där uppe”, och pekade på någon skylt ovanför disken. ”Jaha, men vad har ni då?” undrade jag och log. ”Det står ju där uppe!” svarade han igen, och så blev det konflikt. Jag blev förbannad. ”JaHA, men du kunde ju säga vad ni har så att jag vet” sa jag allvarligt. Han fattade inte. Till slut tog jag mig bara för pannan och suckade. ”Nej, du, vi lär aldrig komma överens, det blir ingen affär, ingen pizza idag." Och så tittade jag på honom, fick dåligt samvete för stämningen och fortsatta prata: "Jag får väl bara gå vidare, ska hem och kolla på Bang-Rajan nu faktiskt. Känner du till den?” Han låtsades inte höra, så jag gick.
Jag fortsatte hemåt igen och tittade på filmen i min hand. Det kändes meningsfullt, jag gjorde verkligen någonting med dagen idag. Ibland händer det bara. Ett par förtjusande kvinnor kom gående men svarade inte på mina tillrop när vi passerade. Beklagligt. Den ena var imponerande. Men väl hemma insåg jag trots allt att nej, det vore allt roligast med lite sällskap ändå. Bang-Rajan kändes som en sällskaplig film. Damsällskap helst, men de broarna var tydligen brända så en vanlig bekant fick duga. Jag kom hem och ringde min gamla vän Frans som jag inte hade sett på ett par år. ”Hej! Det är jag. Du, ska vi se på Bang-Rajan ikväll?” Men han la bara på telefonen. Jag hostade besvärat på soffan och knappade uppretat in numret igen. Inget svar. Vilken tönt, han satt säkert och krystade i badrummet eller någonting. Fuck it!
Filmen i sig var inte så bra, någon töntig krigshistoria bara. Jag såg den inte ens. Tog en smörgås istället och somnade på soffan.
Jag låg och bänglade på soffan och så kom idén bara till mig. Det var en optimistisk ingivelse, ett inspirerat rus jag hade väntat länge på, och inte bara för det här med filmen, jag tänkte mer på möjligheterna i att ge mig ut och möta människor - kanske till och med en ny hjärtevän? Jag rodnade vid tanken.
Snart hade jag fått på mig morgonrocken, snurrat runt i ett par dustar Old spice och kommit iväg, ned till videobutiken en bit bort. När jag klev in i värmen visste jag att jag hade kommit helt rätt. En sån skådeplats för folkfest, jag kände verkligen energin i rummet. Jag såg mig omkring bland hyllorna, de hade många olika filmer där inne – cowboyfilmer, actionfilmer, tecknat japanskt, dokumentärer, thrillers, sexkomedier – men till slut fastnade jag för en film mest för titeln. Bang-Rajan hette den. Inget jag var stolt över, men den verkade faktiskt bra. Så jag tog den här Bang-Rajan och la den på disken med baksidan uppåt. ”Den här vill jag hyra.” Jag såg expediten uppriktigt i ögonen. Han nickade förstående och började knappa in något i kassaapparaten. ”Det verkar vara bra action i den”, fortsatte jag och frågade ”har du möjligtvis sett den själv?” Expediten nickade tyst och tog emot sedlarna, gav mig fem enkronor i växel. ”Okej, då ska man hem och stirra på den här då”, skämtade jag och tackade för mig.
Ut i kylan igen. Jag stängde morgonrocken och fick huttrande syn på pizzabageriet en bit bort. Jag insåg hur hungrig jag var, så äventyret fortsatte när jag svängde in för att fråga vad de hade för pizzor idag. Han svarade att det stod ”Där uppe”, och pekade på någon skylt ovanför disken. ”Jaha, men vad har ni då?” undrade jag och log. ”Det står ju där uppe!” svarade han igen, och så blev det konflikt. Jag blev förbannad. ”JaHA, men du kunde ju säga vad ni har så att jag vet” sa jag allvarligt. Han fattade inte. Till slut tog jag mig bara för pannan och suckade. ”Nej, du, vi lär aldrig komma överens, det blir ingen affär, ingen pizza idag." Och så tittade jag på honom, fick dåligt samvete för stämningen och fortsatta prata: "Jag får väl bara gå vidare, ska hem och kolla på Bang-Rajan nu faktiskt. Känner du till den?” Han låtsades inte höra, så jag gick.
Jag fortsatte hemåt igen och tittade på filmen i min hand. Det kändes meningsfullt, jag gjorde verkligen någonting med dagen idag. Ibland händer det bara. Ett par förtjusande kvinnor kom gående men svarade inte på mina tillrop när vi passerade. Beklagligt. Den ena var imponerande. Men väl hemma insåg jag trots allt att nej, det vore allt roligast med lite sällskap ändå. Bang-Rajan kändes som en sällskaplig film. Damsällskap helst, men de broarna var tydligen brända så en vanlig bekant fick duga. Jag kom hem och ringde min gamla vän Frans som jag inte hade sett på ett par år. ”Hej! Det är jag. Du, ska vi se på Bang-Rajan ikväll?” Men han la bara på telefonen. Jag hostade besvärat på soffan och knappade uppretat in numret igen. Inget svar. Vilken tönt, han satt säkert och krystade i badrummet eller någonting. Fuck it!
Filmen i sig var inte så bra, någon töntig krigshistoria bara. Jag såg den inte ens. Tog en smörgås istället och somnade på soffan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)