fredag, april 18, 2014

Tråkig långfredag

Jag har en sak jag har tänkt säga ganska länge som var bundet till en viss dag, till långfredagen. Så idag har jag äntligen kunnat lägga handen på folks axlar och säga "Tråkig långfredag på er!!" och fått ett artigt leende eller skratt, inga sensationsartade reaktioner men ändå trevliga antar jag. Bara det att jag byggde kanske omedvetet upp en förväntan under det här halvåret som jag har burit på det - eller om det är långfredagens förbannelse i sig - men jag blev så självmedveten och obekväm för varje gång jag sa uttrycket, det är inte alls nytt eller så roligt som när jag började se fram emot att använda det. Nånting med detta gjorde mig nedstämd och på ett sätt blev det en tråkigare långfredag än nånsin bara för det.

torsdag, april 17, 2014

Nytt album från Sage Francis

Sage Francis har varit en av mina största idoler sen hösten 2000. Förutom att jag äger samtliga av hans album och mixtapes, har skrivit och pratat mycket med honom genom åren och sett honom live sju åtta gånger, så är det hans egensinniga och personliga "gör-det-själv"-energi som har inspirerat mig mest av alla i världen tror jag. Kan härleda flera av mina bästa egenskaper och modigaste beslut till den här mannen. Förresten, vill nån ha det bästa av Sage Francis på en cd-r så skickar jag gärna på posten, minst ett par låtar blir säkert oumbärliga för er med. I alla fall, lägger upp nya singeln 'Vonnegut Busy' (albumet Copper Gone, 3e juni) som går att lyssna på om och om igen. Som Buck 65 skrev, "sounds like it was written on the sky". Riktigt beslutsam låt och innebörden i refrängen bara växer:

lördag, april 12, 2014

Sextio år gammal med en dålig lunga

Okej, vet inte hur intressant detta blir för andra... Idag stod jag på biografen i Kulturhuset och hade just släppt in till en föreställning. Då kom det upp en märklig liten man på rulltrappan, en uppenbart hinduisk och tänkande ödmjuk man som tittade nyfiket och leende omkring i den nya våningen han hade kommit upp på. Hans käke såg lite ihoptryckt ut och tänderna i munnen var en spretig konstellation, det förstärkte bara hans godhjärtade uppsyn. Han såg sig försiktigt omkring och var på väg att gå förbi mig, och nånting med hans uppenbarelse gjorde mig glad så jag log vänligt när han passerade, och han stannade upp och frågade nånting om filmlistan uppe på en monitor. HURSOMHELST, ungefär 20-30 sekunder senare hade vi börjat prata om döden, jag sa att jag tänker dagligen på döden själv och inspireras av det på olika sätt, och han frågade om jag hade läst "Tibetan book of the dead" om det var så den hette. Det hade jag inte, och han berättade om ett gammalt munksamhälle där de hade en egen vetenskap om döden, medicin osv. I alla fall så förvandlades det här till ett femtio minuters möte som jag nu sitter här och känner mig helt upplyft av i efterhand. Det blev en surrealistisk stämning som hämtad ur filmen "Waking Life" och språket växlade då och då mellan knackig svenska och lite bättre engelska. För att minnas själv i framtiden antecknar jag nu att han hette Deepak, hade sympatiska gollum-drag i ansiktet och var sextio år, hade en dålig lunga och känner att döden närmar sig, och han håller på att rama in och få avslut på saker. Det här var första gången han hade lämnat lägenheten på flera veckor och det var därför han var så uppenbart lycklig över att få prata med nån. Han har levt fattig och ibland så utfattig "like a street dog" att han inte hade vetat när han skulle äta nästa gång, och nyttjat många berusningsmedel genom livet. Han svek även sin djupt religiösa familj när han var liten genom att inte kunna motstå kött, han känner fortfarande att det är oförskämt men han kan bara inte motstå att äta kött. Av en slump hade han träffat Dalai Lama en gång 1987 i Tibet när denne hade gått ut genom templets portar för att hälsa personligen på ett hundratal människor som var samlade där utanför. Och han hade känt en amerikansk konstnär som en gång försökte hjälpa ekonomiskt genom att ge honom jobb att redigera en dagbok till ett bokmanuskript, han hade med sig dagboken på samma Tibetresa och valde att avstå hotell för att försöka spara pengar, och så sov han i en inhängnad utanför templet och upptäckte när han vaknade att någon hade stulit både dagboken och den summa pengar han hade haft med sig, det hade varit hjärtskärande för honom att han hade svikit sin vän. Och jag berättade om när jag brottades med döden i Prag 2008, han lyssnade vetgirigt och levde sig in och när jag nämnde att jag skriver så blev han lyrisk och skrattade högt åt mitt referat av "MC-hjälm i kassan" och fick även youtube-sökorden till kortfilmen "Underdogs" på ett kvittopapper. Då hade vi kommit in på film igen, och han nämnde att han hade känt av sen han var tre år gammal att hans äldre bror inte tyckte om honom, och hans bror hade sett till att han inte skulle följa sin dröm att försöka göra film som ung och det var något han verkligen ångrade i livet att han inte gjorde. Så han var väldigt intresserad och lyhörd på allt som hade med filmteknik att göra, ställde många ingående frågor och ville veta hur nya digitial-tekniken fungerade, så jag lät honom följa med in i maskinrummet och se hur det går till, han var otroligt andaktsfull och tittade beundrande på projektorn och alla datorer, och så fick han ställa sig på en pall och kolla in genom luckan till salongen där "Det blåser upp en vind" visades. Han log djupt inifrån när han klev ned och ville skaka hand av tacksamhet. Slutligen när han skulle gå sa han att han var så lycklig över att vi hade börjat prata, han sa att han försöker skriva dagbok nästan varje dag egentligen, 2-3 sidor, och att det här kommer han knappt kunna skriva om för han levde så mycket i stunden att han knappt kunde minnas vad vi hade pratat om. Haha, och det var ju samma här, men här kom i alla fall ett snabbt försök att sammanfatta.

onsdag, april 09, 2014

Guldbollen eller en Oscarsstatyett (t.ex)

Jag har gått fram till människor jag trodde jag kände väl på sistone och frågat "Vad skulle du helst vilja vinna, guldbollen eller en oscarsstatyett..." ganska tonlöst från ingenstans och tittat på dem med en nollställd blick för att inte påverka utfallet. Oftast svarar de det ena alternativet eller det andra men ibland går någon utanför protokoll och säger "båda" eller "ingen av dem"... Men det jag ogillar mest är när de låtsas inte höra eller vägra svara, då stryker jag dem ur anteckningsboken och så får de inga fler frågor efter det. På så sätt sållas nej-sägarna ut allt eftersom ur min oberoende studie och de skickligaste deltagarna kan befrämjas, och kanske kommer de vid nåt senare tillfälle belönas med t.ex varsitt inbundet kompendium med alla samlade svar. Då får vi tillsammans även belöningen att en dag kunna bläddra och skratta åt hur olika vi kan prioritera genom livet ändå, men att alla gemensamt kan tycka att jag startade en väldigt bra frågeklubb en gång för så många år sen.

fredag, april 04, 2014

Pluto var inte den första, inte den sista

Pluto var den nionde planeten, det var en självklarhet i många år. Vi hade nio planeter varav några hade roliga namn och den som var längst ut hette Pluto, det var vårt solsystem på ett ungefär. Sen började vetenskapen mer och mer prata om att den var för liten och att det snarare var en "dvärgplanet" och sedan 2006 räknas alltså inte Pluto längre som en av planeterna... Som människa i något mindre storlek tar jag själv mycket illa upp och blir orolig för vad mer som plötsligt kan komma att beslutas, eller redan har gjorts.

DON'T LET THEM KILL ME.

onsdag, april 02, 2014

Patetisk med en tygpåse

Ibland går man in och presenterar filmer på biografen, hälsar välkomna och säger hur lång filmen är osv. Jag brukar hålla det kortfattat och allvarligt och informativt, då kan jag känna att jag har kontroll på vad jag säger och vad jag gör. Men ibland blir det tekniska problem och då kan det bli svårare. En gång sprakade det till i walkie-talkien och nån frågade om jag kunde informera en salong om att filmen skulle dröja några minuter medan de felsökte i maskinrummet. Då gjorde jag det, gick in och höll ett kort tal om att filmen skulle börja om några minuter. Sen gick jag ut igen och fortsatte med mitt men kände intensivt hur minuterna gick, längre än jag hade sagt, och det hördes i walkie-talkien att de fortfarande jobbade på problemet. Och nu satt väl besökarna där inne och undrade vad som pågick, tiden stod stilla i salongen och det var mig de associerade väntan till, det var jag som hade sagt det där om några minuter och blivit ansiktet utåt för det, och nu verkade det antingen som att det var mitt fel alltihop eller som att jag inte brydde mig... Det stressade mig mer och mer, jag stod inte ut och behövde komma på nånting bra att rädda situationen med. Då kom jag ihåg tygpåsarna vi hade nere i skåpet, tygpåsar med badtofflor och handdukar och flugsmällare i som vi hade lottat ut ibland på sommaren, så jag sprang ned för trapporna och hämtade en påse från skåpet, sen sprang jag upp för trapporna igen och mot salongen, tanken var att jag bara skulle öppna dörren och komma insprattlande och sick-sackande med benen och vara så karismatisk jag kunde och köra nåt slags frågesport om tygpåsen. Men som tur var så hade jag bara några meter kvar till salongen när jag hörde att problemet var löst och filmen skulle börja. Jag hejdade mig själv och kunde börja hämta andan med tygpåsen i handen utanför dörren, hade blivit alldeles för uppjagad och förvirrad för mitt eget bästa. Jag är ju ingen utåtriktad person egentligen så spektaklet jag var nära att kasta mig in i hade nog fallit ganska platt.

lördag, februari 22, 2014

Spöken på gården

När jag bodde i ett höghus förut kunde jag vakna mitt i natten och höra ett jääävla liv nere på gården ibland. Eller i alla fall prat och svammel där nere, som en liten släktträff som pågick bland bänkarna under träden i mörkret och nån som skrattade hela tiden, men man kunde inte se dem. Och det hände flera nätter i rad så en gång ville jag gå ut och stryka förbi diskret för att få en bättre titt. Så jag fick på mig morgonrocken och tog hissen ned, men när jag kom ut på gården var det bara tyst och tomt och öde och kusligt, ingen var där. Hade alla plötsligt sagt hej då och gått hem precis när jag var på väg ned? Och jag stod kvar och frös lite och kände mig olustig i min morgonrock.

Det var då det uppdagades för mig att det kanske hade rört sig om spöken.

fredag, februari 14, 2014

Family tree of B.D's

Det roligaste på hela Lund-resan förra veckan var en intensiv timme när jag och Honken spelade NHL Arcade och plötsligt hade fått fram den här figuren, som älskar att prata om big D's och bad B's. Här skryter han om sitt lilla barns B.D:

(kommer igång på riktigt efter 40 s)

fredag, januari 31, 2014

Katter, fåglar, mindre hundar och gamla människor

Jag går ihop ovanligt bra med katter, fåglar, mindre hundar och gamla människor har jag märkt. Det finns många sociala frekvenser jag inte behärskar helt men just de här grupperna eller vad man ska kalla det trivs jag bra med, och de med bra mig.

Katter respekterar mig ofta mer än de gör andra. När t.ex Bosse och Rufus på landet sitter i fönstret och stirrar på fåglar kan jag ställa mig bredvid och börja titta ut tillsammans med dem. Då rycker jag också med blicken mot saker som rör sig och låtsas titta lika intensivt på fåglarna. När katterna först tittar undrande på mig så kisar jag bara varmt och tryggt med ögonen åt dem och nickar förtroendeingivande, och jag menar det. Då kisar de likadant och nickar de med och tittar ut igen, och så sitter vi där tillsammans och delar stunden. Och vi kan sitta så där ett bra tag. Och när jag går in i ett rum där en katt ligger uppmärksammar jag dem alltid och ger en hemlighetsfull nick innan jag går vidare, jag ger dem alltid space osv, och på ett eller annat sätt så förstår vi bara varann helt enkelt. Det gäller de flesta katter, vi har bara en viss kontakt som glädjer mig att tänka på.

Och på jobbet har det visat sig att jag är begåvad med fåglar. En gång i somras kom det in en duva på biografen som flaxade omkring uppe vid taket och inte kunde komma ut. Jag tog på mig att lösa problemet och stod först och avvaktade, höll koll på den och såg att den droppade ned skit ibland, så jag fick skingra folk som ville gå förbi där under. Sen tog sig duvan längre bort uppe på övre plan och jag följde efter. Det var då tillfället uppenbarade sig som i en filmscen, nån livrädd tjej sprang skrikande iväg när duvan kom till hennes bänk och en röst i närheten ropade "Någon, fånga duvan!" Och jag tänkte inte ens, jag bara tog mig igenom klungan och var snart ensam med duvan som hade landat nervöst vid ett hörnfönster. Jag visste att folk tittade bakom mig men just då var det var bara jag och duvan, jag närmade mig, duvan började göra ansatser till att flaxa i panik men jag fick snabbt händerna kring den med ett stadigt lugnande grepp, och duvan kom snabbt av sig och verkade lita på mig. Jag förstärkte detta ännu mer med att säga "luuugn, luuugn, luuugn..." till den, duvan satt bara stilla i mitt grepp och tittade nyfiket runt med huvudet åt alla vi gick förbi, och jag fortsatte hela vägen förbi förvånade uppsyner och hänförda kollegor och ett barn som pekade, och så gick vi ned för trapporna och ut genom entrédörren, sen släppte jag duvan och sa "Flyg iväg" och den flaxade iväg upp över byggnaderna. Det var underbart, och kanske min bästa upplevelse från hela sommaren.
Någon vecka senare hade det kommit in en småfågel. Den var lite svårare, lite nervösare och snabbare, och så var det många småbarn som klampade omkring och skrek så att fågeln aldrig kunde få en chans att lugna sig. Men jag gjorde en annan bra grej där, jag såg att småfågeln hade flugit upp på en trailer-tv på ena sidan av biografen så jag gick och ställde mig strax under den och tittade på den, sökte ögonkontakt med den. När jag såg att den la märke till mig där jag bara stod och tittade vänligt mot den, och den nyfiket började titta tillbaka, så började jag med bibehållen ögonkontakt sakta röra mig mot en balkongdörr jag hade öppnat i närheten, och den fortsatte titta på mig och snart hade jag kommit fram till balkongdörren. Sen gick jag ut genom den öppna dörren och tittade in genom fönsterglaset på småfågeln som fortsatte titta på mig. Sen gick jag in och ut igen några gånger så att den skulle förstå. Sen gick jag bara iväg runt ett hörn och minuten senare när jag kom tillbaka hade fågeln flygit ut genom dörren. Var det en tillfällighet eller hade jag lyckats igen?

Och, ja, småhundar och gamla människor men nu har detta blivit så långt så jag fortsätter med dem en annan gång. I alla fall, det känns bra.

fredag, januari 24, 2014

stefanmedo2014

Just det, sammanfattning med nyckelord för att få ordning här inne: Jag lever i en ny värld numera där jag jobbar på två olika BIOGRAFER om dagarna, flyttade till GULLMARSPLAN för några månader sen, går på COMEDY CLUB på söder ibland, åker till FASTERN och har tv-kvällar på hennes enorma soffa ibland, har skaffat GLASÖGON, gjort en egen RADIOTEATER som heter "bernards bandspelare", har börjat hitta ord för nånting nästan religiöst jag känner inom mig med uttrycket "LIFE IS GOOD", och nu har år 2014 just börjat. Och det var det nya men btw så är jag fortfarande "ENDAST 169 CM LÅNG men starkare än jag ser ut och mycket uthållig" som jag brukar skriva i mitt cv, kan fortfarande känna att jag går runt som en MYTISK FIGUR bland människorna och lever en ENSAM EXISTENS för det mesta, kan fortfarande fastna DYGN I STRECK när jag skriver eller sätter ihop en mixskiva vilket jag anar inte är sunt, åker fortfarande till SKÅNE/LUND/MALMÖ några gånger om året för att ta själsliga andetag, och är fortfarande ett GENI INSTÄNGT I MITT EGET HUVUD och har väntat på året jag skulle att lyckas brotta mig ut ur det. Som sagt, 2014 har just börjat.

söndag, januari 19, 2014

Jävla arbetarklass

Jag kom just ihåg när Honk var i Stockholm för ett tag sen. Vi drev runt på stan och gick förbi en bar på Sveavägen som hette Lion's Bar, det var reklam utanför om billig öl så vi stannade till. Den första kommentaren Honk sa när vi kom innanför dörren var "Riktigt arbetarklasställe" och jag förstod precis vad han menade, kom att tänka på puben i The Wire säsong 2. Det kom in lite dagsljus från fönstrena men inga lampor var tända och ännu längre in i baren var det bara mörkt och avslaget, borden var glansigt rödmålade och man ville helst inte nudda nånting med jackan. Men ölen var riktigt billig som sagt, jag minns inte priset men kanske en tjuga, och vi satte oss vid nåt hörnbord och fortsatte prata om vad vi nu hade pratat om.
Sen skulle jag ta en till och gick upp till baren, då stod det en uttråkad figur i mörkret bakom disken och vände upp blicken. Han såg outhärdligt dyster ut, jag såg hur han gäspade ointresserat medan han hällde upp i glaset och mumlade hur mycket det kostade. Och det var nånting så komiskt över det, som att de hade ansträngt sig för att få till det så överdrivet miserabelt det bara gick för att bjuda på en upplevelse, det gjorde mig upprymd. Jag kunde knappt sätta ord på det, men jag vände mig om och gick mot Honk och då kom hans beskrivning tillbaka till mig så jag HÖRDE MIG SJÄLV halvskrattande säga "Jävla arbetarklass" med ett stort leende för att jag skulle berätta vad som just hade hänt, och det var först när jag hörde orden själv som jag insåg hur det också kunde låta. I alla fall, det var roligt.

lördag, januari 18, 2014

50 inlägg i år

Hallå igen.

Jaha, nu har det gått mer än ett halvår till, och inte en bokstav på stefanmedo. Nej, det har blivit en ödslig, spöklik plats för mig på senare år, full av ambitiösa fragment från ett tidigare liv som hänger kvar utan sammanhang och ett par halvdana korta inlägg om året sen dess. Men inga absurda roliga jobb-historier, inga vemodiga tjejen-jag-är-kär-i-den-här-perioden-uppdateringar, inga anekdoter från barndomen eller ens att jag lägger in mig själv i nånting och försöker beskriva mitt liv längre. Jag gör det fortfarande i vardagen men av olika anledningar slutade jag göra det här.
Jag började om mitt liv för några år sen och har faktiskt inte vetat vad jag skulle göra med denna sida sen dess, men ibland kan jag känna att jag antingen borde ha fortsatt uppdatera på riktigt eller dödat den en gång för alla för länge sen. Istället har det fått bli ett mellanting.
MEN, i alla fall, så har jag just bestämt mig...
Vi har varit med om mycket, jag och stefanmedo. Den här sidan har funnits i både bra och dåliga perioder, t.ex BRA som när det bästa jag visste var att vantrivas på bilt3ma och komma hem och skriva inspirerade texter om det, och t.ex DÅLIGA som när jag fick sparken från bilt3ma på grund av mina inspirerade texter. Men i alla fall så betyder "stefanmedo" nånting för mig och det har alltid varit en papperstunn barriär för mig från att börja skriva igen, men idag bestämde jag mig för att det faktiskt känns rätt i tiden att återvända till den.
SÅ, det jag har bestämt mig för är att...

ÅR 2014 SKA JAG ÅTMINSTONE
-skriva minst 50 stefanmedo-inlägg
-publicera min radioteater
-göra nånting på en scen igen
-få till en kortfilm med the honk

Det är inte jättemycket, 50 inlägg, men det blir lite liv i alla fall. Det är bra.
I december tänkte jag kunna se tillbaka på 2014 som ett år där jag gjorde saker och slutförde saker, inte bara på meta-nivå i mitt eget huvud osv (som jag håller på att göra nu igen fast i skrivande form, så NOG OM DET, nu kör vi bara, ni får väl se om jag fick rätt i december). Let's party.

onsdag, mars 27, 2013

Vi behöver inte era vårtecken

Det är 2013. Kom igen.

Vi har teknologin att kunna följa väder och klimat från våra datorer numera, vi kan sitta i våra mörka rum och följa utvecklingen där utanför i minsta detalj via satellitbilder och grafer på nyhetsprogram osv. Vi är inte grottmänniskor eller jägare-samlare längre som behöver gå ut och lyfta blad mot solljuset för att sia om vilken årstid det börjar bli, vi har almanackor nu och kan se exakt vilken tidpunkt på året det är. Idag är det den 27e mars vilket innebär att det är vår, svart på vitt. Om några månader kommer det att vara sommar, allt det här vet vi redan. Så tänk på vad fan ni gör, ni som ger er ut och letar vårtecken utanför dörrarna för att översvämma facebook-feedarna och störa med såna ovidkommande saker i world of warcraft-chattarna :(

onsdag, mars 20, 2013

T-shirt idé

Jag vill göra en t-shirt där det ska stå

"HÄR UPPE ÄR JAG"

och så ska det vara en pil uppåt... Sen ska jag titta folk uppriktigt i ögonen när deras blickar åker upp till mitt ansikte.

fredag, mars 02, 2012

AWKWARD ARC

"Figured out I went the wrong route
so I got with a sick ass clique and went ALL OUT"

Foto: Tova Carlsson
www.AwkwardArc.com

Uppdatering 2013-03-20: Det var ett våghalsigt koncept från början, tre bigger-than-life-genier som skulle samlas på en plats och först ta över komediscenen på en lokal nivå och sen även globalt. Vi såg framför oss genialiska projekt som skulle genomföras hur enkelt som helst, vi skulle ha merchtables på events och Honken skulle extraknäcka som livscoach, vi såg fram emot att fira tioårsjubileum i Stockholm om tio år med Lil Wayne och en 60-årig Baby som hemliga gästartister, osv osv, men det skulle i efterhand visa sig ha varit en väldigt abstrakt idé med varken styrfart eller riktning, det mesta hade ägt rum i våra egna huvuden och i hisnande metasamtal långt in på nätterna när vi låg och skrattade belåtet i mörkret, Honken i sin stora säng och jag klaustrofobiskt hopträngd i hans lilla soffa när jag var på besök i Lund. Och Anna pendlade hysteriskt upp och ned mellan sina dubbla liv som animerare i Stockholm och hemmafru i Helsingborg, och kunde ibland med skräckblandad förtjusning upptäcka att vi av högaktning överlåtit många svåra idéer till henne för att rädda. Så det gick inte som vi ville i praktiken. Men kort sagt var det ett högtflygande roligt år och team-playin' var värt att prova på. Och nu får det bli stefanmedo 2.0 igen.

torsdag, mars 01, 2012

stefans vinter

Idag började mars månad och två av årets tolv månader har gått. Om några månader är det sommar och då ska jag göra sånt här igen:



Men nu är det ju mörkt och kallt ute så man håller sig mest inne istället. Det här har jag gjort inomhus under vintern:

Kollat igenom serier jag hade skjutit upp genom åren, som Mad Men och Arrested Development. Spelat Playstation 3 och klarat L.A. Noire (med en jääävla inlevelse mot slutet, wow!), Batman Arkham Asylum, Fight Night Champion, Final Fantasy 7 och säkert fler spel som jag inte kommer på just nu. Lyssnat igenom många timmar av podcasts: samtliga WTF with Marc Maron och även börjat med Filip och Fredrik. Läst ut John Fante "Vägen till Los Angeles", Jay-Z "Decoded" och ett antal tidningar. Såklart sett en och annan film, osv osv… OCH vältrat mig på soffor, varit i Lund en vecka, stjälpt i mig kaffe efter kaffe på Kafferepet i Stockholm, satt ihop mixskivor till folk och vart på arbetsintervjuer och ännu mer som jag inte vet hur intressant det är att läsa om så vi sätter stopp där men: osv osv

Det jag menar är att vintern är rätt bra ändå, så det är ingen brådska. Hej!