ett mästerverk från kassaskåpet

Jag har varit hip hop-entusiast sen tidigt i högstadiet, det vet nog de flesta. Men jag gjorde även egna rhymes som jag spelade in på kassettband under en period. Nu hittade jag just en gammal vers från 2004, och det roliga med den här var hur bedrövad jag blev när den blev klar, för jag hade hunnit bli riktigt nöjd med texten men insåg att va fan, det här kan man ju inte visa för folk! "Masturbation?" Men nu har åren gått och jag är 28 så wtf, här har ni:

LYRICAL MASTURBATION

lyrical masturbation, ain’t it amazing
wordplaying my brain with great imagination
deep concentration in creation, straight breathtaking
aiming for that orgasm these fraud rappers keep faking
ejaculation into dope flows be the procedure
but first, gotta work, heavy breathing and eager
I’m free, I don’t need her! just me and my favorite pen
self-lovemaking intense when scribbling on pages again
this is what I do to get through the anxious night
I blast rhymes for pastime to satisfy my mind
striving to thrive in life and future relations
no baby being made but still a way of procreation
now, hand still in motion, I pen some final flows, and
the climax closes in, so this is it, I start focusing
holding my breath, soaking in sweat, almost exploding
no holding back, I just BUST IT... yeah, it’s that dopeness again

Det var några intensiva timmar (och research, HEHEHE) bakom den vill jag minnas. Frånstötande ämne kanske men inga överflödiga ord eller en enda dålig rad.
SB THE MC, I'm proud of you kid.

bra att det är vinter

Det är väldigt frisk kall luft ute på vintern. Jag tycker om att andas den. Ibland tar jag till och med en fisherman's friend för att förhöja upplevelsen. Det har varit så hela vintern, jag har gillat kylan och börjat ge mig ut i den bara för att få driva runt. Förra året gjorde jag det en del med, men i år blir det nästan varje kväll. Det finns en Ica Maxi i närheten som jag brukar handla hos innan de stänger, som en bra anledning att gå ut i minusgraderna och mörkret och lyssna på hip hop och podcasts. Sen blir det långa omvägar hemåt när man går omkring och rappar med i verserna man kan utantill osv, och har vägarna för sig själv eftersom det är så kallt.
Det var bara det att idag måste det ha varit extra många minusgrader. Efter ett tag började det bli isande kallt för öronen. De blev frostlagda och frusna och säkert blåfärgade misstänkte jag, samtidigt som glasögonen skav ovanpå. Jag kupade mina händer och värmde öronen i den mån det gick, men händerna behövde ju även få värmas i fickorna. Jag tänkte att om jag bara hade haft en whisky så hade den kunnat hjälpa. Det sipprade in kall luft vid axlarna också, och jag besvärades av det ena och det andra och för en gångs skull var det knappt roligt alls att gå runt och lyssna på musik. Sen fick jag även för mig att glasögonen kunde sprängas för att det var så kallt. Glasen var ju bara någon centimeter från ögonen, så det hade i så fall varit riktigt illa. Då hade jag gått från att ha dålig syn till ingen syn alls, plus att jag med inlevelse kunde föreställa mig hur ohyggligt ont det skulle göra när splittret skar in i ögongloberna. Jag hade ropat ut min smärta upp mot skyn och ingen hade hört. Men det behövdes aldrig, jag tog mig istället huttrande hem och låste dörren efter mig, och tappade upp ett hett bad. Så den här senaste omgången var ingen kul upplevelse. Men det var okej.

jubel, jubel

Jag var i Malmö för två veckor sen och gjorde en show bland annat (HAHA, "bland annat"). Det blev i alla fall succé, och nu har recensionerna börjat ramla in:

Stefan B******** lyckades fånga publiken i ett spindelnät av roliga historier om allt från hans tid hos Biltema till finsk humor till död och efterlivet i Prag. En berättare-performer som bokstavligt talat hade tiotals berättelser att välja från, och vars fantasi var gränslös.
http://cafemontag.blogspot.com/2011/11/cafe-montag-14112011.html


Värmande ord. Jag ska formulera ett tackbrev till recensenten, kanske skriva hennes namn i min nästa bok.

minns inte titeln på nintendospelet

Jag kommer ihåg ett spel till Nintendo som var på svenska. Det var nåt slags mysterium och man skulle smyga omkring i ett läskigt hus och undvika att bli upptäckt av en obehaglig familj, och det var en kärnreaktor i källaren. Det är allt jag minns, och så kom man i alla fall in i köket efter ett tag och behövde ta en ost från kylskåpet... det var bara det att sen fick man gömma sig när någon kom in i köket, och han gick direkt till kylen och frågade: "VAR ÄR OSTEN?!" Sen började han springa omkring i huset och leta efter en!! Hehehe... Och jag kommer ihåg att min lillesyster Sandra hade varit livrädd hela tiden bara släppte kontrollen och sprang iväg när det hände.
Det var tjugo år sen och jag minns inte ens titeln tyvärr.

dagens ord

Dagens ord: "styv". Det är roligt. Kan även användas istället för "sur", "arg", "irriterad" osv. Ex: "Nej nu blir jag fan styv!"

förvriden uppsyn

Jag har fått två finnar de senaste dagarna. Det hade varit okej, men de är utplacerade olika högt på vardera kind som ger en subtil obalans och ansiktet ser helt förvridet ut. Man uppfattar knappt varför, det är bara något som verkligen inte stämmer. Det är nästan så att jag borde ta en bild så att ni får se. Men ni får ta mina ord för det istället. Och nu får det vara nog om det.

stefan tar över internet

Jag har just gjort en twitter

STEFANMEDO 2.0

"Är det nån därute? Det känns som att jag pratar med mig själv.
Ingen verkar känna till min kamp, allt jag kommer ifrån...
Kan någon höra mig? Jag antar att jag får fortsätta prata med mig själv.
Det känns som att jag håller på att bli galen. Är det jag som är den galne?
Ooohhh oooohhh oooohhh"
Hehehe. Ungefär så är det.
Det är juni 2011 och jag har haft något slags uppvaknande på sista tiden, och börjat göra armhävningar. Jag fick för mig att gå ut på en lång promenad för några kvällar sen och blev gående i tre fyra timmar genom gamla trakter, vissa som jag inte hade varit i på femton år. Det är lång tid faktiskt, femton år... Jag började tänka på hur mycket som inte är sig likt längre, t.ex att jag inte längre var rädd för den ödsliga ladan bakom Ica Maxi som en gång verkade så hotfull i skymningen, och som brukade verka som att den stirrade tillbaks på mig. Tvärtom den här gången kunde jag bara gå fram och nudda den, jag provade till och med att sparka men då lossnade en liten brädbit från gamla åldriga trät och det blev ett avtryck i väggen. Det ångrade jag såklart, det var inte meningen att förstöra, men kändes ändå mäktigt på ett sätt. Jag skrek och sparkade igen, och igen, och skrattade innan jag behövde kasta mig mot en buske vid sidan av för att spy. Det hade kommit så många intryck på samma gång. Sen kom jag till den obehagliga skogsdungen jag alltid fick springa förbi på kvällarna när skulle hem från en kompis, när jag bara var tio och trodde att det satt någon med en pilbåge i mörkret när jag sprang förbi. Men den här gången stannade jag och gick in i skogsdungen och ställde mig därinne, och såg mig omkring. Jag skrattade, för det var så lugnt därinne och jag var inte rädd längre, det är en helt ny värld man lever i nu. Så det jag ville komma till är att jag har blivit äldre, och känner mig äldre, och är äldre helt enkelt. Jag är snart 28 år och har gjort saker i världen, och har ännu mer att göra.
Hehehe... De här två händerna jag håller framför mig, vad ska jag ta mig till med dem? Jag fick för mig att jag ville ut och springa idag, så jag gjorde det. Sen ville jag göra femtio armhävningar på trottoaren, så jag gjorde det med. Jag bara gjorde dem, upp och ned och upp och ned medan skor och sandaler fick synas i perifirin bäst de ville. Jag bara fortsatte att göra dem frustande med blicken beslutsamt mot asfalten. Snart hörde jag ett imponerat stön från nån tjej, eller om det var jag själv som började få problem mot slutet, men så hade jag till slut gjort de femtio och reste mig och joggade vidare. True fucking story. Jag skulle kunna gå ut i skogen och dra upp ett träd från rötterna just nu, känns det som. Så med det sagt har jag i den här vevan valt att börja kalla den här sidan för stefanmedo 2.0 nu, för att markera att jag är i en ny tid.

vunnit en miljon

Första april igen. Jag ringer runt och skrattar och ropar "JAG HAR VUNNIT EN MILJON!!" och så skrattar jag igen och lägger på. Sen drar jag en djup suck i mörkret och häller upp ett glas till. Sen nästa nummer på listan, och nästa och nästa. Det tar tid att ringa runt så här, det är många nummer på listan, men jag har gjort det i alla år och det är roligare än bara t.ex kryptiska sms med "vem är du?" "wtf???" "sluta ringa mig" osv. Men det roligaste är att JAG FAKTISKT HAR VUNNIT EN MILJON!!
Skål på er!

skämtade när jag skulle göra kaffe

Jag gjorde kaffe och skulle fråga en lillesyster om hon också ville ha. "Jag gör kaffe, vill du också ha en kopp?" frågade jag, bara det att från ingenstans hade jag fått för mig att uttala "kopp" på samma sätt som när man säger "chipspåse". Med den pösiga mungipan.... Hehehe. Man kanske måste ha varit där, men det var i alla fall roligt. Nog om det.

besviken på balkongen

Kaffe och smörgås på balkongen kunde vara kul, trodde jag. Men det var det INTE... Det var ju bara tråkigt, och kallt för fötterna så jag behövde ha dem på en pall... Jag blev besviken och ångrade direkt att jag ens hade gjort mig till. Åt bara långsamt av smörgåsen och väntade på att gå in igen. Jag fick en smula i mungipan, sörplade av kaffet och sneglade besviket ut emellanåt, och minuterna gick så sakta medan jag tuggade. Sen gick det några människor där nere, jag kikade ned på dem från över räcket och hörde hur de skrattade, de var säkert olyckliga men ville bara verka glada för oss utåt... Det kom för mig att kasta den resterande smörgåsbiten mot dem men den landade bara ljudlöst långt bakom dem tyvärr, och så försvann de runt hörnet. Och kaffet hade börja kallna på bordet... Nej, så jag gick bara in och hällde ut det i slasken och så fick det vara. Inget bra på tvn blev det heller, bara något som de påstod ska vara ett humorprogram men som inte har varit roligt en enda gång. Jag sa just högt till tvn, "Kuuul, jättekuuul" medan publiken skrattade åt nånting men om ni hade hört min röst hade ni förstått sarkasmen. Kort sagt är jag besviken på kvällen för att den har varit så dålig.

på en trädgren

Jag sitter högt uppe på en trädgren och dinglar med benen. Det är inte så stadigt tyvärr men jag håller balansen. Kraxar skämtsamt mot fåglarna men det är bara jag som skrattar. Jag har faktiskt suttit här uppe en halvtimme nu och börjar bli orolig, hoppas att någon hittar mig innan skymningen. Det var en kul idé som urartade.

det plankas vid tunnelbanan

Det plankas ofta vid tunnelbanan, alltså t.ex att det kryps ned under spärrarna och hoppas över dem. Sånt ser man varje dag, så det är ju ingenting. Men idag såg jag plötsligt en som inte kom krypande in, utan ut! Han kröp under inifrån och kom ut på utsidan! HAHAHA! Det var faktiskt det bästa jag hade sett på länge, för det var så märkligt. Mer sånt, tänkte jag och gav en uppmuntrande nick och fortsatte upp mot Gamla Stan. Du har just läst min första Stockholmskrönika.

"NEKAS!"

Jag kom just hem. För någon timme sen använde jag mitt visa-kort men kom inte på koden, så de behövde legitimation. Och så ville de ha en signatur på kvittot, men då tog jag pennan och skrev "NEKAS!" istället och skyndade iväg, så när de går igenom de där kvittona sen kanske de ser det och blir osäkra på om de får ta betalt. Hehehe. Och om de ringer för att höra hur det var med det där kommer jag bara fortsätta att neka! HAHAHA... Mycket bra kväll.

comeback med pokern

Jag spelade poker igår för första gången sen i somras, och den här gången gick det framåt!
200 kr blev till 440 = 240 plus.
Mycket bra. Hehehe.... Roligt att få vinna för en gångs skull.
Ikväll sätter jag in allt och dubblar upp!

på tal om quasimodo

Så här brukar jag också göra:

som en förvriden quasimodo

Idag var jag ledig för en gångs skull.
Det var behövligt efter alla dagar med jobb och jobb på det nya lagret, och för lite sömn och knappt någon mat, och ingen erotik. Min kropp har faktiskt redan deformerats: skoskav, puckelrygg, vildvuxen frisyr och oproportionerligt stora händer har jag börjat märka, och värst av allt har jag krympt fem centimeter på en månad. What... is happening to me?
Jag har inte sagt så mycket om jobbet. Det är i alla fall ett stort lager, i en stor stor byggnad med hundratals människor och jag trivs för det mesta. Luften är torr och ljuset är hårt och kvinnorna är hårda och grånade och kortklippta som jag gillar det. Det är lite av en fängelsestämning, och truckar åker hela tiden förbi medan jag strövar omkring bland avdelningarna och lever mig in. Egentligen är jag van vid att vara älskad och högaktad på arbetet, så det är en omställning med alla reptilblickar och morrande jättar. Men jag hanterar det bra. Så fort jag känner mig trängd blir jag lätt stirrig bakom glasögonen, rycker till och knyter mina små nävar och säger "whatheFUCK!" Sen om de går förbi så har man klarat sig, men om de stannar blir det väl upp till kamp antar jag. Jag tänker mig att det skulle gå rätt fort i alla fall, när de lyfter upp min förkrympta lilla deformerade kropp och kastar in mig i nån av alla domedagsmaskiner som skränar och blixtrar här och var, men det skulle inte bli utan åtminstone ett hugg i axeln med min lilla dolk jag förvarar i fickan. Hursomhelst har jag överlevt i en månad än så länge.

Idag var jag i alla fall ledig, och vaknade utsövd och undrade vad det skulle bli av dagen. Jag låg kvar ett tag och undrade vad det skulle bli av dagen. Jag tänkte ut nya tårtrecept, om man skulle ta och svänga ihop något. Eller ett bakverk kanske det skulle få bli.
Jag började stöka runt i köket. Tog fram kaveln, bunken, mjölet och jästen och allt. Och det skulle bli så gott, men så såg jag att det saknades socker. Oh no, men det fick bli att springa ned snabbt till grannen. Jag frågade artigt och jodå, hon hämtade sin påse.
"Hur mycket?" frågade hon.
"En munfull räcker", sa jag och ryckte åt mig påsen.
Jag stack ned huvudet och lät sockret välla in och läppjade i mig så mycket som fick plats. Det tog mig några sekunder. När jag lämnade tillbaks påsen stirrade hon på mig med en galen kvinnas blick.
"Var det där nödvändigt?" frågade hon till slut.
"Mm," sa jag med munnen full.
Så vände jag hemåt. Hon ville fortsätta diskutera, men jag hann inte.
"Stanna! Kom tillbaks!" ropade hon.
Jag sprang upp igen och låste dörren efter mig, och kunde fortsätta bakningen. Jag stod uppe på pallen framför diskbänken och log åt degen medan jag knådade och bankade och kavlade den, och plockade upp den och formade den, skulpterade den, och till sist kunde konstatera att den hade blivit en miniatyr av mig själv in i minsta detalj. Jag ställde den på plåten i spisen och satte mig att vänta på att den skulle få fin färg. Jag följde nogsamt utveckligen där inne. Men så märkte jag snart hur delar av degen istället började smälta, små detaljer började vanställas och ena axeln sjönk ned lite. What the hell? När jag väl tog ut plåten hade klumpen börjat härdas till ett mycket osmickrande exemplar. Inte alls som jag hade tänkt! Den såg mer ut som en förvriden Quasimodo, likt min egen kroppsliga utveckling på sistone, och det var då jag kopplade och insåg att den bara hade blivit mer lik på så sätt. Det VAR ju jag, eller vart jag var på väg.
"Nein.... NEIN!" sa jag i vanmakt som i någon film. Det knackade på dörren igen, men jag var för skärrad och förmådde inte att öppna. Jag såg genom kikhålet att det var grannen. Hon hade ett förkläde på sig och var mycket sexig, och en hammare, men jag hade för mycket komplex just nu. Hon fick inte se mig så här!
"TITTA INTE PÅ MIG!!" ropade jag genom dörren och sprang in på rummet istället, kastade mig på sängen med händerna för ansiktet och grät mig till sömns.
Imorgon blir det lagret igen. Förvandlingen fortsätter...

cykel från ingenstans

Jag gick den vanliga gångvägen hemåt, och så plingade det plötsligt från en cykelklocka bakom mig. "Oooh!" tjöt jag förskräckt och skuttade åt vänster för att inte bli påkörd, men problemet var bara att cykeln också hade tagit till vänster. Som tur var landade jag sittande i cykelkorgen och cykeln rullade bara vidare några meter innan den kunde stanna och släppa av mig... Haha, nära men ingen skada skedd. Jag fortsatte hemåt som om inget hade hänt.