torsdag, juli 31, 2014

Turist i sin egen hemstad

Jag har sett många filmer den senaste tiden, kanske tio i veckan. När jag hade vaknat tidigt en morgon fick det bli Shawshank Redemption. Jag hade sett den en gång i gymnasiet och kom bara ihåg den som riktigt bra, men WOW... Kort sagt, både mästerlig OCH personlig film, inte det ena eller det andra som det oftast kan vara... Och förutom filmen i sig hängde fängelsemiljön kvar i tankarna efteråt, jag känner att jag vill gå in i ett gammalt fängelse och känna på luften, se om jag kan känna isoleringen och lidandet och historierna som har utspelat sig där inne. 1998 var jag i San Francisco och vi åkte ut och besökte fängelset på Alcatraz, där fanns det en "audio tour" bland cellerna där man gick med hörlurar från plats till plats och en röst berättade om miljön man rörde sig i. Det var en upplevelse, särskilt att veta att man befann sig på just den platsen där alla de där morden, upploppen och rymningsförsöken hade hänt. Undrar om det finns något gammalt fängelsemuseum i Sverige man kan besöka? Ska kolla upp.

Överhuvudtaget har jag tänkt mycket på att göra saker i Stockholm, särskilt nu på sommaren. Det bästa är väl att försöka leva som en turist i sin egen hemstad så mycket det går och försöka gå på museum, prova trampbåtarna, lägga märke till coola byggnader och se människorna omkring en. Om det är något som nästan alltid gör mig glad så är det faktiskt turister som tittar omkring och pratar på sina språk om vad de ser och verkar må bra över var de är, som den här personen uppenbarligen har gjort. Även om listan är generaliserande och knappt stämmer så ser de ändå på världen och i det här fallet Sverige med rätt ögon, med romantiska ögon, istället för personer som kanske kunde beskriva mer "faktuellt korrekt" men i sin tur missa mycket vackert som denna får ut något av. Särskilt på sommaren när turister är som vanligast får jag ofta glädjekickar av dem, när jag får förhöja upplevelsen mitt i deras äventyr även om bara med ett leende eller en välmenande vägbeskrivning, för man vet att sånt där multipliceras x 50 för en turist som går runt och tar in så mycket intryck de bara kan under sina tillfälliga stunder i Sverige. Lite som vi också lever när vi är ute och reser, och som vi självklart även borde göra så mycket som möjligt hemma. Jag kan känna att jag själv istället för att verka världsvan och cool ofta hellre strävar efter att misstas för turist när jag är ute och upprymt beundrar vyer på stan, eller vägrar smartphones på tunnelbanan för att istället girigt supa in utsikterna när den går mellan Gullmarsplan-Skanstull eller Slussen-Gamla Stan... Okej, mycket av det här kanske är självklart egentligen, men det är ändå värt att nämna ibland att det finns mycket glädje att hämta från turister som den där listan påminde mig om.

Jag får komplex över mina inlägg på sistone, det är inte meningen att låta så tam och osexig och bry mig om främlingar och ha sånt överseende med allt, men jag skriver bara som jag tycker. Kanske är det värmen eller att jag är på semester och har upptäckt kajaken:

söndag, juli 27, 2014

Kartonger på lastbandet

Personlig video-rekommendation #2


Den här videon är avkopplande att försjunka sig i, och jag skrattar åt nånting nytt varje gång. En ung slarvig arbetare i den starka solen på en kinesisk flygplats, helt i sin egna värld där han på kort tid måste få upp alla kartonger på flygplanet, och en bestört engelsman innanför fönstret som har en och annan kommentar. Det hade kanske räckt, men under allt det här spelas kinesisk relaxmusik i bakgrunden som ger stunden ett perfekt lugn och det blir ganska meditativt att sitta här i efterhand och se kulturkrocken som den roliga absurda scen det är. Människor är bara människor, det är det värsta och det bästa med människor.

onsdag, juli 23, 2014

Det kom in luftmassor i bussen

Jag brukar säga att "luftmassor" är mitt favoritord för att det passar så bra till det som beskrivs (och så gillar jag även bilderna man får av att tänka på blåst och vind, hastigheterna, vyerna, virvlarna osv). Men nu blev det särskilt aktuellt när jag satt i en olidligt varm buss som äntligen kom ut på motorvägen, och då började det välla in tjocka behagliga luftmassor genom takluckan under några intensiva minuter så att det kom in skönt syre i bussen och svalkade skönt under skjortan. Det blev ett sällsynt tillfälle att kunna få bada i ens favoritords betydelse och säga det för sig själv med ännu större välbehag och inlevelse, "lufffftmassor..." Det kändes som en meningsfull upplevelse.

söndag, juli 20, 2014

Magiskt live-framträdande fångat på band

Personlig video-rekommendation #1
(nytt stående inslag på bloggen varje söndag)


Denna går att kolla på om och om igen, för det HÄNDER NÅNTING MED RUMMET när Eddie Holman sjunger sin "Hey There Lonely Girl" live. Publiken får uppenbarligen ut nånting av låten om man följer reaktionerna när kameran hamnar där ute. Och låten blir bara bättre och bättre medan den bygger mot slutets höjder.

Katter, fåglar, mindre hundar och gamla människor (forts.)

Just det, det jag höll på att säga:

Hundar hade jag länge svårt för, mest för hur jobbiga och krävande de kan vara och även att jag kunde uppleva det som osmakligt när de jagar pissdimmor på gångvägarna och skäller på andra hundar hela tiden, och hur de kommer hem och vältrar sig i soffan med allt smuts de har dragit hem. Men så började jag gå ut med Cookie, fasterns hund som är en dvärgpudel, och tog även hand om honom ett par somrar när de var borta på semester, och med tiden lärde jag mig att uppskatta promenaderna för hur hunden upplevde dem och inte vad de var för mig. De lägger inte samma värderingar i det som jag, för dem är det kul och spännande att spåra och hitta information i dofterna, att interagera med de andra hundvarelserna de möter ute i världen, och de ser inte att de vältrar sig i andra hundars piss på det sättet som jag själv tar avstånd från. De bara är och det enda rättvisa är att ta dem som de är på deras villkor. Och så råkar Cookie vara hyper-intelligent också, han kan näst intill prata eller åtminstone själv förstå ord och göra sig förstådd med de små medel han har. I alla fall, ju mer jag var omkring Cookie och började tycka om honom, desto mer såg jag till att uppmärksamma honom när jag kom in i ett rum, bekräfta honom med "hej cookie!" och ett tryggt leende, och behandla honom som en självklar figur samtidigt som jag inte är på honom för mycket utan låter han komma till mig. Så innan jag visste ordet av hade jag tydligen blivit #2 av alla i Cookies värld har jag fått höra, fastern är självklart hans mamma och favorit men han blir alltid extra glad när jag kommer. Och jag har även fått ganska bra kontakt med andra hundar, och börjat tycka att åtminstone mindre hundar är okej (även större om de är lugna).

Och sen har vi även gamla människor, de får jag nog ovanligt lätt bra kontakt med. Detta är självklart jättegulligt och jätterätt av mig så jag drar mig egentligen för att skriva det, men jag tror att det har med min farmor och farfar att göra. Farfar kom från norrland och var väldigt lik Humphrey Bogart, han hade en ovanligt karismatisk värme och trygghet och fick människor i sin omgivning att känna sig speciella. Han berättade ofta historier och jag kan känna att han framförallt lärde mig mycket om att respektera djur och gamla människor, och att ta folk i underläge i försvar. Han dog 63 år gammal år 1999 och farmor levde vidare i sorg och ensamhet fram till 2010, och under de sista åren var jag faktiskt förbi henne nästan varje onsdag och vi satt ofta på hennes balkong och pratade om livet. De kvällarna vi satt där fanns det ett sånt behag i för mig, det kändes betydelsefullt både för henne och för mig, och det fanns ett samförstånd och en ödmjuk underfundig stämning som jag gärna återvänder till så ofta jag kan. Så jag tar varje tillfälle jag kan att göra surrogatfarmödrar av gamla tanter jag pratar med, och jag ger dem en känsla av att det finns klokhet och hopp bland ungdomen och de ger mig känslan av att samtala med min farmor igen. Därför kan jag snabbt komma in i varma anspråkslösa kärleksfulla samtal med dem, och många gamla pensionärsdamer på biografen stannar till flera minuter extra och pratar, och går sen därifrån tydligt upprymda över vårt möte och jag fortsätter med min dag minst lika glad. Det verkar väl lite osympatiskt och självgratulerande när man skriver ut det så här, men det är något jag har lagt märke till och jag har bara väldigt lätt för att få kontakt med dem. Och så är det med den saken.

Kort sagt så går jag bättre ihop med lugnare, mer eftertänksamma och uppriktiga varelser än det mer kaotiska som oftast finns bland ironiska ungdomar, hoppiga hundar och brottslingar. Även dem kan jag oftast komma överens med, men jag ville skriva om vilka jag föredrar.

lördag, juli 19, 2014

Tre veckors semester

Snart ska jag ha tre veckors semester mitt i högsommaren. Det känns bra, och jag har varit noga med att hålla perioden helt och hållet blank och har aktivt viftat undan alla tankar på planer som vore de flugor kring ett torrt gott vin framför mig, har fått fäkta förnärmat med kaksmulor i mungipan och avbrutit människor mitt i meningarna när de frågar vad jag ska göra på semestern, "Jag vet inte, jag måste försöka..." har jag mumlat och sett till att byta ämne. Jag vill bara blunda nu så att säga, och kunna öppna upp ögonen när semestern plötsligt har börjat och känna efter vad jag vill göra där och då, kalibrera på plats så mycket som möjligt och följa nycken. Det är det som är den romantiska bilden jag går och förbereder mig för att leva i. På tal om kalibrering ska min morfar ha varit en intressant figur, som alltid hade velat bli pilot men som blev med tiden nånting annat, som det oftast blir med den saken. Men drömmarna hade alltid funnits kvar för honom och jag har hört att när han hade fått i sig lite att dricka på äldre dagar kunde han fortfarande sitta för sig själv hemma vid köksbordet, blundande och tillbakalutat, och gjorde gester med händerna åt sidorna och sa inlevelsefulla saker som "... left wing, check... right wing, check.." som nåt slags flygkapten. Det är en av de finare bilderna jag har kvar av min morfar, att det var i de stunderna han mådde som bäst alternativt sämst. Hursomhelst så kan jag verkligen relatera till det. Och ungefär så vill jag att den här semestern blir, att vart jag än åker och även om jag inte skulle lämna landets eller stadens eller ens lägenhetens gränser, så kommer alla möjligheter finnas att klamra mig fast vid stunden och få färdas omkring i mitt eget huvud utan några krav från omvärlden. Det är där den riktiga semestern finns och det är dit jag ska försöka ta mig helt enkelt. Jag måste, måste försöka.

lördag, juli 05, 2014

Hej, jag heter... "Ironiska Stefan"

Jag kan känna att föräldrar missar ett kul tillfälle när de inte lägger till beteckningen "Ironiska" framför sina barns namn. Det hade varit intressant, antingen om t.ex jag växte upp som "Ironiska Stefan" och behövde utveckla en super-ironisk personlighet av det och omgivningen satte händerna i sidorna hela tiden och sa att "Ååååh, hihihi, Ironiska Stefan har då en ironisk kommentar till allt!" Eller om jag tvärtom började ta avstånd från allt ironiskt på grund av namnet och blev en olycklig figur som bara ville få säga vad jag tyckte, då hade namnet fungerat ironiskt i sig självt istället och blivit win-win för mina föräldrar i vilket fall. Men det är klart, ingen av dem hade varit så kul för mig :(

söndag, maj 25, 2014

Han ville ju bara få skratta

I förrgår satt jag på en comedy club, allra längst till höger mot väggen och såg knappt. De som uppträdde var okej, men då kom i alla fall en väldigt ensam gammal man med långt hår och satte sig bredvid mig, han skrattade konstant och tog över hela rummet med sitt desperata osammanhängande skratt där han egentligen bara ville känna nåt slags kontakt med mänskligheten. Det var så tydligt att av alla i rummet behövde han det här mest, och jag satt precis bredvid och började skratta lite jag med, mest av sympati och för att visa att jag såg honom, men då blev han så uppspelt att jag snart hade blivit medfånge och gapskrattade jag med och han armbågade mig hela tiden och var så jävla glad. Och det var så intensivt, obehagligt till en början men även så roligt att få bekräfta honom och känna hans glädje över det. Det vändes huvuden och skämtades om ett par gånger från scenen men det var det värt. Och snart blev det paus, då vände han sig förtroligt till mig och frågade om jag kunde vakta hans halvdruckna öl medan han gick upp till pissoarerna, men sen kom han aldrig ner igen. Kanske blev han utslängd där uppe för att de tyckte att han betedde sig märkligt.

fredag, maj 02, 2014

Bortklippt scen från 'Underdogs'

Jag hittade en bortklippt scen från filmen 'Underdogs' som vi gjorde 2008. På ett sätt är det synd att den togs bort, det var den enda dialogscenen och det enda roliga i filmen egentligen. Men nu finns den i alla fall här... Nån som känner igen vilket filmskämt han pratar om?


Länk till slutgiltiga (endast snygga) versionen utan skämtscenen (6 min)

tisdag, april 22, 2014

Skräck på nattjobbet

Jag har ett hemligt nattjobb ett par gånger i månaden, det låter bättre att säga "malmskillnadsgatan" men egentligen är det ett nattvaktsjobb. Det är på en stor institution så jag ska inte yppa för mycket detaljer, men det jag gör är att komma hit och hålla ett tal om brandsäkerhet för de som övernattar, sen har jag en jourtelefon och ungefär 16 timmar att fördriva i ett enormt personalrum med röd-orangea soffor och ett stort köksområde på ena sidan rummet. Det är en trevlig återkommande miljö där jag passar på att avverka tv-serier och läsa böcker och stirra in i väggar. När det blir natt så släcks hela komplexet ned och det blir ödsligt och ekande utanför personalrummet, skuggor överallt när jag måste åka hiss ned till receptionen för att lämna en mapp. Då ska man helst inte ha sett på The Walking Dead under kvällen dessutom, men jag började kolla här för ett par år sen så det har hört ihop sen dess att spara avsnitten till nattjobbet. En gång skulle jag ned och det var särskilt kusligt av nån anledning, närvaron av zombies tycktes påtaglig nere i dunklet. Jag fick påminna mig själv om att allting bara hände i mitt eget huvud och att byggnaden var tom, tog hissen ned och den plingade till som vanligt innan dörrarna gick upp. Jag gick ut lugnt och kunde nästan skratta till åt alla dumma inlevelser man kan få och vad de gör med en. Sen skulle jag knappa in dörrkoden till receptionen MEN JUST DÅ hördes plötsligt fotsteg bakom mig och en vakt kom gående ur skuggorna runt hörnet några meter bort, han var bara mitt i en rutinrunda eller vad det var. HAHA! Helllllvete...

Men det obehagligaste hände min första natt på arbetsplatsen, i maj 2012. Jag hade kommit hit och en väldigt allvarlig chef gick igenom all information jag behövde veta. Jag fick passérkort, jourtelefon och en genomvandring kring hela stället, och allvaret från den här människan visste inga gränser, han lät som att jag hade hamnat på en militärstation eller fängelsehåla jag skulle behöva vakta med mitt liv. Men så var i alla fall genomgången snart över och jag blev ensam personal kvar i byggnaden, i det här enorma personalrummet med röd-orangea soffor som sagt. Så jag hämtade ryggsäcken och plockade fram datorn, hängde upp jackan på en av stolarna och sparkade av mig skorna i ena hörnet och bytte om till shorts, lagade pasta med tomatsås och kände mig som hemma. Sjönk ned i en av sofforna och började kolla på en film. Jag fick nästan dåligt samvete för alla övernattare som delade en sovsal som var mindre än mitt personalrum med tjugo dubbelsängar utställda, jag såg dem passera i korridoren utanför ibland genom en glasruta i dörren. I alla fall så var klockan 23 och jag pausade filmen för att gå till badrummet i korridoren utanför, och gick dit, MENNNNN.... sen när jag kom tillbaka.... så hade jag.... råkat.... lämna passérkortet där inne på bordet!!! Jag stod där i mina shorts och kunde se in genom fönstret hur kortet låg där bredvid datorn, och det gjorde även jourtelefonen!!! Och jag var alltså utelåst och det fanns inget jag kunde göra, inte ens ringa och störa nån mitt i natten eftersom numrena bara fanns på telefonen där inne. Jag var enda personalen i byggnaden och nu var det verkligen kört. Första natten på jobbet och jag hade fuuuukd it up real good, ordinarie personal skulle komma tillbaka på morgonen och hitta mig så här, det skulle vara det enda intrycket jag hade gjort och den där allvarliga chefen skulle handgripligen ta tag i mig och kasta ut mig med ett "Idiiiiot!!", jag skulle knappt få tid att samla ihop mina nonchalant utspridda saker. Förutom att bli det stora skrattet i morgonsnacket skulle jag bli ett legendariskt skräckexempel för alla nya i framtiden om hur det kan gå. På något plan var det lite av en tröst, insikten att detta skulle bli legendariskt, det var helt klart bland de mest spektakulära situationerna jag hade försatt mig i (på nivå med Bilt3ma-legenderna där jag somnade 40 min i en tvättsvamps-kartong en gång, ovetande lät en truck rulla iväg obemannad en decimeter ifrån chefens bil och fick en fruktansvärd brännskada på underarmen när jag höll på med en -52c kylspray) och den här katastrofen var något som hände just där och då, på ett sätt levde jag verkligen! Alla de tankarna försökte jag fokusera på samtidigt som de flöt ovanpå en overklig känsla av fritt fall i mörker, ångest inför mammas besvikelse och nya anledning till oro för mig, stress över min uteblivna inkomst och allt vad detta skulle innebära. Jag hade dessutom en lång bävande natt framför mig och skulle behöva vänta till 07 på morgonen innan allt detta hände. MEN, så kom det plötsligt för mig att det skulle väl gå förbi väktare nån gång under natten i det här stora glaskomplexet. Kanske? Kanske kunde de hjälpa mig. Klockan var strax innan tolv och jag ställde mig med kupade händer ovanför pannan för att kunna se ut i mörkret, där nere var det nedsläckt och tomt och öde. På golvplanet två våningar ned skulle alltså väktarna förmodligen komma gående och ha ficklampor tända, då skulle jag kunna öppna dörren (som fick vara öppen högst 30 sekunder i taget innan ett larm gick) och ropa efter dem. Jag lovar att jag stod där stirrande på helspänn tålmodigt som en katt i åtminstone 2-3 timmar, det här var mitt enda hopp och jag bara fortsatte speja intensivt och vänta på nåt slags rörelse. Och till slut gjorde hände det, visst kom det till slut två väktare!! Jag öppnade dörren och ropade, och de lyckades till slut lokalisera mig bland alla trappor och dörrar. Wooow, herregud, yessss, taaaack....!!!! Jag kunde inte säga tack nog, det var den största lättnaden jag hade varit med om på länge. (Och egentligen var historien längre än så här, de hade inte heller befogenhet till personalrummet utan fick kontakta nån vaktcentral och hålla på i tjugo minuter, men till slut lyckades de fixa in mig igen ca 03 på natten.) Och jag kunde sätta mig igen och fortsätta på filmen, och tänkte att det här var ju ett äventyr som personalen här aldrig ska få höra om... Bara det att det är klart att de fick göra det, vaktbolaget meddelar alltid om incidenter och så, så morgonen efter kom den allvarliga chefen och frågade mig vad som hade hänt. Fast den här gången när jag berättade var han inte lika allvarlig, han visade sig vara ganska förstående och lättsam egentligen, och vi gick och bytte ut kortet mot en elektronisk plupp med ett snöre till midjan istället som fungerade lika bra som kortet. Sen dess har det inte hänt igen. MEN, mycket riktigt kommer upplevelsen och historien alltid att finnas kvar och nu i efterhand är jag glad att det hände. Är inte det en av de bästa sensmoralerna som finns ändå?

fredag, april 18, 2014

Tråkig långfredag

Jag har en hälsning jag har tänkt säga ganska länge som var bundet till en viss dag, till långfredagen. Så idag kunde jag äntligen lägga handen på folks axlar och säga "Tråkig långfredag på dig!!" och fick väl ett par artiga leenden, inga vrålande skratt direkt men ändå trevligt antar jag. Bara det att jag byggde upp en förväntan under det här halvåret där jag såg fram emot att säga det, eller om det är långfredagens förbannelse i sig, men det kändes aldrig roligt idag. Inte alls så inspirerat som den där kvällen. Så jag blev mer och mer självmedveten och obekväm för varje gång jag sa det och gav till slut upp, nu har jag inte sagt det på en timme. Verkligen en besvikelse, och på ett sätt kommer det bli en tråkigare långfredag än nånsin bara för det här.

torsdag, april 17, 2014

Nytt album från Sage Francis

Förutom att jag äger samtliga av hans album och mixtapes, har pratat med honom vid flera tillfällen och sett honom live åtta gånger sen hösten 2000 så kan det vara Sage Francis "egensinniga outsider" och "gör-det-själv"-energi som har påverkat mig mest av allt i livet. Det är nånting absurt personligt i hans texter och scen-framträdanden med både hip hop, spoken word, comedy och politisk one-man-show i ett och jag kan härleda mycket i hur jag själv fungerar till den här mannen, en och annan absurt personlig tendens t.ex. Sämre förebilder kan man råka få som tonåring när man är som mest mottaglig för dem. I alla fall så har han ett nytt album på väg (Copper Gone, 3e juni) och kommer till Sverige TVÅ gånger i år, Stockholm den 7e november och Lund den 19e november. Jäääävlar, jag lär gå på båda. Och i dagarna kom nya singeln 'Vonnegut Busy' som går att lyssna på om och om igen. Sage är långt in i karriären och den där beslutsamma refrängen bara växer. Som Buck 65 skrev i en recension, "sounds like it was written on the sky":

lördag, april 12, 2014

Sextio år gammal med en dålig lunga

Okej, vet inte hur intressant detta blir för andra... Idag stod jag på biografen i Kulturhuset och hade just släppt in till en föreställning. Då kom det upp en märklig liten man för rulltrappan, en uppenbart hinduisk, tänkande ödmjuk man som tittade sig nyfiket och försiktigt omkring i den nya våningen han hade kommit upp på. Hans käke såg lite ihoptryckt ut och tänderna i munnen var en spretig konstellation men det förstärkte bara hans godhjärtade uppsyn. Nånting med hans uppenbarelse gjorde mig glad, så jag log vänligt när han passerade och då stannade han upp och frågade nånting om filmlistan uppe på en monitor. HURSOMHELST, ungefär 20-30 sekunder senare hade vi börjat prata om döden, jag sa att jag tänker dagligen på döden själv och inspireras av det på olika sätt, och han frågade om jag hade läst "Tibetan book of the dead" om det var så den hette. Det hade jag inte, och han berättade om ett gammalt munksamhälle där de hade en egen vetenskap om döden, medicin osv. I alla fall så förvandlades det här till ett femtio minuters möte som jag nu sitter här och känner mig helt upplyft av i efterhand. Det blev en surrealistisk stämning som hämtad ur filmen "Waking Life" och språket växlade då och då mellan knackig svenska och bättre engelska. För att minnas själv i framtiden antecknar jag nu att han hette Deepak, hade sympatiska gollum-drag i ansiktet och var sextio år, hade en dålig lunga och känner att döden närmar sig, och han håller på att rama in och få avslut på saker. Det här var första gången han hade lämnat lägenheten på flera veckor och det var därför han var så uppenbart lycklig över att få prata med nån. Han har levt fattig och ibland så utfattig "like a street dog" att han inte hade vetat när han skulle äta nästa gång, och nyttjat många berusningsmedel genom livet. Han svek även sin djupt religiösa familj när han var liten genom att inte kunna motstå kött, han känner fortfarande att det är oförskämt men han kan bara inte motstå att äta kött. Av en slump hade han träffat Dalai Lama en gång 1987 i Tibet när denne hade gått ut genom templets portar för att hälsa personligen på ett hundratal människor som var samlade där utanför. Och han hade känt en amerikansk konstnär som en gång försökte hjälpa ekonomiskt genom att ge honom jobb att redigera en dagbok till ett bokmanuskript, han hade med sig dagboken på samma Tibetresa och valde att avstå hotell för att försöka spara pengar, och så sov han i en inhängnad utanför templet och upptäckte när han vaknade att någon hade stulit både dagboken och den summa pengar han hade haft med sig, det hade varit hjärtskärande för honom att han hade svikit sin vän. Och jag berättade om när jag brottades med döden i Prag 2008, han lyssnade vetgirigt och levde sig in och när jag nämnde att jag skriver så blev han lyrisk och skrattade högt åt mitt referat av "MC-hjälm i kassan" och fick även youtube-sökorden till kortfilmen "Underdogs" på ett kvittopapper. Då hade vi kommit in på film igen, och han nämnde att han hade känt av sen han var tre år gammal att hans äldre bror inte tyckte om honom, och hans bror hade sett till att han inte skulle följa sin dröm att försöka göra film som ung och det var något han verkligen ångrade i livet att han inte gjorde. Så han var väldigt intresserad och lyhörd på allt som hade med filmteknik att göra, ställde många ingående frågor och ville veta hur nya digitial-tekniken fungerade, så jag lät honom följa med in i maskinrummet och se hur det går till, han var otroligt andaktsfull och tittade beundrande på projektorn och alla datorer, och så fick han ställa sig på en pall och kolla in genom luckan till salongen där "Det blåser upp en vind" visades. Han log djupt inifrån när han klev ned och ville skaka hand av tacksamhet. Slutligen när han skulle gå sa han att han var så lycklig över att vi hade börjat prata, han sa att han försöker skriva dagbok nästan varje dag egentligen, 2-3 sidor, och att det här kommer han knappt kunna skriva om för han levde så mycket i stunden att han knappt mindes vad vi hade pratat om. Haha, och det var ju samma här, men här kom i alla fall ett snabbt försök att sammanfatta.

onsdag, april 09, 2014

Guldbollen eller en Oscarsstatyett (t.ex)

Jag har gått fram till människor jag trodde jag kände väl på sistone och frågat "Vad skulle du helst vilja vinna, guldbollen eller en oscarsstatyett..." ganska tonlöst och tittat på dem med en nollställd blick för att inte påverka utfallet. Oftast svarar de det ena alternativet eller det andra men ibland går någon utanför protokoll och säger "båda" eller "ingen av dem"... Men det jag ogillar mest är när de låtsas inte höra eller vägra svara, då stryks de ur anteckningsboken direkt och så får de inga fler frågor efter det. På så sätt sållas nej-sägarna ut allt eftersom ur min oberoende studie och de skickligaste deltagarna kan befrämjas och kanske vid nåt senare tillfälle belönas med varsitt inbundet kompendium med alla samlade svar. Då får vi tillsammans även belöningen att en dag kunna bläddra och skratta åt hur olika vi kan prioritera genom livet ändå, men att alla gemensamt kan tycka att jag startade en väldigt bra frågeklubb en gång för så många år sen.

fredag, april 04, 2014

Pluto var inte den första, inte den sista

Pluto var den nionde planeten, det var en självklarhet i många år. Vi hade nio planeter varav några hade roliga namn och den som var längst ut hette Pluto, det var vårt solsystem på ett ungefär. Sen började vetenskapen mer och mer prata om att den var för liten och att det snarare var en "dvärgplanet" och sedan 2006 räknas alltså inte Pluto längre som en av planeterna... Som människa i något mindre storlek tar jag själv mycket illa upp och blir orolig för vad mer som kan komma att beslutas.

DON'T LET THEM KILL ME.

--

Råkade ta dessa i en fotoautomat för ett antal år sen, sen dess har jag haft komplex:

onsdag, april 02, 2014

Patetisk med en tygpåse

Ofta går man in och presenterar filmer på biografen, hälsar välkomna och säger hur lång filmen är osv. Jag brukar hålla det kortfattat och uppriktigt och informativt, då kan jag känna att jag har kontroll på vad jag säger och vad jag gör. Men ibland om det blir tekniska problem kan det bli mer problematiskt. En gång sprakade det till i walkie-talkien och nån frågade om jag kunde informera en salong om att filmen skulle dröja några minuter medan de felsökte i maskinrummet. Det gjorde jag, gick in och höll ett kort tal om att filmen skulle börja om några minuter. Sen gick jag ut igen och fortsatte med mitt men kände intensivt hur minuterna gick, längre än jag hade sagt, och det hördes i walkie-talkien att det fortsatte jobbas på problemet. Nu satt väl besökarna där inne och undrade vad som pågick, tiden stod stilla i salongen och det var jag som hade gjort mig synlig och sagt det där om några minuter, så det verkade antingen som att det var mitt fel alltihop eller som att jag inte brydde mig... Det stressade mig mer och mer, jag stod inte ut och behövde komma på nånting bra att rädda situationen med. Då kom jag att tänka på tygpåsarna vi hade nere i skåpet, tygpåsar med badtofflor och plasthattar och flugsmällare vi hade lottat ut på sommaren. Innan jag visste ordet av hade jag börjat skynda ned för trapporna och halvt som halvt tappat kontrollen över kroppen, jag upplevde hur jag ryckte upp skåpdörrarna och fick tag i en påse, sen satte jag fart upp för trapporna igen och mot salongen. Det började formas en abstrakt bild i huvudet av att jag skulle komma in-studsande och skrattande och vara så karismatisk jag bara kunde och köra nåt slags frågesport om tygpåsen. Det fanns inte tid att hitta på en plan B, det här skulle få bära eller brista. Men gudskelov så hade jag bara ett fåtal meter kvar till salongen när nån sa att problemet var löst, filmen skulle börja och en fullsatt salong satt väl där inne i mörkret och började läsa förtexterna till filmen medan jag själv bara kunde hejda mig utanför dörren och dubbelvikt börja hämta andan med tygpåsen dinglande från ena handen. Efter en liten stund var lugnet tillbaka igen och jag kunde skratta till åt hur nära det hade varit. Jag är ju ingen utåtriktad person egentligen så förmodligen hade spektaklet fallit ganska platt.

lördag, februari 22, 2014

Spöken på gården

När jag bodde i ett höghus förut kunde jag vakna mitt i natten och höra ett jääävla liv nere på gården ibland. Eller i alla fall prat och svammel där nere, som en liten släktträff som pågick bland bänkarna under träden i mörkret och nån som skrattade hela tiden, men man kunde inte se dem. Och det hände flera nätter i rad så en gång ville jag gå ut och stryka förbi diskret för att få en bättre titt. Så jag fick på mig morgonrocken och tog hissen ned, men när jag kom ut på gården var det bara tyst och tomt och öde och kusligt, ingen var där. Hade alla plötsligt sagt hej då och gått hem precis när jag var på väg ned? Och jag stod kvar och frös lite och kände mig olustig i min morgonrock. Det var då det uppdagades för mig att det kanske hade rört sig om spöken.

fredag, februari 14, 2014

Family tree of B.D's

Det roligaste på hela Lund-resan förra veckan var en intensiv timme när jag och Honken spelade NHL Arcade och plötsligt hade fått fram den här figuren, som älskar att prata om big D's och bad B's. Här skryter han om sitt lilla barns B.D:

(kommer igång på riktigt efter 40 s)

fredag, januari 31, 2014

Katter, fåglar, mindre hundar och gamla människor

Jag går ihop ovanligt bra med katter, fåglar, mindre hundar och gamla människor har jag märkt. Det finns många sociala frekvenser jag inte behärskar helt men just de här grupperna eller vad man ska kalla det trivs jag bra med, och de bra med mig.

Katter respekterar mig ofta mer än de gör andra t.ex, vi verkar ha en tyst överenskommelse. När Bosse och Rufus på landet sitter i fönstret och stirrar på fåglar kan jag sätta mig bredvid och titta ut tillsammans med dem, då rycker jag också med blicken mot saker som rör sig och låtsas titta lika intensivt på fåglarna. När katterna först vänder blickarna undrande mot mig så kisar jag varmt och tryggt med ögonen åt dem och nickar förtroendeingivande, och jag menar det verkligen. Då kisar de till likadant och nickar de också och tittar ut igen, och sen sitter vi där tillsammans och delar stunden. Och alltid när jag kommer in i ett rum där en katt ligger ser jag till att uppmärksamma den med en hemlighetsfull nick innan jag går vidare, det är viktigt, och jag ger dem alltid space osv, det är som att vi rör oss på samma frekvens. I gengäld är det mig de brukar gilla mest och på något sätt förstår vi varann helt enkelt och det gäller de flesta katter, vi har ofta en viss kontakt som glädjer mig att tänka på.

Och på jobbet har det visat sig att jag är begåvad bland fåglar. En gång i somras kom det in en duva på biografen som flaxade omkring uppe vid taket och inte kunde ta sig ut. Jag tog på mig att lösa problemet och stod först nere vid dörrarna och avvaktade, höll koll på den långt där uppe och såg att den även droppade skit ett par gånger så jag fick skingra folk som hade tänkt gå förbi där under. Det var ganska lugnt med besökare och det här hade blivit mitt fall kan man säga, det var jag och duvan. Efter ett tag tog sig duvan längre in mot övre plan där det är närmare taket, så jag följde efter. Det var då tillfället uppenbarade sig som i en filmscen, duvan landade vid ett hörnfönster för att ställa sig och vila, en livrädd tjej sprang iväg eftersom den hade kommit så nära hennes bänk och jag minns tydligt en röst som ropade "Nån måste stoppa duvan!" Och jag tänkte inte ens, jag bara tog mig igenom och klev ut ur klungan och var snart ensam med duvan som tittade omkring och var uppenbart nervös vid hörnfönstret. Jag visste att folk tittade men just då var det var bara jag och duvan, jag närmade mig försiktigt och när jag precis var framme och duvan började göra ansatser till att flaxa i panik såg jag till att snabbt få händerna kring den med ett stadigt lugnande grepp. Det fantastiska som hände då var att duvan kom av sig direkt och verkade lita på mig. Jag förstärkte detta ännu mer med att säga "luuugn, luuugn, luuugn..." till den, och den bara fortsatte sitta stilla i mitt grepp och titta nyfiket omkring på alla människor medan jag gick förbi dem, och vi fortsatte lugnt förbi alla förvånade och hänförda uppsyner och några barn som pekade, sen ned för trapporna och slutligen ut genom entrédörren, då släppte jag bara duvan och sa "Flyg iväg" och den flaxade iväg upp över byggnaderna. Det var faktiskt underbart, och kanske min bästa upplevelse från hela sommaren.
Någon vecka senare hade det kommit in en småfågel. Den var lite svårare, lite nervösare och snabbare, och det var dagtid med många småbarn som sprang omkring och skrek så fågeln fick aldrig en chans att lugna sig. Men då gjorde jag en annan bra grej, jag såg att småfågeln hade flugit upp på en trailer-tv i den lugnare änden av biografen så jag gick dit och ställde mig strax under den och tittade på den, sökte ögonkontakt med den. När jag såg att den hade lagt märke till mig fortsatte jag titta vänligt på den och kände mig urklippt ur verkligheten, och nu såg den nyfiket tillbaka. Med bibehållen ögonkontakt började jag sakta röra mig bakåt mot en balkongdörr jag hade öppnat i närheten. Småfågeln fortsatte titta på mig och då gick jag ut genom dörren och in igen några gånger för att den skulle förstå. Sen gick jag bara iväg runt ett hörn och minuten senare när jag kom tillbaka hade fågeln flygit ut genom dörren jag hade visat. Var det en tillfällighet eller hade jag lyckats igen?

Och, ja, småhundar och gamla människor men nu har detta blivit så långt så jag fortsätter med dem en annan gång. I alla fall, håller på att ringa in nånting här, kanske är det att jag är bra på att se och bekräfta de här varelsegrupperna utan att vara för påträngande? Det känns i alla fall bra och det handlar om stunder där jag får gå in i mig själv.

fredag, januari 24, 2014

stefanmedo2014

Just det, sammanfattning med nyckelord för att få ordning här inne: Jag lever i en ny värld numera där jag jobbar på två olika BIOGRAFER om dagarna, flyttade till GULLMARSPLAN för några månader sen, går på COMEDY CLUB på söder ibland, åker till FASTERN och har tv-kvällar på hennes enorma soffa ibland, har skaffat GLASÖGON, gjort en egen RADIOTEATER som heter "bernards bandspelare", har börjat hitta ord för nånting nästan religiöst jag känner inom mig med uttrycket "LIFE IS GOOD", och nu har år 2014 just börjat. Och det var det nya men btw så är jag fortfarande "ENDAST 169 CM LÅNG men starkare än jag ser ut och mycket uthållig" som jag brukar skriva i mitt cv, kan fortfarande känna att jag går runt som en MYTISK FIGUR bland människorna och lever en ENSAM EXISTENS för det mesta, kan fortfarande fastna DYGN I STRECK när jag skriver eller sätter ihop en mixskiva vilket jag anar inte är sunt, åker fortfarande till SKÅNE/LUND/MALMÖ några gånger om året för att ta själsliga andetag, och är fortfarande ett GENI INSTÄNGT I MITT EGET HUVUD och har väntat på året jag skulle att lyckas brotta mig ut ur det. Som sagt, 2014 har just börjat.

söndag, januari 19, 2014

Jävla arbetarklass

Jag kom just ihåg när Honk var i Stockholm för ett tag sen. Vi drev runt på stan och gick förbi en bar på Sveavägen som hette Lion's Bar, det var reklam utanför om billig öl så vi stannade till. Den första kommentaren Honk sa när vi kom innanför dörren var "Riktigt arbetarklasställe" och jag förstod precis vad han menade, kom att tänka på puben i The Wire säsong 2. Det kom in lite dagsljus från fönstrena men inga lampor var tända och ännu längre in i baren var det bara mörkt och avslaget, borden var glansigt rödmålade och man ville helst inte nudda nånting med jackan. Men ölen var riktigt billig som sagt, jag minns inte priset men kanske en tjuga, och vi satte oss vid nåt hörnbord och fortsatte prata om vad vi nu hade pratat om.
Sen skulle jag ta en till och gick upp till baren, då stod det en uttråkad figur i mörkret bakom disken och lyfte upp blicken. Han såg outhärdligt dyster ut, jag såg hur han gäspade ointresserat medan han hällde upp i glaset och mumlade hur mycket det kostade. Och det var nånting så filmiskt över det som att de hade ansträngt sig för att få till det så överdrivet miserabelt det bara gick för att bjuda på en upplevelse, det gjorde mig upprymd. Jag kunde knappt sätta ord på det, men när jag vände mig om och gick mot Honk kom hans beskrivning tillbaka till mig så jag HÖRDE MIG SJÄLV halvskrattande säga "Jävla arbetarklass..." med ett stort leende för att jag skulle berätta vad som just hade hänt, och det var först när jag hörde orden själv som jag insåg hur det lät om nån hörde. Roligt, roligare.

lördag, januari 18, 2014

50 inlägg i år

Hallå igen.

Jaha, nu har det gått mer än ett halvår till, och inte en bokstav på denna sida. Nej, det har blivit en ödslig, spöklik plats för mig på senare år, full av ambitiösa fragment från ett tidigare liv som hänger kvar utan sammanhang och ett par halvdana korta inlägg om året sen dess. Men inga absurda jobb-historier, inga vemodiga tjejen-jag-är-kär-i-den-här-perioden-uppdateringar, inga anekdoter från barndomen eller ens att jag lägger in mig själv i nånting och försöker beskriva mitt liv längre. Jag gör det fortfarande i vardagen men av olika anledningar slutade jag göra det här.
Jag började om mitt liv för några år sen och har inte vetat vad jag skulle göra med denna sida sen dess, men ibland kan jag känna att jag antingen borde ha fortsatt uppdatera på riktigt eller dödat den en gång för alla för länge sen. Istället har det fått bli ett mellanting.
MEN, i alla fall, så har jag just bestämt mig...
Vi har varit med om mycket, jag och denna sida. Den har funnits i både bra och dåliga perioder, t.ex BRA som när det bästa jag visste var att vantrivas på bilt3ma och komma hem och skriva inspirerade texter om det och t.ex DÅLIGA som när jag fick sparken från bilt3ma på grund av mina inspirerade texter. Men i alla fall så har det alltid varit en papperstunn barriär för mig från att börja skriva här igen och idag bestämde jag mig för att det känns rätt i tiden att återvända till den.
SÅ, det jag har bestämt mig för är att...

ÅR 2014 SKA JAG ÅTMINSTONE
-skriva minst 50 stefanmedo-inlägg
-publicera min radioteater
-göra nånting på en scen igen
-få till en kortfilm med the honk

Det är inte jättemycket, 50 inlägg, men det blir lite liv i alla fall. Det är bra.
I december tänkte jag kunna se tillbaka på 2014 som ett år där jag gjorde saker och slutförde saker, inte bara på meta-nivå i mitt eget huvud (som jag håller på att göra nu igen fast i skrivande form så NOG OM DET, nu kör vi bara, ni får väl se om jag fick rätt i december). Let's party.

onsdag, mars 27, 2013

Vi behöver inte era vårtecken

Det är 2013. Kom igen.

Vi har teknologin att kunna följa väder och klimat från våra datorer numera, vi kan sitta i våra mörka rum och följa utvecklingen där utanför i minsta detalj via satellitbilder och grafer på nyhetsprogram. Vi är inte grottmänniskor eller jägare-samlare längre som behöver gå ut och lyfta blad mot solljuset för att sia om vilken årstid det börjar bli, vi har almanackor och kan se exakt vilken tidpunkt på året det är. Idag är det den 27e mars vilket innebär att det är vår, klart slut. Om några månader kommer det att vara sommar, allt det här vet vi redan. Så tänk på vad fan ni gör, ni som ger er ut och letar vårtecken utanför dörrarna för att översvämma facebook-feedarna och störa med såna ovidkommande saker i world of warcraft-chattarna :(