tisdag, mars 31, 2015

Uppdatering till frisörskan

Jag skulle klippa mig idag. Frisörskan frågade om den egendomliga, söta, kloka, levande, inspirerande Helena som jag nämnde senast, som jag har träffat i några månader nu och som på kort tid har tagit sig in i mitt liv som ingen annan tidigare. Nej, hon är ingen snärjande scientolog (eller mormontjej igen) som det låter som med alla de orden, hon har bara en ren energi som jag avgudar och skämtar på ett helt annat sätt än mig och får mig att skratta från hjärtat gång på gång. Kort sagt tog klippningen lite extra tid eftersom jag inte kunde sitta still och det såg ut ungefär så här
och frisyren fick bli som den blev. Den blev ungefär som Tom Cruises frisyr :o

måndag, februari 02, 2015

Dämpat amöbaskrik

Jag hade en ost liggande i kylskåpet en gång, nån hade haft med sig och inte ätit upp. Jag vet inte så mycket om ostar förutom att jag tycker att de flesta är obehagliga eller i alla fall inget för mig. Men den fick vara kvar, jag antog väl att personen skulle komma och äta upp sin ost till slut? Det hände i alla fall aldrig och efter en tid började jag besväras av den mer och mer, stanken hade blivit värre, varje gång jag öppnade kylskåpet kom en allt fränare illalukt slående emot. Och en dag till slut tittade jag närmare på den och petade med en gaffel, och konsistensen var verkligen konstig. På ena sidan var den hård och torr, och aningen missfärgad, och på den andra sidan var den mjukare och efter att ha nuddat den kunde jag nästan uppfatta rörelse. Det verkade som att den låg och pyste och skvalpade, som om något levde därinne. Kanske något amöbaliknande? Uuaaahh!! Och det ordet avgjorde saken, osten skulle slängas på direkten. Det gick fort och enkelt, jag la den bara i en plastpåse och knöt, och i sin tur den påsen i en annan plastpåse och knöt, och kunde äntligen kasta det lilla knytet i sopnedkastet. Det var bara det att medan den föll föreställde jag mig skämtsamt hur det kunde ha hörts ett dämpat amöbaskrik inifrån påsen, och blev då med uppspärrade ögon väldigt snabb att stänga luckan igen och vrida om handtaget. Faktiskt en oerhört ryslig tanke, ett skräckfyllt sista anklagande dämpat amöbaskrik från en ost. Sen dess har jag fortsatt gå omkring med uppspärrade ögon och haft ett post-traumatiskt syndrom kring den där osten, och själv skrikit vid ostdiskar i affärer, och undrat om händelsen kommer att förfölja mig.

söndag, februari 01, 2015

Som ett klockspel med mina systrar

Jag mötte upp två lillesystrar igår, Sandra och Erika heter de, och vi hamnade på Bara Bistro Bar vid Medborgarplatsen. Sandra beställde våra första öl och jag gick upp och hittade ett bord på balkongvåningen ovanför, då satt det två killar och en tjej vid bordet intill som mest verkade prata om när baren kanske skulle stänga. Sen vände de sig till mig och frågade, och jag hade varit inne i mitt eget huvud men svarade på mitt obekväma uppriktiga sätt som ser ut så här
att vi just hade fått beställa så det ska säkert vara öppet ett tag till. Då svarade en av dem bara med nånting opersonligt och strävt på låtsas-spanska, som att jag hade pratat otydligt eller nåt. Då tappade jag intresset direkt och slutade prata med dem, återgick till mitt. Och så kom mina två systrar upp med ölen, och de råkar dessutom se ganska bra ut så det händer ofta nånting med rummet när de kommer in, och vi fortsatte med vårt. Men min ena syster Sandra hade lagt märke till att de sa nåt eller hånskrattade åt mig i smyg när hon var på väg, och hon är tuff så hon påtalade det direkt, och då skämdes de och blev tysta. Sen satt vi bara och pratade tills nån väktare kom upp och annonserade att det här övre balkong-planet nu skulle stängas och det skulle endast vara öppet där nere. Så vi drack upp våra öl och började gå nedför trappan. Och då stod de där, de tre från tidigare, de två tuffa killarna och tjejen, och tydligen har min andra syster sett serien Orphan Black och älskar en "psycho bitch"-karaktär där i, så hon hade känt av deras märkliga nedlåtande energi innan och valde nu att gå förbi med "psycho bitch"-ögon på tjejen i gänget så att de tuffa killarna skärrat fick ställa sig emellan. Och de måste ha fattat varför direkt. OCH, det var först efteråt utanför när Erika nämnde vad hon hade gjort som vi pusslade ihop hur vi alla hade samverkat, på ett helt rätt sätt, och det var alltså att 1) jag svarade inte ens på deras hån 2) Sandra sa istället till dem så att de skämdes 3) Erika av alla personer skrämde dem en sista gång så att de ryggade tillbaka. Det hela hade gått till som ett klockspel, som en reaktion från en enda vacker organism som heter DON'T EVER FUCK WITH ME AGAIN. För jag och mina systrar älskar att vara som ett klockspel.

tisdag, januari 27, 2015

Skräckspelskräcken

På tal om skräckspel fick jag för ett par veckor sen idén om att försöka komma över min skräckfilms- och skräckspelsskräck. Det började med att jag satt uppe första natten med PS4:an och laddade hem demos, t.ex "P.T." som hade en gemytlig bild på en skogsdunge och kanske var nåt naturspel? NEJ... Klockan var 03:30 hemma i soffan, och scenen direkt var att man vaknar i ett mörkt kallt rum och tar sig ut i en hemsökt lägenhet där det uppdagas ondskefulla rysliga ledtrådar, en rutten kvinna hoppar fram ibland, det är verkligen meningen att du ska må dåligt... Dörrar leder tillbaka till samma hall och det är en krypande stämning hela tiden, hoppa själva in någon minut i videon så förstår ni direkt:


För några kvällar sen spelade vi det hemma hos mig, jag och tre från jobbet.
Bilden är tagen med plötslig blixt i mörkret och är inte arrangerad, vi var verkligen livrädda under timmarna det tog att klara igenom hela "P.T."-demot och nu i efterhand förstår jag för första gången tjusningen med skräck när man går igenom den tillsammans. Bara det att det fortfarande inte är värt det i slutändan för alla associationer och hjärnspöken som hänger kvar i huvudet när man är ensam i mörkret senare. Nu har det redan hänt sen dess att jag drömde en mardröm, och att jag skrek rakt upp mot nattbrevbäraren genom brevinkastet när en DN slängdes ned och våra blickar möttes för en kort sekund då jag satt i badrummet mittemot dörren, och snabba ekande steg snart hördes nedför trappan där utanför. Men jag blev bara så rädd. Och snart är det väl även dags för The Last of Us på multiplayer med Anna. Det är något med det jag bara inte kan motstå längre. I'm going in. Help me.

måndag, januari 26, 2015

Sopsäck full av skräckspel

Tack vare en soprumsfynds-älskande pappa har jag kommit över en sopsäck full med dataspel, vilket först lät ganska coolt och sen mest blev obehagligt. Det fanns några kvalitetsspel och WoW-fuskböcker, men det mesta visade sig vara olika slags mörka skräckspel, survival horror och torture simulations. Det mest chockerande av spelen ser ut som en obehaglig VHS-kassett i fodralet och det står "MANHUNT" på den, ser ut som en snuff-film från Nicholas Cage-filmen om någon minns, och efter att ha googlat ska det tydligen vara ett av de blodigaste spelen som har gjorts och förbjudits i flera länder. OCH INTE MINST, två saker till: För det första en cd-rom som heter "Sveriges dödsbok 1947-2003" med data insamlat från myndigheter om avlidna personer mellan de åren, och sen två cd-väskor med brända skivor av olika slag. Jag har inte kollat skivorna än, men vilken upptäckt! De ligger i högar på mitt vardagsrumsgolv och jag vet inte vad jag ska göra med dem. Jag undrar bara vem de kan ha tillhört och varför de har slängts, om det antingen kan ha varit en väldigt mörk person som till slut tröttnade och bestämde sig för att göra av med allt det deppiga, eller om det var en ljusskygg krake med lädermask och dålig hållning som dog i sitt pojkrum och föräldrarna inte visste vad de skulle göra med alla obehagliga spel och slängde dem. Hursomhelst har det börjat kännas som början på vilken parapsykologisk erotisk förbannelse-thriller eller cosplay-film som helst här hemma i vardagsrummet. Ibland mitt i en ofrivillig dans kan jag råka titta "ovetande" mot högen som att jag inte känner av att den svarar, men vet egentligen bättre, och det här kan leda vartsomhelst. *tittar ned på bilden igen* iiihh!!

lördag, januari 24, 2015

Juck-Stefan

Det händer om dagarna att nån kommer fram och ska presentera sig, och jag gillar att skapa en myt om mig själv, så då brukar jag bara dra dem i handen och svara "FOLK KALLAR MIG JUCK-STEFAN eller BORG-NYPET!!" med ett motbjudande skevt hetsigt garv, för att få de omkring att börja skratta och kanske säga "You old dog!!" med belönande high fives. Men på min arbetsplats är det knappt några som gör det och de flesta har slutat hälsa på mig. Vad fan. Så det framstår som att jag är galen. Och det verkar som att alla är femnister eller vad det var de sa.

onsdag, januari 14, 2015

Stormar och orkaner

När jag jobbade på B1ltema för några år sen kom det in en märklig gammal man ibland, han kan ha hetat Kjell eller Holger och var en lång och smal föredetta raggare med grått hår som gillade att hålla låda några minuter och sen gå igen utan att handla nånting. Han hade haft en fin Amazon en gång men behövt sälja den av nån anledning, men gillade fortfarande att hänga i bilaffärer. Det var i alla fall verkligen en av mina favoriter. Han hade en lågmäld karisma och såg väldigt rolig ut, efter varje påstående ryggade han bak ett steg som av en rekyl åt det han hade sagt och blinkade stelt med ena ögat så att det skulle låta ännu fräckare än det egentligen var. Men jag förstod och skrattade, kanske var det därför han alltid sökte upp just mig i butiken. I alla fall så brukade han som gammal raggare återkomma till det här med kärlek och fruntimmer och frugan han hade varit gift med i många år, och det landade oftast i det återkommande tipset om att "Det är okej om det stormar, bara det inte blir orkaner" innan han ryggade bak igen. Och jag nickade och höll med och sa att jag skulle ta till mig av den visdomen. Och det gjorde jag, det har uppenbarligen fastnat i minnet. Och idag kan jag undra vad det blev av honom, om det fortsatte storma lugnt med frugan eller om det blev några orkaner till sist, eller vad ännu mer som kan ha hänt under åren när jag inte har fått en chans till uppdatering. Det är sånt där som händer i livet, vissa följetänger faller åt sidan medans andra skapas och de gamla har plötsligt bara blivit något man kan se tillbaka på och undra vad det blev av dem. Hoppas i alla fall att han mår bra och skickar med detta inlägg honom en tanke.

måndag, januari 05, 2015

2005-2015

2015! Toppen av världen-känsla att säga siffran. Det känns levande att ha anlänt hit, till tioårsjubiléet av året då jag brukar säga att mitt liv verkligen kom igång, år 2005 när lunarstorm-dagboken var mitt livsverk, jag hade köpt en egen dator med futuristiskt blått sken från power-knappen och levde för Naruto och olika hip hop-forum, fick jobb på B1ltema och blev snabbt kemiavdelnings-ansvarig, sprang som en ninja på bron till jobbet om morgnarna med armarna utsträckta bakåt, flyttade hemifrån, blev kär i rödhåriga kassörskor och mormontjejer, kände hur livet fylldes av absurd glädje och riktning av serier som nya amerikanska The Office, Entourage och The Comeback, och hur jag levde mitt i bloggrevolutionen med dagliga uppdateringar av favoriter som Wayne Nilsson, citronmuffin, Felicia, och jag hade landat i en ny tid helt enkelt, tog mig an världen på nytt efter gymnasiet och blev STEFANMEDO när jag började leva ut mina inre formuleringar på arbetsplatser och i möten med nya människor och kände en frihet och ett rus över reaktionerna det fick. Åren framför mig kändes som en väldigt öppen och formbar tid där jag fortfarande hade kunnat börja gå på gym och lyfta hantlar och förvandlas till en gigantisk bodybuilder om jag ville, eller satsa på att bli proffs i någon sport jag tyckte om, men kände i just den här perioden att jag definitivt börjat se mig själv som en författare.

Sen gick åren, upp, upp, upp, 2006-2007-2008 var en stigande drömutveckling för den unge lovande författaren och jag ska inte tjata, men sen kraschade det lite 2009-2010 och jag fick börja om. 2012 kom den riktiga nystarten med biografen och allt och sen dess har det gått upp, upp, upp igen, 2014 kom jag ikapp mig själv ännu mer och nånting stabiliserades. Nu i början av 2015 står jag på kanske toppen av mitt liv hittills. Och tar ingenting för givet längre, allting kan vara över imorrn men det ger en annan sorts lycka över de sköna stunderna man får vara med om ibland. Jag gillar utvecklingen i att landa i en större klokhet inombords eller vad man ska säga och samtidigt hålla kvar i den inre rösten. Jag är 31 nu, ett helt nytt decennium har pårböjats och på senaste tiden har jag börjat träffa en supercool och söt tjej som inspirerar mig varje dag, skaffat en PS4 och är väldigt glad över min nystartade personliga filmklubb (med bara två officiella medlemmar än så länge men det räcker bra, vi vill inte ens vara för många). Det känns bra, och om jag fortfarande skriver här om fem år kan jag knappt föreställa mig hur många livsförändringar som kommer att ha hänt, men nu kör vi ett år i taget. 2015, LET'S GOOOOO *bakåt-kullerbyttor ut ur bild*

måndag, december 29, 2014

PS4 Is Good

För er som vill bli uppdaterade om mitt personliga välbefinnande just nu så är det väldigt bra. Jag lever ett fartfyllt liv i lägenheten med en flott mörkröd kostym på presskonferenserna, har 2,591,022 Social Media-följare och spelar andra året i rad med Orlando Magic, i NBA 2K15 och det här nya livet jag lever med även en 3D-modell av ansiktet inscannat så att det ser ganska realistiskt ut, och har en intensiv period med min nya PS4 helt enkelt.
Det var nån vecka sen jag beställde alltihop, halv sju på morgonen innan kaffet ens hade bryggts klart, och hade det inte varit för att det plötsligt kändes så rätt där i ottan hade det köpet inte blivit av på länge. Men jag ångrar ingenting, tvärtom. När det två dagar senare anlände med posten så hade jag slitit upp alla kartonger i vardagsrummet på några minuter och kunde äntligen starta igång NBA-spelet och dess "My Career mode". Sen dess har jag knappt gjort nåt annat, eller ens provat nåt annat spel, men de jag har är:

NBA 2K15
Middle-Earth: Shadow of Mordor
Soul Suspect
Thief
P.T. (demo)

Kommentatorerna kan inte uttala mitt exotiska efternamn däremot så det fick bli "THE MAYOR" istället. "THE MAYOR to the hoop! Misses. THE MAYOR gets the ball to Frye, who passes it back to THE MAYOR. THE MAYOR misses again! Oh my, this game has not been going well for THE MAYOR." Det låter ganska högaktande ändå varje gång de säger The Mayor, det är bra.

torsdag, december 25, 2014

Tack för i år

Bloggen har fått ett nytt liv, och jag med. Så är det. Nu är det etablerat. Det blev nästan 50 inlägg på denna sida innan året tog slut, ett mål jag hade för att ta mig igenom mellanlandet från den gamla tiden och den här nya jag har befunnit mig i sen ett par år tillbaka. Stefanmedo hade blivit ett samlingsnamn, inte bara för bloggen utan för en oförstörd tid när jag bara älskade att gå runt genom livet med en rolig inre röst och dokumentera idéer, innan en period 2009-2010 gjorde mig mer grubblande till livets obarmhärtiga nyck. Samtidigt började formuleringarna vattnas ut till facebook-statusar istället och bloggen hamnade mer åt sidan. Till slut hade den blivit ett antikt monument jag inte visste hur jag skulle uppdatera längre. MEN, det här ju fortfarande min sida, som jag älskar, en helt egen blogg. Och det är klart att jag vill skriva på den och lägga upp roliga saker. "Det känns som att jag pratar med mig själv" uppe på bannern är en direkt översättning från Eminems låt "Talkin 2 Myself" som handlar om återuppbyggnad och att ta ansvar för sina felsteg i det förflutna, och gå vidare. Jag ville bara börja skriva här för min egen skull och för framtida nostalgi, och för att det är kul att formulera idéer. Jag gör ingen reklam för den nån annanstans och har inte alls det antalet läsare jag hade för några år sen. Det är väl knappt en tio återkommande numera, men det gör ingenting. De jag känner till och gott kan hälsa till är: Alexi, Erika, Anna K, Anna A, Felicia, Helena, Christoffer, Gustav, Honken och Alicia. Kanske nån mer. Tack för i år.

söndag, december 21, 2014

Mindre och mindre Malmskillnadsgatan

Jag har kommit på ett sätt att sluta säga "Malmskillnadsgatan" hela tiden. Förut smög sig ordet in i var och varannan mening som en fix idé, det var roligt. I varje sammanhang fanns det en ny koppling att lyckas få in det i och det fick mig att låta som en sån spännande och intressant person. Men allt har sin tid, ordet är inte lika chockerande eller nytt längre. På senare tid har det knappt blivit en gång per dag, jag kan bättre än så. Nu har jag börjat säga "skrubben" istället. Om nån kommer gående kan jag luta mig fram och fråga om de ska följa med in till skrubben, med en ryckig tumme bakåt åt nåt håll. Eller om jag ska lämna ett sällskap så säger jag bara att äh, jag sticker till skrubben istället. Man kan säga att det är omväxling som en form av avvänjning.

tisdag, december 16, 2014

Hoppar inte för att skryta

Idag har jag gått på stan med superlätta steg, och värkande kinder efter ett konstant leende jag inte kunde hjälpa, inspirerad i mina nya skor! Jag är ingen skofantast egentligen men det här var mina favoritskor i åttan med den skönaste dämpningen nånsin, Allen Iversons andra sko med Reebok: "The Answer 1" från 98-99 nån gång. Iverson var en av mina främsta idoler när jag var som mest inne på basket, och är fortfarande en topp 15-figur. Och nu hade en kompis kommit ihåg att jag sa för flera år sen att jag skulle kunna köpa de skorna för 2000 kr om jag såg dem igen, och han hade sett att en nyutgåva fanns på rea för 609 kr inkl. frakt... YES... Bara det att jag märker av en ny ovana att hoppa en meter upp i luften och skrika gällt för att säga ifrån när någon är nära att trampa på dem, när det hade räckt med att bara hoppa upp och säga det i normal samtalston.

lördag, november 29, 2014

Kaffe igen

Jag har druckit många koppar kaffe idag och börjar bli lite nervig. Ska sitta i maskinrummet i den lilla enmansbiografen tills ikväll och det brukar bli flera påtår, fem sex koppar minst och i den här takten kan det bli det dubbla. Är det för att jag älskar kaffe eller för att jag på senare tid har fört kopparna alltmer febrigt och hjälplöst skakande mot munnen, stirrande med blicken rakt framför mig och ängsligt pratande tillbaka till replikerna som hörs från filmerna? "Frank? Är det du?" som svar till deras dialoger. Ibland släcker jag även alla lampor i rummet så att det blir helmörkt så när som på projektorns sken, och sörplar på kaffet tills jag blir störd igen av ljudet från filmerna. "Frank? Är det du?" måste jag fråga igen, det passar bra till det mesta, eller "Fuck me!!" med en obehaglig gest, som flickan i Exorcisten. Skulle jag gissa skulle jag tro att det är för att jag älskar kaffe.
Under en tid i somras började jag föredra när kaffet hade kallnat. "Ge det ett par timmar att dra sig och låt det kallna, så blir det ännu godare och hälsosammare." Hälsosammare i alla fall som i att risken att bränna sig försvinner. Men så stannade jag förbi hos min faster en dag med en ny bok under armen, hon höll just på att städa men gav mig en kaffe, och jag tog med boken in på deras gästrum för att läsa i någon timme. Ett väldigt trivsamt gästrum med en stor säng i mitten och en mysig läslampa, bruna gardiner och flera blomväxter i fönstret. Så jag ställde som vanligt kaffet att kallna på sängbordet och började läsa i nån halvtimme och satte sen till slut ned boken för att dricka lite. Men det var bara det att efter en klunk la jag märke till nånting obehagligt där innanför, två dränkta blomflugor som guppade upp och fäste mot insidan av koppen när ytan hade hunnit sjunka ett par centimeter. Jag spottade närapå ut kaffet som en fontän-orgasm över sängen, vad i helvete? Och fastern kom in, jag berättade för henne att i ett The Walking Dead-avsnitt hade en walker ramlat ned i en brunn och förgiftat deras dricksvatten, och att det här var nåt liknande. Och jag bad henne genast skicka mig till magpumpningen. Hehe, det var såklart halvt på skämt halvt på allvar, men det som störde mig mest var att min nya romantiska bild av det här med kallt kaffe plötsligt även skulle innehålla tillägget att den goda aromen drar till sig flugor och fän också, och att avsaknaden av den ångande värmen som både småflugor och jag själv hade uppfattat som frånstötande tidigare, gjorde att det extra goda kaffet inte längre kunde värja sig från dem. Så det blev flera faktorer som verkade för att småflugor skulle bli ett återkommande problem, och där nånstans fick det vara. Men, när när jag tänker efter i skrivande stund så har det hunnit bli november och praktiskt taget vinter, flugsäsongen är över. Kanske kan det istället vara en kallt kaffe-säsong som har startat nu igen? Jag gillar uppenbarligen tanken. På kaffe. Kanske för att jag är besatt. Som flickan i Exorcisten. Och nu börjar jag tappa koncentrationen här. Eller så var det här mitt mest skärpta inlägg på länge och den har just kommit tillbaka. Hej då.

torsdag, november 27, 2014

Några smärre ingrepp

Jag har börjat älska plastikoperationer, skönhetsbehandlingar och dylikt. Hade jag haft pengarna hade jag låtit göra kirurgiska ingrepp oftare, det är kul. Det är väl ändå fantastiskt hur de kan göra skär-mönster på ens kropp efter sina matematiska uträkningar och sen bara klippa upp, gräva in, slita ut, justera, förvränga, fylla ut, kasta in och sen bara sy ihop alltihop som ingenting igen och se vad det blir av det. Hehehe... Anledningen till det plötsliga intresset är att jag kom över numret till en riktig plastkirurg och sen dess har det varit kört. Jag "trakasserar" honom lite då och då. HEHEHE, nej men vi har daglig kontakt.
Än så länge har jag bara hunnit med

-ny hårfärg
-ny hudfärg
-ny kultur
-stramat till kinderna
-förlängt mina ben
-fått något längre armar

men har även planer på att

-bli en huvudfoting

onsdag, november 26, 2014

Wordfeud

Sen jag skaffade mig en smartphone är det två spel som har utmärkt sig som roligast. Det första är Simpsons-spelet, för att det faktiskt är kul, och det andra är Wordfeud som bara är okej men som ger mig anledning att fortsätta skicka ut den här mitt i natten till motståndare ibland:

lördag, oktober 25, 2014

De kallade mig borste

Idag på jobbet var det en som gick och letade efter en borste, så jag hörde henne säga ordet några gånger i frustration. "Var är borsten?" "Borsten" "Jag hittar inte borsten..." "Men var fan är borsten?" osv osv.
Så till slut blev jag tvungen att jaga ifatt henne och bara nämna en grej, att jag brukade faktiskt kallas för "Borste" en gång i tiden. Det var när jag bodde i Skåne 2007-2009 och det började egentligen bara med att mitt efternamn börjar på "BOR" och förnamn på "STE" så användarnamnet i datorerna på skolan hade automatiskt fått bli "BORSTE". Så nån hade väl lagt märke till det bland inloggningarna och tyckt att det var roligt, så det blev att vissa började säga "Borste" till mig ibland. Till slut blev det en självklarhet, jag började reagera på ordet som att det var mitt namn, och numera kan jag fortfarande titta upp om någon säger ordet, utifall att nån talar till mig. Det är kul hur man får egna associationer till ord.
Allt det här förklarade jag för tjejen, medan hon otåligt stod och väntade på att fortsätta få leta efter sin borste. Men innan hon gick la jag till en rolig detalj, att det här utspelade sig ju i Skåne så egentligen reagerar jag till och med ännu mer när man uttalar det på skånska: "bååhste..." Och i alla fall, nog om det.

söndag, september 21, 2014

Inte lastbilschaufför

Video #10


Den senaste tiden har jag varit en arbetsmyra på biografen, bara den här helgen fick det bli 23 timmars jobb på två dagar. Det kan kännas lite bakfullt att vakna dagen efter en sån helg, men det är okej, jag gillar att leva långt inne i huvudet och observera mig själv i djupdykningar, även om det hade varit outhärdligt hade jag fixat det ändå. Man vänjer sig. Och jag hörde en gång att lastbilschaufförer kan jobba två intensiva veckor i streck för att sen få vara lediga två veckor i streck, det tilltalade mig direkt och jag kan fortfarande se mig själv med skivsamlingen i passagerarsätet åkande förbi landskap och städer och malmskillnadsgator och hamnar och tullar och kanske även över haven med lastbilen ombord på ett skepp och kunna åka runt på andra kontinenter, besöka Japan eller Island eller Australien och skratta bakom ratten åt hur kroppen blir rundare och rundare för all den goda maten. Och självklart även leverera saker eller vad man gör. I alla fall, jag försökte beskriva allt det här på intervjun och hur gärna jag ville få köra, men de gav jobbet till nån annan. Med tiden har jag däremot accepterat deras avslag. Man vänjer sig, man får lov att vänja sig. Låten är av Kjell Höglund, videon hemmagjord av någon på youtube.

onsdag, september 17, 2014

Ordet 'vackert'

Meddelande till världen: Jag kommer inte att ge vika, jag kommer att fortsätta stava kollegor 'kolleger', likt jag stavar lillasystrar 'lillesystrar' mot kanske bättre vetande. Bara för att det är lite roligare helt enkelt. Här kan jag känna att jag följer en viktig tradition i familjen med en mamma som säger 'yogert' och en pappa som säger 'ankedoter'.
Jag märker även att jag använder ordet 'vackert' mer och mer. Det är både högironiskt och ärligt och hisnande att bära upp eftersom jag även vet hur det kan låta, på det stora hela ett passande uttryck för hur jag tycker om att uppleva världen. Kanske började det med Joey Diaz kraftfulla uttryck han brukar säga i sina morgon-podcaster, i stil med "GET UP COCKSUCKERS, IT'S A BEAUTIFUL DAY TO BE ALIVE" innan han börjar påminna om att vi måste ta dagen i våra händer och inte låta oss tryckas ned av omgivningen, och berätta inspirerande historier från sitt egna brokiga liv och värderingar han har kommit fram till. Och just den där kontrasten i ett till synes buffligt och fult sätt och att ta sig äganderätt över ordet 'vackert', det är vackert i sig tycker jag. Här tvingar han förresten sin kompis Lee att äta nåt slags droginnehållande gummibjörnar på sitt roliga arga sätt:


HAHA! Var korrekt och hata Joey, eller ha fel och älska honom. Vad är rätt? Bara den frågställningen i sig är bland det vackraste som finns, kan jag tycka.

söndag, september 14, 2014

Så mycket att säga, så svårt att uttrycka det

Video #9


Hahaha, är det så här jag ser ut när jag pratar om mina viktiga ämnen och tv-serier och låtar? Oh well.

onsdag, september 10, 2014

Världen stannade upp

För någon vecka sen jobbade jag i Kulturhuset när Helena Bergström plötsligt kom uppför rulltrappan och fick syn på mig, pekade på mig och sa "DU!" med ett angeläget tonfall, och jag stelnade till och stod bara förstummat och undrade vad hon skulle säga, men så hann hon få syn på det hon sökte och skyndade vidare ditåt istället. Jag stod bara paralyserat kvar och följde henne med blicken tills hon var borta, och sen började världen röra sig igen.

onsdag, september 03, 2014

I've got an awesome cold, I can't stand up

Jaha, jag är ledig i tre dagar så det fick bli en kraftig förkylning på det. Först halsbränna igår och en obehagligt mörk sträv röst tills den gav med sig och plötsligt blev en skärande flickröst istället, sen varierande däremellan. Men förutom rösten ska jag säga att det kan vara härligt att vara förkyld ibland, jag har faktiskt älskat den här andra dagen.
Imorse sov jag ut så länge det bara gick, vaknade ca 14 med en mörbultad känsla i kroppen och dov huvudvärk, men enbart på ett skönt sätt. Det blev ett långsamt uppvaknande med den ömmande tyngden i kroppen, som att armarna och magen och benen var en del av sängen, nedtryckta av hela min vikt, och jag förblev liggande stilla i det behagliga tillståndet en stund och insåg att förkylningen hade slagit till på riktigt. När jag väl reste mig och började stappla omkring i lägenheten var kroppen tung att manövrera samtidigt som jag både var klartänkt och mådde bra innanför de köttsliga symtomen. Jag satte för andra gången på två dagar igång Tom Waits-introduktionen jag fick av Alicia, den var bra bakgrund till kaffet, diskandet och städandet. Sen hörde jag i telefon från min älskade mamma som jag inte har sett på ett tag och från en biografchef, roliga samtal båda två, och hann med de tre sista avsnitten av The Wire säsong 4 innan jag avslutningsvis har suttit hela kvällen och avverkat senaste tidens ansamling av DN och Mitt i som hade upptagit en stolplats i köket. Det är viktigt att hålla sig informerad, så det blev några timmars bläddrande i femtiotalet tidningar, och jag kan även ha skrattat alldeles för ivrigt åt de ditritade glasögonen och mustascherna och pratbubblorna det fick bli ibland på bilderna.
I alla fall, ovanligt bra förkylning. Den här känslan betalas det dagligen pengar för ute på svarta marknaden, men jag bara vaknade med den och fick en skönt hängig dag. Tack och godnatt.

söndag, augusti 31, 2014

My 20's were a roar, my 30's were a blur, my 40's I'm not so sure, but I'm a make 'em purr...

Video #7


"I was a lot more comfortable being vulnerable and open
when I was younger, and it wasn't clear if I was or wasn't joking
But so much has broken…I'm just like fuck it, the fix is in
If I can't hide in plain sight anymore, I'll just stay hidden"

Jag hade en liknande period under delar av 2009-2010 när världen hade vänts uppochned på kort tid: sparken från jobbet pga bloggen, sjuk mamma, sjuk farmor, hjärtat fruset till is av sadistiskt ex och just hemkommen från mina bästa två år nånsin (som då aldrig skulle kunna överträffas) dittills nere i Skåne. Det var en märklig och förvirrad ny tid där jag började ana att jag var över peaken och skulle bli olycklig i livet. Dagar och nätter passerade utanför fönstret, jag hade inget fotfäste och ägnade mig mest åt att justera om världsbilden och stänga in mig i mig själv mer än nånsin. MEN, så påbörjades i alla fall kort därefter ett nytt uppsving. Mamma blev bra igen, jag hittade tv-serien Community och podcasten WTF with Marc Maron vid precis rätt tillfällen, fick jobbet jag hade drömt om på en biograf, träffade nya människor och återfick kontakten med gamla vänner, flyttade till Alvik och nu Gullmarsplan. Nas albumtitel "Life Is Good" blev i allt det här ett återkommande uttryck och beskriver på något sätt den nya vågen jag fortfarande befinner mig på just nu. Minnena av den grubblande dåliga tiden finns fortfarande kvar nere i djupen, då och då dyker jag ofrånkomligt ned igen, för att sen komma upp med ny inspiration. Och med låtar som Sage Francis "Make Em Purr" vid ens sida är man i bra sällskap när man väl är där.

måndag, augusti 25, 2014

Klagomål på mitt bordsskick

Ibland kan jag få höra klagomål och påpekanden vid matbordet. Idag märkte någon att när jag ska ha ketchup på maten kan jag höja flaskan dubbelfattat över huvudet och göra onödigt stora huggrörelser mot tallriken, som att jag attackerar min mat. Och om jag ska skära något segt med kniv och gaffel, som t.ex en okokt potatis, så vilar inte blicken på potatisen som den borde utan stirrar istället påträngande upp på personerna kring bordet tills jag har skurit klart, som för att markera något. Och så är det händerna som omedvetet flyger ut och daskar till andra på fingrarna när de sträcker sig för att ta något, t.ex ketchupflaskan eftersom de lika gärna kunde ha varit ute efter min okokta potatis. Det var i alla fall några exempel på varför jag kan verka arg när jag äter fast jag egentligen inte är det. Eller jo, men jag menar åtminstone inget illa.

söndag, augusti 24, 2014

Dave Chappelle "Bus Hostage"

Video #6


Dave Chappelle måste vara en av de mest naturligt roliga historieberättarna som finns, här är ett exempel från 2004.

söndag, augusti 17, 2014

En livs levande Thommy Berggren

Video #5

 

Det här är berättarglädje personifierat och jag har nog hunnit se klippet en tjugo, trettio gånger på några år. Så kom det sig plötsligt att jag fick nämna det för den nu 77-årige skådespelaren/ regissören Thommy Berggren själv för bara ett par dar sen, när han livs levande uppenbarade sig vid Klarabiografen för att se två filmer i rad. Jag tror att han blev glad när jag nämnde Bergman-historien, men även lite ställd när jag la till att jag kan ha sett klippet tjugo, trettio gånger.

söndag, augusti 10, 2014

Jurassic Park - The Ride (Universal Studios)

Video #4


Denna åkte jag i Universal Studios, 1998. Självklart går en video inte upp mot att vara där i Los Angeles-hettan bland alla åkturer och levande Hollywood-filmvärldar omkring en, och att ta plats på en sån där båtvagn och fysiskt få åka in genom träportarna upp till själva JURASSIC PARK, med den täta luftfuktigheten och tropiska växtligheten och dinosaurieljuden här och var, och de gigantiska växtätande brachiosaurusarna i sina stillsamma miljöer innan den dramatiska vändningen... Yes, yes, jag blir så glad av att sånt här finns att uppleva i världen. Steven Spielberg ska förresten ha dragit in mer pengar på Jurassic Park-åkturen än på alla sina filmer sammantaget, det är ju ganska galet samtidigt som det även lär ha gått åt lite mer än en filmbudget till att bygga den här enorma anläggningen.

söndag, augusti 03, 2014

Sandra sover men Stefan är vaken

Video #3


Här sitter jag bredvid min sovande lillesyster Sandra en sommarkväll i Lyckeby 1989. Hemvideo var fortfarande nytt och smartphones fanns uppenbarligen inte än, så det var ganska speciellt när en videokamera var igång.

lördag, augusti 02, 2014

Inventering av freak-egenskaper

Det har blivit väldigt positivt här på sistone, så jag måste få skjuta mig själv i foten och representera de dåliga dagarna också. Det värsta jag kan tänka mig är att reduceras till en ständigt fjäderlätt positiv person bara för att jag pratar om uttrycket "Life Is Good", det tar bort all tyngd och mening som gav orden betydelse från första början. Jag är inte främmande för dystopiska tankar kring världens eller mina egna problem, tvärtom ägnar jag mig åt dem hela tiden och lyckas hitta djupdykningar till dem i nästan alla samtal jag har, just för att väga upp och visa att det finns mer bakom det positiva och roliga jag ser till att hålla mig uppmärksam på.
Av samma anledning har jag lätt kunnat framstå som passivt homofobisk, fast jag inte är det, det är bara av personliga skäl som jag lätt blir obekväm och stel i vissa sammanhang tyvärr. Skälet är att jag historiskt har haft svårt att träffa tjejer av olika anledningar, det är något jag går i viss sorg över periodvis. Att ovanpå det känna av antaganden om att min sällsynthet i relationer kanske betyder att jag egentligen inte vill vara med tjejer, och då istället alternativet som en outtalad självklarhet de tror sig se igenom i smyg, och kan göra vad de vill av det i sina huvuden, det är nånting med det jag inte klarar av. Känslan av att bli fundamentalt missförstådd och att de depressioner jag har tagit mig igenom (och jag är väldigt isolerad i mig själv och går verkligen igenom dem) vänds emot mig som om de inte existerade, både vad gäller dyrt förvärvade "Life Is Good"-insikter och motgångar på tjejfronten, är den jag förebygger.
På senare tid har jag i alla fall känt att huvudet har öppnats upp lite, som att det pågår en omstrukturering av landskapet i min hjärna och jag har fått utrymme för nya tankar. Jag vill bli mer ansvarstagande och intresserad av världen och inte låta mitt ego komma emellan lika mycket som det har gjort tidigare. Det tragiska dilemmat har varit att mina personliga skäl har gjort mig mer avståndstagande än jag gärna hade varit i såna här frågor, för jag gillar och beundrar verkligen många homosexuella och tycker självklart att det är självklart att alla ska få vara som de är. Särskilt sen jag såg dokumentären They Call Me 'Kuchu' i våras, om de urspårade häxjakterna som pågår kring homosexuella i Uganda, det är en sån extrem situation som tydliggör hur fullkomligt absurt det är när folk inte bara kan låta varandra vara. Scener från en hemlig fest i filmen fick mig även att förstå det klassiska påfågel-beteendet med utstyrslar och färger och attityder som till stor del handlar om att våga bära upp sig själv och visa att man är fri och inte bryr sig om när andra dömer. Bra! OCH, detta har jag förstått även är vad pridefestivalen går ut på, att det helt enkelt handlar om att människor ska få vara okej oavsett avvikelser från normer osv osv. Det är bara det att jag ogillar tillgjorda folkfester och därför inte är intresserad av att delta i pridefestivalen även om budskapet är bra. Däremot tänkte jag bidra på ett sätt genom att våga sätta ihop en lista över mina egna freak-egenskaper att skicka ut på en parad, så kanske mina komplex tappar kraft och blir mindre aktuella i fortsättningen:

- endast 169 centimeter lång
- ovanligt breda ankfötter
- otymplig huvudform
- dålig hållning
- skomakartummar
- snabbare hårväxt på vänster sida än höger sida av nacken
- 50-60 år inombords alternativt introvert 15-åring ibland
- tar livet alldeles för personligt och är överkänslig för märkliga saker
- har ett behov av att vara briljant
- fick en överdos av bekräftelse på fridhem och lät det stiga åt huvudet
- sätter krokben för mig själv socialt, behöver vara en outsider
- insiktsfull men känner en vägran att bli allmänbildad

Som min farmor brukade titta upp och medge när hon rätade till fransarna på mattan hela tiden: "Vi har alla våra egenheter..." Där hade vi i alla fall mina främsta och det blev genast lite befriande att skriva upp dem faktiskt. Tack!

torsdag, juli 31, 2014

Turist i sin egen hemstad

Jag har sett många filmer den senaste tiden, kanske tio i veckan. När jag hade vaknat tidigt en morgon fick det bli Shawshank Redemption. Jag hade sett den en gång i gymnasiet och kom bara ihåg den som riktigt bra, men WOW... Kort sagt, både mästerlig OCH personlig film, inte det ena eller det andra som det oftast kan vara... Och förutom filmen i sig hängde fängelsemiljön kvar i tankarna efteråt, jag känner att jag vill gå in i ett gammalt fängelse och känna på luften, se om jag kan känna isoleringen och lidandet och historierna som har utspelat sig där inne. 1998 var jag i San Francisco och vi åkte ut och besökte fängelset på Alcatraz, där fanns det en "audio tour" bland cellerna där man gick med hörlurar från plats till plats och en röst berättade om miljön man rörde sig i. Det var en upplevelse, särskilt att veta att man befann sig på just den platsen där alla de där morden, upploppen och rymningsförsöken hade hänt. Undrar om det finns något gammalt fängelsemuseum i Sverige man kan besöka?

Överhuvudtaget har jag tänkt mycket på att göra saker i Stockholm, särskilt nu på sommaren. Det bästa är väl att försöka leva som en turist i sin egen hemstad så mycket det går och titta in på museumen, prova trampbåtarna, lägga märke till byggnaderna och människorna omkring en, osv. Om det är något som nästan alltid gör mig glad så är det faktiskt turister som tittar omkring och pratar på sina språk om vad de ser och verkar må bra över var de är, som den här personen uppenbarligen har gjort. Även om listan är generaliserande och knappt stämmer så ser de ändå på världen och i det här fallet Sverige med rätt ögon, med romantiska ögon, istället för personer som kanske kunde beskriva mer "faktuellt korrekt" men i sin tur missa mycket vackert som denna får ut något av. Särskilt på sommaren när turister är som vanligast får jag ofta glädjekickar av dem, till exempel när jag får förhöja upplevelsen mitt i deras äventyr om så bara med ett leende i bakgrunden på ett foto eller en välmenande vägbeskrivning, för man vet att sånt där multipliceras tio gånger om för en turist som går runt och tar in så mycket intryck de bara kan under sina tillfälliga stunder i Sverige. Lite som vi också lever när vi är ute och reser, och som vi självklart även borde göra så mycket som möjligt hemma. Istället för att verka världsvan och cool strävar jag faktiskt oftast hellre efter att misstas för en turist ute bland människor, när jag är upprymt beundrar vyer på stan eller vägrar kolla i telefonen på tunnelbanan och istället girigt super in utsikterna när den går mellan Gullmarsplan och Skanstull, eller Slussen och Gamla Stan... Okej, det kanske är självklara saker egentligen det här, men är ändå värt att tänka på så mycket som möjligt, den där glädjen som finns att hämta från turister som den där absurda listan påminde mig om.

Jag får komplex över mina inlägg på sistone, det är inte meningen att låta så tam och osexig och bry mig om främlingar och sånt, men jag skriver bara som jag tycker. Kanske är det värmen eller att jag är på semester och är så glad för att jag har upptäckt kajaken:

söndag, juli 27, 2014

Kartonger på lastbandet

Video #2


Den här videon är avkopplande att försjunka sig i, och jag skrattar åt nånting nytt varje gång. En ung slarvig arbetare i den starka solen på en kinesisk flygplats, helt i sin egna värld där han på kort tid måste få upp alla kartonger på flygplanet, och en bestört engelsman innanför fönstret som har en och annan kommentar. Det hade kanske räckt, men under alla de här arga kommentarerna spelas kinesisk relaxmusik i bakgrunden som ger stunden ett perfekt lugn och det blir ganska meditativt att sitta här i efterhand och se kulturkrocken som den perfekta scen den är. Människor är bara människor, det är det värsta och det bästa med människor. Det gäller er båda.