på tal om quasimodo

Några har sett det, andra får tänka sig. Men när jag är full och det finns ett kjoltyg till hands och något att klättra upp på brukar jag kosta på mig att återskapa den här scenen med gastkramande inlevelse. Jag ger mig fullkomligt hän, jag betonar mina rrrr och jag kniper ihop ögonen medan jag skrrrriiiiiker ut ordet. Och jag rör folk till tårar med det. Mäktiga grejer.

quasimodo med glasögon

Jag har varit ledig idag.
Det behövdes efter alla 45 timmar om veckorna med för lite sömn och knappt någon mat, sånt gör sitt med tiden. Min kropp har redan börjat deformeras: skoskav, puckelrygg, vildvuxen frisyr och labbar dubbelt så stora som tidigare, de är bara några av förändringarna på sistone. Jag har även krympt 5 centimeter på en månad. Några år till och jag är en pyssling på vift, som en mycket mindre Quasimodo med glasögon och inte lite komplex för det hela.

Jag har inte sagt så mycket om det nya jobbet. Det är på ett lager i alla fall, i en stor stor byggnad med hundratals med människor. Luften är torr, ljuset är hårt, kvinnorna är hårda och grånade och kortklippta. Tuffa och storväxta med decennier på nackarna. Truckar åker förbi. Jag går omkring bland avdelningarna och lever mig in i fängelsestämningen, hur vissa hälsar och andra inte, hur vissa nickar och andra stirrar argt. Kanske flyger någon på en om man tittar fel? Detta är i alla fall ovant för mig, jag är van vid att vara älskad och högaktad, med ett par praktikanter efter mig att bossa runt, osv, så det är en omställning. Men jag hanterar det bra, på ett förebyggande aggressivt sätt. Tittar runt med stirrig blick bakom glasögonen, knyter mina små nävar, morrar lite, funderar på att göra ett exempel av t.ex tanten som kommer gående. Men hon skulle väl bara lyfta upp min deformerade förkrympta kropp utan vidare och kasta in mig i nån av alla domedagsmaskiner som skränar och blixtrar här och var, så jag låter det bero. Och jag har trots allt överlevt i en månad, så nånting gör jag väl rätt och det ska nog gå vägen den lilla tiden jag har kvar.

I alla fall, ledig som sagt. Jag sov ut och vaknade på sängen i mitt rum och undrade vad det skulle bli av dagen. Låg kvar och drog mig ett tag, som man gör. Tänkte ut tårtrecept, om man skulle ta och svänga ihop nåt, eller ett bakverk kanske, nånting gott ville jag ha. Eller kanske en fru; det ena eller det andra eller det tredje. I alla fall, så fick jag för mig att jag hade några hundralappar gömda någonstans i rummet. Jag kravlade upp och började leta i lådor och utrymmen här och var, men jag hittade inga och har fortfarande inte hittat dem tyvärr så kanske inte. Nåväl, jag var på fötter och dagen hade börjat.
Ett bakverk skulle det få bli. Jag började stöka runt i köket. Tog fram kaveln, bunken, mjölet och kakaon och allt. Men så kom jag på att jag behövde ju även socker, och det hade jag inte. Och processen var redan startad, så det fick bli att springa ned till grannkvinnan. Hon förstod och kom snart till dörren med en påse.
"Hur mycket?" frågade hon.
"En munfull räcker", sa jag, och ryckte åt mig påsen.
Jag stack ned huvudet och satte igång, lät sockret välla in och läppjade hysteriskt i mig så mycket som fick plats. Det tog mig några sekunder. När jag lämnade tillbaks påsen stirrade hon bortkommet på mig och verkade upprörd.
"Var det där nödvändigt?" frågade hon till slut.
"Mm," sa jag med munnen full.
Jag vände hemåt.
"Stanna! Kom tillbaks!" ropade hon..... Hon älskar mig sen länge.
Jag sprang upp igen och låste dörren efter mig, och kunde skrida till verket i köket. Jag stod på pallen framför diskbänken och gnolade för mig själv medan jag kavlade och knådade, skulpterade, och till sist var bakverket ett faktum, en avbild av min själv helt enkelt. Sen skickade jag in plåten i spisen och satte mig att vänta. Jag bara satt där, det var en underbar tid. Jag var lycklig för en stund. Men snart märkte jag hur degen började sjunka ihop, små detaljer började vanställas och ena axeln smälte ned lite, och när jag väl tog ut plåten hade klumpen härdats till ett mycket osmickrande exemplar. Den blev inte alls som jag hade tänkt. Den såg mer ut som en förvriden Quasimodo, och det var då jag kopplade och insåg att den bara hade blivit ännu mer lik på ett sätt. Det där VAR ju jag.
"Nein.... NEIN!"
Det knackade på dörren, och jag förmådde inte ens att öppna. Jag såg genom kikhålet att det var grannkvinnan. Hon hade ett förkläde på sig och var mycket sexig, och hon verkade vilja komma in. Positivt eller negativt, jag hade i alla fall för mycket komplex.
"TITTA INTE PÅ MIG!!" ropade jag genom dörren. Så sprang jag in på rummet och kastade mig framstupa på sängen med händerna för ansiktet och dagen var förstörd.... jag grät mig till sömns.

cykel från ingenstans

Jag gick på gångvägen hemåt i djupa tankar, och så plingade det plötsligt från en cykelklocka bakom mig. "Oooh!" tjöt jag till, för den var så nära, och så skuttade jag förskräckt till vänster för att inte bli påkörd. Men problemet var att cykeln också tog till vänster, så jag blev det i alla fall. Men jag hade tur, jag hade hoppat så perfekt så jag landade sittandes i cykelkorgen, och cykeln rullade bara vidare några meter innan föraren så vänligen stannade och släppte av mig. Sen fortsatte jag bara hemåt som om inget hade hänt.

monica var okej

Det finns en på jobbet som heter Monica.
Just det, Monica och inte Monika. Med c istället för k. Get over it!
Det är en underbar och unik stavning, precis som Monica Zetterlunds på sin tid, inget mer med det.
Men i alla fall. Jag gjorde den här bisarra upptäckten idag och kunde inte släppa det sen, så jag gick och tänkte på det där, att de hade samma stavning och så. Så efter nån minut gick jag och konfronterade.

"Hej Monica, jo jag såg att du stavar ditt namn med c istället för k, stämmer det?"
"Jo, det stämmer."
"Mycket bra.... som den där andra Monica, Monica Zetterlund. Vet du vem jag menar?"
Monica log artigt och visste mycket väl vem det var.
"Jodå, hon som är död?"

Hm?
Va fan. Död? Ja, det är klart att hon är, nu, och det är mycket tragiskt faktiskt, men va fan. Död, är det allt hon är? Vilket svar. Vilket makabert svar. Jag blev så ställd.
Monica stod kvar ett tag medan jag samlade krafter, hon blickade runt, och till slut vände hon sig om och tänkte gå. Då fick jag tag i hennes axel och vände om henne, så stod vi där igen. Monica väntade tålmodigt. Mitt huvud darrade av ansträngning och snart hade jag pressat fram en tår.

"Kanske det, men hon har väl även levt en gång, inte sant?" sa jag.
Monica tystnade för en sekund. Hon insåg väl övertrampet.
"Jo, det är ju klart... du har rätt. Hon var bra."
"Va? Bra?"
"Ja, alltså, hon var jättebra. Duktig sångerska."
Då såg jag på Monica igen och stannade upp innan jag sa som det var.
"Hon var okej."

Och det var inget mer med det.
Vi fortsatte arbeta med våra tyger i det tysta och har inte talat med varann sen dess.

--

Men ibland tänker jag på Monica.

jag ska döda dig

Jag råkade just scrolla ned till den här rubriken på aftonbladet:



Jag hoppade till och mindes den gamla tesen. Roligt för nån sekund.

detta har hänt

Ok, för att få lite struktur, så här har sommaren sett ut.

I juni tog det slut med Fridhem, en legendarisk tid var över.
Hem till frugan och barnen i Stockholm.
Men så hade jag inga barn! Och ingen fruga heller! Va fan. Så det var inte mycket att komma hem till, trodde jag först, men det blev bra ändå. Eller drägligt åtminstone, men i alla fall. Jag återsåg alla de gamla. Det var roligt. Sen flyttade jag in på femte våningen i ett höghus med en lillesyster. Och inte vilket höghus som helst utan samma byggnad i Brandbergen som jag bodde i tills jag var 5 år. Ganska coolt skulle många säga, full circle och allt det där, men jag tog det med en klackspark.
Så var det semester en vecka. Mycket sol och det var ganska varmt.

Så skulle jag komma tillbaks till jobbet igen (numera kallat "-------"), men så uppstod en kontrovers. De hade hittat hit, till självaste stefanmedo, och hittat halmstrået de behövde för att bli av med mig. Någon tog så illa vid sig han bara kunde: att jag drar på mig kunders MC-hjälmar, jonglerar med mynt och skriker "NICHT" på arbetsplatsen, exakt så har det säkert sett ut i verkligheten och så får det ju bara inte gå till! Och det är förtal rätt upp och ned när jag påstår att man kan ha tråkigt på arbetsplatsen! Så får man ju inte skriva! Förklarade de viftande för mig där vi satt på kontoret, och det idkades högläsning, stämningen var hätsk, och kort sagt ville de ha min avgång på ett fat.
Jag accepterade till slut. Jag hade tänkt lämna stället till hösten ändå, nu blev det lite tidigare bara. Och dessutom, if you're gonna go out, that's how you go out. Jag vet att kunder har frågat efter mig, och kan bara tänka mig hur de reagerade, för det är faktiskt rätt coolt. De kände mig som "författaren" och "chefen" osv, och det här var ett perfekt slut. True life stories, dun.
Däremot är det SÅ fel. Man ska få skriva och göra vad man vill. Det är inga företagshemligheter det rör sig om, eller baktal av någon, det var små texter (och coola bilder och en oskyldig video) på en blogg och INGET mer med det.
Fuckit.
Nog om det.

Sommaren fortsatte, jag hade dagarna fria. Jag vände upp och ned på dygnet och levde runt. Upptäckte Tantolunden vid nästan 26 års ålder. Spelade Metal Gear 36 timmar i sträck vid ett tillfälle. Jobbade av och till på lilla Bernardprojektet. Blev inbjuden av ett korpenlag att spela i en fotbollscup också, men tyvärr var det för dåligt och vi förlorade allt. Och så klagade de så mycket på att jag "bara" stod och väntade uppe vid målet, så jag klippte till en kille och gick hem.

Det började ringa nerifrån Skåne. Tyoutin och Jeltsin, som var skrivna på mig, blev försummade av tjejen som skulle ta hand dem och de rymde gång på gång. Till slut förstod jag att det var ohållbart, och vi bestämde oss för att åka och rädda dem.
Det blev en roadtrip av det. Jag, Gabriel och hans bror Emil. Det blev High Chaparral, Göteborg och Malmö. Vi överraskade Pät, Johanna Pykk, geniet David, Björn to the Manx, Tova och bla bla bla, det var i alla fall mycket roligt. Laserdome, uteserveringar, jag träffade den betagande citronmuffin igen, det ringde från Stockholm om ett jobb till hösten, vi for runt på vägarna och kände att vi levde, och bla bla igen, besökte Fridhem tillsammans med Björn och satt vid fotbollsplanen och reflekterade över vad som varit, och Kockens pizzeria dagen därpå och blev bjudna på kaffe av ägaren. Och så vallfärdade vi för Gabriels skull till Zlatans park i Rosengård.
I alla fall, det finns mycket att säga. Men det fanns en anledning till att vi hade åkt överhuvudtaget, och det var katterna. En Daniel hade hittat Jeltsin och hört av sig, så vi åkte dit, och det blev ett overkligt möte. Jeltsin hade växt. Och han kände igen oss. Tyoutin var däremot bortsprungen igen, vi visste ungefär var, så Daniel visade oss runt i området och pekade på ställen han kunde vara. Men ingen Tyout. Hursomhelst blev vi imponerade av den här Daniel, och för att göra en lång historia kort åkte vi hemåt dagen efter med varken Jelts eller Tyout i bilen. De hade fått ett hem nu, Daniel skulle hämta upp Tyoutin så fort nån ringde igen, och han hade gått med på följande krav:
1. De måste få vara tillsammans.
2. De heter Tyoutin och Jeltsin.
3. Vi får hälsa på när vi vill.
Det var varken lätt eller roligt, men det var rätt beslut. Och därmed var äventyret över och uppdraget var slutfört.

Hemma i Stockholm igen.
Daniel ringde ett par dagar efter för att han tydligen hade polisanmält Tyoutin som försvunnen, och nu hade de hittat honom och krävde 1700 i borgen! For fuck's sake. Men vi delade på betalningen och snart var grabbarna återförenade där nere.
Och just det, fyllde ju år. Det blev en magisk kväll, with a little bit success with eh the girls youknowwatimean, och värsta baksmällan någonsin dagen efter. Jag låg på en badrumsmatta och arbetade mig pö om pö tillbaks till att kunna stå på benen, det tog ett par timmar och Felicia vill inte veta mer men det var i alla fall hemskt.
Fixade en PS3.
Det kom besök från Skåne. Och ännu ett från Visby.
Jag fixade glasögon. Största grejen på hela sommaren egentligen.
Och, tog äntligen tag i att se Sopranos, avsnitt efter avsnitt och säsonger efter säsonger och det är bland det bästa jag har gjort. Jäävlar. Väl spenderade dygn.

Och slutligen, för två veckor sen började jag på det nya jobbet. Ett stort lager, och detta irriterar mig men jag får väl hoppa över att säga namnet för alla byråkrater och advokater där ute som har kärleksaffärer med nakna akrobater, men i alla fall så har ett nytt äventyr börjat kan man säga, och det är där vi är nu.

And that's a true summer story, kid.
/ stefan, the rebel with the cash

tårtor till min ära

Jag skickade just ett meddelande till min gamla rektor Svante:

"tack för det stora grattis jag har fått av dig idag. det är faktiskt min födelsedag. backstabber!"

Men inget svar än.

--

Lite roligare var att mamma och två lillesystrar hälsade på idag. Bland andra, men de var extra välkomna eftersom de var med i tävlingen till min ära. Så här blev bidragen:


erikas^^^^^^^ sandras^^^^^ mammas^^^^^^^^

Living the life, dunnie! Fast jag väntar med att utse en vinnare. Det har varit mycket drama och rävspel och backstabbing going on idag. Råttor i natten som viskar kritik om varandras tårtor och sen ler vänligt och ger falskt beröm när den andra kommer in i rummet. "Din var faktiskt jättegod, jag kanske tar en till, hehe" och så ler de igen och går. Förutom mamma som spelar oberörd, som "bara har gjort en tårta och inget mer med det, tävling vet jag ingenting om".
Vi får väl se.

--

Det blev delad förstaplats mellan lillesystrarna. Mammas var också bra egentligen, men jag gjorde ett exempel av henne för att hon inte respekterade mitt storhetsvansinne. Jag kallade hennes tårta regelvidrig och patetisk, och la till att den knappt var god. På så sätt verkade jag inte så diplomatisk. Fast, när jag i efterhand tänker tillbaks på dem, var kanske hennes ändå bäst trots allt. Oh well.

"min födelsedag idag"

För ett par decennier sen var jag en miniatyrversion av mig själv, förvisso med samma huvudstorlek men mycket mindre kropp. Jag var nästan fyra år och jag gick hos en dagmamma. I alla fall, ibland sa jag till henne att "jag fyller år idag" bara för att jag ville ha en tårta, men det lyckades bara en enda gång. Alltså den första gången. Men den där första och enda gången gjorde hon faktiskt en tårta till mig, med fyra ljus i, och det blev en tillställning som jag älskade och minns än idag. Barnen sjöng runt mig där jag satt på kortsidan av bordet i min rutiga keps och lyste ikapp med ljusen. Sen sa hon "okej stefan, blås ut ljusen!" med kameran beredd. Barnen hetsade mig de med, "blås, blås, blås, blås!" men jag ville inte så jag doppade bara fingrarna i ett dricksglas och släckte ljusen mellan tummen och pekfingret istället. Kamerablixtar. Sen fick jag ta första tårtbiten. Åhåå! Att ta den första var det bästa jag visste med tanke på att då hann man kanske ta fler sen. Och när vi hade ätit ställde jag mig upp och bad om ett tomtebloss. Dagmamman tog fram ett. Jag tände det så att gnistorna slog, de andra barnen stod runtomkring och tindrade, och storhetsvansinnet tilltog i mig och jag höjde tomteblosset och skrek i triumf att livet hade nått nya höjder! Och att jag var ett geni! Och att jag såg fram emot tårtan när jag verkligen fyllde år! Haha! Men då reagerade dagmamman och blev arg, tände lyset och började skälla, vilket förstörde hela ceremonin tyvärr. Jag fäktade mot henne med det sista av tomteblosset men det hann brinna ut, hon grep det ur mina små händer och sa åt mig att lämna köket. Omedelbart! Så kunde jag bara stå och se på genom glasdörren hur de andra glupskt fyllde sina små råttmunnar med det sista av tårtan till min stora sorg. Den hade just varit min. Jag grät.

Men idag är det den 26e juli 2009 och jag fyller faktiskt år på riktigt. Samma dag som Mick Jagger, Jeremy Piven, Kevin Spacey, en kompis mamma och säkert ett antal till. Och tydligen har två lillesystrar och mamma en tävling om vem som gör bäst tårta till min ära. True story. Det får mig att inse hur långt jag har kommit.

on the road again

Vi är ute och far, Gabriel och jag. Vi ska rädda katterna Tyoutin och Jeltsin. Det rör sig om Göteborg, Malmö, Danmark, Amsterdam, Malmö igen och plocka upp katterna, sen tillbaks upp till Stockholm. Vi bestämde oss för detta för två dagar sen.

Hon som skulle ta hand om grabbarna misslyckades totalt. De har kommit ifrån varann i Malmö. Tyoutin är på vift. Vi åker ned för att hämta honom, och passar även på att göra sommarens resa.

Vi återser Fridhemsfolk. Igår överraskade vi Pät i Göteborg. Och Johanna. Just nu är jag groggy. I Göteborg. Jag vaknade efter att ha somnat på golvet med ansiktet mot en hård matta och nu ser jag ut att vara ärrad bortom min ålder tyvärr, vilket ger mig komplex.

Klockan är 10:34 och Pät är på jobbet. Vi drar vidare. Detta är hisnande.

återkommande om kaffe

Kaffe är bra, men i perioder får jag nog av det. Då, om någon frågar om jag vill ha kaffe brukar det bli ett av två återkommande svar.

"faktiskt inte!"

.... eller ....

"halv kopp."

nickade en boll

Jag nickade en fotboll sex gånger i rad idag. Jag stötte bara till den med huvudet så att den studsade upp, högt, så sprang jag och nickade igen, och igen, och igen och igen och IGEN, sex gånger bara sådär. Haha, yes. Det var hisnande och jag älskade det, och jag skrek rätt ut av glädje. Jag var ensam och naken på gården.

till den efterhängsna

Whoa, whoa, whoa. Lyssna. Vi hade en ok tid. MEN.... det är slut. Det har gått två veckor. Du måste gå vidare du med. En dag får du säkert en ny legend att inte förstå dig på, men den här jobbar inte längre kvar och det finns ingen anledning att höras mer. Eller att du läser detta, lånar konton för att snoka på facebook, fortsätter att älta i fikarummet, osv, osv. Tiden är förbi. Hej!
/ karaktären Bernard, 139 centimeter lång förtalare av det mycket seriösa företaget -------, eftersom man tydligen inte får skriva eller göra vad man vill.
PS. Over and out.

hon tog sin tid

Igår hade jag bråttom till en buss men ville köpa tuggummin på pressbyrån först. Det var tomt på folk och kassörskan sopade golvet bakom disken. Så skyndade jag till närmsta kassan och la upp dem, men hon sopade bara vidare. Och hon tog sin tid. Efter ett par långa sekunder sa hon "nästa kassa" eftersom den här tydligen var stängd. Jaha, jag gick den där metern till vänster och la upp dem där då, och så tog det ännu ett tag innan hon släppte kvasten och kom för att blippa tuggummina. Redan här var jag irriterad. Jag drog kortet i terminalen men så var man tvungen att använda chip eller vad det var. Hon satte i kortet på nåt visst sätt. Så var det bara att knappa min kod. Och det gjorde jag, men när jag tittade upp igen hade hon återgått till sopandet och tog sin tid igen som en riktig bitch, så ordet bitch var allt jag tänkte i mitt arga huvud vid det här laget. Terminalen väntade på ett godkännande från henne, så kom hon och tryckte, köpet gick igenom och jag kunde äntligen gå därifrån. Men innan jag gick skulle jag först bara kolla irriterat på henne och säga "Tack..." för att markera mitt missnöje, och det gjorde jag också, men utan att hinna tänka la jag även till ett "BITCH!" med inlevelse. Hon tittade upp. Jag insåg vad jag hade sagt men ångrade ingenting, för det var hon värd. Jag gick ut och hann med bussen precis.

hela äpplet

När jag var liten åt jag ett helt äpple en gång, med skruttet och pinnen och allt. Jag var 4 år tror jag. Det var ju ganska galet.

jag själv eller ölglaset

En gång när jag satt i en bar och var full tog jag en rejäl slurk ur ölglaset och ställde ned det på bordet, men så sprängdes det i samma ögonblick som jag satte det ned. Kort därefter blev jag utslängd och jag vet fortfarande inte om det var mig eller glaset det var fel på.

textsamtal

tre timmar senare

Äntligen hemma. Och Tyoutin och Jeltsin fick sin mat.
Hotellet hette First Hotel. I'll never forget.
Oh Malmö! Bästa helgen på länge.
Men den var den värsta natten på ännu längre, I'M LOOKING AT YOU, ERA JÄVLAR PÅ SKÅNETRAFIKEN. Men i alla fall.
Nu ska jag sova.

fastnade i lund

Jag är i en hotellobby i Lund!
Skånetrafiken är en jävel, tåget skulle ta mig hem från Malmö men gick inte längre än till Lund, halvvägs bara. Klockan var 23:50 och nästa tåg skulle gå 05:39, shiiiet.
Men det kunde inte hjälpas. Jag började vandra i natten för att fördriva tid till nästa tåg. 6 timmar. Jag stegade genom de spöklika bakgatorna bland rännstenar och mörka gränder och medeltida byggnader och fick ducka för kråkor som flaxade förbi på låg höjd genom mörkret, totalt orädda. Kände hur kyrkan stirrade på mig när jag gick förbi, mycket kusligt. Jag var som en stackars utfryst gycklare som hade överlämnats till mörkret och inte hade någonstans att ta vägen. Skulle vargarna komma jagandes? Eller en jättelik uggla från ovan, skulle den slita mig i stycken? En huvudlös gast från skuggorna? iiihh, en häxa? Ondskefulla pysslingar med läskiga skratt? Eller kanske en yrkesmördare, men i alla fall, jag är en tuff jävel så jag vandrade bara långsamt vidare, och efter ett tag kom en vanlig människa gåendes. Jag stoppade honom och berättade min historia. Han tipsade om en nattöppen mack en bit bort. Jag fortsatte dit han pekade. Det kändes meningsfullt, nånting att vandra mot, men nej, ingen mack. Måste ha gått förbi.
Hittade det här hotellet istället. Ringde på klockan, ville bara veta vad det kostade. Men så var det lugnt att jag hängde i lobbyn! Så länge jag behövde! Jag accepterade och kom in i värmen. Och vilket hotell det är! För affärsmän mest, 2000 kr för en natt vilket är sick in the head, men det är ett bra ställe. Nu har jag varit här i nästan tre timmar, läst ut de sista 80 sidorna av en bok jag hade i påsen, får så mycket kaffe jag vill, osv. Och så satt receptionisten just vid en dator, och jag såg att det fanns fler datorer. Så nu sitter jag här. Sörplar kaffe och låter tiden gå, om nån timme kommer jag att röra mig mot tågstationen igen.
Trött. Sliten. Katterna där hemma behöver mat. Men jag kommer snart, grabbar. Snart är jag på väg igen.

'tönte' på skåpet

Förresten, en krigshistoria från jobbet under påsklovet.
När jag kom tillbaks hade någon fått mitt skåp! Någon annans jacka där inne, någon annans namn på skåpet istället för mitt. Det stod 'Tönte' nu, nån ny kille. Mycket märkligt. Jag frågade chefen. Han visste inget om det. Jag frågade vidare, ingen i ledningen hade någon aning om vad som hänt. Hmm. Så den här 'Tönte' hade gjort sin namnskylt själv menade de? Somebody's lying, de där skyltarna kan bara göras på kontoret. Men ok, tänkte jag, jag får väl ta tillbaks mitt skåp, var var den här Tönte?

Jag gick ut i butiken. Frågade efter Tönte. Medarbetarna pekade mig vidare bland hyllorna, och jag kände mig väldigt mycket som Denzel i Training Day. Levde mig in, hörde mig själv säga "I KNOW HE HERE SOMEWHERE" medan jag stormade runt.

Till slut hittade jag honom.
Tönte.
Han var kanske 15-16 år, en knubbig liten typ, plufsiga kinder och runda glasögon. Detta låter som en billig överdrift, men så var det. Jag kunde knappt tro det. Var hittar man alla de här? Slaget var redan vunnet, och jag gillade det mer än jag kanske borde.
"Tjena Tönte."
"hej..."
"Du hade fått mitt skåp såg jag."
"... mjo..."
Pojken räddes mig. Och vilken mesig röst.
"Det måste ha blivit nåt misstag", sa jag. "Men vi fixar det va? Jag tar tillbaks det."
"just det..."

Så var det fixat. Men jag var inte klar. Han hade fått en namnskylt att sätta upp ovanför skåpet, en sån gör man inte själv som praktikant. Somebody's lyyying och jag ville veta vem!
"Du förresten, ingen stor grej, men hur fick du det egentligen? Minns du vem som gav skåpet till dig?"
Så kom det där mesiga pratet.
"... jag minns inte riktigt... kommer inte ihåg... vem det var..."
Och jag tänkte direkt att någon måste ha pratat med honom. Varnat honom för mig! Storhetsvansinnet växte och jag gillade det.
"... det var nog bara ett missförstånd..."
"Ok. Men om du råkar minnas plötsligt så vore det bra. Roligt att veta bara."
"ok... men jag tror nog det bara... var ett missförstånd..."
Inombords ville jag verkligen tappa fattningen. Jag ville släppa alla spärrar och bara GRABBA TAG I KILLENS AXLAR OCH SKAKA FRAM DET, säga "TALK TO ME STRAIGHT KID! WHO ARE YOU WORKING FOR? Give me a name bitch!" och kasta runt jäveln bland montrarna tills han började snacka. Denzel style.
Men det gjorde jag såklart inte.
"Jagförstår. Ok, men råkar du komma ihåg så vore det kul som sagt. Inget mer med det. Vi ses!"

Så gick jag och gjorde en ny skylt: 'Stefan', satte upp den på skåpet. Mycket bra. Och det kom aldrig fram hur det hade gått till, men jag känner igen en komplott när jag ser en. Dagen efter kom den där varningen jag nämnde tidigare, för en 13 minuters försening. Och chefen var en skitstövel överhuvudtaget. Det är därför jag vet att de är ute efter mig och att det drar ihop sig för krig till när jag kommer hem igen för den stora återkomsten den 15e juni.

zacke över gatan

När jag gick medieprogrammet i gymnasiet behövde vi gå ut och göra reportage ibland. Två och två oftast, och en gång matchades jag ihop med Zacke, en väldig typ som bara tyckte om dödsmetall och inte mycket mer här i världen. Fuck'd up. Skulle säkert bita huvudet av en fågel om han fick chansen. Och kasta resterna över axeln. Och låta stycket krasa mellan tänderna med välbehag innan han svalde det med näbben hel... oh fyy, men i alla fall, han var dyster och vi sa inte så mycket där vi gick runt på stan och letade efter nån vi skulle intervjua. Trafiken var hysterisk som vanligt, och vårsolen och värmen gjorde det bara värre, ibland dundrade bilarna förbi fast man just skulle över gatan. Det var rent av farligt. Men det tycktes inte bekomma Zacke. När vi kom till ett övergångsställe stannade han aldrig upp, han gick bara rätt ut i vägen så att bilar tvärnitade och tutade framför honom och så fortsatte han bara nonchalant med händerna i fickorna och reagerade knappt. Jag stod kvar på trottoaren och insåg att han var seriously fuckin craayze. Jag undrade hur han tänkte. Han förklarade att han hade lagen på sin sida, bilarna ska stanna, och om de ändå körde på honom skulle han få en massa pengar från försäkring och skadestånd osv, plus att risken att man dör i en bilolycka inte var särskilt stor. Han visste vad han gjorde. Jag sa okej. What the fucK. Det hände flera gånger men han klarade sig, åtminstone för dagen och gymnasiet ut. Men sex år senare: hände det nåt till slut? Blev han skadad i så fall? Överlevde han? Blev han rik? Var han ett geni, eller en obota dåre? Idag såg jag en tillplattad igelkott på vägen. Inte så kul. Men det fick mig faktiskt att tänka på Zacke, the lunatic. Och undra om han ens lever idag.

standardrepliker i kassan 2009

”Jag har glömt hur varorna stod”, när jag råkar välta en trave varor.

”Kasta så tar jag lyra”, när de ska betala med mynt.

”Du är inne på green nu, putta i den där jäveln!” när det grävs efter det sista myntet.

”Hehe”, när någon drar ett töntigt återkommande skämt.
(”Är det gratis idag?” ”Det första man blir blind på är väl ögonen!” ”Det står att ’kassörskan drar kortet’, är det du som är kassörskan?” ”Du ser trött ut, har du inte sovit inatt?” "Jag ska hem och dricka den här spolarvätskan ikväll! höhö")

”Den är ok”, på frågan om en vara är bra.

"HEIMLICH!!!" med vrede om någon frågar om jag talar tyska.

”Jag hade kommit åt en knapp”, om varför jag måste blippa om alltihop.

”Ni får ta en annan kassa! Jag ska stänga här!” när det blir för stressigt.

”Stackars kräk”, med ett rått skratt när en tjuv leds iväg av en vakt.

”Lycke till”, istället för lycka till, när jag önskar någon lycka till. Det låter lite roligare. Nästan lite norskt.

lägesrapport

Gokväll allihopa, var och en av er. Det är Stefan.
Jag är i Stockholm!

En snabb lägesrapport: jag är Stockholm som sagt, men kraftigt förkyld har jag blivit tyvärr och det var det med min kropp. Jag jobbar och står i, snörvlar och snyter mig. Säckar ihop om vartannat i kassan och på butiksgolvet. Men jag reser mig upp och krigar på. Känner mig hemsk och kan bara hoppas att tjejerna ändå blir kära i mig, på det hela taget är det ok så länge man krigar på.

Chefen är ute efter mig som vanligt, med ovanligt låga försök, som till exempel att ge mig en varning för att jag kom 13 minuter sent. Kallade in mig på kontoret med en färdigskriven rapport där det stod: "Stefan skulle ha börjat 7:50 men ankom till jobbet 8:03". True story. Och om han läser det här, vilket jag kan tänka mig, tar jag tillbaks mitt 'gokväll allihopa' eftersom han såklart är ett undantag. Yeah. WHAT. Så ligger det till och jag gör ingen hemlighet av det för honom på jobbet heller. Real life stories, vi får se vart detta leder.

Jag bor hos farmor medan jag är här. Hon skämmer bort mig som vanligt, med mat och chokladbitar på fat och roliga små historier. Vi ser på tv och sitter på balkongen. Och ibland känner jag mig som författaren som gifte sig rikt när jag sitter här och smattrar som bäst och hon kommer in och frågar om jag vill ha nånting. "Hmm, ja gärna lite kaffe", svarar jag och hamrar vidare med korvfingrarna på tangentbordet tills hon kommer in med det. "Tack farmor", säger jag och menar det. Det är ett stilla men bra liv.

Den store Wayne Nilsson berikade mig nyligen. Skickade 'Ristat i damm' av Fante, som verkade mer respektabel än underhållande. Men, yes! Yes yes yes! Jag ska inte göra orden överflödiga, men basically: Arturo Bandini, vilken levande man. Tackar igen. Och på tal om författare. Pär Lagerkvist! 'Dvärgen' av Pär Lagerkvist! Hade missat den totalt fast många andra verkar känna till den. Men yes där med. Två stora upptäckter 2009. Vilken ska bli den tredje?

I alla fall, tillbaks till Skåne den 13e april. Det blir sista omgången, knowwatimean. Jag tänker ligga i. Och det var det. Jag lär fortsätta försumma den här sidan i åtminstone ett par månader till. Men tills nästa gång: tack för mig, folkhjälten stefanmedo. Stefan out.

drama på biografen

I förrgår skulle jag se en film på biografen, men den verkade inte så bra. Den fängslade mig inte! Förtexten var tråkig. Inledningen var ointressant, något slags kärleksdrama. Nej fy, efter ett par minuter hade jag fått nog och suckade högt. Antecknade besviket på en lapp: ’dålig regi. odugliga skådespelare. patetiskt manuskript’

Det var min främsta kritik. Men framförallt tyckte jag filmen var störtlöjlig, och det var jag beredd att stå för: jag reste mig stormigt och hostade, samlade ihop mina saker i mörkret. Min mössa och min chipspåse. Lät blicken flacka omkring. Sen drog jag på mig jackan och kollade bak mot de andra, de töntiga lyckliga förväntansfulla där bakom, som tydligen skulle fortsätta se på filmen. Ingen verkade fatta. Ingen ville ryckas med i revolten. ”Va fan”, sa jag till slut. ”Vilken dålig film!” Men inget konstruktivt gensvar, de bara hyssjade och klagade, och till slut mumlade nån töntigt att jag stod i vägen. ”Va fan”, sa jag igen, och förstärkte argumentet: ”verkligen dålig!”

Detta med att ställa mig upp var en intensiv upplevelse. Det kändes meningsfullt, och tufft och hisnande. Filmen var undermålig och jag tänkte inte acceptera det, jag sa som det var istället. Sån är jag. Insikten av detta fick mig att vakna till liv.

”Men sätt dig ned eller gå härifrån då!” hade tönten där bakom mage att föreslå. Stämningen blev hätsk. Han fick medhåll från de runt honom, antagligen hans gäng, en töntpatrull som ville ääälska filmen. ”Verkligen,” slängde de in, ”stör inte oss som villlll titta på filmen!” Och jag var nära att smälla av. Jag ville säga något till honom, rivalen, ledaren i gänget som för övrigt såg ut som en riktig Sylvester, men jag hittade inte orden. Så för att köpa lite tid sjönk jag ned i sätet igen med jackan på, kände hur blickarna brände i nacken på mig. Jag var uppjagad, på helspänn efter dramat jag just hade varit med om, satt med aktivt huvud och bevakade allt som rörde sig i salongen. Lyssnade efter ljud bakom mig, ryckte till när Sylvester prasslade med sin godispåse. ”Schh!” vände jag mig besvärat om, men han tittade bara töntigt på mig.

Filmen fortsatte. Ingenting hände. Det var lugnt, tyst, och TRÅKIGT. Jag började sjunga men blev snabbt hyssjad av de andra igen. Sen försökte jag sova istället, men det gick inte det heller. När jag stängde ögonen var jag precis lika vaken som när jag hade dem öppna, förutom att jag inte såg någonting.

Ett yngre par satt med händerna i varandras bredvid mig. Jag sneglade dit, de verkade lyckliga. De påminde lite om mig och Kerstin. Vi var aldrig lyckliga, och vi var aldrig ett par, men när vi väl satt tillsammans kunde jag känna att vi var som ett. Jag fortsatte stirra, de märkte inget, och så började det komma tillbaks, Kerstin och våra stunder i fikarummet. Det andra föll bort, filmens töntiga dialog och Sylvesters existens bakom mig.De svunna tiderna och de oförglömliga minnena av Kerstin tog över. Jag återkallade dem, mindes det tysta samförståndet, den sexuella spänningen. När vi satt i kassan, och sen när hon slutade-

EN PLÖTSLIG PISTOLKNALL ryckte tillbaks mig till filmen. Någon tog sig för bröstet med blod på händerna och dog. Jag satte mig tillrätta i stolen, skärrad av synen, såg mig omkring men ingen tycktes särskilt berörd. Inte ens gycklaren Sylvester. Jag himlade med ögonen åt honom och återgick till filmen, spände axlarna lite och fokuserade. Mannen med pistolen trädde fram ur skuggorna och sa någonting på engelska, sen hoppade han in i en bil som slirade iväg. Men allt jag kunde tänka på var Kerstin och hur hon hade lämnat mig. Ett pistolskott till hjärtat, jo jag säger då det. Vad gjorde jag här egentligen? Allt jag ville var att ha en makalös filmupplevelse och få gråta lite, men i den här töntiga biosalongen omgiven av jubelidioter och till en bristfällig film? Nej tack. Jag suckade vemodigt och fick fatt i chipspåsen. Tog upp en nypa chips, eller potatispengar som jag halvt på skämt halvt på allvar brukar kalla dem, och kraxade i mig. Fuckit.

Jag reste mig ännu en gång och lät kritiken tillta från Sylvester med gäng. Jag tog mina saker, klättrade över det älskande paret och ut till trappgången vid sidan, sen gick jag med bestämda steg ned till podiet framför filmduken. Så klev jag upp och stirrade ut på publiken. De började återigen ropa och kasta glåpord på mig, men jag stod pall. Filmen rullade på, någon sentimental dialog, och jag höjde pekfingret och tog sakligt till orda: ”Det här är den sämsta filmen jag har sett på vita duken!” Och jag tog upp lappen ur fickan och räknade upp mina klagomål. ”Den har DÅLIG REGI. Den har ODUGLIGA SKÅDESPELARE. Och det är ett PATETISK MANUSKRIPT! Ser ni inte det? För i helveta, VI KAN VÄL SNACKA OM DET?”

Just då började någon gråta i filmen, och jag vet inte vad som kom över mig. Det hulkades något förfärligt och jag kom av mig helt, stannade upp och vände mig dit, levde mig in. Det var en gripande scen. En änka stod högst upp på en kulle och grät, skrek ut någon form av sorg. Hon hade hamnat i kamp och förlorat. Jag förstod tårarna, jag förstod brölet och snörvlingarna. Jag förstod. Jag relaterade. Och jag blev mycket uppgiven till mods.

Men innan jag visste ordet av kom en anställd och knackade mig på ryggen. Jag reagerade med ett ryck och noterade de röda kläderna, han såg ut som en piccolo. Jag sa det till honom. Men han låtsades inte höra, istället skulle han bestämt ha mig ur vägen. Jag gjorde en sista ansträngning och tog konfrontationen: ”Vad är det för film ni visar egentligen? Den är inge bra.” Men mannen verkade ha komplex och motade bara töntigt bort mig från scenen. Ut ur salongen, ut ur biografen, ut på gatan, va fan. Jag hade mycket att vara besviken för den här kvällen. Jag hade kommit som rebell men lämnat som besegrad. Och på vägen hem igen tänkte jag att det egentligen inte var filmen som var problemet. Det var människorna.

katter och fåglar igen

Förra året gjorde jag en insändare om hur förfärligt det är att katter dödar fåglar. Det var ett fåfängt försökt att väcka debatt. Sen dess har jag legat lågt i skyttegraven och väntat. Och väntat och väntat, men i alla fall, nu verkar resultaten äntligen ha börjat ramla in. Det finns tydligen en likasinnad eldsjäl till här i landet som vill kriga för detta. Från DN i januari nån gång:


Tack Manx som hittade artikeln.
Och, MYCKET BRA, Sören Torstendahl.
Men jag måste rätta dig: 6 miljoner.... inte 1 miljon, utan 6 miljoner fåglar dödas varje år av katter i vårt land!!! Skandalösa siffror, så fler utropstecken hade varit på sin plats. Men andemeningen går nog fram ändå, mycket bra. Nu väntar vi bara och ser vad det blir för mothugg. Var beredd på allt!!! Och rapportera till mig när det händer, over and out.

tjong! kanske

För några månader skrev jag på en text om fäktning. Hur en läromästare levde sig in för mycket i en duell och råkade döda sin elev, det skulle bli ett mästerverk. Men så ville jag hitta ordet för när svärden slog mot varandra, kling eller klang eller vad det nu kunde ha varit, men jag kom inte på. Så i frustration ringde jag mamma och frågade om hon hade nåt förslag... nej, inget funkade tyvärr, tack ändå... och så återgick jag till texten. Satte mig in i den hisnande dramatiska scenen, och det hann gå en stund, men så pep det slutligen till från mobilen. Jag tog upp den och läste.

"tjong! kanske"

Och det var roligare och roligare ju mer jag tänkte på det.

romantiker (försenat om sommaren)

varför publicerades förresten inte detta den 25e maj då det skrevs? hittade just och tänker inte ta hänsyn alls till att det nu är snö ute, ett halvår senare:

--

Det är söndag och jag har en glassbomb på skrivbordet och en påse chips. Tanken var från början att jag skulle fira en eventuell lottovinst, men så blev trisslotten jag köpte tyvärr en nit och det var det. Det får bli plan B istället: att vara besviken och arg och äta glass ändå. Och massor av chips. Och i kylskåpet har jag en rabarb. Fuck it, jag tänker gå loss.

Fönstret är öppet. Jag blickar ut. Fortfarande arg. Jag tänker på sommaren. Det är fint med sommaren. Så mycket kan jag erkänna. Det finns mycket positivt. Och som obotlig optimist och romantiker låter jag mig nästan ryckas med av bilderna som fladdrar omkring i huvudet. Bilder på jordgubbar i min hand och blommor under mina fötter, barfotadanser, spex och soluppgångar. Allt det där. Sommar. Och alla damer som guppar omkring och stönar i lyckliga parader på gatorna. Jag minns osökt vad någon en gång sa till mig:
”Du är en romantiker, Stefan. Låt ingen jävel säga något annat.”
Och det kan mycket väl vara den största komplimangen jag någonsin har fått. Men det ligger även något av en förbannelse i ordet. Romantiker. Okej om man har en romans att roa sig med, men om inte? För vad är väl sommaren utan någon att frusta med tillsammans i välbehag?

Jag blir arg igen. Jag tänker på alla patetiska par som brukar ha picnick i parkerna, lyckligt grillandes kyckling, överdrivna med sina töntiga filtar och korgar, och som tvunget måste skylta med sina enfaldiga kärlekar som om det vore ett ofantligt offentligt spektakel för hela befolkningen att ta del av. Snåla kräk dessutom, som inte ens kan slänga ett kycklingben åt mitt håll när jag ensam går förbi.

Jag stänger fönstret. Sätter mig framför datorn och låter korvfingrarna smattra, får irriterat till några rader och stirrar upp i taket ett par minuter. Tänker på kycklingben och rabarben i kylskåpet. Sen slår det mig. Jag hade faktiskt just otur i spel. Med lottoförlusten. Och visst känner jag till vad det sägs om otur i spel, och jag kan vara en mycket vidskeplig man när det behagar mig. Som nu. Och plötsligt är motivationen tillbaks, jag berusas med samma optimism som av ingivelsen att köpa trisslotten tidigare under dagen. Kanske är någonting stort på gång? Det känns onekligen så. Jag kraxar med ännu ett chips, sträcker mig efter skeden och tar ännu en bit av glassbomben. Och jag inser att jag faktiskt har något att fira trots allt.

Sommaren är kommen.

superveckan

Jag är just nu inne i en supervecka. Alltså jag har stängt in mig för att nästan bara superskriva i en hel vecka. Ta igen mig i bokprojektet jag har försummat under året. En vecka på 168 timmar, och det ska bli minst 20-25 sidor till av det.

Två dagar in.
Jag har klockat 12½ timmar.
Jag har skrivit 3 nya sidor och bearbetat lite.
Jag har 5 dagar kvar. Minst 17 sidor till.
Jag har en druckit.
Jag har gråtit.
Jag ska fixa det här, Natasha*. Don't worry.

* = Natasha är en ny älskarinna som ni får hålla lortklorna borta ifrån! Fast hon har inget med det här att göra, och nej, tyvärr finns hon inte ens, det var en löjlig fix idé som nog ändå inte kommer att vara rolig längre nästa gång jag kommer tillbaks till den här sidan, men jag orkar inte radera, hellre skriver jag en lång ursäktande asterisk.

ingen bra lekkamrat

Vi var små och skuttade omkring på gården. Vi jagade varann och skrek och skrattade, det var hysteriskt roligt. Det var jag och Teddy. Men så blev vi osams en dag för att jag var för vild och förstörde en skuttlek, så Teddy fick nog och gick hem. Vid dörren vände han sig och sa "jag tycker inte att du är en bra lekkamrat", och stängde den efter sig med en smäll. Jag blev ståendes där ett tag. Meningen ekade i mig. Inte en bra lekkamrat, sa han? Det var en oväntat dräpande kommentar att tas med från den annars så schyssta Teddy, åtta år. Fast jag själv var de femton. Det är inte så kul att bli påhoppad för att man skuttar för dåligt, så det var slutet på vår lekkamratskap. Och början på min ungdom.

kraftigt förkyld

Okej, tillbaks. Det är dags att styra upp den här skutjäveln igen.

I tre dagar har jag varit kraftigt förkyld, det är inte så kul. Min röst är all over the place. Den går upp och ned, försvinner och kraxar och är utom kontroll. Och när jag skrattar låter det som Christer Petterssons gråtgrymtningar. Inte alls kul. Och jag ska inte tjata om rösten, men det är värt att nämna att den liknar Al Pacinos ibland också. Och Skurts, och Lars Leijonborgs. Men det bästa är när den är som hesast och jag låter som min gamla rektor Svante. Ja ni. Svante. Den gamle ärkerivalen. Kontrafilosofen. Vi kom inte överrens på min mellanstadie- och högstadietid, Svante och jag. Han styrde med järnhand, och jag styrdes inte. Han ackshepterade inte rebelliska tilltag, och jag var en rebell, så vi rök ofta ihop. Till exempel om jag uttryckte ointresse för ämnena töntkunskap och matematik, eller om jag fick för mig att tala engelska på gymnastiken och vara hoppetoss på engelskan, sånt uppskattades då visst inte och fick följder som att man skickades upp till Svante, och så blev det hetsigt snack över skrivbord med töntiga tillsägelser, sånt där som ingick i hans jobb så att säga. Men jag måste få förklara att trots allt gillade jag egentligen Svante. Han var bra. Nja, men han var okej. Och jag är rätt säker på att den var ömsesidig, den här speciella vördnaden, men hursomhelst kom just en ny hostattack och det är ganska hemskt att vara sjuk och jag vill verkligen bli bra igen snart. Det här funkar inte längre. Och för nån kvart sen hittade jag numret till en gammal flamma från högstadiet, så jag ringde och sa att det var rektor Svante som ringde, som ville föreslå en pling till "Gargamel", men hon la bara på, synade min bluff. Så nu har det gått för långt, och störtlöjligt nog minns jag inte ens vart jag var på väg med det här inlägget, så nu räcker det. Eller jo, just det, mitt bästa Svanteminne: när jag var bäst på maskeraden när att jag var utklädd till Svante. Okej, så var det med den saken och det känns bra att vara tillbaks, hej!

PS. Någon som har nåt bra tips mot förkylningar? I förrgår natt försökte jag skrämma bort den med whisky. Det funkade inte. Sen provade jag att vara tyst i 5 timmar, det funkade inte heller. Te med honung, halstabletter, vitlök på en nattmacka, ingenting har funkat. Så nu sitter jag bara här och hostar och kraxar och känner mig hängig och uttråkad. Som så många gånger sagt, inte så kul.

filmen underdogs

i våras gjorde jag och två filmare en film som heter Underdogs. hela processen var som ett enda långt Entourage avsnitt på höga nivåer med framgångar och bakslag om vartannat. men till slut gick det i land. but anyway. jag är mycket stolt. och nu finns den på youtube.

handling: en fighter kommer till en underjordisk bar för att utmana jaroslav, en stor fight club mästare hunsad av en ond cirkusdirektör.
längd: 5:56 min.

http://www.youtube.com/watch?v=FYzVn0mZZ10

stefanmedo wrote that shit.
stefanmedo starred in that shit.
stefanmedo presents: UNDERDOGS
(ohh shit)

ett år till

nu är jag tillbaks. SKÅNE igen. skolan ett år till.
jag har en skokartong full av små lappar med mig,
alla med hetsiga arga anteckningar jag har hunnit göra i kassan, (plus 40+ minuters videoupptagningar)
och mästerplanen är nu att de ska pusslas ihop
till ett enda långt patetiskt mästerverk
av episka proportioner.

en vecka in och jag trivs mycket bra.
återkommer när jag har landat helt.

ropen från kassan

Om vi är flera i kassan och det blir lugnt brukar man kunna stänga och gå ifrån ett tag. Så kan man t.ex ta ett ärevarv i butiken, köra truck, klättra lite i lagret, plocka varor eller nåt. Sen ropar de från kassan när det blir köer igen. "Steeeefaaaan", från Kassa-Kerstin med sin gälla röst. Då är det bara att gå dit och köra igång igen.

Jag är inte så förtjust i de där ropen från kassan. Jag får flashbacks till förra och förr-förra året när en tjejmaffia i kassapersonalen var emot mig, och ett extra antydande "STEEEFAAAAN" var ännu ett sätt att klanka på mig. Från det gänget är det däremot bara Kassa-Kerstin som är kvar numera och utan sina underhuggare är hon harmlös.

Själv gastar jag aldrig efter folk, jag gör en coolare grej istället. Jag har lärt mig att låta kön byggas upp lite så att kunderna blir otåliga och vilda, sen får jag dem att ropa "KASSA-KERSTIN!" i kör på mitt kommando. Så kommer hon fram och skelar under puckelryggen som en livs levande Quasimodo, blir uppjagad och skyndar till kassan så att frisyren studsar, kör igång, och vissa av kunderna fortsätter leva sig in i det arga när de går till hennes kassa. En liten revansch till mig. Och roligt.

Sadistiskt? HEHE. Det känns bra att vara en gangster.

jag har skapat ett monster

Jag har skapat ett monster. Ett uppriktigt försök till en födelsedagstårta. Den blev inte helt rätt någonstans, ena halvan skulle ha marsipan och den andra något annat, men det blev istället en enda spräcklig röra som jag till slut bara hällde gul tjock vaniljsås över och sprinklade på lite strössel. Fuckit. Sen kom Blondinbella förbi och fick syn på fiaskot, och vi skrattade och skrattade tills vi kiknade. Sen fnissade vi ännu mer och åt en bit tårta medan hon flätade mitt hår och vi var alla så lyckliga.

födelsedagsmannen

Den 26e juli, med andra ord imorgon, är det min födelsedag. Jag delar den stolt med Mick Jagger, Jeremy Piven och en kompis mamma. 25 år nu. Ett kvarts sekel. Det är inte alla som blir. Och min plan har länge varit att bli vuxen vid 25, så från och med imorgon tänker jag göra 30 armhävningar och springa 3 kilometer varje dag, minst i ett år framöver. Kanske ända tills jag blir 30 år och måste sänka till 10 armhävningar och 1 kilometer. 365 dagar minst, det fixar jag. I min nya vuxna skepnad.

Förresten sa jag aldrig hur det gick med armhävningarna förut. Jag hade en vecka på mig innan avslutningen att höja rekordet från 43 till 50, och.... YO ADRIAN I DID IT! 52 armhävningar med Gabe som vittne! Sen gjorde han 61.

roligt i kassan

Det har knappt blivit någon kassa för mig, bara ett fåtal inhopp de senaste veckorna. Märkligt. Men ännu märkligare är att jag faktiskt har varit glad i kassan. Trevlig! Tillmötesgående! Kommit överrens med människorna! Förutom när någon till exempel inte säger hej tillbaks, då kommer den arga Stefan tillbaks och vägrar till exempel stämpla ihop kvitton och så. Och så håller det i sig några kunder i ledet, tills jag återhämtar mig. Det är okej.

Jag har förresten börjat jonglera med mynten innan jag ger dem, det är roligt, kunderna väntar oftast tålmodigt och klagar knappt. Så avslutar jag med att slänga upp mynten i luften och fånga dem med tröjan, och så rycker jag till i tröjan så att mynten flyger fram mot kunden vars armar flyger upp i fäktande förvirring.

Roligt som sagt.

Det enda tråkiga på jobbet är att en sommarjobbig tönt har snott min frisyr. Det ser störtlöjligt ut. Och det är mycket irriterande. Jag brukade ju också ha en sån där tilltufsning högst upp, men nu är det förstört, så jag har fått komma på en ny. Och jag har inte kommit på någon bra än så det har bara fått vara platt på huvudet.

foxtrot recenserad

Foxtrot har blivit recenserad av Helsingborgs Dagblad, och undertecknad är omnämnd.

Om vi fortsätter i "Foxtrot" så hittar vi Stefan B********s botemedel mot livsmonotoni i stort och kassörstristess i synnerhet. Bestående av plumpa överraskningsrepliker som: "Å nej, häftklamrarna är slut, om häftklamrarna är slut." och "Så du ska hem och förlänga avgas du…" när någon köper en avgasförlängare. Små attentat som trasslar till löpande band. Nyttigt.

Nice.

angående fotbolls-EM

- Stefan, vad har du för favoritspelare?
- Foppa.
- Fotboll alltså!
- Hmm. Jag vet inte. Jag tycker mest om Foppa.
- FUck it.

getting heated

jag kommer med skurmaskinen genom gången.
hon står kaxigt i vägen, flyttar på sig i sista stund.
S: Om jag hade haft en keps hade jag slängt den i golvet för mindre.
L: Och om jag hade haft en hatt hade jag slängt den på dig!

oh oh, OH OH!

en nygammal period

För övrigt är det över två veckor sen jag uppdaterade. Men det är kanske passande, för nu har en ny period påbörjats. Jag är i Stockholm hela sommaren. Jobbar, matar katterna, hänger omkring i de gamla trakterna och återser gamla bekanta och rivaler. Springer gatorna upp och ned och skjuter vilt omkring mig som på den gamla tiden. Har förresten noterat att kassörskan på Ica jobbar kvar. Jag är tillbaks och tar igen mig efter ett första års frånvaro helt enkelt.

Och nu ska jag till jobbet 7 timmar igen.

300 knivar hemma

Förra året blev jag intervjuad av Felicia för ett personporträtt. Det var coolt överhuvudtaget, men en rolig grej står ut över de andra för mig: Vi kom in på musik och jag nämnde att jag hade 300 skivor hemma, på vilket hon svarade "oj" och verkade dölja något slags förskräckelse. Jag noterade den plötsliga nervositeten men sa inget, och så visade det sig till slut att hon hade hört "jag har 300 knivar hemma" istället. Om man tänker efter så är det bland det mest fantastiska man kan säga till någon man just har mött.

snus-incidenten

Du är sex år och ni är på väg till landet. Mamma kör, pappa sitter i framsätet och har fönstret öppet. Du sitter bakom med en bit paj. Då vänder pappa huvudet åt sidan och ska spotta ut sitt snus, men vinddraget från fönstret är för starkt så det mesta blåser bak på dig och pajen istället. Din paj! "Min paj!" Du tjuter förfärat till. De andra vänder sig mot dig, förstår vad som har hänt med din paj och börjar skratta.

Mardrömmen förföljer dig.

red bull mot försovningar

I gymnasiet försov jag mig ofta, och på morgnarna brukade mamma stå i trappan och ropa. Till slut sa hon att jag verkligen måste ta tag i det där. Då gick jag till affären och köpte några red bull, så istället för att behöva stå där och ropa kunde hon komma upp och väcka mig och bara ge mig en burk. Och så drack jag sömnigt upp den ihopkrupen med huvudet fortfarande på kudden, under tiden som ögonen vande sig med ljuset och jag långsamt vaknade, hypad av den kalla red bullen, och det var ett mycket behagligt sätt att vakna. Så kom jag upp till skolan och det var på det stora taget en gemytlig tid. Men sen tog burkarna slut efter några dagar och mamma hade fått nog, och det var tyvärr det med den metoden.

43 armhävningar

Igår gjorde jag 43 riktiga armhävningar i rad.
Det är ett av mina bästa rekord.

Innan avslutningen om en vecka tänker jag klara 50.

istället för "prosit"

Tycker ingen annan att "prosit" verkligen är ett töntigt svar på när någon nyser? Jag vet inte ens vad prosit betyder. Det har alltid stört mig. Så istället brukar jag bara säga "schhh!" eller "å, fy!" när det händer i min närvaro. Eller åtminstone ett förskräckt "OOH! gud..." om någon gör det för plötsligt. Bättre det än att pjoska och ställa sig in med ord man inte ens vet vad de betyder.

barnet och tanten

Det lilla barnet sitter och ritar. En fågel som flyger ikapp ett flygplan. Tanten kommer in.
- hej stefan! har du roligare nu?
Barnet svarar inte.
- stefan?
Barnet skriver besvärat på en lapp och räcker fram det.
- mm? tappat talförmågan och rösten?
Barnet nickar.
- det går nog över ska du se. samma sak hände walter en gång, när han hade förlorat båda tummarna i en toalettolycka. han kunde inte prata på flera dar. trauma eller vad det var. men sen släppte det och nu är han i stort sett i samma skick som förut, förutom det där med tummarna.
Barnet skriver på lappen igen.
- okej. ska jag stänga dörren efter mig? okej.
Det lilla barnet andas uttråkat och fortsätter att rita fågeln. Den är snart klar. Tiden går, sakta.

odågan christoffer

På min gård när jag var liten bodde det en jobbig liten odåga som hette Christoffer. Runt ansikte och blont hår, gäll hög röst, och han sprang alltid omkring naken på gården och ropade irriterande med uppspärrade ögon och rullande uttal i sina r. Plus att han nog var lite förtjust i min lillesyster Sandra, för han brukade ropa efter henne. "SANDRRRA! SANDRRRA!" En sommarkväll hade han tjatat om att få låna mitt Nintendo och mamma hade till slut övertygat mig, för att få slut på tjatet. Så hade han spelat Super Mario på det, och min familj satt i köket och åt mat, ytterdörren var öppen. Då hörde vi och såg plötsligt genom fönstret hur han kom springande mot oss över gården. "SANDRRRA! SANDRRRA! SÄG TILL DIN MAMMA ATT JAG HAR KLARAT DRAKEN!" Och mammas bestick slog med en bestört smäll mot bordet, hon tittade menande upp på oss med omisstagbar avsky över vad hon just hade hört. Hon hade hört "Sandrrra! Sandrrra! Säg till din mamma att jag är naken!" Och det var dagens bästa.

angående matematik

I gymnasiet hade jag två mattelärare.

Den första minns jag inte namnet på men han var slående lik Barney Granit i Flintstones och såg alltså mycket rolig ut. Underlig typ, men oförtjänt ogillad på det stora hela, och så försvann han tidigt på första höstterminen efter rabalder om att han brukade gå ut och ta en klunk whisky vid sin bil ibland mellan lektionerna. Men jag kommer aldrig att glömma honom eller hans komiska utseende.

Sen fick vi Helge. Han var en legend, för han hade fått en blixt i huvudet och blivit ett geni. På riktigt. Så han kunde det där med matematik och brukade verkligen gå upp i varv över talen han skrev på tavlan och gestikulera häftigt så att håret fladdrade vilt på huvudet. Det var en mycket underhållande syn, och jag glömmer såklart aldrig den mannen heller. Helge, jubelgeniet.

Själv var jag inte så förtjust i ämnet. Det blev IG, och Helge var lite bekymrad, men det var okej. Sen har åren gått och bara det viktigaste består.

ett hockeyminne

Från när jag var 10 till 13 spelade jag ishockey. Det var en ganska naiv period. Flashback: En gång under en match fick jag en hård puck på sidan av skridskon. Det kändes knappt egentligen, men inspirerad av Wayne Gretzky i en dokumentär där han blev skadad fick jag för mig att jag också skulle falla till isen för att återskapa scenen. Och det gjorde jag. Så där låg jag snart med en stel förvirrad uppsyn och såg mig omkring, och domaren blåste till slut i pipan och spelet stannade upp. Folk samlades kring mig, tränaren kom ut på isen för att se vad som stod på. Jag låg kvar och harklade mig, kände mig som en hjälte, som Wayne Gretzky, tänkte att åskådarna skulle applådera uppmuntrande när jag stöttades ut från banan som i dokumentären. Men istället började de bua förbannat där jag låg, ropa att jag skulle gå av banan för fan, "åk till hollywood" och liknande. Jag var på bortaplan och de hade synat min bluff. Tränaren med, han suckade bara uppgivet och bad mig följa med till avbytarbänken. Jag insåg misslyckandet, jag var ingen Gretzky. Det var hemskt. Så till slut reste jag mig upp och flydde i panik med händerna för ansiktet över hjälmgallret, förbi genom avbytarbåset och ut till omklädningsrummet istället, och likt fotbollsminnet jag nämnde tidigare skulle detta bli min sista hockeymatch.

foxtrot

Antologin kom från tryckeriet igår. GRYYYMT. Jag har 10 sidor i den och en bild. Om någon vill ha kan den beställas av skolan för 50 kr, eller av mig för 70 kr inklusive frakt. Den heter Foxtrot och är mycket bra. Det är allt.

(nu blev det ingen överraskning, Alexi, men fuuck it)

tiden har fått fart

Nu har det varit tyst här ett tag. Jag har sovit som en prinsessa på nätterna och levt kungligt på dagarna, och tiden har bara gått. Det är sommar nu. Jag har druckit lemonad och rumlat omkring i solen, spelat schack, sett fåglar, sjungit, fått blommor av Kerstin, dansat, plockat jordgubbar från en arg människas rabatt, bjudit tjejen jag tycker om på picnick i hopp om att det skulle leda till något annat vilket det inte gjorde, hon åt bara upp mina jordgubbar och stack, spelat in en film efter månader av planering, sett en gigantisk spindel i badkaret som var tre gånger så stor som Spider Rico och faktiskt tjock och lurvig vilket var det läskigaste jag hade sett på länge, haft besök från Stockholm, vänt upp och ned på ännu en show, lärt mig en ny smörgås, haft ännu mer roligt med Kerstin, hållt huvudet muntert, städat, möblerat om i mitt rum, sparkat sand på gården och bara låtit tiden gå som sagt.

Filmen jag nämnde hade Underground som arbetsnamn och kommer att bli legendarisk. Jag var med och skrev den till ett mästerverk, och det växte till en stor budgetproduktion med 16 mm riktig film. Jag hade även en roll i filmen: en arg manager klädd som en ond cirkusdirektör med puckelrygg, och med en nästan två meter lång bjässe i järnkedja som jag piskar till att slåss mot en utmanare i en fight club miljö. Jag är rasande och skriker och snärtar med piskan åt den här olyckliga besten, som egentligen inte vill slåss, men som till slut går loss på den här utmanaren, och det går som det går. Skådespelaren var ofantlig och gjorde rollen mycket bra. Men mer om detta senare när filmen förhoppningsvis hamnar på internet.

Nu blir det morgongymnastik på gården. T-shirt och skor.

rockymästare

Jag var förresten obesegrad på Rockyspelet tills en kväll nyligen när någon utifrån kom och knockade mig från tronen. Det skärrade mig mer än väntat, och mitt i förvirringen kom till och med Gabriel och fick ned mig en match, och efter det var jag officiellt mänsklig. Myten var bruten. Och det är lite löjligt att gå ned sig för ett tv-spel kanske, men det kändes tungt. Det gick ett par veckor, sen bestämde vi för några dagar sen att det skulle avgöras en gång för alla i en ny stor titelmatch oss emellan. YES. Hypen byggdes upp, jag jobbade upp mig, körde training mode och knockade datastyrda spelare en efter en, och Gabriel likaså när jag var borta. Så var det äntligen dags ikväll 23:00. Och hur tror ni det gick? Jo, jag fuckade upp honom precis som väntat, som jag skulle ha gjort för länge sen. "Uppercuts to the body! THE BODY!" Jag återtog min plats som nummer 1 i hemmet. Och så ställde jag mig upp och ropade "KEERSTIIIN" och slängde kontrollen i fåtöljen och stormade därifrån, och nu tänker jag aldrig mer förlora förrän kanske först i höst i så fall.

på besök i malmö

På Besök
Nobelvägen 73

Ikväll vid 21:00 ska jag läsa texter där i 15 minuter. yeeaaah.

en bingohistoria

Det händer väldigt sällan att jag spelar bingo. Sällan. Inte ofta. Sällan. Men det händer.

Och när det väl händer brukar jag slå på stort och gå på massage först. Skämmer bort mig själv, låter mig smörjas in med krämer och oljor, blir knådad på, frustar, fokuserar intensivt på bingon. Funderar på hur jag ska lägga upp spelet, vilken bokstav i B-I-N-G-O jag tycker bäst om att höra, osv.

Väl vid bingohallen bankar jag på dörren tills jag blir insläppt. Struntar i deras klagomål och snack om att dörren var olåst. Slår mig ned vid bästa bordet och blir uppvaktad med lottförsäljning av värdinnan. Nekar till den första lotten, och även den andra, tredje, brukar till sist rycka åt mig den fjärde hon sträcker fram. Det är viktigt att man väljer rätt lott från början, annars blir det fel, vilket är lika med förlust. ”Jag hoppas på vinst”, säger jag till henne med tummen i luften. Hon förstår. Sen är spelet igång.

Det blir ganska stressigt och förvirrande ibland. Spelet går så fort. Man stirrar sig blind och kanske inte hittar en viss siffra eller så, och rösten tar ingen hänsyn, den fortsätter bara från nummer till nummer. Snart har man missat fler siffror än man kan hålla reda på, och då är det kört. Jag slår pennan i bordet med vrede.

Men vad som verkligen är förbaskande är när jag får problem på grund av rösten i högtalaren. Ibland byter ju utroparna av, så rösterna varierar från behagliga till skräniga, komiska till tråkiga, klara till otydliga. Kommer en dålig röst är ofta hela spelet förstört. Värst är det när jubelidioten dessutom håller mikrofonen fel så att det sprakar och man bara hör vissa delar av orden eller siffrorna! Man stirrar upp mot högtalarna och spetsar öronen, försöker irriterat tyda, men det går inte. Och när man som mest förtvivlat irrar omkring med pennan efter till exempel ”Ivar 22” plingar det dessutom till, allting stannar upp, och tanten några bord bort fjantar till sig som vanligt. "BINGO", ropar hon, lycklig som en tönt på cirkus. "Jättekul, grattis", säger jag argt. Fuck it. Nästa spel. Det sprakar vidare och jag fortsätter förlora. Förlorar sammanlagt 70 kr. Fuck it igen.

Jag lägger ned för stunden, lutar mig trotsigt tillbaks med armarna i kors i väntan på nästa utropare. Samma tant vinner även nästa spel, såklart, och jag bara suckar. Visst, alla är där och gör sitt bästa, och det är kul när någon vinner, men det är ju inte så kul om bara en person vinner hela tiden. Inte en person med den frisyren i alla fall. Det är en bingohall, ingen freak show, vill jag påminna henne om.

Men då, äntligen, hör jag den plötsligt igen. Den bästa rösten! Den återkommande damen med den varma ljuva stämman har tagit vid från högtalarna, och hon däremot vet hur man hanterar mikrofonen. Jag blundar och lever mig in i vad hon säger, eller sjunger kanske jag ska säga, hon nästan sjungpratar, hypnotiskt, förföriskt. ”IVAR TJUGOO...” och ”BERTIL FYRAAA...” med melodisk stämma. Jo men visst. Jag föreställer mig att hennes namn är Maluma eller något liknande exotiskt: Maluma, den sexiga sångfågeln från söder. Så lugn och behaglig, hon vaggar säkert långsamt ett glas rödvin framför mikrofonen innan hon lutar sig fram igen. ”GUSTAV FEMTIO-ETT...” Det låter som att det är mig hon talar direkt ! Ingen annan verkar höra det i alla fall. Så jag fortsätter lyssnar noga och tar in stämningen, och jag minns massagen, och-

Just då kommer någon och lägger en hand på min axel. Jag sprattlar till och får en orgasm. Det är värdinnan som undrar om jag vill ha en ny lott inför nästa gång. Jag säger nej. Sen ändrar jag mig och säger att jo, en sista då. Spelar vidare, helt matt i kroppen efter vad jag just hade varit med om. Maluma fortsätter att sjunga siffror, men jag känner mig klar med henne nu, getthefuckouttahere. Jag gör istället en sista ansträngning och koncentrerar mig på den sista lotten som tydligen var en vinnare. Yes! Jag prickar in en hel rad och ropar ”BINGO” åt tanten en bit bort. Hon ser förskräckt ut. ”Inte lika roligt längre va?” skrockar jag. Jag vinner 90 kronor, exakt så mycket som jag hade lagt, och jag bestämmer mig för att låta jämnt vara jämnt.

Så känner jag mig klar för dagen och går hem.

FROG PUNCH - THE VICTORIOUS BLOW!

Nu finns det inget mer jag kan göra.
Ansökan är inlämnad.
Men det känns bra.
Eller ja, okej åtminstone.
Nej, jag vet inte.
Men vi får se.
FUCK IT.

spider rico is back

Förresten är spindeln tydligen inte alls död. Survivor Rico! För några dagar sen kröp han omkring i badrummet igen som ingenting och inspekterade smuts på väggarna. Coolt! Han var snabbare och större och inte alls lika blyg längre, jag blev mycket stolt. Jag välkomnade honom lyckligt som en siciliansk gammal farfar, log varmt och fridfullt med händerna framför mig, fick äntligen utbrista "my boy! you came back..." med svag åldrig röst. Det kändes bra. Sen försvann han igen på kvällen, in i något gömställe i ventilationen antar jag, men nu vet jag i alla fall att det älskvärda lilla krypet fortfarande lever.

krigar i det tysta

I tre dagar har jag suttit inlåst på kammaren. På måndag är det deadline för att söka till tvåan, och då måste man även ha ett längre utdrag ur sitt projekt. Jag vill ladda upp det med all min kraft till en mäktig frog punch. Men just nu vill jag bara att det ska bli natt så att jag kan gå och göra en nattmacka. Mest för namnet, nattmacka är ju ett ganska roligt ord, men också för att jag är så hungrig.

baksmälla i malmö

För några dagar sen hade Amanda i tvåan releasefest för sin nya bok, Hey Dolly. Det var roligt. Men sen brakade allt lös efteråt, jag missade tåget hem och det fick bli en irrande raglande sväng genom city istället. Inte lika roligt, för till exempel försvann min mp3-spelare någonstans på KB! Jag var mycket bedrövad och berusad när jag somnade på en madrass i Linneas och Annas kök.

När jag vaknade var det inte borta. Ont i huvudet, eländig och osexig. Jag låg och jämrade mig ett tag men krigade mig till slut upp och la en patetisk lapp på deras diskbänk där jag tackade för kvällen men insisterade på att jag måste gå. Sen gick jag. Solen sken starkt och jävligt, jag kände mig som sagt osexig och inte alls upplagd för promenaden. Den egentligen bara 50 minuter långa promenaden till stationen tog mig ca 2 timmar då jag stannade upp då och då och lutade mig mot en stolpe, satte mig på en bänk, eller stannade till vid olika affärer i Möllan. Det enda positiva var att jag hittade ett Rocky-spel till playstation 2 på vägen hem. Taget!

På tåget från stan ville jag mest bara luta mig tillbaks i sätet och ta det lugnt. Så kom ett barn och började jollra bredvid mig, lyfte upp en nallebjörn mot mig och skrattade. Bedårande på ett sätt, jobbigt på ett annat. Jag rullade ihop en tidning och måttade ett slag så att det skulle lämna mig ifred, men så började det gråta och mamman började skälla istället. Ja ja.

Jag kom hem och slog på spelet. GRYMMMT. Boxning är bättre än vanlig fighting har jag insett, det är mycket enklare och coolare. Och Rocky är Rocky! Jag körde movie mode och tog mig igenom alla motståndare från filmerna, det blev ibland mycket intensivt. För intensivt till och med, ett problem är att jag skav väldigt mycket på tummen när jag spelade. Det tog hårt på huden och det uppstod en blåsa på tummen som snart blev till ett sår. Fan. Så jag tänkte, yo, Rocko, should I stop the fight? Och jag föreställde mig hur han ropade till mig, DON'T STOP THE FIGHT! Naturligtvis fortsatte jag. Och nu blir det vårdcentralen imorgon tyvärr.

När jag ändå är igång: idag åt jag för mycket på lunchen. Magen studsade och dallrade med mina steg, jag kände svettningar, och på vägen ut ur matsalen orkade jag bara några meter åt gången. Hemskt. Men som tur var gick det över snabbt och allting är okej igen. Och nu tänker jag att jag borde lugna ned mig för ett tag framöver.

maskinrummet

Du är i ett bullrigt maskinrum. Maskinerna dånar och klonkar och pumpar ut ånga genom rör, det är hettande och hemskt. En kraftig kvinna står med ryggen mot dig och arbetar. Hon har uppkavlade ärmar och pågar häftigt med en vev, hon verkar förbannad. Du är rädd. Du vill sakta och försiktigt smyga förbi, men hon upptäcker dig över axeln och reagerar med ett ryck, släpper veven och ropar "lägg av med det där!" med tjock manande röst. Hon kommer wobblandes emot dig så att kroppen pendlar mellan höger och vänster med stegen, det ser mycket olustigt och omständigt ut. Du är lamslagen. Det blir suddigt.

Mardrömmen förföljer dig.

ett fotbollsminne

Nu med fotbollen hela tiden har det börjat bubbla upp gamla minnen. Jag var nio, ny i laget och det var match. Jag kände mig överflödig och förvirrad, joggade mest omkring och visste inte riktigt vad jag skulle göra på planen, fick aldrig bollen. Och så hade vår målvakt just fångat den och skulle skjuta ut den när jag sprang förbi, så bollen träffade mig hårt i sidan och studsade istället in i vårt egna mål. Hemskt. Alla blev arga på mig och skrek, vi förlorade matchen, och det blev officiellt min sista fotbollsmatch i ett lag någonsin. Sen började jag med hockey istället, vilken skulle få ett liknande öde.

hallon som jenka

Det är säkert över tio år sen jag tuggade på en jenka, men man glömmer ju inte smaken. Och vi har ett hallonschampoo i mitt hem, och jag tänker ibland att det luktar som tuggummit jenka. Har jag fel? Hade man ens reagerat om det stod hallon istället för jenka på pappret? Töntig fråga, jag vill egentligen inte förknippas med den, men det känns ändå riktigt att någon ställer den.

Uppdatering: Jag gick just och köpte en jenka för min sista peng, och det var inte ens nära att smaka som hallon. Och jag insåg att det är schampoot som har varit olikt hallon från första början, för jenka var det faktiskt likt, så det var där det gick snett. Med andra ord är det schampoot det är fel på, inte mig. Och nu glömmer vi det här. För i helveta.

handlade med mynt

Jag har som bekant slut på pengar, men lönen kommer ju om ett par dagar så det är okej. Men igår behövde jag ändå gå till affären och köpa bröd och mjölk så att jag kunde överleva. Jag samlade ihop alla mina mynt i en necessär, upp emot en 73-74 enkronor, sen tog jag mig till Ica och plockade ihop brödet och mjölken. Lite quornbitar också ifall jag ville göra kvällsmat. I kassan satt som vanligt den notoriskt otrevliga mustaschtanten, hon blev arg över mynten, stirrade och suckade och töntade sig, men jag krigade på och fortsatte stoppa i. Inget mer med det till en början, men så visade det sig att mynten inte räckte! Jag var 9:50 kort. Och då kände sig kassörskan ännu mer befogad, himlade väl med ögonen åt kön bakom mig, och nederlaget var nära. Men just då hände det. Jag hörde en dansk röst som sa "Stiifen! Heuo mie bihyvir dou?", och jag förstod inte ett ord, men jag vände mig om och som en uppenbarelse var det den danska gamla mattanten Maude från skolan. Min fantastiska favorit, hon hade kommit för att rädda mig! Maude stoppade i den avgörande tian i behållaren och log sitt vinnande leende över glasögonen. Problemet var ur världen. "50 öre tillbaks, och kvitto tack!" Haha. Kassörskan mumlade besegrat, besviken över att jag kom undan så lätt, och jag skrattade. Sen sa jag tack och hej då till Maude och svävade en meter över golvet ut i solskenet med kassen i handen.

Idag ordnade jag en skinande guldtia till henne och hade med den på lunchen. Hon blev glad. Det var fint.

pojken är tillbaks

Jag har just kommit hem från ett storslaget äventyr. Jag har levt livet i Prag och det kostade mig nästan livet självt. Jag har brottats med demoner i en mörk bar. Dessutom var det inte en fyra dagars resa som jag hade trott. Den var sex dagar, fick jag reda på först när planet hade lyft. Vilket både var ett bra besked och ett dåligt besked. Pengarna tog slut efter fyra dagar och jag fick leva hårt de två sista, gråtdansa eldigt på gatan för några ynka tjeckiska kronor från runtom, och leva mer på öl än på mat mot slutet. Men det var det värt. Jag har haft det roligt, drägligt. Klassen med, fast jag var den enda som flög med flygplan istället för att åka episkt med tåg.

Det finns mycket att säga. Jag skrev en loggbok i realtid och antecknade märkliga händelser under resan, jag kommer att räkna upp några av dem vid något tillfälle.

fyra dagar i prag

Jag har alltid drömt om att få åka till ett baltiskt land. Tjeckien är nära nog. Nu åker jag om ett par timmar.

gymdebutanten

Det kanske kommer som en nyhet att jag går till ett gym, men så är det. Jag började i höstas men det blir oftare på sistone. För det mesta håller jag till i det lilla rummet med medicinbollar och motionsapparater, jag föredrar det framför fängelsestämningen ute bland vikterna. Det finns nästan alltid ett par arga gigantiska mutanter som stapplar omkring där och brölar så att jag bara säger "mothafuck" och vänder på klacken. Nej, då är jag hellre i en behaglig miljö bland tjejer och tanter och töntar. Kör hårt på springbandet, springer av mig sexuell energi och kommer i form inför fotbollen. Jag känner redan av fantastiska resultat. "Best shape of my life, dunny", som jag sa till någon som gick förbi. Om jag får överdriva så har jag blivit till ett livs levande klockspel, och alla tjejerna stirrar och stönar och vi är alla så lyckliga.

vårväder och roligt

Jag har provat på flera saker i 2008. Bland annat att lära mig jonglera, vilket inte gick, och att dansa i hotpants på gården, vilket jag inte fick. Men en av de bästa sakerna var att börja gå med gångstavar. Det är roligt. Jag kom just hem från en lång sådan promenad med en av mina bästa pinglor från skolan. Snart blir det spring och träning också, och i början av juni kommer den stora fotbollsturneringen som alla är så hispiga inför. Med mig i spetsen kommer min klass minst att ta sig till femteplats, tänker jag. MINST. Tre lag kan vi i alla fall ta. Våren är här. Vädret är på gång, inspirationen och romantikern i mig är igång. Det är roligt i skolan. Jag är glad. Och som sagt, nu är man igång med gångstavspromenader. 2008 är ännu ett nytt stort år, än så länge är jag mycket nöjd.

spider rico is dead

Spindeln i badrummet är borta. Kvar är bara nätet i taket, och alla minnen. Jag minns hur det började, hur jag krigade för att han skulle få leva där uppe och hur han tycktes växa mer och mer för varje dag. Man var på sin vakt, men samtidigt verkade han så lugn där i hörnet. Sen kom jag tillbaks från påsklovet och såg att han var borta, och nu har det gått flera veckor. Vad hände? Ramlade han och spolades ned i badkaret när någon duschade? Mördade någon honom i smyg medan jag var borta? Dog han av sig själv? Eller har han kanske bara gömt sig, i förberedelse för en fruktansvärd attack? Kusligt. Om någon faktiskt dödade honom hänger det i alla fall i luften, en fasa att det ska klia till i nacken när man är i badrummet. Winner: Spider Rico (R.I.P.)

plan för cigaretten

Någon har tappat en cigarett på golvet i mitt rum. Jag hittade den under sängen idag, och sen dess har den legat i en låda i väntan på ett speciellt tillfälle. Töntigt och barnsligt, men samtidigt coolt och spännande.

där kommer lille erik

Jag minns en affisch från sjuksysters väntrum när jag gick i lågstadiet. Det var en anti-mobbing affisch, och på bilden gick en ledsen liten kille förbi några tuffa grabbar i en korridor. I grabbarnas pratbubblor stod det:

"Där kommer lille Erik."
"Vilken fjant."
"Han tror han är nåt."
"Kolla hans dojjor!"

Och så pekade den sista mot lille Eriks skor, och höll sin andra hand hysteriskt roat för pannan. Lille Erik såg som sagt ledsen ut. Det var en gripande bild.

Det fanns en Erik i min klass på den tiden, och ibland gick jag fram och mumlade de första replikerna till honom för att sen utbrista "kolla hans dojjor!" med rolig inlevelse. Men tyvärr var han ganska stark, och galen, så han brukade bli arg och sparka in mig i en dörr.

tiden är nyckfull

- du är sen!
- nej, du är tidig.
- okej.

true story.

jag heter stefan

En gång i skolan skulle vi fylla i ett formulär, och istället för att skriva ut mitt namn skrev jag bara "jag heter stefan" på linjen och gick vidare till nästa fråga.

Fortfarande roligt.

ghostbusters t-shirt

En gammal man med en iögonfallande t-shirt gick förbi mig idag, jag tyckte mig skymta ett ghostbusters motiv på den. Det var i affären och jag hade annat i tankarna, reagerade knappt till en början, men snart insåg jag att jag inte kunde sluta tänka på det. Va? Hade han faktiskt en ghostbusters t-shirt? En sån skrumpen gammal man. Intressant i så fall, men kunde det verkligen stämma? Ghostbusters måste väl ha varit långt efter hans generation? Jag vände mig om och började leta, men så var han som försvunnen. Försvunnen! Jag irrade omkring bland alla hyllor, vagnar, stolpar och folk, jag letade uppjagat, men gubben var borta. Jag hittade honom inte. Så till slut gav jag upp, och just då kom han plötsligt runt hörnet med sin fru, och det visade sig att det inte alls hade stått 'ghostbusters' på tröjan. Det var bara någon tråkig verkstadströja eller nåt. Irriterande.

en freak accident

När jag var 21 år och skulle se Kill Bill 2 på bio fick jag visa legitimation på att jag var över 15. Det var rakt igenom obefogat, en freak accident som de bad så mycket om ursäkt för, och misstaget säger nog mer om dem än det säger om mig, men det hände faktiskt. Kort därefter lät jag en poetbuske växa ut på hakan, och sen dess har förhoppningsvis ingen tagit mig för yngre än 21. Nu tror man istället att jag har komplex.

krypet bogdan mutu

En av alla mina kamrater skulle köpa en keyboard för något år sen, och så hittade han en billig på ebay från någon i Rumänien. Men det verkade suspekt från början. Bogdan Mutu som säljaren hette betedde sig konstigt, svarade undvikande på frågor och ville till exempel bara ha betalt genom osäkra western union. Så till slut skrev vi ett frågvist komiskt mail för att en gång för alla konfrontera honom, men vi fick aldrig något svar från krypet Bogdan Mutu. Det blev naturligtvis ingen affär. Och nu dök namnet just upp i huvudet från ingenstans, så jag sökte, och tror någon att jag blev förvånad av att en lista på internetbedragare kom upp bland träffarna? Nej, inte förvånad alls. Roligt. Bogdan Mutu, that's my man.

förslag till pratbubblor

"Jag ska döda dig" är underanvänt i pratbubblor.

Varje gång jag ser en dagens pratbubbla i t.ex Metro där läsare får skicka in förslag till vad de på bilden säger, tänker jag alltid på hur "Jag ska döda dig" 99 gånger av 100 vore roligare än det som vann. Det är oprovocerat och rakt på sak - vare sig det kommer från ett gulligt djur, en artig politiker eller en ödmjuk drottning Silvia till ett sjukt barn - och det är oftast roligt på minst en nivå. Värt att tänka på när man ser en pratbubbla.

drömmen om prag

Jag ska till Prag med klassen i mitten av månaden. Det blir roligt. Men jag har drömmar.

Först sitter jag och ockuperar damernas och har just kommit till rätta, men så börjar sitsen vingla och går sönder. Jag faller till golvet. Det är ett ovanligt äckligt golv, slemmigt och smutsigt, och jag slår huvudet i handfatet på vägen ned för att ännu värre landa hårt med kinden i en otäck pöl. Det är hemskt för mig.

Där någonstans vaknar jag till. Jag inser att det bara är en dröm. Men så somnar jag igen.

Tydligen är jag i Prag. Klassresa och grejer. Jag ligger och jämrar mig på golvet, undrar hur jag hamnade där, och just då kommer hotellchefen in. Han svamlar på tjeckiska, viftar hetsigt med något kontrakt, vill ha betalt för sitsen.

Jag vaknar igen och rycks ur drömmen. Men huvudet är tungt och kudden känns bra. Jag släpper taget igen, blundar med ögonen. Snart är jag tillbaks.

Hotellchefen har nu blivit en cirkusdirektör med en stor kraftig oxpiska som viner runt i badrummet. Det är en ond mörk cirkusstämning, ohyggligt, jag är rädd och uppjagad, och direktören går inte att snacka med. Han tror att jag heter Jaroslav, så han skriker "JAROSLAV" till mig och ska just ge mig ett smärtande rapp när jag tvingar upp ögonen och mig själv tillbaks till verkligheten.

"It's a dream. That's all it is. It's just a dream" sa någon med utsökt bristfälligt skådespel i en film en gång. Egentligen ser jag nog fram emot resan.

knölen på mitt huvud

Jag blev just påmind om en gång i 2005 när jag tappade en tung kartong på vänstra lillfingret. Det blev en inre blödning precis innanför huden, jag kunde se men inte komma åt den. Sen stelnade blodet. Kvar fanns en ful brun liten fläck som jag antog skulle försvinna med tiden, men som efter en vecka fortfarande inte hade gjort det. Så jag tog det i egna händer, tog fram en liten kniv och skar mig in till det där stelnade blodet och rensade ut det. Ingreppet var inte alls osmakligt som det låter. Jag fick ett litet sår av proceduren, sen efter ett par dagar såg det bra ut igen. Snyggt.

Nu har jag däremot en liten knöl på höger sida av huvudet, efter att jag slog i en gren för ett bra tag sen. Den kommer inte att försvinna av sig själv! Så nu tänker jag att om jag verkligen vill avancera min dolda talang har jag ju tillfälle här. Det borde väl egentligen inte vara så svårt. Först rakar jag bort allt hår kring den lilla ytan runt knölen, sen skär jag försiktigt och har lite speglar så jag ser vad jag gör och avlägsnar vad det nu är där i. Sen får jag väl ha i lite papiljotter och extensions någon månad medans håret växer ut, så syns det inte ens. Enkelt. Men, nja.

stefan the go-getter

14:23

Den öppna scenen var inställd idag, så plötsligt stod jag där och satte upp den här lappen vid entrén. Bra gjort. Men nu då? Det var antagligen inställt av en anledning och folk kanske ska någonstans. Om några timmar händer det i alla fall, då får det bära eller brista. Det ordnar sig. Jag är beredd med en bunt historier om någon kommer.

--

1:25:

iiiihh!!

Vilket äventyr till dag. Jag kunde ha förberett bättre, informerat fler, haft en tydligare idé, osv, men det var grymt. Det kom i alla fall ett trettiotal, och sekunderna efter att jag i total ovisshet hade inlett showen stod det klart att det skulle bli magiskt! Roliga akter från väntade och oväntade håll, till och med ett musikframträdande, och inte minst en spektakulär insats av mig själv. Jag kom igång och agerade utfyllnad mellan de andra, sjöng lite, brände av historier och improvisationer, presenterade folk, kände mig väldigt hemma. Det blev en bra stämning. Och kvällen efter showen är en historia i sig. Men nu sitter jag här, berusad och trött, sentimental, hela lägenheten kryllade fram till för någon halvtimme sen, och jag inser att jag egentligen borde ha jobbat på en stor viktig uppgift till skolan imorgon. Men det var värt den snart förlorade nattsömnen.

Idag skrev jag historia.

/ stefan the go-getter, moneymaker, chance taker, kicking in ya god damn door. WAVIN THE FOUR-FOUR, get on the floor.

tillbaks till skåne

Det har varit ett bra lov i Stockholm.

Ledig på vardagarna och jobb bara på de röda dagarna.
Jag har stått i kassan.
Katterna är fortfarande välbehållna, roliga och galna.
Töntigt nog vill jag säga detsamma om familjen.
Jag har handlat på Ica av både den rödhåriga och en annan ny kassörska som jag gillar, och båda verkade ovanligt imponerade. iiiihh
Påsken skippade jag helt.

Bra lov. Men ännu bättre ska den här sista tiden bli.
Svaulouw väntar. Imorgon gör jag min stora återkomst.

polskt mynt i kassan

Idag blev det för mycket. Jag stod i kassan men kunde inte koncentrera mig, det gick för tråkigt och långsamt. Inga bra kunder, inga spännande köp, inga hisnande händelser. Bara patetiska patrask som strömmade förbi. Jag tröttnade snabbt. Så när köerna tillfälligt började sina och det blev lugnare fick jag en idé i smyg; jag skulle gömma mig för en stund. Det var vad jag ville och behövde. Jag såg mig omkring, ingen verkade se, det var bara att sjunka ned bakom disken så tyst jag kunde. Och där blev jag sittandes på huk ett bra tag. Tiden gick och det blippade i de andra kassorna omkring mig, jag fann mycket riktigt ett behagligt lugn där nere. Det var jag, dammet, kvittona och det polska myntet på golvet. Jag stirrade till när jag såg myntet, men det var bara ett vanligt mynt fast det var polskt, inget mer med det, så jag lät det bara ligga. Blickade upp mot pedalen istället. Den egendomliga konstruktionen jag trampar på hela dagen lång för att bandet ska föra fram varor, som ska blippas åt någon oftast töntig människa som knappt säger hej tillbaks. Jag suckade igen och såg en dammråtta sväva upp framför mig. Just då hördes en röst från andra sidan kassan. Tydligen hade min huvudtopp inte varit helt dold, och någon ville handla hos mig.
"Hellå? Jybber dy?"
Det lät polskt, tyckte jag, så jag sken upp och blev såklart mycket upprymd. Jag reste mig majestätiskt och hade nu en skygg polsk liten man framför mig. Glädjen var hejdlös från min sida. Han höll i ett par knäskydd som han tydligen ville köpa, och visst fick han väl verkligen det, sa jag bestämt. Han la dem på bandet och jag tryckte på pedalen. Jag log hjälpsamt medan jag väntade på att de skulle komma fram, mannens blick förblev blygt fäst på knäskydden. Hans generade uppsyn tycktes mig lika charmigt som suspekt. Höll han på att bygga en bordell eller något liknande, för vad annars skulle han behöva knäskydden till? Obehagliga bilder. Men nej, sånt sysslade han alldeles säkert inte med, jag känner igen typen och han var då rakt inte en sån. Så var knäskydden äntligen framme, jag blippade dem och mannen gav mig ett par knöggliga tjugolappar, 40 kronor jämnt. Jag tackade och gav honom snart kvittot. Och så skulle han just gå när jag sa "vänta ett slag!" så att han skulle stanna, och så stannade han. Då plockade jag upp myntet från golvet och reste mig, signalerade att han skulle räcka fram handen, han kom och sträckte fram handen, och så gav jag honom denna mycket fantastiska gåva. Jag tryckte ned myntet i hans hand, vek ihop fingrarna så att han nu greppade myntet, såg honom djupt i ögonen och log varmt igen, "behåll den." Han tycktes förvirrad men i positiv bemärkelse. Jag vill tro att han blev glad.
"Teck."
Han nickade till slut och gick, och jag vinkade vänligt tillbaks, kände att jag hade gjort något bra. Och jag tänkte sedan länge på det, hur det till synes så vanliga bortglömda lilla myntet i dammet kunde bli så magiskt bara jag hittade rätt hand att lägga det i.

bästa veckan

Veckan innan lovet hade vi ett samarbete med musiklinjen. På 4 dagar styrde vi upp en show till på torsdagen, och som alltid blev det succé. Min grupp fokuserade på ämnet kommunikation, och mitt nummer utspelade sig på en biograf där jag inte tyckte om filmen och ville väcka debatt med de andra biobesökarna utan att någon ville lyssna. Filmisk musik i bakgrunden och passande filmrepliker och arga rop från publiken på de rätta ställena. Numret växlade mellan patetiskt, hätskt, svårmodigt och sorgset, och kulminerade med en vädjande bläckfiskdans. Mäktigt. Och så var det en rolig kväll i övrigt.

Ännu bättre var att ämnet kommunikation fick mig att tänka till, och efter en tids konflikt med rivalen Kerstin på skolan tog jag tag i problemet och vi hade en bra promenad. Så nu är det ur världen och jag kan komma tillbaks efter lovet utan några bekymmer.

I alla fall. Bästa veckan i år!

the bluemark

Det är två veckor gammalt, men det är fortfarande tydligt som ni kan se. Det gör inte ont alls, och var åtminstone till en början mest snyggt när det var mörklila och fylligare och såg ut som en fenixfågel. Men nu har den börjat tyna bort lite. Jag lär sakna den, så tack Emma för att hon förevigade den i förrgår.

jagad av monster

När jag var liten var jag rädd för att spola toaletter. Det var som om det kraftiga ljudet försökte säga mig något, den plötsliga forsen kanske ville dra med mig. Det låg bara något läskigt över hela grejen. Jag brukade få förbereda flyktvägen och göra allt klart innan jag tryckte på knappen, sen sprang jag skräckslaget ut och slängde i panik igen dörren efter mig innan spolningen ens hade lagt sig. Jag var snabb som barn. Hisnande. Men jag undrar om det är relaterat till de liknande impulserna som manifesterar sig idag, som skräcken mellan lägenhetsporten upp till dörren. Alltid samma skenande uppför trappan, i tron att det är ett monster eller en ond ninja ute efter mig i trapphuset, medan porten stängs.

standardrepliker i kassan

”Samma födelsedag som min lillesyster” när jag ser på någons legitimation.

”Två fel till så måste jag klippa kortet” om någon knappar in fel kod.

”Å nej! Häftklamrarna är slut” om häftklamrarna är slut.

”Kom tillbaks och var lite arg bara” vid krångliga frågor om bytesrätten, och ”Hälsa från Stefan så ordnar det sig” om kunden ändå fortsätter att fråga.

”NICHT!!” med vrede om någon frågar om jag talar tyska.

”Du ska väl inte använda den som vapen?” om huggmejslar, ispickar och liknande.

”You’re cutting in the line, yo” när en engelsktalande tränger sig i kön.

”Det blir tjugo krigare” istället för tjugo kronor.

”Så du ska hem och förlänga avgas du...” när någon köper en avgasförlängare.

”Behåll kvittot! Det är en värdehandling” med vänlig informativ röst.

”Varsågod! Din personliga kopia” med samma skenheliga röst när jag räcker fram kvittot.

”Hoppas att de tar dig i dörren” i smyg för mig själv om de inte vill ha kvittot, alternativt ”Fuck outta here” när de har hunnit gå en bit.

en tandhistoria

En lite väl sentimental men episk anekdot:

När jag var nio år och gick i trean hade jag glömt cykelhjälmen i skolan, så mamma sa att jag måste hämta den. Naturligtvis tog jag cykeln dit. Jag hade nyligen börjat experimentera med cyklandet, att inte hålla i styret och i så fall bara med en hand, och naturligtvis experimenterade jag den här gången också. Och naturligtvis blev jag distraherad av något och cyklade rakt på en sten och voltade och landade på asfalten med ansiktet. Jag var nio år och chockad, vände ensamt hem utan hjälm och hulkade passivt på vägen. När jag kom in stod mamma i hallen och vek tvätt, och när hon såg mig reagerade hon med ett "men herregud, stefan, vad har hänt?" och jag förstod allvaret, grinade till och gick in i badrummet. Jag såg mig i spegeln, och det var då Pacino-ylningarna kom på riktigt, när jag såg hur överläppen hade skrapats upp och min halva vänstra framtand var borta. Jag hade slagit av en halv tand. Vi åkte in till tandläkaren som satte dit en plastbit på tanden, det blev okej. Sen gick tiden, läppen läkte spårlöst ihop och snart hade jag glömt hela grejen.

Nio år senare gick jag i gymnasiet och skulle just ta studenten om två dagar. Jag satt och åt, och naturligtvis råkade jag bita på en gaffel precis så att plastbiten lossnade från tanden. På några ögonblick hade jag förvandlats till ett tandlöst freak igen, och det var hemskt. Egentligen inte, jag kunde till en början inte avgöra om det var fult eller sexigt med den uppseendeväckande gluggen, men snart skulle det gå upp för mig att jag inte tyckte om det. Och ja, det var som sagt hemskt. Det gick inte att få en tid hos en tandläkare på två dagar, så det där med skolan fick bära eller brista. Jag gick dit de sista dagarna och hade komplex, undvek att tala med öppen mun, mumlade mycket istället. Sen kom avslutningen, studenten, och vi var alla samlade ute i värmen i ett töntigt lyckligt myller av människor. Och så var det fotografering, jag hamnade bredvid tjejen jag var kär i. Jag nämnde mitt komplex för tanden, och oväntat nog skulle det visa sig att hon hade en ännu hemskare tandhistoria från sin barndom. Efter fotograferingen gick vi åt sidan och hon berättade om hur spring med hennes syster hade slutat med att hennes tänder hade smattrat åt alla håll när hon hade trillat illa mot ett stengolv. När hon berättade det här blev hon väldigt känslosam av minnet, och på något sätt relaterade hon det till mitt komplex, så min historia slutar ganska lyckligt med att tjejen jag var kär i bestämt ville ge mig en puss på munnen för att visa att gluggen var okej. Det fick hon såklart, och jag kunde konstatera för mig själv att den gjorde värt allt det tråkiga. Nu är det fem år sen tanden gick av, jag undrar om det kommer att hända igen om fyra år....

.... att jag får en puss av en tjej. shiiet.

seasons in the sun

Det började när någon trodde att terry jacks - seasons in the sun handlade om hur han vemodigt band fast sin kompis på en stol för att döda honom. "we had joy, we had fun, we had seasons in the sun..." och det var ju för det första ganska hysteriskt roligt. Sen blev "do you really want to hurt me" av boy george det andra perspektivet, från den ledsna kompisen på stolen. Också mycket bra. Det här föll som mycket annat i glömska och vi tänkte inte mer på det, förrän nu nyligen när Alexi kom på idén att rick astleys "never gonna give you up" såklart blir hjälten som kommer indansandes och räddar kompisen på stolen. Kan någon tänka sig den här bilden och sen säga annat än att något stort är på gång? Haha, nej.

chipspåse

Ett snedvridet plågat ansikte utan kropp närmar sig obehagligt ur mörkret. Du tvekar och vill vända bort blicken, tänka på annat, men du är som förstenad av avsmak och trauma. Måste titta tillbaks. Ansiktet är nu någon decimeter ifrån, fortfarande med samma bedjande uppsyn. Du vet inte vad det vill. Och så rör det till slut ansträngt på munnen, vrider sig ännu mer i inlevelse och viskar ”chipspåse...” med pösiga mungipor och tom blick.

Mardrömmen förföljer dig.

rivalen kerstin

Först hade jag varit i Malmö förra veckan, och så blev det tåget och bussen hem till skolan. Inga ovanligheter, bussresan gick som den skulle och det var inget mer med den. Men, när jag skulle ta stöd för att gå ur bussen kom jag åt någons bakhuvud! I viftande förvåning blev jag förskräckt och tappade koncentrationen, mina knän vek sig i trappan, och reflexmässigt sköt jag ifrån och flög handlöst ut på trottoaren. Ett ganska högt fall, men som tur var landade jag lindrigt och kom undan med ett skrubbsår på ena underarmen. Jag hade klarat mig. Det enda tråkiga var att min rival Kerstin satt på bänken utanför, typiskt nog, på första parkett för spektaklet. Det var inte första gången hon är närvarande vid helt fel tillfälle. Våra blickar möttes och jag vände mig bestört och gick hem.

Sen var det frukost i matsalen dagen därpå, och jag satt med en smörgås. Inga ovanligheter där heller. Men, så hade någon tydligen gått förbi mitt bord och tappat en gurkskiva bakom mig. När jag ställde mig upp för att gå och fylla på mitt dricksglas halkade jag på den och kraschade med ett sprattel ned i golvet. Det såg säkert dråpligt och komiskt ut, men samtidigt var det mycket olämpligt då matsalen var full av ögon och öron och pekande fingrar och skratt. I synnerhet kunde jag urskilja Kerstin igen. Jag knöt förbannande min näve, tänkte att gurkskivan säkert var planterad och att det är bäst att vara mer på min vakt. Sen tackade jag för mig och gick och fyllde på glaset och satte mig till bords igen, inget mer med det.

Och nu idag kom jag gåendes från Ica med en papperskasse i famnen, en purjolök stack upp. Det regnade kraftigt och såklart löstes påsen upp i botten och hela innehållet föll igenom till marken. Kerstin gick förbi med sina saker i en plastkasse medan jag gjorde min jacka till ett knyte att samla ihop mitt i. Hon frågade bara om det "gick bra" och gick vidare när det var klart som korvspad att det inte hade gått bra. Bristande kommunikation.

växlande skåneväder

Vädret tycks förvirrat på sistone. Starkt bländande solsken idag, igår var det vinterväder med tjock vit snö på marken, och innan det hade det varit höstgråmulet ett par dagar med regn.

Men värst var det i förrgår när det dessutom var storm, jag var dumdristigt på promenad och det var hemskt. Vinden susade och ven i mina öron och jag var nära att blåsa omkull med min stora jacka. Ingen mössa hade jag heller, så det var extra kallt. Just när jag gick förbi några åkrar tilltog vinden och det blev ännu värre, och det var då även haglet kom. Ja, hagel mitt i en vindstorm! Det pepprade hårt i ansiktet på mig från alla håll, det kändes, och närsomhelst hade det kunnat träffa mig i ögonen om jag inte hade stannat kvar där och blundat besegrat på den öde landsvägen. Att gråta låg nära till hands men det gjorde jag naturligtvis inte. Sen gick det över efter ett par minuter och jag kunde röra mig hemåt igen för ett långt värmande bad. För övrigt ett behagligt bubbelbad med baltiskt badskum, röd varm belysning och besk lemonad i en kanna på en stol bredvid badkaret. Och en god bok av norska Erlend Loe, min största upptäckt på länge. Så det blev ett roligt slut trots allt.

Någon gång varje timme ändras det här vädret drastiskt på något sätt. Just nu är det ju soligt där ute, men snart börjar det säkert dåna och vina där utanför igen som vanligt, som en annan jävla naturkatastrof. Fuck'd up. Jag använder ordet jävla för att jag tycker att det är dåligt. Även om jag för tillfället är ganska munter.

Cliffhanger: Munter av en anledning.

dynamisk i diskussioner

Min morfar var en mästare. Om han satt vid ett bord och någon kritiserade honom brukade han bara stirra ned på bordet och långsamt irriterat samla smulor med handen. Han väntade tills motståndaren var klar eller gjorde ett misstag, DÅ svepte han ilsket högen i luften och stormade upp så att stolen ramlade bakom honom, och plötsligt hade han vänt på hela situationen. Nu var det han som hade övertaget.

Mäktigt.

Jag har liknande sätt i konflikter. Som idag i affären, när jag klättrade på en hylla och en personal sa att jag inte fick. Jag hoppade ned och hamnade på defensiven och visste först inte vad jag skulle göra. Men så vände jag mig bara om, andades ut en sekund, nollställde på så sätt situationen, och med ett förbannat ryck vände jag mig tillbaks mot henne med ett hyttande pekfinger och galen uppsyn som för att säga JO. Efter det var diskussionen min, jag hade tagit kommando och det fanns inget hon kunde säga eller göra. Men just när jag skulle klättra upp igen kom såklart en väktare och visade ut mig.

Såklart.

Jag har förresten fått tag i Sun Tzus Art of War och Machiavellis Fursten! Bra grejer, jag har vetgirigt bläddrat igenom blad efter blad och blivit listigare och listigare. Kanske borde jag skriva ett liknande projekt, jag har ju faktiskt också en del att dela med mig av.

aldrig-mer listan

Det var en rolig idé till en början, men nej, en halvtimme in hade det gått överstyr. Jag vaknade just, trött i huvudet och skrikande i magen, borde inte bara ha ätit frukost idag. Minns dunkande lite dans, ett spillt vattenglas över papprena på skrivbordet, sms skickade till folk. Och så stod jag och hade marmelad på en smörgås vid diskbänken när den plötsligt föll och jag fick rädda den från golvet genom att smälla in den mot en låda på vägen ned. Fuck'd up. Idiotiskt.

Jag har tagit en c-vitamin och ska äta mat nu och lägga till ännu en punkt på aldrig-mer listan.

mobb deep blir till

Prodigy och Havoc

--

Prodigy var inte främmande för gangsterlivet. Han hade en k-pist och hanterade den mycket väl, med enkla avtryckningar fick han fiender att volta baklänges som akrobater. Han må ha varit endast 1½ meter lång, men han var galen för tio. Det handlar inte om vem som är störst, utan om vem som tar vem först, sa han ofta, och Prodigy var snabb som en ekorre. Och även crazy ill and mad rowdy, som han uttryckte det på engelska. Men den här morgonen när han vaknade, utvilad i sin lilla gangsterkropp men trött i sinnet, kände han hur tiden hade kommit. Det hade varit i antågande länge, men det var dags att lägga ned och söka förnyelse av något slag. Livet som laglös bandit på Queensbridge gator hade tappat sin charm. Prodigy var 34 år, hans mamma hade tjatat länge nog, det var dags att skaffa sig ett jobb och börja göra samhället någon form av nytta.

Han kravlade sig upp ur sängen och gick ut i hallen, la sig ned på golvet för att tänka. Allting kändes så annorlunda där nere, möblerna verkade mycket större och golvet mer verkligt. Världen är så hård. Inte lika hård som Prodigy själv, viftade han snabbt bort tanken, men det vore klipskt att faktiskt underlätta för sig själv när man kan. Även krigare måste ju kunna ha ett aktningsvärt liv utanför slagfältet. Han stirrade upp i taket och funderade på det här med jobb och så, hur man tar tag i det hela. Arbetsförmedlingen låg nära till hands. Han vände blicken mot k-pisten som låg på hallbordet och sen mot taket igen. Ja, arbetsförmedlingen fick det bli.

--

Samtidigt i en annan del av staden satt Havoc i sitt pojkrum med en chipspåse. Han hade just fått upp påsen framför datorn och kraxat i sig det första chipset när det plingade på dörren. Han gick ut och öppnade, det var Lakey The Kid som knackade. De blev ståendes ett tag. Havoc kunde se på Lakeys ledsna ögon att något hade hänt. Det blev till slut obekvämt, så Havoc tog mod till sig och frågade vad som stod på. Vad var problemet? ”Varför bjöd Nas inte sin dotter på sitt eget bröllop? Det är frågan!” sa Lake och såg rakt in i Havocs ögon. ”Varför ger Nas mig aldrig en mikrifon när jag är ute på scenen?” fortsatte han och sjönk ned på pallen intill dörren. För Lake betydde musiken mer än livet självt, men han fick inte det stödet han behövde från den här Nas. Det hade blivit motigt på sistone. Havoc kunde relatera till frustrationen, han hade också haft ambitioner att göra musik en gång i tiden, innan datorn tog över. Men för att trösta Lakey visste Havoc precis vad han kunde göra. Han vinkade ivrigt med sig honom in på pojkrummet och drog fram keyboarden från under sängen.

--

Prodigy klev in på arbetsförmedlingen. Såg sig omkring, skulle just gå och ta en kölapp när någon kom från sidan och stötte in i honom. ”Pardon me, dun?” sa Prodigy, men mannen med kepsen fortsatte bara runt hörnet utan att säga förlåt. Prodigy reagerade men avstod från konflikten, han hade en agenda här. Han tog en kölapp och satte sig att vänta ett par minuter, som blev ett antal minuter, som blev en kvart, som blev en halvtimme. Prodigy stirrade upprört mot sekreteraren och undrade vad som pågick, nära på att dra upp k-pickan ur fickan, men just då kom någon runt hörnet och ropade hans namn. ”Albert Johnson!” Det var hans riktiga namn, det kände han fortfarande till, så han reste sig upp och gungade tufft förbi sekreteraren mot kontoret dit handledaren gått in. Prodigy kom in på kontoret och stelnade till. Det låg en keps på bordet.

--

Lakey sken upp när han fick syn på keyboarden. Vad var det här, undrade han, menade Havoc att de skulle göra musik tillsammans? Havoc nickade hjälpsamt och satte sig ned för att spela. Han slog på ett beat och klonkade lite på några tangenter. Det lät bra, förbannat bra till och med, tyckte de båda. Lake började rappa, om Nas, om hur Nas inte brydde sig om honom, om hur Nas inte hade bjudit sin dotter på sitt eget bröllop, om Nas fantastiska musik som Lake inte får vara med i, och om annat som hade med Nas att göra. Havoc tyckte att det var lite enformigt val av ämne, och egentligen var rappen inte så fantastisk den heller, men han lät det bero. Lake behövde det här, tänkte Havoc, och åtminstone muntrade det väl upp hans olyckliga kamrat i alla fall. Eller gjorde det det? Nej, va fan, Havoc tittade upp från tangenterna och såg en jävla tår falla från Lakeys kind. Det här ledde ingenstans, det var mest olustigt och det lät förfärligt, så till slut gav han upp och sa att det var dags för Lake att gå hem. Han fick ta med chipspåsen om han ville, men han måste gå. Lake förstod, tog chipspåsen och gick. Havoc suckade matt och andades ut, besviken på Lakey. Och så fortsatte han klonka på keyboarden i sin ensamhet.

--

Prodigy stannade upp och såg på kepsen, tittade upp på handledaren som nu stod vid skrivbordet med ett välkomnande leende. Han bad Prodigy slå sig ned. Prodigy lugnade sig, han var här för ett jobb trots allt. De slog sig båda ned och mötet kunde börja. Prodigy la fram sin situation, berättade ingående om hur han hela sommaren sprungit Queensbridge gator upp och ned med grabbarna och utplånat rivaliserande gäng, hur det inte var roligt längre och att han ville ha ett riktigt jobb nu. Prodigy överraskade sig själv med att uttrycka allt detta i rim, och med ett strävt tungt flow. Handledaren nickade bekymrat, började skruva på sig. Prodigy resonerade om hur han är en fantastisk människa och att ett fantastiskt jobb vore lämpligt för honom, ett jobb med mycket makt helst. VD på ett företag, rektor på en skola, kronofogde, maffiaboss, eller något slags avdelningsansvarig i en affär kanske? Men handledaren hade inga bra svar, det blev mest vad Prodigy uppfattade som negativt svammel och vårdslöst bemötande. Handledaren anklagade honom för att vara naiv, orimlig och galen. Prodigy började känna att han hade ryggen mot väggen. Inte mycket att göra, så han drog upp k-pickan ur fickan och pepprade några skott i taket. Handledaren kastade sig inte under skrivbordet som planerat, tittade bara förbluffat på Prodigy och satt som förstenad. Det tog Prodigy som ett tecken på att jobbet var gjort, kepsfreaket var väl lamslaget av fruktan, så han stoppade på sig k-pisten igen och stormade därifrån med en arg min och galna ögon.

Han kom ut ur byggnaden och stannade upp vid trottoaren. En glassbil åkte förbi. Prodigy drog reflexmässigt upp k-pisten igen och skulle just till att springa efter då vapnet började vibrera och plinga upp i melodi. Han tvingades erkänna för sig själv att det var en telefon trots allt. ”HELLO? Oh yeah, hi, this is P” svarade han. Det var Havoc som ringde, de började diskutera dagens händelser och sina respektive frustrationer. Men när Havoc berättade om sitt keyboardspel, och hur förbannat bra det hade låtit, sken Prodigy upp. ”Oh word? I’m comin to your fuckin crib.”

Resten är historia.



"Next question."

drunk as a muh'fugaa

För övrigt:
Jag hade cider och öl i kylen, för det skulle ha varit "öppen scen" i onsdags och jag tänkte ha det till the afterparty, men det hade blivit någon miss och showen blev inte av. Jag hade haft stora planer och blev såklart mycket besviken. Men, nu när jag kom hem från skolan bestämde jag mig för att ta en heineken ur kylen av någon anledning, och sen dess har jag gått loss på resten. Drunk as a muh'fugga och det känns bra. Planen är att skriva hela dagen. I så fall, ursäkte eventuella stavfel och så, men fuggit. 10 years in the game, and here I go!

innebandyn och fotbollen

Varje onsdag är det innebandy och fotboll. Jag är ganska fantastisk på båda, jag vill beskriva mig själv som snabb och oförutsägbar som en ninja på planen. Springer och kastar mig omkring, fladdrar med armar och ben för att psyka mina motståndare. Gastar kommandon till mina medspelare, men ingen fattar. Jag får tag i bollen, ringlar mig förbi och får på nåt sätt med mig den när någon står i min väg, skjuter ilsket in den i målet när jag är nära nog. Seriously, jag är grym. Jo, jag är grym på fotboll och minst lika bra på innebandyn. Men ingen fattar.

För några veckor sen fick jag en dundrande fotboll från en meters avstånd rakt i ansiktet, det var inte så kul. Nu är ju jag en krigare, så det var inget mer med det, men det är värt att nämna. Man får smällar under matcherna.

Igår spelade vi igen, och jag känner mig ovanligt mörbultad idag. Halvstukade fötter och blåmärken här och var. Jag fick ett knä på låret så att det värker så fort jag rör på mig, och när jag gjorde ett av gårdagens snyggaste mål var det någon som höll i min vänstra hand när jag snurrade runt så att ett finger också blev stukat. Imorse när jag vaknade kunde jag knappt röra mig, så jag låg kvar och blev en kvart försenad till skolan. Fuck'd up.

utgångna busskort

En gång i högstadiet skulle jag ta bussen någonstans, mitt busskort hade gått ut dagen innan och jag kom på det just när den kom. Så, nervös som jag var klev jag på den där bussen och höll upp kortet, och för att försäkra mig om att busschauffören inte skulle se det utgångna datumet började jag hoppa och skutta när jag skulle förbi. Som en hispig hoppetoss. Självklart reagerade chauffören, han stannade mig förbryllat och sa att han ville se på mitt kort, och så upptäckte han datumet och inte helt oväntat blev jag utslängd. Inte så kul.

Annat var det några år senare, 2003. Då blev jag legendarisk, för jag åkte hela februari på ett busskort som hade gått ut i slutet av januari. Jag var cool. Jag hade lärt mig hur man visar kortet för busschauffören, jag visste vilka tunnelbanestationer man kunde ta sig in på obemärkt. Och för varje dag som gick, varje fullbordad busstur och tågtur, växte storhetsvansinnet. Jag kände mig som en gangster i smyg, och jag gillade det. Det var hisnande hur det varje gång bussen eller tunnelbanan stannade kunde komma på en kontrollant och sätta dit mig, jag fick vara på min vakt hela tiden. Sen blev det äntligen den 1a mars och jag hade lyckats, jag hade sparat 650 eller vad busskorten kostade på den tiden, och, som sagt, jag hade blivit legendarisk.

farmor på busshållplatser

Vill ni förresten veta hur min farmor får tiden att gå när hon väntar på bussar?

(utgår från ett "ja, det vill vi.")

Tydligen brukar hon räkna alla bilarna som åker förbi och varva med att se på klockan. Men, hon får bara se på klockan efter var tionde bil så det blir som ett slags belöning. Har ni tänkt på hur smart detta är?

(utgår från ett "nej, det har vi inte hunnit tänka på.")

Det är verkligen smart, för då sysselsätter man sig och får något att fokusera på. Man tänker mindre på tiden. Och så är det roligt om man kan jämföra med tidigare gånger, ibland kan det till exempel bli rekord och sånt. Sånt kan ju också vara ganska hisnande i sig.

(utgår från ett "okej.")

patetisk på poker

För några dagar sen insåg jag att det var dåligt med pengar, jag skulle få problem att klara mig för månaden. Då fick jag den stora idén att ta hälften till en internetpokersida och gå All-In på en bra hand. Och det gjorde jag också, men förlorade såklart, så nu gick jag från dåligt med pengar till nästan obefintligt med pengar. BLAOW. Jag är ju en vinnare egentligen, så jag har vägrat acceptera att jag är patetisk på poker, men nu i och med det här fiaskot har det gått upp för mig. Så detta har sagts och bestämts: Aldrig mer att jag går in på en internetpokersida igen. Jag gav lyckan en chans men förlorade bara, kommer inte vinna tillbaks dem heller, så nu lägger jag ned. 5500 kronor fattigare sen jag började i höstas, och ännu ett till raden av mina många misslyckanden. Shiiet. Men gjort är gjort. I'm out.

spider rico moved today

Det är en spindel i vårt badrum, den har varit där i över en månad, vecka efter vecka i samma hörn. I vanliga fall gör jag mig av med spindlar, men den här verkar okej. Den skulle inte attackera en människa. Den stirrar inte ondskefullt planerande som de brukar, den här spindeln har ett rakt igenom sympatiskt stirr. Den tycker om oss. Jag tycker om den med, och när jag klagar på hur sällan den ger mig något livstecken är det för dess eget bästa, jag bekymrar mig bara för hur tråkigt den verkar ha det. Den rör sig ju aldrig. Den sitter bara tyst i sitt hörn. Jag föreställer mig en outhärdlig tristess, skulle gärna se att den gav mig lite mer respons. Det händer väl att den vickar lite på ett ben mot mig, som för att vinka, och visst har jag märkt att den emellanåt får för sig att väva väv, som om det skulle göra mig till lags på något sätt, men för att vara ärlig måste jag erkänna att det kan kännas lite bristfälligt från spindelns sida ibland. Otillräckligt. Detta samtidigt som jag såklart inte tänker förneka min beundran och respekt för den. Vi har att göra med en krigare här, en överlevare som dagligen står ut med varm ånga från duschar och bad, hemsk stank från mina lägenhetskamrater, eventuellt obehagliga syner, osv. En tuff, stark, bra spindel. Vi döpte honom förra veckan till Spider Rico, efter Rockys första motståndare i första Rockyfilmen, och sen dess sticker man ibland in huvudet och säger "Yo, Rico! Have you moved something today?" med Balboansk brytning, som Rocky till sin sköldpadda. Men så blir man besviken varje gång. Nej, inte rört sig. Och jag har vant mig vid det, till och med accepterat det som en del av hans charm, och därför blev jag så förvånad idag när jag stod och borstade tänderna. Plötsligt vaknade Rico till liv och satte i språng! Han sprang från sitt vanliga hörn till ett annat hörn, och så stannade han där. Det hade bara tagit några sekunder, det var en häpnadsväckande och magisk händelse. Nu har han suttit hela dagen i sitt nya hörn. Jag är så stolt, och fast det var imorse är det fortfarande dagens största ögonblick.

Han verkar trivas på sin nya plats, förefaller mig lysa av glädje och stoltserande iver. Det är bra. Men det är värt att nämna, för framtida referens, att han får såklart ändå hålla sig på sin kant. Förhoppningsvis fortsätter han vara lika anspråkslös och passivt sällskaplig, för om ett 8-fotat småkryp med det där springet i benen kommer för nära och vill para sig med mina ögonfransar kommer jag att döda det direkt tyvärr. Motvilligt men utan att tveka.

"Men det skulle du aldrig göra, skulle du, Rico?"
Inget svar.

drömde om rufus

Imorse drömde jag olustigt om Rufus, katten hemma i Stockholm. Han var rädd och ville mig något, och jag skulle just lugna honom. Men innan jag hann göra det vaknade jag, klockan var 7:41 och det var mörkt och tyst och tomt i rummet, jag insåg till slut att jag var i Skåne. Rufus är 60 mil bort och har inte sett mig på 34 dagar. Han förstår inte varför jag bara försvann igen. Jag somnade om och stängde senare av alarmet i sömnen, vaknade vid lunch och brydde mig inte ens.


Saknar Rufus.

utesluten ur schacksällskapet

"Ska vi spela schack?" undrade Björn.
"Sschack?" svarade jag med visslande s. "Aight, Paulie, let's do that for a minute."

Jag var segerviss, satte mig tillrätta vid bordet och ställde upp mina pjäser lite här och var. "Så där får man inte göra. Va fan, du fuskar!" utbrast Björn uppriktigt förbannat. Jag valde den vuxna vägen och lät honom ställa ut pjäserna som de tydligen ska stå istället, stirrade lite och tog ett par klunkar ur min öl medans. Då kom även Magnus och slog sig till bords. Jag välkomnade honom hjärtligt med en komplimang för frisyren, i hopp om att få med mig honom i den hätska kampen mot Björn, men till inget nytta. Magnus pekade och började gasta även han när han såg mitt första drag; en så kallad "9-taktare" med min bästa bonde. "Du vet ju inte hur man spelar! Lägg ifrån dig ölen och spela seriöst för fan!" och så blev det sån där arg stämning igen, de satt båda ivrigt på sin vakt och granskade min varenda rörelse, reagerade högljutt och viftande så fort jag gjorde ett försök. Och på den vägen var det. Jag tog mig i kragen och gjorde till slut en ganska fantastisk match. Knockade ut en minst 2-3 bönder, och tack vare en spektakulär kamikaze med damen fick jag med mig en av Björns löpare också, innan det tydligen var "schackmatt" eller vad det var.

"YOU SET ME UP!!" sa jag med skrovlig röst.
"Du är utesluten ur schacksällskapet" sa Anna i egenskap av ledare för deras gäng.
Tobias satt vid en dator och grät.
Jag stormade ut.

missförstånd på bussen

Idag kom en och ville sätta sig bredvid mig på bussen. Jag hade lagt en papperslapp där, inte för att inte bli störd utan mest för att jag inte orkade bära det i handen eller ha det i knät i onödan. "Hej, kan jag sätta mig här?" Men jag svarade efter en kort betänketid att "Nej... nej tack, det vore inte lämpligt." Mycket bra sagt egentligen, jag var nöjd, men så fattade hon inte och gick bara vidare till en plats längre bak. Jag som inte ens hade menat vad jag sa. Jag som bara ville vara en charmör.

morgonrock hela dagen

Idag fick jag utstå straffet från monopolmatchen som sagt. Som väntat blev det en del tråkningar och häcklerier, och det var lite kallt utomhus i bara morgonrocken, men det funkade. Skolan var okej, det var bara när jag skulle till affären och gick förbi en barnfamilj och vinden tog tag i rocken nere vid benen och den flög upp och de började skrika och jag började springa och någon ilsken jävel jagade ifatt och brottade ned mig och frågade vad "fan" jag höll på med som jag reagerade, för han verkade tycka att jag var en patetisk gammal gubbe fast jag bara är 24. Då gick jag i taket och gastade tillbaks att jag är fan bara 23 (drog ned åldern lite för att understryka min poäng), och att han skulle vara försiktig med min nya morgonrock som jag älskar. En pöbel samlades kring mig, jag låg där som en underbar sjöjungfru och stödde mig på armarna och undrade vildsint va fan som skulle hända nu. Men inget nämnvärt hände, så till slut kravlade jag bara in i affären och ropade "FRRRRRIIIIIISTAAAAAAAAAAAAD" som Quasimodo. Och då fanns det inget mer de kunde göra.

Hrmrhm. Nog om det.

monopol som bossar

Det har blivit mycket monopol på sistone. Det är roligt. Men idag kom jag tvåa, och alla som förlorar får ett straff, så imorgon måste jag ha morgonrock på mig i skolan, det är inte så kul. Inte särskilt snyggt heller för den delen, bara lite sexigt på sin höjd.

Det här är en seriös tradition importerad från min gode vän Gabriels familj. Man tar spelet på yttersta allvar och sitter som bossar runt ett bord, man måste vara artig och aldrig töntig. Om någon hojtar till och alla är överrens om att det är det minsta respektlöst mot en annan så tilldelas den personen en varning, alternativt böter. Fiffel och båg är strängeligen förbjudet. Dessutom, när någon vinner måste man tilltala denne ”med all respekt,” och vinnaren hedras ytterligare på en tron till ljudet av the godfather theme från en bandspelare. Förlorarna får komma på rad i turordning och erkänna denne som den för kvällen obestridde konungen/ drottningen.

Och, slutligen, som sagt, får alla varsitt hårt straff. En får hålla tal imorgon på lunchen, en annan hälsar på hos en granne i bara boxershorts, jag måste ha morgonrock, och så vidare. Det är roligt, och samtidigt inte. Det är inte meningen att vara roligt. Det handlar om respekt.

- Ey Paulie, take a walk, okay?
- I'll be around.

2008 blir bäst

Jag har rapporterat, hmm, INGENTING sen sist. Dåligt.

Men nu är jag tillbaks.

Det är 2008 nu, vi får alla ta och skärpa oss. Och för att överkompensera tänker jag slå på ofantligt med en ny temavecka. Det finns minst ett par ämnen till som jag brinner för, men mer om det då.

- Ey Paulie, what the fuck you doin?
- Don't worry bout nothin. Take it easy.

nu är det jullov

Under jullovet bor jag hos min lillesyster i Stockholm, men hennes bärbara dator är oduglig så man kommer inte in därifrån. Så är det. Men nu är jag ute på landet. Det har hänt tre saker: kär i en ny kassörska, comeback på jobbet, och så är jag på okant med två vilda katter. Förutom det är det roligt och jag tänker återkomma med historier. Men det blir då, för nu är det jullov.

patetisk diktsamling

Vi har diktfördjupning i skolan nu, och efter jullovet ska vi kunna presentera varsin diktsamling på 21 dikter. 7 dikter om 3 ämnen vardera är tanken, gärna med något övergripande tema. Jag har haft stora problem med att komma igång, men mina ämnen just nu är fåglar, lejon och konflikter. Det får bära eller brista. Två exempel:

LEJON
1. den majestätiska diktaren
en majestätisk man
med en majestätisk man
och en viftande svans.
han är lejonmannen,
diktarnas shere khan.
och han heter stefan.

FÅGLAR
1. fågeln flyger där uppe
en fågel flyger där uppe,
och bara synen inspirerar,
jag vill ut på äventyr.
men utan vingar lyfter man inte,
hur mycket man än flaxar.
jag står kvar.
men fågeln flyger där uppe
och jag är inspirerad.
jag heter stefan.

fåglar på loftet

Idag är det adventsläsning på Loftet i Malmö. Loftet ligger på Lilla Gård 9 i Litteraturens Hus, nära stationen tydligen. Det börjar ca 19 och klassen ska köra i tre timmar. Jag tänker läsa mina bästa fågelhistorier, och Dans Från Någonstans. Folk är välkomna.

katthistorier (dialog)

Vi skrev dialoger som teatereleverna fick uppträda förut. Det var roligt. Här är min:

POJKE: Förresten, farmor, jag ska få en kattunge.
FARMOR: Vem?
POJKE: Jag. Jag ska få en kattunge. Den hittades på en soptipp för några dagar sen. Inte så kul. Men jag var och tittade på den idag och den var sååå söt.
FARMOR: Roligt.
POJKE: Ja.
FARMOR: Vi går ut på balkongen. Jag ska röka en cigarettjävel.
POJKE: ...
FARMOR: Jag och Tage hade också en katt en gång. Men jag försökte bli av med den, så jag bad en kollega på sjukhuset om ett par valium. Du vet vad valium är va?
POJKE: Ja, nåt lugnande...
FARMOR: Ja. Så jag krossade dem och la i kattmaten, tänkte ge den en överdos.
POJKE: Farmor...
FARMOR: Men den dog inte. Den blev bara vinglig och ramlade omkring hela tiden och somnade till slut, men den dog inte. Och sen blev den bra igen.
POJKE: Vilken tur...
FARMOR: Så jag fick dåligt samvete och ville inte döda den längre sen. Dessutom har ju katter 9 liv sägs det, det vore alldeles för mycket jobb.
POJKE: Ja, och så vore det inte så schysst mot katten heller.
FARMOR: Vadå?
POJKE: Att döda den.
FARMOR: Och så hade vi en sån vacker monstreablomma i vardagsrummet, med lianer som hängde ned. Katten brukade klättra på dem så att bladen gick sönder.
POJKE: Mm.
FARMOR: Den dog så småningom.
POJKE: KATTEN?
FARMOR: Nej nej, monstreablomman.
POJKE: Tänkte vä-
FARMOR: Nej, katten tog Tage ut i skogen och skjöt ihjäl sen. Den var helt hopplös, åmade sig på fönsterbrädorna och så vidare, välte ned blomkrukor och dekorationer. Helt hopplös.
POJKE: Men farmor, vad hemskt. Varför skaffade ni katt överhuvudtaget då?
FARMOR: Det gjorde vi inte. Den hade bara kommit in en dag och så fick vi dras med den.
POJKE: ...
Ska vi gå in?
FARMOR: Jag har inte rökt klart hela cigaretten.
POJKE: Okej, då kan jag passa på att berätta min kattungehistoria!
FARMOR: Visst.
POJKE: Jo, det började med att-
FARMOR: Nu är den slut.
POJKE: Mm?
FARMOR: Cigaretten. Den är slut. Vi går in.
POJKE: Okej.
FARMOR: Hrmhrm, och vad finns det nu för program...?
POJKE: Jag vet inte.
Men i alla fall, min kompis mamma hade hittat den på soptippen och det var jättesynd om den, den frös och var helt ensam. Den låg och jamade i en liten låda. Men hon räddade den och tog hem den i värmen, och den var egentligen rädd för människor-
FARMOR: Fan, förra veckans TV-tidning...
POJKE: Okej, men så var min kompis i alla fall allergisk mot katter, så de ringde hem till oss för att de visste att jag ville ha en katt. Och jag fick! Så vi var och hälsade på den idag, och-
FARMOR: Jävla fjärrkontroll!
POJKE: Okej, så i alla fall, vi hälsade på den idag och den var sååå söt, och så rolig, den sprang runt hela tiden, och det var så häftigt för just som jag skulle hälsa på den och katten var på väg att spring-
FARMOR: Tyst! Jag ser på TV.

trött på textsamtalet

Idag var det textsamtal igen. Jag hade sovit mindre än två timmar eftersom min dygnsrytm är så rubbad, så jag var dämpad och sa inte så mycket. Och dessutom verkade alla så angelägna med sina resonemang, man fick aldrig tillfälle att säga någonting om man inte hätskt kastade sig in och verkligen krigade för sina vinklar och tolkningar, och det orkade jag inte idag. Men så sa någon plötsligt ”Stefan, du har inte sagt så mycket, vad tycker DU?” och alla vände sig mot mig. Jag blev såklart arg och förvirrad, sa ”va fan,” och så sa jag rätt upp och ned som det var att ”det är lustigt att du frågar, för jag har mycket att säga men känner mig väldigt försummad av gruppen och utesluten ur diskussionen.” Textsamtalet stannade tvärt, som om någon hade dragit nålen från skivan. De frågade töntigt vad jag menade. Jag drog upp exempel på hur jag knappt hade fått någon respons på de få kommentarer jag hade givit, hur ingen uppskattade mina elaka skämt om bordsgrannens , och hur onödigt besvärade de hade blivit när jag reste mig upp för att gå ifrån ett tag. Det var som om alla var emot mig idag. Patetisk scen att ställa till kanske, men jag menade det. Sen kungjorde jag till slut att det kan ha haft med min dåliga dygnsrytm att göra, och snart var det ur världen. Men det var ett spektakel som nog inte kommer att glömmas.

återkommande dröm

Vi sitter vid ett bord, jag och några bekanta. Det är danskt öl inblandat och det är en glad rolig kväll, glädjeyran är total, och just som någon säger något och gruppen skrattar kommer något över mig och jag greppar hetsigt ölglaset och höjer det lyckligt upp i luften med ett triumferande "TO FRIENDS!!" Men ingen hör mig, tillropet drunknade i skratten och nu blir jag hängandes med ölglaset uppe i luften medans de andra skrattar vidare till varandra och inte ens noterade mitt skålande. Sen klipper drömmen till hur jag sitter vid samma bord i samma situation och jämrar mig med händerna på magen, och så vänder jag mig besegrat mot åskådaren och mumlar hest "I had too much to drink..."

bra på innebandy

k: stefan, hur kan du spela med bara en hand?
s: jag vet inte. är det positivt eller negativt?
k: positivt antar jag. du spelar ju bra, så...
s: jag spelar inte, jag ÄR.

fågelveckan är över

Mycket bra vecka. Jag höll mig till planen tycker jag, inspirationen kom med fåglarna och det blev minst en historia varje dag. Genomslaget blev inte så stort som jag hade väntat mig, jag trodde att det skulle bli mer skäll för de döda fåglarna och klagomål på de patetiska minnena, men sånt kan man aldrig förutse. Det var roligt i alla fall. Nästa ämne: Töntar (men inte på ett tag).

metro igen

Idag (2007-11-26) blev jag publicerad i metro igen.




yeeeaaahhh.

fångar fåglar

Hittade just en gammal historia, daterad 2007-05-24:

Det är ofta fågelsvärmar utanför mitt fönster, de verkar trivas i det här luftrummet. Jättefint. Men de sjunger och kvittrar från morgon till kväll, och på sistone har de varit extra livliga på eftermiddagarna så att jag knappt har kunnat sova.

Jag kan inte förlåta dem.

För några morgnar sen vaknade jag som vanligt av fågelkvitter utanför fönstret, och i allt oväsen kunde jag urskilja ett extra ettrigt kvitter, som från en hispig gråsparv. Jag blev arg och bestämde mig för att ta en konfrontation, slängde upp fönstret och gastade "SCHAS!" så argt jag kunde. Mycket riktigt flydde en gråsparv från en buske i närheten.

Morgonen därpå hände det igen, jag vaknade av gråsparvens ettriga kvitter och suckade upprört. Det var helt klart gråsparven jag störde mig på mest. Sparkade av mig täcket och sprang upp, slängde upp fönstret, och samma gråsparv flydde på samma sätt som morgonen dessförinnan. Jag stirrade kvar länge efter att den flugit iväg, och kände att jag måste göra någonting, måste visa vem som bestämmer. Inte långt därefter kom pekfingret upp framför mig och jag kunde utbrista "vänta... det finns ett sätt!" när en eventuell mästerplan hade färdigställts i mitt huvud.

Den natten la jag mig inte i sängen för att sova. Istället satt jag vaken vid det öppna fönstret och bara väntade, och på fönsterräcket utanför hade jag lagt en brödbit synlig för gråsparven. Yup, en fälla, och det tog sin tid, men efter en 3-4 timmar hade gråsparven äntligen återvänt och vågat sig dit för att äta. Då kastade jag bara ut handen och grabbade tag i den med all min kraft, och så ryckte jag krampaktigt in den till mig och räckte över den till katten. Och det var det.

Sen dess har det blivit tystare och tystare för varje natt som har gått.

katt och fågel (en insändare)

Jag har gjort research, d.v.s. läst om fåglar på wikipedia. Och nu läste jag just att det finns 1 miljon katter i Sverige, och att katter dödar 6 miljoner fåglar varje år i det här landet. Detta är mycket upprörande!!! Hur kommer det sig? Vems katt är det som dödar 12 fåglar, för jag vet att min lilla Rufus där hemma inte gör sånt, och, VARFÖR gör de det? Det borde inte vara så kul att döda en försvarslös liten fågel, av erfarenhet vet jag att det är förfärligt, MEN KATTERNA GÖR DET VARJE DAG. De har ihjäl 16 438 fåglar om dagen, 684 fåglar i timmen, 11 fåglar i minuten, året runt bara i Sverige!!! Det är grymt och elakt, och alldeles för enkelt. KATTERNA VET precis vad de gör när de slår klorna i de späda stackars små fåglarna!!! Och så ser de så stolta ut när de lägger fram sina döda byten på hallmattorna, det är nästan så att man gläds med dem. Men kan vi acksheptera såna här siffror? NEJ. Det är helt orimligt att katter ska få döda mer än 3 miljoner fåglar på ett år.

S.B.,

proffstyckare

fåglarna är arga, del 1

På vägen hem från skolan idag stod det en argsint svart fågel mitt på gångvägen. En olycksalig korp. Jag närmade mig, men den stod fortfarande kvar och stirrade utan att blinka så jag stannade någon meter ifrån, kände mig såklart lite besvärad och harklade mig, frågade om jag fick passera. Korpen svarade inte. Den bara såg på mig med en brännande ond blick, och plötsligt kom en stark oro över mig och jag fick en släng av svindel. Såg mig omkring. Ingen annan människa var i närheten, bara ett par skator uppe i trädet till höger. De stirrade också på mig. Vad är det som står på här egentligen? Vad är det för farlig energi som ligger i luften? Hur kommer det sig att jag är så yr i huvudet, och varför är fåglarna så arga? Äh, jag vände mig tillbaks mot korpen och intalade mig själv att det faktiskt bara var en eländig liten fågel jag stod öga mot öga med, inget att vara rädd för. Den får stirra bäst den vill, nu går jag förbi bara. Tog några steg åt sidan och fortsatte framåt, kände hur energin tilltog alltmer för varje steg men bestämde mig för att inte titta bakåt, jag hade ändå bara några meter kvar till porten. Då hörde jag plötsligt hur korpen kraxade något och trädgrenarna skakade till, följt av vingflax och galna skrik från de båda skatorna. iiihh! Det var precis så att jag hann kuta de sista stegen och kasta mig in genom porten och slänga igen dörren efter mig, och så vände jag huvudet och såg genom dörrfönstret hur de båda skatorna vände tillbaks till korpen.

Jag visste inte vad som stod på, men det var uppenbart att de menade allvar.

det dödande skottet

Vi var små, inte äldre än 7-8. Vi var på Daniels land och det var roligt, vi gick igenom en ormbunksdjungel med machete och badade i en bassäng med cyklop och simfötter, kastade boomerang på en åker, spelade tv-spel och sånt som man gjorde på den tiden. Det var en rolig helg. Men så hade Daniel även ett luftgevär, och det är ju som upplagt för en olycka när man är liten och galen och inte riktigt tänker sig för, och rätt som det var hade Daniel skjutit iväg ett snabbt skott mot en liten fågel några meter bort på gräsmattan, och träffat. Precis under vingen tror jag, för den började kvidandes rulla omkring som runt en axel, det var det starkaste mest förtvivlande jag hade skådat. Ingen av oss hade varit beredd på att något sånt här skulle kunna hända men vi förstod ändå båda direkt vad vi var tvungna att göra. Fågeln fortsatte lida och vi visste att det värdigaste och mest humana vore att göra slut på det, så medans Daniel grävde en liten grop vid en tall la jag mig vid fågeln och försökte lugna ned den så gott det gick. Sen flyttade vi den varsamt till gropen, den rörde inte på sig lika mycket längre, och så blev det jag som fick skjuta det dödande skottet. Jag tittade inte ens, satte bara geväret försiktigt mot fågeln och foten bredvid jordhögen, och sen tryckte jag bara av och drog över jorden ner i hålet. Kunde bara hoppas att den dog direkt. Det var bland det verkligaste jag har varit med om. There you go.

fågelskit på huvudet

Jag har aldrig nämnt det här, för jag tycker att det är en sån uppenbar grej att hända och skriva om, men det är faktiskt sant. Sommaren 2006 när jag stod utanför jobbet och väntade på en bil landade någonting i huvudet på mig. Först var det inget mer med det, jag hade just slutat och var glad, men så kände jag bara obekymrat efter med handen vad det var, och så, UUUAAAAH, så var det en jävla fågelskit. Jag kollade upp och mycket riktigt satt det en måsjävel där uppe på en av lamporna ett par meter ovanför, och jag blev ju eld och lågor och kunde bara skrika och sprattla och dansa några arga steg i förskräckt vrede, sen stormade jag in till handfatet i fikarummet och sköljde håret med tvål i flera minuter. Frisyren var naturligtvis förstörd och jag likaså, och nu i efterhand undrar jag bara om det faktiskt var med vilje från fågelns sida, siktade den verkligen på mig? Varför?

--

Intressant på tal om det:
Min farfar berättade en gång om hur han fick fågelskit på huvudet en gång för länge sen, och sedan igen dagen därpå. Och han var övertygad om att det var från samma fågel. Sen dess hade han alltid stirrat efter den där fågeln varje gång han gick ut, men den kom aldrig igen.

fågliga sammanträffanden

Just nu har jag en mörkröd t-shirt på mig med en örn på framsidan, och det hände helt omedvetet. Dricker en whisky straight out the bottle, ser på flaskan och det är en hönsfågel på bilden, Famous Grouse. Shiiet. Och som om inte det vore nog minns jag att förskolan jag gick på när jag var 6 år hette Gråsparven. True story.

Plötsligt dyker två nya fågelminnen upp:

1. Gråsparven, som sagt. Jag minns inte så mycket därifrån, men en kväll var det föräldrabesök och föräldrarna fick av någon anledning rita en teckning till barnen inför nästa dag. Min mamma ritade en häst till mig, med Zorro på hästen och björkar runtomkring. Zorro var ju min idol, och jag blev mycket imponerad eftersom det var första gången jag hade sett björkar gestaltas på en teckning. Vita träd med svarta fläckar, jag var van med granar och tyckte att det verkligen var originellt och smart. Kan ha varit fåglar på bilden också.

2. Zorro, som sagt. Jag var ju inbiten Zorrofantast på den tiden, och på landstället på Gålö fanns det hästar. Bland annat fanns det en stor svart häst som hette Ville, som visserligen var ganska retlig. Och jag hade ju mina Zorrokläder såklart, med svart mantel och mask, och ett svärd, så en dag arrangerade de så att jag fick vara Zorro på riktigt och så skulle de ta bilder. Men vi hann inte gå långt förrän Ville stegrade och slängde av mig, och jag landade relativt oskadd efter det relativt höga fallet, och det var sista gången jag hade med en häst att göra. Men mitt starkaste minne från den dagen är när jag kort därefter tittade upp mot himlen och såg några hönor flyga över mig på låg höjd. Jag hade aldrig sett hönor flyga tidigare. Trodde inte att de kunde flyga. Det kan har varit svanar också, minns inte riktigt, men någon ovanlig fågelsort var det i alla fall.

az - the come up

AZ är en av de bästa, och tidigt 2005 kom låten The Come Up. I videon börjar han på ett hustak, det flyger omkring fåglar, grymt bra, och vid ett par tillfällen står han vid en pelare och rappar. Jag och min gode vän Alexi var väldigt imponerade, och sen dess ställer vi oss gärna likadant om vi ser en pelare någonstans när vi är ute. Det ser coolt ut, trust mä. Så, soliga dagar när man ser fågelskockar flyga fram och tillbaks där uppe och man har en pelare att luta sig mot = bästa sommarminnena.

otacksamma skata

Jag stannade till vid en lyktstolpe för några dagar sen, en skata stod och gastade där uppe. Inte så märkvärdigt egentligen, sånt ser man ju ofta, men nu hade jag nyligen läst någonting om att skator tycker om blanksilver. Hmm. Kände mig benägen att prova med femkronan jag höll i min hand, så jag la den vid lyktstolpen och backade iväg lite, och så var det bara att vänta. Och så väntade jag och väntade, men den verkade inte intresserad! Va fan. Såg den inte ens, och efter en bra stund flög den iväg som ingenting och bara lämnade mig där. Aj. Så jag bestämde mig för att ge myntet till en människa istället, som kanske hellre vill ha den, och jag kom genast att tänka på Svante, min gamla högstadierektor. Han hade ju fågelfrisyr och en spetsig näsa som kunde misstas för en näbb senast jag såg honom, så det var nära nog. Ringde upp och frågade, men så slängde han bara på telefonen som vanligt. Otacksamma skata, tänkte jag och la på jag med. Vilken människa, har han redan glömt 94-99?

jag väljer fågeln

- fågel, fisk, eller mittemellan?
- jag tar fågeljäveln.

papperssvalor

När jag var liten lärde jag mig att vika pappersflygplan och papperssvalor. Det var inte så svårt, jag hade fallenheten och tyckte att det var roligt. Det dröjde inte länge förrän jag blev riktigt bra, jag vek verkligen riktiga pappersflygplan och pappersvalor. När jag gjorde ett pappersflygplan skrev jag 747 på sidan, och när jag gjorde en papperssvala ritade jag dit ögon och bruna fjädrar. Jag var älskvärd som barn. Och på den här tiden bodde jag på femte våningen i ett höghus, så ni kan väl tänka er vad som var nästa steg? Yup, jag ställde mig på balkongen och kastade ut de här pappersflygplanen och papperssvalorna i vinden för att se dem flyga och fara. Men, det blev alltid fel. Var det inte regnet så var det blåsten som tog dem, inte en enda flög någonsin vidare i världen som de skulle. De bara störtade eller singlade tråkigt ned till rabatterna istället, varje varje gång. Hemskt. Så till slut gav jag upp tanken och la ned hela verksamheten, och det var slutet på min barndom. Jag var fyra år.

mcdonald's paj till korpen

Ett av mina finaste fågelminnen hände sommaren 2005. Jag kom gåendes på en öde gata i Gamla Stan och så la jag märke till en liten korp en bit bort, den pickade och pockade på någonting i rännstenen. När jag närmade mig såg jag att det var en äppelpaj från McDonald's, oöppnad med pajen kvar i förpackningen, och korpen tycktes inte komma åt den så bra. Hmm. Så självklart var jag snabbt där och hjälpte till, korpen hoppade iväg några meter medans jag omsorgsfullt drog ur pajen i det fria på marken. Sen backade jag iväg till betryggande avstånd så att korpen skulle förstå att jag menade det, och det dröjde inte länge förrän den gick tillbaks till pajen och började picka med näbben igen. Och så såg den upp på mig, och jag kommer aldrig att glömma den där blicken. Korpen bara tittade på mig med sina smarta skarpa medvetna ögon, som för att säga att "jag vet inte varför du gjorde det här för mig, det var mycket märkligt, men tack," och det var bland det coolaste jag hade sett.

bara fågelhistorier i en vecka

Jag inser att jag uppdaterar väldigt sällan och på många sätt försummar min blogg. Därför tänkte jag i ett fåfängt försök att bli produktiv utmana mig själv till att göra flera inlägg om dagen i en hel vecka från och med idag. Och för att göra det svårare/ lättare får de bara handla om fåglar. Hmm. Och för övrigt var mitt andra inlägg någonsin på den här sidan också en fågelhistoria.
Men i alla fall, nu börjar det!

min kväll på function

Det är väl knappast som om jag behöver presentera citronmuffin, ni vet vem det är. Men hon har i alla fall varit en daglig del av min internetvärld sen 2003-2004. En längre tid med andra ord, och så flyttade jag ned till Skåne i augusti, och plötsligt var det något av en självklarhet att våra vägar skulle mötas i verkligheten. Och i förrgår hände det!

I korthet:

--

Visste först inte om jag skulle åka. Hade ingenstans att ta vägen efteråt, men så var bästa Linnea från skrivartvåan hemma och hade plats för mig på kvällen. Yosh! Så jag gjorde mig i ordning och gav mig iväg.

Kom till Jeriko, de hade just öppnat. Packat med folk. Guldskjortan på igen, till en början kunde jag knappt gå en sträcka utan att någon kommenterade den och ville känna på materialet. Yup, den är mäktig.

Beställde en drink. Det kändes bra.

Ingen citronmuffin där än vad jag såg, men en tjej var ganska lik. Dansade bra också! Jag blev blixtkär och började dansa runt i närheten av henne, med ryggen emot för att spela svårfångad, men sen när jag vände mig om var hon borta. va fan

Två från tvåan var tydligen också där, Nea och Amanda.

Sen hände det! Plötsligt kom hon bara där, som en uppenbarelse med kameran i händerna. Sandra den sursöta, citronmuffin i egen verklig person! Coolt. Hon tog några bilder mot vimlet, jag dansade vidare, sen kom hon förbi och jag kallade på något sätt efter hennes uppmärksamhet. Hon såg mig och förstod ganska direkt att det var stefanmedo, popartisten. Det var ett roligt möte, hon tog några bilder på min dans och vi pratade lite medans hon fotade omkring. Overkligt men inte det minsta konstigt. Hon var precis lika mänsklig och bedårande som jag hade vetat, och cool och trevlig, och någonstans där berättade jag historien om när jag fick groupies på en Sage Francis konsert i december 2002. Sen skulle hon fota vidare, jag dansade kvar.

Senare, på det andra golvet vid filmduken, var det återigen tjejer på mig för guldskjortan. En av dem var överförtjust och fick till och med prova den, och var beredd att ”göra allt” för att få behålla skjortan. Men jag tog tillbaks den.

Nea och Amanda dansade i närheten, jag hittade dem och anslöt mig till gruppen. Amanda ville se mig göra en ”ursinnig chimpansdans” från min danshistoria, men det gick inte inför åskådare. Det var roligt ändå och vi dansade på. Sen var det någon från avsatsen ovanför som spillde öl på mig, så jag vinkade till mig glaset och drack lite som kompensation. Jag var cool.

Kvällen var magisk i många bemärkelser. Först hade vi ju som sagt stans snyggaste fotograf i byggnaden, som man sprang på lite här och där, och så träffade jag en och annan intressant karaktär och dansant tjej. Jag var glad och aldrig särskilt uttråkad. Och jag hade knappt några sedlar, bara en påse full med tiokronor som inte fick plats i byxfickan, så varje gång jag skulle handla fick jag hämta en handfull guldmynt från jackfickan i garderoben.

Snart hade timmarna gått och det var stängningsdags. På Sandras rekommendation gick jag någon minut tidigare för att undvika trängsel, vi skulle förbi ett nattöppet café i närheten efteråt. Men det tänkte jag inte på när jag skulle hämta jackan, för då slängde jag ned alla de 16 mynten jag hade kvar i dricksburken för att hon som stod där hade varit så hjälpsam under kvällen när jag hämtade tiorna.

När jag stod där utanför och väntade på Sandra närmade sig en polsk ung man som hette Jaromir. Han yrade på polska till mig, med något skevt engelskt ord här och där, precis så mycket att jag till slut kunde räkna ut att han var ute efter öl. Klockan var 3 på natten och jag hade aldrig varit i trakterna tidigare, jag kunde inte hjälpa honom. Men han fortsatte, hade plötsligt börjat beklaga sig om obekväma arbetstider och sen nånting om öl igen när en storvuxen kille kom gåendes och frågade om vi hade cigaretter. Jaromir svarade med ett välkomnande men hetsigt svammel, ville veta var killen kom ifrån, vad han hette, och det var tydligt att polsken mest bara ville hitta en ny själsfrände. Killen hade plötsligt en rysk accent och svarade att han kom från Russia, och det blev ett 5-10 minuter långt omständigt bekantande innan cigaretten kom fram och nästa problem var att fixa tändare. Då kastade Jaromir sig på fullt allvar in i klungan bredvid och började härja, yrandes efter "lightir!" Den stora killen vände sig om och fixade det enkelt själv av någon bredvid medans Jaromir fortsatte kämpa omkring i klungan. Lite roligt. Sen kom Sandra äntligen och befriade mig från dem, jag sa hej då till polsken som stannade upp och insisterade på en vemodigt laddad kram och ett lycka till med livet. Jag önskade honom detsamma.

Vi gick till caféet, jag tog en vatten. Sandra tedde sig som Belle i början av skönheten och odjuret när hon beställde. Det slog mig att jag faktiskt gick där på en Malmögata med citronmuffin, den hårdaste tuffaste suraste mest avvisande av dem alla när hon vill, och plötsligt mindes jag hur nervös jag hade varit att hon skulle bli arg för att jag bara är 1.75, meddellängd (eller okej, 1.68 då). Men nej, det var roligt, coolt, vi pratade lite till innan jag började fundera på hur jag skulle ta mig hem till Linnea som jag skulle sova hos. Det var en bit att gå, jag fick en vägbeskrivning av Sandra och så gav jag mig iväg mot den avslutande delen av äventyret.

Jag gick just förbi busstationen Södervärn klockan fyra på natten när en tjej kom gåendes. Inte så spektakulär utseendemässigt, en 5/10 om man säger så, men jag hade drinken kvar i blodet så 6/10 säger vi. Jag frågade henne om adressen jag skulle till, men hon kom från Lund och visste inte så mycket om Malmö. Däremot var hon lite berusad hon med, och vi fastnade i säkert en kvart tjugo minuter. Ganska roligt samtal, vi klagade på varandra och ifrågasatte vad vi båda gjorde där, och snart försökte hon övertyga mig om att komma och sova hos henne i Lund istället. Jag sa emot, men ovissheten om adressen och sen hennes snack avgjorde saken, så jag sa till slut "fuck it" och bestämde mig för att följa med. Men, så kom vi till busshållplatsen och jag såg att det var över en timme tills bussen gick till Lund, och just då kom ett sms från Linnea med exakt vägbeskrivning, så jag sa återigen "fuck it" och det blev ett hej då ändå trots allt. Fick väl promenera en 25 minuter till innan jag var framme, men månen sken och stjärnorna tindrade som på en matiné, jag gillade det.

Väl hos Linnea låg det en förhoppningsvis tidigare oanvänd tandborste på min kudde, jag borstade tänderna och gick för att sova, berättade om den magiska resan och somnade snart. Mycket nöjd med kvällen.

the ruler's back (stockholm)

För andra gången på en vecka satte jag igår fötterna på stockholmsk mark igen, tillbaks i mitt gamla välde. Det känns mycket mycket bra! Skåne är Skåne, men hemma är hemma.

Tog en runda i Brandbergen igen, strök omkring på bakgatorna, kände hur höghusen bugade sig artigt i min närvaro. Jag blev glad och nickade majestätiskt tillbaks, gick vidare. Ganska kallt ute. Träffade ett antal bekanta utanför centrum och blev mottagen som en hjälte, det var trevligt men såklart inte lika mäktigt som att bli välkomnad av riktiga byggnader. Sen gick jag in på Ica och handlade, tänkte värma mig och säga hej till den rödhåriga kassörskan, men så var hon inte där. Va fan. Men ja, skönt ändå att vara tillbaks.

I veckan kommer jag att göra korta inhopp på gamla jobbet, i kassan bland annat. Det låter roligare nu än det hade gjort för ett halvår sen, ser fram emot det faktiskt. "iiihh!!" som jag brukar säga.

Höstlov i 9 dagar!

fievel på maskeraden

Ikväll är det en stor maskerad som avslutning inför höstlovet. Jag vet inte vad jag ska vara, men jag skulle vilja klä ut mig till Fievel.

30 g stories

g: du vet den där burken du hade förut. spaghettisåsen...
p: jag minns inte.
g: den där spaghettisåsen. du vet, som du hade förut.
p: va? nej, jag vet inte.
g: kommer du inte ihåg?
p: jag orkar inte tänka.
g: vad lat du är...

true story.

pojken från himmelriket

Det här är bilden jag tillber varje kväll.

osams med folk

Det bara fortsätter.

Först pizzerian, och nu igen och igen.

På måndagar har vi ju textsamtal i mindre grupper. Nu lyckades de samla ihop mig med bara tjejer, vilket var okej, men dessutom med de två mest extrema feministerna i klassen i samma grupp. Inte så kul. De ville bevisa något för varandra tror jag, för stämningen blev onödigt hätsk så fort jag kom till tals. När jag till exempel tyckte att en text var väldigt tjejig uppfattades det tydligen som provocerande. Som om det ens nödvändigtvis var negativt menat? Och hela tiden när jag pratade fick jag de där frågande arga blickarna, som om jag var nervös och svamlade osammanhängande. Så till slut tröttnade jag och det var inte jobbigt längre, jag vande mig och började säga ännu värre "provocerande" saker medvetet bara för att attackera tillbaks, och snart var konflikten ett faktum. Mycket upprört stirr kycklingarna emellan, och när samtalet var slut gick vi bara utan mycket till tack och hej då, och sen dess ska det tydligen ha kacklats en hel del om mig i deras underjordiska möten. Oh well, inte första gången.

Men värst var det igår när jag skulle till systembolaget en snabb sväng. Jag har romantiserat tanken på att dricka mig redlös en natt och bara skriva och se vad som händer. Så frågade jag bara om de skulle beställa in de mörkblåa påsarna snart, jag är inte så förtjust i de turkosa och lila påsarna, de är så skrikiga. Inget mer med det. Men så blev hon onödigt arg och började väsa att det finns större problem i världen, att det är ett visst antal barn som dör varje minut, osv, och jag fattade ingenting. "Ja, jordbävningar, svält, de stigande siffrorna på börsen," citerade jag Tobias Elmér, poetjäveln. Och så blev det en arg tystnad, vi talade inte mer medan vi ordnade betalningen, och sen när jag tog min lila påse frågade jag "är vi osams nu?" på vilket hon kort bara svarade "nej," och så sa jag att jo, det är vi, med en irriterad blick innan jag gick därifrån. Hej då, min nya töntiga fiende.

Och bara för att markera hur inte min dag det var; när jag skulle ta ut pengar från bankomaten utanför kom en ettrig liten geting och började surra omkring mitt huvud när jag knappade in koden. Väldigt irriterande, och den försvann inte hur mycket jag än viftade, den blev bara värre. Sen efter lite spring från min sida var den till slut borta, men den hade ändå lyckats göra mig bister för en stund.

den självutnämnda flickfavoriten

Onsdagskvällen är nog mitt bästa minne härifrån hittills.

Det var cafékväll, alltså storshow för hela skolan, och jag läste. Oväntat nervöst, jag hade skrivit om och slipat till min Bang-Rajan Ikväll i två dagar, och jag visste att den nya tjejen jag är kär i satt längst bak i publiken och såg på. Min tilltänkta. I alla fall, så gick det helt sjukt jävla obeskrivligt bra. Onödigt att börja beskriva ändå då kanske, men, det blev verkligen UPPSTÅNDELSE, galnare än jag hade kunnat föreställa mig. Vid två tillfällen hände det att publiken avbröt mig mitt i historien för att skratten övergick till långvariga applåder, säkert en 10-15 sekunder, och så var det bara att stå där och vänta och spela oberörd. Mäktigt? Jaaa.

Det är som sagt en extrem grej att stå på en scen och vara så fokuserad, allt annat bara försvinner bort, som i en film. Och man ser ingenting. Belysningen ligger som ett bländande täcke över hela rummet. Pappret darrar, det ligger en overklig spänning i luften, man är extremt medveten om all uppmärksamhet som är riktad mot en. Men så hör man skratten och responsen och plötsligt har den där pressen lättat och det känns som att man är tyngdlös, läsningen börjar gå på automatik, tänkandet blir ett med texten och man hittar nya levande sätt att uttrycka meningarna på. Det blir en påtaglig kontakt med publiken och energin i rummet vid det här laget blir någon sorts naturlig tillvaro som man för stunden gärna glömmer att man någonsin kommer att lämna. Men så tar historien slut och man tackar för sig, stiger majestätiskt av scenen till publikens galna jubel, in i ett hav av hypade människor som kastar sig över en för high fives och kramar. Och så kommer man fram till sin plats och slår sig ned, det börjar lugna ned sig och showen fortsätter. Man inser att man just har varit med om något overkligt som man aldrig kommer att glömma, samtidigt som man egentligen knappt minns någonting. Sen är showen över, man kommer ut på kvällen och känner sig som Gudfadern. Och man börjar få i sig några drinkar, det blir klassfest och galna upptåg, man försöker starta en karaokekväll och får ner alla i källarsalen men så visar det sig att det inte finns någon mikrofon så det blir ett antiklimax istället, men man inser i yran att det här ändå är the good life. Man springer på tjejen man är kär i, man pratar och det är roligt, hon är den enda som inte nämner showen och man vet inte varför men det känns på något sätt som något positivt. Så blir klockan sent, man går hemåt själv, smått betänksam, kommer hem, kraschar direkt ned i sängen och tänker innan man somnar att the good life bara har börjat. Det har gått en månad bara, av nästan ett helt år. Man tycker att det känns bra.

Och så skriver man det här och tänker att nej, vad sentimentalt det blev, men så tänker man att äh, det får gå för den här gången. God natt.

pizzeriafiaskot

Om den här historien känns lite överdramatisk så är det för att den är helt sann, och jag vet inte hur annars jag kan skriva den.

--

För en vecka sen när jag kom hem från en läsning i en annan stad gick jag och två andra till en kvällsöppen pizzeria nära skolan. De skulle snart stänga, så de sa att vi fick skynda oss, vilket för det första faktiskt var ganska otrevligt sagt. Då sa jag okej, men kan man ta jordnötter istället för tomater på den här pizzan? Han sa ja, och så sa jag att bra, då tar jag en sån. Sen satt vi på soffan och väntade, fortfarande glada över den lyckade läsningen vi just hade kommit hem från, och 10 minuter senare var pizzorna klara.

Pizzorna där kostade 48, det visste jag, så när det blev min tur drog jag upp en hundralapp ur fickan. Tänkte ge den till han i kassan, men... hmm... han låtsades ha problem med kassaapparaten eller nåt och stod och knappade i säkert 15-20 sekunder, så jag blev hängandes där med hundralappen i luften! Fruktansvärt onödigt, och jag mindes hur Luca Brasi i Gudfadern gjorde något liknande nonchalant när en överboss skulle skaka hans hand, och hur de då ströp Luca Brasi och dödade honom! Så jag blev ganska irriterad redan där och la bara hundralappen på disken istället och tog pizzakartongen i min hand.

Då kom nästa oförrättighet.

65 kronor, inte 48?!! Han tog hundralappen och gav tillbaks 35, vilket innebar att jag hade fått betala 17 kronor extra bara för att jag bytte ut tomaterna mot jordnötter. Jag ryckte till och stirrade förvånat upp. Han svarade med ett skyldigt leende som gjorde mig helt ursinnig, så förvåningen byttes snabbt ut mot en lång arg menande blick innan jag vände mig om och stormade ut därifrån med de två kamraterna tätt efter mig. ”Jag kommer ALDRIG att handla här igen” sa jag. ”Varför inte det?” frågade de, och jag förklarade. Men de hade mest roligt åt det och verkade inte förstå allvaret.

Pizzan tog emot att äta efter det där bemötandet. Man vet ju aldrig! Visserligen var den sagolikt god, och mycket större än de brukar vara från andra pizzerior, men jag kunde ändå inte förmå att äta den med någon form av välbehag. Jag var för arg.

Dagarna gick, och jag berättade historien för ett antal människor, uppmanade dem till bojkott och sådant. Historien blev ganska uppskattad i vissa kretsar, kanske mest för att den gjorde mig så upprörd? De var alla dessutom så förtjusta i stället så de hade svårt att ta till sig av uppmaningen, vilket bekymrade mig. Inspirerad av Gudfadern funderade jag på att gå till de 3 andra konkurrerande pizzeriorna i orten och se vad de hade att säga om saken, som ett slags council, men äh, någonting sa mig att det vore larvigt.

Nu hade en vecka gått, och jag hade fortfarande inte släppt det. Jag ville få bagarna att förstå, så ikväll bestämde jag mig bara rätt upp och ned för att gå dit och konfrontera dem. Inga galenskaper, jag tänkte bara gå in och fråga hur mycket en pizza skulle kosta om jag bytte ut tomater mot jordnötter. Om de svarade 65 skulle jag påpeka att det var dyrt, och om de sa 48 skulle jag påminna om incidenten för en vecka sen och de skulle såklart vägra ge växeln tillbaks; så skulle jag bara säga att jag ALDRIG mer tänkte handla där igen.

Jag gick dit i eget majestät, bistert sammanbitet, och väl utanför pizzerian irrade jag omkring i 5-10 minuter innan jag kände mig redo. Det var ingen liten grej, det var en riktig gangstergrej jag skulle göra här! Sen knuffade jag upp dörren och stegade in raka vägen fram till disken. Där stod en annan bagare än förut, han var lite rundare och gladare och varmare vänligare än den förra, inte alls så avskyvärd som jag hade hoppats. Synd, men jag visste ändå vad jag var där för! Han välkomnade mig och undrade vad det fick bli. Jag stirrade på menyn och pekade på en Havana. ”Hmm, om jag tog en sån här pizza för 48 kronor och bytte ut tomaterna mot jordn-”, och så avbröt han mig artigt påläst med att ”Havana kostar 60 kronor, inte 48.” Mm? För i helvete, han hade rätt! Jag blev helt förstummad, jag hade tydligen beställt en specialpizza förut utan att veta om det! Så jag försökte backa ur lite snyggt, frågade att ”hmm, när stänger ni idag förresten?” Och han svarade ”klockan 23” och jag sa att jag måste gå, och så sa han ”vänta, du kan få med dig en meny om du vill” och jag bara grät att ”nej, NEJ, jag måste gå” innan jag skyndade ut därifrån. Jag kände mig så löjlig och patetisk där jag gick i kvällsmörkret, och i mitt huvud ekade orden fortfarande, sannerligen; jag sätter ALDRIG aldrig min fot där igen.

Men som sagt, det finns ju 3 till, även om deras inte är lika goda, och hos dem har jag i alla fall kvar min värdighet. Minst 1 borde jag väl kunna hålla stilen inför på de här 8-9 månaderna jag har kvar här.

5 främlingar i en bil

bilen
hade fem främlingar skrikande i den
bilen
kraschade in i min vän
bilen
dödade
bilen
bilen dödade
bilen
dödade min vän

så vad hände sen?
de fem främlingarna blev ansikten och namn,
med lite manke blev skaran känd.
jag fick tag i bilen
som hade dödat min vän,
och den bilen
blev bilen
som blev använd i min hämnd.
fem fiender framför bilen,
föste in dem i en gränd.
ingen återvändo när
bilen körde in i skriken
och bilen dödade återigen.

nu hade vi dödat de förargliga fem,
och jag behöll bilen för att ge ännu igen.
bilen blev mitt nya hem,
och bilen fick heta Christine från filmen.
besatt av bilen, vi delade allt som hänt,
bilen hade blivit min bästa vän.

snart kom bilen från polisen,
vi hade haft det på känn.
bilen var mitt allt,
så alla var avundsjuka på den.
blåljus och sirener, rop från konstapeln,
pedalen i botten, Christine ökade farten.

--

slut på del 1

stefanmedo live om ett par timmar!

Nu är det i det senaste laget, men om någon som läser bor nära Eslöv: IDAG ska svenska poetry slam mästarinnan 2007, Olivia Bergdahl, uppträda i Eslöv!

19.00 börjar showen i Medborgarhuset i Eslöv, på södergatan 29.

Hon får sällskap av min ena lärare, "den smått legendariska Malmöpoeten Paul Ström," OCH innan deras uppträdande kommer bland andra JAG att ta plats på scen.

Jag tror att det blir Bang-Rajan Ikväll.

ett gudfaderligt möte

Bland det coolaste hittills i veckan:

En egyptisk man kom och knackade på min dörr idag. Han hade finkläder och en stor blå bag i händerna, det såg mycket märkligt ut, och så hälsade han artigt och räckte fram en liten lapp. Jag tog lappen och läste den, det stod något i stil med ’Hej! Jag talar inte så bra svenska, men jag har många konstiga saker i väskan som kanske kan intressera dig. Får jag komma in?’

Då han såg så hågsen ut trots sitt propra hederliga yttre förstod jag att han hade blivit avvisad i många dörrar idag, och det kändes bara rätt att släppa in honom. Så han kom in i hallen och jag tände lyset, och så ställde han ned bagen på golvet och öppnade den. Det låg en massa egyptiska papyrus och franska målningar i den, och han började ödmjukt ta upp dem och visa en efter en. Jag var först lite på min vakt, som man blir med försäljare, men snart förstod vi båda var vi hade varandra och det blev en avslappnad respektfull stämning mellan oss. Ett par av målningarna fångade mitt intresse. Ett vinterlandskap och en skogsbild, hur snygga och levande som helst, på något tygduksliknande material. Han förklarade att han gav 20% rabatt till studerande och pensionärer, så istället för 120 kr skulle den bara kosta 90 kr för mig. Jag tackade för det. Snart hade jag bestämt mig för vinterlandskapet, och han erbjöd några former av paketpris om jag tog en målning till, men jag sa att nej, det räckte med vinterlandskapet. Han förstod.

Så gick jag och hämtade pengar, och då kom det. Jag sa att jag ville ge 100 för den istället. Han hajade till, och vi skakade återigen hand och han sa att jag var en generös man. Jag sa att det var det rätta, det var trevligt att göra affärer med honom. Och så pratade vi lite till, och efter att han hade berättat lite om Egyptien och det nya livet i Sverige tog han upp någon papyrusmålning och gav även den till mig! Han hade uppskattat min generositet, och det hade varit ett så genuint möte två människor emellan i all välmening så det föll sig helt naturligt. Jag tackade och vi skakade hand igen, och så önskade vi varandra lycka till med allt innan han gick.

Det hör till historien att jag såg Gudfadern igår för första gången på ett tag, och blev imponerad av Michael Corleones tal till sin tilltänktas upprörda pappa i Sicilien. Han gjorde det med sån karaktär, det var så snyggt, och på något sätt kände jag samma anda i mig själv i det här. Som sagt, det var coolt.

mjölk är till för alla

Jag var i affären och skulle köpa mjölk, och så blev jag bara så förbannad. Jag tänkte på hur dumt det skulle vara om någon slängde ur sig att mjölk inte är för tjejer. Att mjölk kommer från tutten på en ko, och att det skulle bli konstigt på något sätt bara för att kvinnor också har såna. Men VA FAN, varför sexualisera hela grejen från första början? Är det då inte lika sjukt och tvistat att en vuxen karl, alltså en människa överhuvudtaget, skulle få för sig att dricka något som kommer ur en ko? Jovisst, så redan där är det i så fall fel. Och ska man sen rationalisera fram en ensamrätt på det också har det gått åt helvete för långt! Nu var det ingen i affären som gjorde det, så jag ryckte bara på axlarna och gick vidare, men hade det hänt hade jag varit där direkt och sagt att de borde dricka mjölken och uppskatta den för vad den är istället, och bekymra sig för bättre saker.

Det är värt att nämna att jag har aldrig brutit ett endaste ben eller haft hål i tänderna i hela mitt liv, och att jag tackar mjölken för det. Så jag vet var JAG står i frågan.

uppe på en scen

Jag hade min första uppläsning i aulan för några dagar sen. Det var inför en skara folk, och ja, såklart lite läskigt, men det var roligt och gick mycket mycket bra. Jag läste 'töntiga tomas ledin' som jag har skrivit här, den slog an bra med publiken efter alla seriösa allvarliga dikter som hade lästs innan. Hela rummet vaknade till, och jag var nervös och extra skärpt och gjorde det bra. Det kändes i magen och var bland det bästa jag har varit med om hittills. Det är inte alls så farligt eller svårt att gå upp på scenen längre, jag ser till och med fram emot nästa gång.

Imorgon, med andra ord. iiihh!!!

nu är jag i skåne

Det känns bra.

Svalöv är ju en väldigt liten ort med ännu mindre för sig, lantligt med fullt av åkrar runtomkring, inte mycket mer än så förutom skolan. Och tro det eller ej, men det är mycket roligare än det låter.

Jag fick ett bra rum nära skolan på andra sidan vägen. Det enda som saknas är internet, men det kommer snart. Jag delar lägenhet med två filmare, tyvärr ett huvud längre än mig båda två så jag får lite komplex. Men de är bra. Grannarna är också bra. Jag har ett litet barn som är min personliga guide, som jag kan fråga om allting ungefär som i ett TV-spel. Och så har vi de andra, några klasskamrater, och ett par anhängare från en annan klass som följer med mig ibland när jag går någonstans.

Och det är så roligt med allt skånskt pladder. Igår var det en på Ica som sa ”ypp å gåu påu dina bein!” till sitt barn när det kröp omkring. Jag blev glad, och tjejen bredvid jobbade tydligen i affären, så jag harklade mig och frågade om de hade quorn i Skåne. Då sa hon att ”jau, de hau vie! köulla dägh bochta!” och pekade vänligt på en frysdisk. Då tackade jag artigt och kämpade emot impulsen att säga att jag var kär i henne. För, det var ju inte henne jag var kär i, det var bara dialekten.

Det finns mycket att säga. Men mer om det när jag får internet, förhoppningsvis om någon vecka.

en sång för skåne

Nu drar jag till Skåne om någon timme.
Borde kanske ha sovit lite.
Jag har just städat, sorterat och packat det sista.
Det känns mycket bra.
Ganska trött.
Jag har två kattungar bredvid mig. Min lillesysters, jag har tagit hand om dem ett par veckor nu eftersom hon ändå ska bo i min lägenhet under tiden. Jag nämnde just för katterna att jag blir borta ett år, men de verkade inte fatta.
Snart kommer de och hämtar mig.
Jag ska nog sova i bilen. Och sen när jag vaknar kommer det nya livet att ha börjat.

ett bad på stranden

Äntligen semester, så vad gör man? Hmm. Jag vet inte, men idag bestämde jag mig för att gå till stranden i alla fall, det var ju så länge sen.

Jag rotade ivrigt runt i kappsäcken i klädkammaren efter mina gamla badpaltor, hittade dem till slut och trädde på dem med omsorg och välbehag, sen vankade jag med lätta steg ut till spegeln i vardagsrummet. Kände mig som en prinsessa, snurrade runt ett varv och svängde med armarna över huvudet i en graciös piruett, sen stannade jag upp och granskade noggrannt hyddan efter komplex.

Visst, jag har ju en viss sex appeal att falla tillbaks på, jag är ju varken fasansfullt ful eller särskilt deformerad, åtminstone inte till det yttre, men söker man så hittar man. I det här fallet var jag blek, verkligen blek. Va fan, jag var blekare än väntat! Det fanns inte en antydan till solbränna på mig i år, och det är början på augusti. Inte så kul. Men i vissa kulturer räknas det väl som sexigt, intalade jag mig själv och nickade godkännande till reflektionen. Den nickade såklart tillbaks, jag blev glad, sen knöt jag en dubbelknut på skorna och fick med mig två smörgåsar i ett knyte på vägen ut.

Stranden ligger en 35 minuters promenad bort om man går längs bilvägen. Nu är ju jag ganska rädd för bilar, så jag vadade nere i diket istället. Blött och eländigt, och det tog någon timme längre, men värt besväret för att slippa oroa mig för den galna chauffören jag har drömt om så mycket på sista tiden.

Krokodilbadet heter stället. Det är en strand med ett berg bredvid som ser ut lite som en krokodil (men mest som en flodhäst), där de till och med har målat dit ögon och mun. Häftigt på ett sätt, töntigt på ett annat, men struntsamma. Säga vad man vill, det är en trevlig badplats.

Jag kom fram, såg mig omkring.

Det var här jag blev lite förargad. Folk låtsades vara upptagna, som om de hade annat för sig och inte såg mig. Här kom jag och gjorde mig till, i min finaste badmundering och med storslagna planer, och så möttes jag av en skara ointresserade freaks. En töntfamilj grillade lyckligt kyckling en bit bort. Några av de andra byggde sandslott, lekte pirater uppe på krokodilberget eller badade i vattnet, och en sliskig typ hällde upp lemonad i en kopp för att sedan läppja osmakligt på den med blicken ut över sjön som en riktig livsnjutare. Det var ganska varmt, solen stekte, och resten låg antingen utslagna runtom på stranden eller så babblade de bara sinsemellan. Många människor, mycket liv, men ingen såg mig, ingen hälsade, ingen kom fram.

Jag kastade ned knytet i sanden, slog läger och ryckte av mig mina dyblöta skor och strumpor. Jag ropade att "JAG SKA BADA NU," men ingen lyssnade. För i helvete. ”För i helvete!” utbrast jag, och fick några stirrande blickar som respons. Jag stirrade tillbaks så att de vände sina huvuden, sen morrade jag argt till ett barn så att det började gråta, föräldern hajade till, och så galopperade jag exalterat ned till vattnet och plumsade i mitt när en kraftig våg kom.

Det var inte så roligt att bada, så jag gick snart upp.

När jag kom upp på stranden var det fortfarande orimligt mycket oväsen från krokodilberget intill. Det visade sig vara ungdomar som lekte pirater där uppe, som gemensamt bara fjantade omkring. Så jag klättrade upp där och förkunnade för dem att badplatsen faktiskt inte var någon lekstuga, att det var väldigt störande för oss andra som blev störda och inte kunde sova en blund, så de kanske skulle ta och dämpa sig lite. Alla stannade upp. Någon påstod att jag såg ut som Quasimodo. ”HUH?” svarade jag och kollade argt rakt på en skelögd person i deras gäng. Ledaren klev fram och sa det igen, och påpekade att jag hade en puckelrygg bland annat. Som Quasimodo. ”VAR INTE STÖDDIG” utbrast jag och började attackera dem med fäktande armar, det blev en galen rabiat fight som jag borde ha vunnit, men jag blev behandlad som en badboll och de slängde ned mig till vattnet från krokodilens nos, så det var inte mycket att göra. Så jag simmade i land och bestämde mig för att låta barnen vara barn, de fick väl spela sina töntiga piratpjäser om de ville, men att de gjorde bäst i att hålla sig borta från mig ett tag framöver!

Inte långt därefter inträffade nästa tragedi då jag fick syn på ett litet barn som stod och åt på en glass. Jag vet inte vad det var med mig och kidsen idag, men det gjorde mig väldigt olycklig, påminde om svunna tider, så jag sprang förkrossat fram och slog glassen ur hennes hand. Den föll till sanden och vi började gråta båda två. Hemskt. Dessutom var det samma unge som jag skrämde förut, så nu kom den där föräldern och började skälla, stirra argt, och häckla mig. Såg hon inte att jag redan var ledsen? Och hennes egna barn? Men hon bara fortsatte, så till slut blev jag defensiv och slängde bara ur mig att ”UNGEN MÅSTE JU LÄRA SIG!” Mamman ifrågasatte genomskådande med ett ”lära sig vadå?” till vilket jag inte hade något svar och bara stormade därifrån, upprört gråtandes med händerna för ansiktet.

Det här var inte vad jag hade tänkt mig! Dagen var i det närmaste förstörd. Jag hade tänkt ha roligt, vara artig och belevad, och tjejerna skulle kanske säga att de var kära i mig uppe på krokodilberget, och så skulle jag svara att jag var kär i dem också och så skulle vi alla gå ned till stranden och ha en picnic (till exempel), osv. MEN, så hade de där piraterna uppe på berget kommit i min väg och förstört allting. Jag kunde inte ”acksheptera” detta!

Stranden var tråkig. Jag kände mig som en bitter arg typ som bara irrade omkring utan ett syfte. Jag

--

uppdaterar med slutet imorgon när jag vaknar

tjejerna jag blir kär i

Först var jag kär i en mormontjej i två år. Världens sötaste och coolaste, men ja, det medför ju sina unika kvalitéer som jag var unik i min omgivning att uppskatta. Sen kom en rödhårig småfräknig kassörska in i bilden. Hennes utseende reducerades av andra till ”sneda tänder” och "hon skelar vilt” (vilket knappt ens stämmer), men jag såg såklart mycket mer än så. Och nu senast fick jag blixtrande bra kontakt med en kund på jobbet, en kvinna som jag tyckte var väldigt egen och levande med en sån där härligt feminin energi och så, charmigt hoppig i sitt sätt att tala, osv, och det mötet var så mäktigt att det föll sig helt naturligt att avsluta med en lång glad kram. Verkligen coolt. Sen kom hon tillbaks i förrgår och sökte upp mig, och vi började prata igen. Hon var fortfarande så där annorlunda, jag gillade det. Och hon gillade definitivt mig, nervös och återhållsamt angelägen som hon verkade, och det var ju trevligt. Sen kommenterade en kollega som också hade hjälpt henne att hon verkade vara en riktig knäppgök, och när jag sa hur det låg till från min sida kunde han inte alls se vad jag såg. Han var fast bestämd på att hon var en knäppgök. Så då ligger ju frågan i luften om hon faktiskt var en knäppgök? Och i så fall, hur kommer det sig att jag drogs till henne, och till de andra? Alla är extremfall på sina sätt, men de har gemensamt att jag ser något i dem som många andra inte ser. Och nu börjar jag undra huruvida det är positivt eller inte, och vad för freaks jag kommer att dras till härnäst? Och vad säger det om mig? Hmm. Men jag gillar det.

töntiga tomas ledin

Imorse hade någon jubelidiot haft med sig en egen skiva till jobbet igen. ’TOMAS LEDINS ABSELUT BESTA.’ Ugh. Det var inte många ”dängor” på den, bara en 7-8 stycken, och skivan gick på repeat. Jag dog lite varje gång den startades om och man hörde något töntigt om sommaren, att den är för kort, allt det där, och värst av allt var alla mysande röster som nynnade med så lyckligt runt omkring bakom hyllorna. Det diskuterades hurtigt hur han har så rätt, att den är så kort och att det mesta regnar ju faktiskt bort, och jag bara gick där med min vagn och suckade moloket för mig själv. Det här var ju innan affären öppnade, när vi bara gick runt och plockade upp varor på hyllorna, så det var extra hög volym. Hemskt. Jag gick snart åt sidan och antecknade argt på ett skrynkligt papper: ’Tomas Ledins musik är platt ylande och okomplicerat dåligt klyschigt och konstlat ofarligt irriterande och väldigt väldigt svenskt sterilt och mycket förargande och töntigt.’ Sen gick jag fram till tanten som hade gjort skivan och läste upp det, och sen dess har vi varit osams.

Sen öppnade vi äntligen. Musiken stängdes av, jag andades ut och insåg hur illa jag hade mått av de extrema förhållandena. Jag hade stått ut i nästan två timmar, mellan 6:03 till 8:00, och skivan hade nog hunnit spelas minst en 18-19 gånger. Jag var ganska mentalt utmattad, började långsamt tänka på annat för att komma över helvetesmorgonen.

”Stefan, ska inte du sitta i kassan?” frågade en kollega.
”Nej” sa jag.
”Jo” sa chefen, och så sa alla att jag fan fick gå och hämta min låda.

Så sen satt jag där och muttrade för mig själv. Knappt några kunder som vanligt, det är så få som kommer så tidigt på morgonen. Jag hittade en tennisboll och började klämma lite på den, kastade den lojt upp i luften och fångade den för det mesta, annars var det bara att kliva ned från min pall och plocka upp den den igen. Det är så man får tiden att gå.

Då kom plötsligt min gamla rektor. ”Svante!” Han skulle bara köpa ett myggnät, men blev väl smickrad av min entusiasm och stannade ett tag. Jag berättade om vad som har hänt sen sist (dvs att jag gick gymnasiet, att jag hade fastnat 2½ år på mitt nuvarande jobb men snart ska till Skåne, och att jag har varit kär i en mormon), och så tänkte jag fråga vad han själv har haft för sig de senaste 7 åren. Så jag sa ”vad gör du nuförtiden?” och insåg snabbt att det var ett töntigt Tomas Ledin citat, blev förbannad och fortsatte freudianskt ursinnigt ”VARFÖR HÖR DU ALDRIG AV DIG?!!” varpå stämningen dog helt och det blev tyst och stelt och väldigt väldigt obehagligt. Svante ursäktade sig och kom på att frugan väntade i bilen där utanför, men önskade mig lycka till med gymnasiet i Skåne och även med min nyfunna tro, sen gick han snabbt innan jag hann förklara att jag ju inte alls var mormon själv. Han hade missförstått mig. Och kvar satt jag och hade bara mig själv, och Tomas Ledin, att skylla för fiaskot. Och jobbet såklart, för att jag har blivit så trött i allmänhet.

Men men, jag behöver inte stå ut länge till. Om 4 dagar slutar jag. Sen är det semester ett tag, sen lämnar jag det här stället och tar mig söderut mot bättre och blåare vindar, vatten och hav. Synd att sommaren är så kort bara, och att det regnar så mycket, jag....

GAAAAAHHH!!!!

drömmen om frankrike

I en dröm inatt blev jag biten av en galen hund med rabies och karies. Det gjorde inte så ont, det var mest läskigt. Det hände så plötsligt, det bara knackade på dörren sent på kvällen när jag just hade fått på mig min pyjamas, och direkt när jag öppnade flög den på mig och anföll med sin bitska käft. Sen svävade den iväg, och ur skuggorna på verandan trädde en skuggig figur fram. Hon lutade sig över mig och sa att allt kommer att bli bra, att jag inte ska oroa mig för hunden, den är snäll egentligen. Jag fattade ingenting. "Men tänk om jag får stelkramp." Figuren blev tyst ett tag, förmodligen ställd. "Stefan est mon cherie" svarade hon slutligen och backade ett par steg tills hon åter blev ett med skuggorna, och så smällde dörren igen med en väldig kraft framför mig. Kvar låg jag i hallen i en trasig pyjamas och fattade ingenting. "Din jubelidiot, du svarade inte på min fråga" mumlade jag argt och fortsatte oroa mig för min hälsa. Men som tur var vaknade jag till slut, och så var det ur världen.

töntiga villa medusa-daniel

True story.

Förut när jag gick förbi en stillastående bil startade den plötsligt så att motorn gick igång, lamporna tändes och den ruckade till lite. Det hände så fort, jag fick såklart panik och kastade mig handlöst till marken, och gjorde nästan illa mig, men så hände det inget. Bilen stod bara kvar och brummade. Så jag reste mig upp, borstade av mig och stirrade strängt in genom framrutan för att se vad det var för dåre jag hade att göra med, och då såg jag att det var Villa Medusa-Daniel; den töntiga hopplösa tönten i töntskjortor och kortbyxor som brukade vara så töntig på TV för några år sen, och som senare skulle bli musiklärare i min gamla skola. Jag var inte imponerad, så jag stirrade bara lite galet och väntade på en ursäkt. Men Villa Medusa-Daniel bakom ratten fattade inte, och kanske var det för att han inte hade sina glasögon på sig idag som han inte såg min menande blick, men av hans förväntansfulla upprymda uppsyn att döma var han mest bara glad att bli igenkänd. Hmm. Jag insåg snabbt att det inte skulle leda någon vart att bara stå där och glo, så jag slängde upp en näve istället och hytte mot honom för att markera, men han uppfattade inte den detaljen heller utan vinkade bara ivrigt tillbaks med viftande händer som tack för uppmärksamheten. Då gav jag upp och gick, och så får han väl tro vad han vill.



Töntig är han i alla fall.

publicerad i metro

Idag fick jag in en insändare i metro (2007-07-16).



En hel mobb gav sig på en stackars "clooney" bara för att han tyckte att 'korvbrödbagare' var ett konstigt ord, så jag försvarade honom.

All heder åt mig, det var hyggligt gjort, men nu väntar jag bara på de arga mothuggen och de hetsiga följderna. Jag har spärrat alla mina nummer och befinner mig på hemlig ort, på helspänn.

Jag tänker kriga för det här!

jag har försummat

Nu är det bara 10 arbetsdagar kvar, sen är det födelsedag den 26e juli och semester i 3½ vecka innan skolan börjar.

Och så har jag börjat beté mig som en pick-up artist. Det funkar faktiskt bra. Förra veckan fick jag en kram av en söt kund på jobbet.

Life is verkligen good. Men hur skulle ni ha kunnat veta det? När jag kommer hem imorgon ska jag sluta försumma den här sidan.

"frank, är det du?"

Tänk er mig som en gammal dam, som krokryggigt långsamt hankar mig ned för en trång spiral av en stentrappa i ett mörkt slott, svagt upplyst av en antik liten ljusstake i min hand. Jag bor egentligen ensam men har just hört något mystiskt skrammel nedifrån och ska ta reda på vad som lät. Jag tar ytterligare ett hankande ostadigt steg ned och frågar försiktigt ut i luften.... ”Frank, är det du?”

SPÄNNANDE!!

Jag ska jobba vidare på ett läskigt manuskript.

mina mystiska byxor

Idag köpte jag ett par nya byxor. Manchester, ungefär. Vilken färg? Jo, det var just det som var så hysteriskt lustigt, ska ni veta, för jag har ett jäkla problem att avgöra det själv. Antingen är de mörkgröna eller så är de bruna, det beror helt på vilket ljus man håller upp dem mot. Ganska sexigt faktiskt, jag gillar mystiken.

runt brandbergen på 14:56

JAG GJORDE DET.

Jag har brottats med uppgiften i över ett år och ville verkligen fixa det här. Ni anar inte. Det krävdes ett inspirerat ryck och extremt mycket vilja. Jag var läskigt nära att kollapsa den där sista biten, på riktigt, överansträngd och mörbultad som jag var, men om man ska vara sin personliga hjälte måste man kunna imponera på sig själv ibland, så jag bara fortsatte. Spurtade krampaktigt in i mål med endast 4 sekunder kvar innan allt hade varit förgäves, och glädjen var total! Ännu ett legendariskt mål uppnått... jag gjorde det.

"YATTTAAAA!!!"

Tack, Ippo.
Tack, mig själv.

Nu går jag vidare.

trötta ögon i kassan

Jag har hemskt dålig syn.

Imorse var det ovanligt lugnt i kassan. Bara någon kund då och då, knappt några köer för det mesta. Jag var trött och disträ, satt mest med tom blick och väntade, gäspade, somnade, tänkte mig bort till roligare världar. Minuterna gick långsamt och alldeles för stilla. Inte så kul. Vid något tillfälle nickade jag till och vaknade med ett ryck.

Jag var så trött.

Gäspade igen. Harklade mig, blinkade, drack vatten ur min kopp.

Då kom en jäktig affärsman och började lasta upp. Jag sa ”hallå,” satte igång bandet och började blippa varorna, rutinerat och på automatik, med så vana händer att jag inte ens behövde använda ögonen. Som vanligt lät jag dem istället bara passivt irra omkring efter något bättre.

Snart hade jag låtit mig distraheras av någon barbent jänta jag skymtade på avstånd. Mycket imponerande. Men så försvann hon bakom någon hylla och jag blev ganska bedrövad, uppgiven, suckade vemodigt. Det kändes som att jag nog aldrig skulle få se henne igen.

”Hallå?” hörde jag efter några sekunder.
”VAD ÄR DET OM?” svarade jag uppriktigt förbannat.

”Får jag betala eller?”

”Ja.”

Jag fortsatte blicka tomt bortåt hyllorna där jag hade skymtat henne.

”Men hallå?!”

”VA FA... ja, okej.”

Jag vände huvudet mot kunden, ryckte åt mig sedlarna, gav honom växeln och sa hej då. Han tackade för sig och gick.

Sen satt jag där igen. Behövde en fisherman’s friend men hade ingen, och koppen var tom. Elände! Jag undrade hur lång tid det var kvar, kollade upp mot klockan på väggen, men min syn var så grumlig att jag knappt kunde urskilja visarna! Jag har verkligen dåliga ögon. Hemskt dåliga, hur sexiga de än må vara.

3½ timmar kvar.

Då kom den där mannen i beiga kortbyxor och hästsvans som jag nämnde tidigare. vaFAN. Det var inte alls en jänta.

Jag fattade ingenting.

sommarens projekt

Jag insåg just att det är juni.

I höstas bestämde jag mig för att bygga en stol den här sommaren, "någon gång i juni." Tanken är att jag ska köpa virke, verktyg, färg, eventuellt tyg, fisherman's friends och någon god lemonad, och sen bara sätta igång. Jag vill arbeta ute i solen på verandan, ensam i mina franska kalsonger, ihärdigt sågandes, hamrandes, skrikandes, hostandes, gråtandes, skrattandes, slipandes, målandes, snickrandes och pustandes tills jag har gjort en helt egen stol alldeles själv. Det blir mäktigt, men det blir först om två veckor kanske, nästa lediga helg. Jag uppdaterar med en bild när hantverket är klart.

Ni kommer alla att bli så stolta.

--

Och jag har ju som sagt bestämt mig för att springa runt Brandbergen på mindre än 15 minuter, helst innan jag åker till Skåne, så nu tänker jag verkligen se till att klara det. Förbereder mig bättre än vanligt! Jag har sprungit i en springmaskin i 33 minuter en gång, springer 11 minuter varje morgon när jag är försenad till jobbet, jag äter sallad till maten, och jag gör 25 armhävningar mellan varje Hajime No Ippo avsnitt. I’m in great shape, dunnie. Mätte nyligen upp exakt hur lång banan är också, med hjälp av farmors stegräknare. Jag vet inte hur tillförlitlig en sån där apparat är, men en promenad runt Brandbergen ledde till de här siffrorna:

Längd: 4,67 km.
Tid att gå runt i vanligt promenadtakt: 37:58 minuter.
Antal promenadsteg: 5191.
Mål att springa runt på, som sagt: 15 minuter.

Med andra ord, det kommer att krävas mer än dubbelt så hög genomsnittsfart, och då gick jag ändå ganska snabbt. Tungt!

Jag kommer att klara det.

--

Alltså, projekt att slutföra innan jag åker till Skåne:
1. Bygga en stol.
2. Springa runt Brandbergen på under 15 minuter.
3. Samla in alla mina utlånade pengar.
4. Ta tag i det här med den rödhåriga kassörskan.

Annat nämnvärt:
Jag har bara en påse mynt kvar att leva på till nästa lön om 9 dagar.
Jag har skrivit 4 mästerverk, men inte kunnat avsluta dem.
Jag måste hitta ett badkar att bada i, det var så länge sen.
Jag är jagad av tre efterhängsna freaks.
Jag återträffade tjejen jag är kär i. Nej, jag är inte alls över henne.

Hmm. Okej, nog med information. Vi stannar där.

som en trollkarl

I mina yngre år underhöll jag ofta tanken på mig själv som en mäktig magiker, eller åtminstone någon med en fallenhet för det häpnads-väckande, det mystiska. Jag bejakade de dolda sidorna. Det kunde handla om något så dramatiskt som kast med gafflar, brinnande hjältespring, våghalsiga hopp från min balkong och magiska skrik när jag landade, och ibland räckte det med att berätta en galen historia eller förbluffa någon med ett avancerat korttrick. Det var roligt, men det var en lek på allvar, kan man säga.

Jag är ju egentligen ingen trollkarl, jag ser bara ut som en. Det accepterade jag för länge sen. Men det händer att jag får återfall, och i den bemärkelsen har den senaste veckan varit rena nostalgitrippen. Jag har återigen insett det ädla i ett häftigt korttrick, så jag har sysslat ganska mycket med sånt den senaste tiden.

Mitt bästa trick hittills är att någon får välja ett kort, "vilket som helst," och sen ge tillbaks det till mig. Jag vänder diskret kortet uppochned och sätter in det i högen. Sen kuperar jag ett par gånger, spexar ivrigt, låtsas blanda och stirrar mystiskt på korten i min hand, och när jag har hittat det uppochnedvända kortet tar jag fram det igen och stoltserar överlägset.

Helst ser jag att offret imponerat undrar hur jag lyckades, men ibland går det som idag när ett mustaschplyte som hette Kevin genomskådade mig. "Varför vände du på kortet? Då blir de ju inge svårt." vaFAN. Förödmjukande och oerhört irriterande att höra från en 12-åring, så jag bara släppte korten till bordet och reste mig. "Fuskar du så fuskar jag" sa jag lugnt och sansat, och så gick jag.

hennes många namn

Förra veckan sa jag att jag hade trott att hon hette Mandy. Hon förstod inte varför men tyckte att det var roligt. Jag vet ju nu att hon heter Marie, att hon i mycket positiv bemärkelse har rött hår, fräknar och roliga tänder, att hon verkar trevlig och är den bästa sötaste kassörskan på ica. Men jag har fortsatt att säga andra namn än Marie, som idag till exempel när jag började med ett ”hej Mandy” och avslutade med ett ”ha det bra nu, Marianne” när jag gick. Hon skrattade generat. Positivt. Och idag när jag försökte betala med ett plusgiropapper studerade hon det väldigt intresserat, antagligen för att mitt namn och adress stod där, innan hon sa att det tyvärr inte gick, och lämnade tillbaks det. Jag accepterade och drog försiktigt upp en rykande fin tjugolapp som jag hade sparat för ett sånt här tillfälle. Nice. Hon log imponerat. Sen gick jag, som sagt. Det känns mycket bra och något börjar gå upp för mig den senaste tiden.

mc-hjälm i kassan

En storvuxen motorcyklist var och handlade hos mig idag. Jag stod i kassan och så kom han plötsligt fram och började lasta upp på bandet, la ifrån sig MC-hjälmen bredvid. Han behövde även batterier, så jag hänvisade honom till en hylla ett par meter bort medan jag blippade. Han gick dit, jag blev klar, och snart stod jag där och väntade på honom med MC-hjälmen framför mig. Den var svart och blank. Verkligen tuff. Jag tyckte såklart att det vore roligt att prova hjälmen, så jag tog upp den och satte den över huvudet. Det var varmt och alldeles tyst där inne förutom mina andetag. Mycket bra isolering. Jag såg ut genom visiret och såg mannen stå vid batterierna med ryggen mot mig. Det kändes overkligt. Jag skrattade till så att det ekade i hjälmen, och just då vände han sig om och skulle fråga något, fick syn på mig, och jag vet inte vad det var som flög i honom, men med ett ryck kom han farandes och verkade helt ursinnig. Han fick ett fast grepp om hjälmen med båda händerna och började rycka, slita och dra. Vilken överreaktion! Men hjälmen satt som den skulle, och remmen under hakan höll den väl på plats, den var orubbligt min för stunden. Den storvuxna mannen kämpade allt argare, och med rycken kunde jag urskilja ljudet av skrik och svordomar. Karln var alldeles från vettet. Jag rycktes våldsamt runt åt alla håll, men av någon anledning kunde jag inte vara rädd i den här hjälmen, det kändes bara komiskt och tryggt. Den var så behaglig. Hur mycket jag än fladdrade omkring där utanför var mitt huvud väl skyddat. Jag kände hur kroppen slog i kassadiskar, korgstaplar, taklampor och någon kund, och det borde väl ha gjort ont egentligen, men jag kunde bara skratta. Märkligt. Men så kom hjälmen till slut loss och jag landade platt på kassabandet och sprattlade till. Motorcyklisten frustade och svor, skrek någonting igen och frågade ”vad fan” jag tog mig till. Jag kravlade tillbaks till kassastolen och satte mig, sen avslutade vi affären som vanligt, han försäkrade sig om att det var rätt batterier och så gick han väl till slut. Jag kommer aldrig att glömma den där hjälmen.

meddelande till världen

Jag kom in. Jag åker till Skåne efter sommaren. Så var det med det.

jag är över svante

Rektorer är bara skit.

En gång på lunchen när jag sprang omkring i matsalen med min bricka kom en matkärring och backade in i mig eller nåt, vi krockade och en potatis ramlade ned på golvet. Då blev hon arg och vände sig om och sa åt mig att plocka upp den! va fan. Så jag blev förbannad, det blev en del argumenterande och stirr, och det slutade med att jag flippade och fick tag i en servett och tog upp potatisen med den, höll den sedan hetsigt viftandes upp mot henne med orden "du borde verkligen ta och snyta dig med den här, tant!" Sen sa jag det igen, med ännu argare inlevelse: "SnYYyyYYT diIIIiiiig!!!"

Då blev jag skickad till rektorn bara för det. "YOU SET ME UP!!" ropade jag, vilt slitandes och åmandes medans de drog mig uppför trapporna upp till hans kontor.

Sen minns jag inget mer från den dagen.

Men, låt mig dementera: Det var inte läskigt, jag var inte rädd, och jag blev inte tvungen att gå ned och säga förlåt till damen i förkläde. Vidare tycker jag om potatis jättemycket sen dess, och jag hamnade hos rektorn många gånger igen och vi blev till slut goda vänner.

Skitsvante.

Nej, jag är över det där.

klantigt på kvällen

På tal om risifruttin i knäet, växelpengarna i papperskorgen, skosnöret jag dammsög upp för ett tag sen, och allt det där.

Värt att veta är att jag har haft en bra dag idag. Städat, diskat, vädrat, dammat av, sjungit och gjort fint, gått igenom garderober och skåp, monterat ned påskpysslingen, hjälpt en spindel på traven när den ville ned i toaletten, spolat, svarat på brev och mail, tagit mig tid att fylla i viktiga formulär, sorterat roliga anteckningar, äntligen ställt videoklockan till sommartid, fotbadat, duschat, sett hunter x hunter och the office, skrivit viktiga listor och gjort klart ett mixband med det bästa av ghostface.

Skön dag framåt med andra ord, och så hände det här:

Jag lagade mat. I väntan på att den skulle bli klar gjorde jag en kopp te. Grönt te med honung i, en favoritkombination. När spaghettin var klar la jag upp den på tallriken som blev varm snabbt, sen tog jag tekoppen i vänster hand och tallriken i höger. För att inte behöva gå två gånger satte jag ketchupflaskan mellan handlederna och bar försiktigt ut alltsammans på en gång till vardagsrummet. Väl där började det bli varmt och bängligt, och ketchupflaskan började glida, så jag skyndade mig till soffan för att släppa ned den. Men det hände så fort, jag fick aldrig tid att koordinera min manöver, så istället för ketchupen släppte jag dumt nog med vänster hand så att tekoppen med allt det goda varma teet föll till soffan. Hela dynan dränktes ned och det splashade på golvet. Väldoftande, visst, men inte precis vad jag hade tänkt mig. Och det hamnade just där jag hade tänkt sitta och äta dessutom, så allt var förstört. ”oh, for fuck’s sake.”

återigen.

avvisad igen

Skickade ett meddelande till rektorn på min gamla skola idag.

"Hej! Vi var tvungna att fylla i ett formulär på jobbet idag. Jag vet inte riktigt vad det var om, men som 'närmast anhörig' skrev jag ditt namn och telefonnummer. Är det okej?"

Till svar fick jag bara ett kyligt "Vem är du? MVH Svante."

Så han har redan glömt mig... hårt.

ingen hobbyfärg

Någon kom fram på jobbet idag och frågade efter hobbyfärg. "Hobbyfärg..." upprepade jag långsamt betänksamt för mig själv med ett besvärat kisande mot andra sidan byggnaden. "Hobbyfärg..." igen som om jag stod och smakade på ordet. Det kändes inte bekant, frågan kom så plötsligt och ordet lät så främmande, så efter ännu en tankepaus snörpte jag argt på munnen och spottade ut det igen. "Hobbyfärg, nej, det har vi då visst inte." Jag slog fast det med bestämd avsky och gav människan en barsk blick. Stod sen kvar ett tag efter att kunden sagt "okej" och gått iväg, stirrade och hostade förbannat för mig själv, innan jag återgick till mitt arbete. Senare kom jag på att vi har ju visst hobbyfärg. Men då var det försent.

hjärtattack med trucken

True story:

Det var personalmöte imorse, men så kom en lastbil så jag och en praktikant fick gå ifrån och sköta leveransen. Jag var den enda av oss med truckkort, så jag fick köra. Avlastningen i sig var en freak show, tack vare praktiktanten, men det blir en annan historia.

När vi var klara och lastbilen hade åkt stannade jag utanför porten, gjorde något med handbromsen, och gick in. Men tydligen funkade inte bromsen, och parkeringen är lite av en nedförsbacke, så när jag 30 sekunder senare kom ut igen hade trucken rullat bakåt 60-70 meter ned för parkeringen mot korsningen nere vid vägen. Jag fick närapå hjärtattack, sprang panikartat ifatt och hoppade upp och fick stopp på trucken mitt på vägen, SEKUNDERNA innan den skulle ha åkt i diket vid vägkanten. gaahh, MINA NERVER! Sen körde jag skärrat tillbaks den över parkeringen mot affären igen, förbi raden av personalbilar som trucken mirakulöst nog hade rullat förbi på bara några meters avstånd utan att träffa, innan jag ställde den utanför porten igen. Den här gången försäkrade jag mig 3 gånger om att handbromsen satt i, innan jag stängde av den och hoppade ned.

Ingen hade sett händelsen, inte ens praktikanten.

Men TÄNK, vad nära. Vilket obehagligt sug i magen! Tänk om jag inte hade hunnit stoppa trucken innan diket, så att den kanske hade ramlat där i. Eller om den hade varit riktad lite, liiiite åt höger bara, och då faktiskt åkt rätt in i någon av bilarna vid sidan. Chefens, till exempel? haha, fy. Lampkross, billarm, chefskäll, sparken, skulder, osv, in i fördärvet.

De hade inte varit nådiga.

dricker vatten

En bild på mig när jag argt dricker ett glas vatten:

tillbaks på jobbet

Idag kallade jag till bossmöte, men ingen kom. Jag fattade ingenting. Slog bara näven tyst i bordet och undrade för mig själv, fick de inte mitt memo?

drömmen om skåne

Nu ger jag mig av till Skåne för en dag, på äventyr och fuffens. Hoppas mest på det där med fuffens, vad det nu kan betyda. Jag får försöka ta reda på det. Eller, hmm, väldigt obehagligt och läskigt ord nu när jag tänker efter. Fuffens... FUFFENS? Hmpf! Får se hur mycket fuffens det blir egentligen, jag ska nog allt undvika det in i det sista. Fuffens, whatever you are, du tar mig aldrig levande!!!

Nåväl.

Men roligt lär det nog bli. Jag ser fram emot att strosa omkring i södermarkerna med karta och keps, skratta på skånska, kasta kex till en skock fåglar så att de börjar picka och pocka, och kanske köpa någonting roligt i en skånsk affär när jag ändå är där. Det ska bli så häftigt, bara att få vara på fri fot för mig själv på främmande spännande mark. Så många möjligheter! Kanske tilltalar jag någon skånsk kvinna och så blir hon kär i mig? Man vet ju aldrig! Nej, det här blir verkligen spännande. Och så svänger jag väl förbi den där skolan på något ärende också. Inget märkvärdigt, vi får hur det går med det, eller om jag ens går, jag kanske fastnar i en kvinna eller något annat fuffens på vägen. Det är ju sånt jag är så bra på! Jag är bara upprymd just nu, måste skynda mig iväg till tåget.

Svalöv heter orten.
Längst ned på kartan.



Yup.

missförstånd i kassan

Två grovsmutsiga byggjobbare med kantiga huvuden och dåliga tänder kom till min kassa idag; skulle köpa gängstänger, oljetråg, balkskor och liknande. Han som handlade verkade inte ha tillräckligt med pengar på sig. "Har'u 60 spänn?" grymtade han till den andra, som besvärat morrade och började gräva i sina fickor. "GULLIGT," sa jag, "ni delar på betalningen och grejer, som ett annat gift jävla par." Då fick jag en blåtira. vaFAN.

Vad hände med att bara ta saker och ting med en klackspark?

Sen kom en kvinna in, till synes ung och snärt, jag hann bara se henne lite snabbt från sidan. Det sägs tydligen att tjejer ska gilla när man är lite bestämd, så jag kollade uppenbart och länge på henne utan att vika undan med blicken. Hon slängde ett osäkert öga mot mig och fortsatte in. Yes, tänkte jag, ett frö var planterat. Men, när hon kom till kassan såg jag att hon var skelögd och gravt deformerad i den andra halvan av ansiktet, så nu kände jag mig plötsligt hemsk. Hon trodde säkert att jag hade stirrat på grund av deformiteten! Jag fick panik och visste inte hur jag skulle beté mig för att rädda situationen. Om jag nämnde missförståndet skulle det ju bara bli ännu värre. Irrade istället och flackade med blicken mellan henne och nästa kund, skrattade nervöst till honom där bakom, gav henne växeln tillbaks och låtsades som ingenting. Sen gick hon äntligen och jag kunde andas ut, lättad att det var över.

Jag stängde kassan och tog in lådan till kassarummet som vanligt, trött och blåtirad och rädd, eländig, men glad att äntligen få gå hem. Men så var den bara 12:24 och inte alls 14:30 som jag hade hoppats, så det var bara att himla med ögonen och gå tillbaks och köra två timmar till.

Hela den här dagen har präglats av missförstånd, det här var bara ett axplock. Borde man kanske börja sova lite bättre?

runt brandbergen på 15 minuter

Brandbergen är ett ganska stort område ändå. Mest höghus och mycket betong, men lagom idylliskt med ett badställe, en park, ett litet centrum med ica, en pub, videobutiker, bowling, tandläkare, bio, pizzerior och allt liknande som man kan tänkas behöva, och om man går längs med bilvägarna runt orten så blir det väl åtminstone en 3-4 kilometer i omkrets. Inte att leka med alltså.

Mål: Att springa runt Brandbergen på mindre än 15 minuter.

Hittills hade jag bara försökt vid två tillfällen sen jag kom, båda gånger i försomras förra året, innan jag blev distraherad och glömde idén i nästan ett år. De gångerna blev det först 17:28, sen 16:35.

Idag blev det 15:59.

Jag fattar inte hur jag fixar det! Brådskar sällan, tycker inte om att anstränga mig utan syfte, men det här tar jag verkligen på allvar. Och det är alltid utan förberedelse. Jag får ett plötsligt infall när jag ligger i fåtöljen framför datorn, det bara kommer över mig, och minuterna senare är jag ute på språng. Tung i stegen, andfått frustrandes med torr hals och raspiga lungor, varm i kinderna och ganska uppgiven redan efter de första hundra metrarna, men med bestämda steg och desperat blick. Kroppen var ju inte beredd, så den mjölkar emot och tycks redo att kollapsa närsomhelst, men jag vägrar. På ren vilja och trots fortsätter jag frantiskt framåt i ringlande uppförsbackar, grimaserandes flåsandes och harklandes, spottar ut något blodsmakande och kopplar bort all trötthet medans tutande bilar passerar min springande kropp. De tycker inte om när jag springer vid sidan av vägen så där, men tyvärr måste jag göra det i brist på gångvägar. Sen kommer jag fram till en trottoar och börjar följa den, möter såklart en spektakulär ung dam och känner mig utsatt, ursäktar mig, hon fnyser, jag springer vidare och inser att jag inte har någon bra springstil längre. Inte alls som på den tiden då bara en elegant liten höftvick kunde få en hel skara flickor att sucka förtjust, nuförtiden är det mest bara säckigt och snubblande utan någon som helst grace. Men jag kan inte tänka på sånt just nu. Springer sammanbitet allt galnare med vevande armar, känner att jag börjar närma mig. Min enda tanke är att ta mig hem levande och kasta mig in under en svalkande dusch så fort som det bara är möjligt. Ökar takten sista sträckan när det börjar dra ihop sig, ser på klockan och inser att det redan har gått mer än 15 minuter, men fuggit, ökar på ännu mer tills jag äntligen är framme. PHEW! Utmattad och besegrad, klarade inte varvet på en kvart som jag hade hoppats. Den inre värmen är olidlig. Jag kommer hem, slår på vattnet och säckar ihop på golvet i duschen, ligger sen bara där och gråter, andas ut. Obehaget pulserar genom kroppen ett tag till innan det börjar avta. Jag ligger kvar och drömmer mig bort, somnar snart in. Det är så skönt. Vet inte hur länge jag sover, men till slut vaknar jag och känner mig återställd. Mina svarta springkläder är förstås genomblöta. Jag reser mig upp, stänger av vattnet och byter ut kläderna mot en fluffig badrock. Sätter mig i fåtöljen igen med en kopp te och ägnar resten av kvällen till att bara försöka glömma.

15:59 idag alltså. Två försök till om det fortsätter i den här takten. Jag vill klara det en enda gång bara, sen är jag nöjd.

jag lät som en samurai

Jag skulle till tandläkaren idag. Ville få bort lite tandsten och diverse dylikt, det har varit så mycket på sista tiden.

Man vet ju aldrig med tandläkare, när man minst anar det är det en sexig dam av något slag, så jag bestämde mig för att göra mig fin. Duschade ett par gånger extra, klippte naglarna, parfyrmerade mina höfter och fick på mig mina bästa boxershorts. Hade även lite gammalt munskölj som jag ville använda, och medans jag stod och gurglade med det framför spegeln noterade jag en antydan till ett oönskat hårstrå i näsan, ganska exakt från den vinkeln som min trånande tändläkarinna skulle arbeta från, så jag tog en pincett och gick ut till den bättre spegeln i vardagsrummet. Hittade mycket riktigt ett synligt strå där inne, fick snabbt tag i det med pincetten och drog långsamt ut det tills hårsäcken gav vika. Det lossnade med ett ryck, och det sved till i det känsliga innerområdet i näsan. Obehagligt. MEN, vad jag inte förutsett var den kraftiga nysen som obehaget tvunget skulle framkalla, och med munnen fortfarande full av munskölj kom det såklart mycket olägligt. Det var försent för att springa tillbaks till badrummet; jag insåg genast att min enda chans var att hålla munnen stängd till varje pris. Jag kände hur det var på väg, blundade och koncentrerade mig förfärat på att stå emot, men som vem som helst kan förstå hade jag inte en chans mot krafterna. Nysen var explosionsartad, inte ens mina händer rådde på den, så med ett splash stänkte det istället upp i ansiktet på mig och även en del på min lilla Playstation 2 som stod i närheten. Jag böjde mig bedrövat ned för att granska konsolen (som jag visserligen bara har använt två gånger det senaste halvåret), kunde gudskelov konstatera att den var välbehållen, men just då kom en andra kraftig attack som fick mig ur balans och jag landade på den med knäet så att plasten krossades trots allt. Jag lät som en samurai. Sen var det över.

--

Det påminner mig om en gång förut när jag gick upp tidigt och skulle inleda dagen gemytligt med en risifrutti framför datorn. Jag var naken och hade just upptäckt risifrutti. Så jag satt där och vaknade, läste väl någonting, gäspade antagligen i stilla välbehag medan jag öppnade förpackningen, fortsatte läsningen och satte lugnt i skeden för att ta lite, men så hade kylen tydligen varit ovanligt kall under natten vilket hade haft någon konstig verkan på konsistensen, så hela innehållet följde istället med upp och landade i mina bara knän. "iiihh!!" Väldigt kallt tyvärr. Och det var den morgonen.

Eller som när jag skulle lägga några smutsiga strumpor i tvättkorgen en gång, och tänkte på annat och råkade slänga dem i toaletten. Eller som när jag hade köpt en choklad i Handen centrum och sen skulle slänga pappret i papperskorgen utanför ingången men såklart slängde växeln på 13 kr istället. Eller som nu när jag just dammsög upp mina oanvända svarta skosnören som låg i hallen. "oh, for fuck's sake!" Så i ren panik smällde jag påsen och fick upp snöret, det yrde omkring damm och smuts i luften så att jag började hosta och gråta, och nu i efterhand tycker jag inte ens längre att det var värt det. Vill helst bara lägga mig i soffan och sucka uppgivet för mig själv. Men ingen hör min självömkan... och nu är det snart kväll.

--

Tandläkarbesöket i sig får bli en annan historia. Men som vanligt hade jag anat för mycket, mina ansträngningar hade ännu en gång varit förgäves. Men till tantens försvar var hon trevligare än hon såg ut och tyckte att jag hade fina tänder. Då var allt förlåtet.

mathias med ögonen

hahaha. ett annat bra minne.

För några år sen hade jag och min blyga gamla klasskamrat Mathias hamnat tillsammans i ett program på arbetsförmedlingen. Det talades om vikten av fast handslag, ögonkontakt och så vidare, och handledaren bad slumpmässigt Mathias att se honom i ögonen i en agerad intervju. Problemet var att Mathias inte var så bra på det där, han såg väl mest ned på bänken när han talade i vanliga fall, men han var däremot duktigt begåvad med den agressiva varianten. Så det blev istället ett argt stirr som brände igenom hela rummet, stämningen blev påtagligt mordisk, och det blev tyst. Alla såg på. Mathias kände sig obekväm. Jag började skratta. Handledaren skrattade också lite, Mathias fattade ingenting. Handledaren kommenterade, alla började skratta, kalabalik utbröt och det var bara så väldigt roligt. Jag skrattade ännu mer. Då vände sig Mathias och såg på mig istället, fortfarande samma mordiska blick. Han skrattade inte. haha. Jag insåg allvaret och lugnade snabbt ned mig.

Han var som en vanlig människa ibland också alltså, han var inte så där hela tiden. Men just den gången blev det bara så fel.

mitt bästa isbitsminne

När jag var i Kalifornien förut och var i restauranger brukade jag alltid beställa "just one ice cube" i min dricka. Jag hade hört något om att man får mer, och tyckte bara att det lät så bra. Sen när de gav mig det så sa jag "thanks, I appreciate it."

Det är mitt bästa isbitsminne.

ett basketminne

Jag minns hur jag och Jawad brukade spela basket på baksidan av Hagaskolan, på en basketplan med låga korgar, precis vid vägen. Det åkte förbi bussar där ibland, och då måste man såklart alltid göra nåt snyggt, en tung dunk eller nåt, just när den åkte förbi eftersom vi föreställde oss att alla satt där inne och såg åt vårt håll. Sen om man hade dunkat hängde man gärna kvar och blängde ditåt ett tag som om man hade gjort ett argt statement till dem. När den var utom synhåll släppte man och landade och kände sig cool, och så skrattade vi. Roligt. Vi turades om för varannan buss, och antingen lyckades man och blev kung för ett tag eller så missade man och det blev förkrossande förödmjukelse inför publik. Det senare var inte kul, det kunde ju ha suttit nba-scouter, tjejer, rivaler, grannar, vänner, föräldrar, vänners föräldrar, föräldrars vänner, fiender, agenter, lärare, coacher eller vilka som helst i den där bussen. Man visste aldrig vilka det var som satt där inne och noterade misslyckandet. Men jag undrar hur många det var som såg oss egentligen.

panik i kassan

Jag vet inte vad som kom över mig idag.

Brukar vanligtvis hålla mig cool och klar i huvudet när jag står i kassan, och det var inte stressigare idag än annars, men någonstans mellan en osedvanligt illaluktande kund och insikten att mina tjugolappar var slut fick jag plötsligt panik. Det var lång kö, telefonerna fungerade inte, och Harriet som hade problem med sin kortterminal skulle iväg till kontoret för att hämta kassachefen. Då blev det för mycket. "LÄMNA MIG INTE!!" skrek jag och viftade febrilt fläktande med händerna framför mina varma kinder och kippade efter luft, kunde knappt andas. "Jag får panik!!" Men Harriet hade redan försvunnit bakom hyllorna och hörde mig inte.

Kvar befann jag mig i ett alltför välbekant läge; ensam och uppjagad mot en hel rad av stirrande kunder som alla verkade tro att jag var galen. Den illaluktande kunden framför suckade, en tjock vedervärdig dimma sänktes ned över mig. Jag blev som förstenad. Min röst var svag och grötig, hörseln likaså, och jag började tappa känseln. Det oborstade åbäket framför mig försökte säga något, min blick åkte upp mot hans gulsprängda ögon, och sen kunde jag inte ta bort blicken. Han fortsatte prata, det gick i slow motion, men allt jag kunde fokusera på var att överleva stanken som vällde ut på mig. Detta var verkligen en ruggig typ. Hans ögon brände hål i min panna där blicken tycktes vara fäst. Munnen gapade och stängde, otäcka salivsträngar bildades där innanför mellan de smutsiga tänderna, och stankpustarna bara puffade mot mig. Jag har sällan varit så rädd, kunde inte uppfatta ett ord av vad han sa, och det sista jag minns är att flera otåliga röster från kön också började gasta åt mitt håll. Just när jag tänkte vända huvudet ditåt och svara försvann all förbindelse för mig, ögonen och öronen slutade fungera i ett abrupt knäpp, och världen bara slocknade.

När jag vaknade var det lugnt igen. Harriet satt i sin kassa, Kerstin hade tagit min plats. Gudrun, kassachefen, satt hukad över mig och frågade vad som hade hänt. Jag blinkade upp mot henne och bad om ett glas vatten. Det fanns inget. "Men var är min personliga kopp?" undrade jag oroligt och såg mig yrvaket omkring. Det visste hon inte. Då blev jag fly förbannad, tappade besinningen och kom på fötter, gav mig iväg på jakt efter koppen. Jag sprang genom trånga gångar och krockade med vagnar, tacklade kunder och klippte till en medarbetare på vägen dit, sen kom jag fram till fikarummet och slängde upp skafferiet för att hämta den. INTE DÄR. FÖR ANDRA GÅNGEN IDAG. Så jag tog mig tillbaks, genom samma gångar och förbi samma människor som återigen var ivägen, och så kom engelskan fram igen som vanligt när jag skulle konfrontera Harriet.

"WHO DID IT? WHO PLANNED IT?" och så hytte jag med näven, gjorde en irrig handledsgest för att visa att det var koppen jag talade om. Jag hade helt enkelt fått nog. Nog av komplotter, nog av rävspel och kycklingtjafs. Harriet spelade oskyldig och förvirrad, som alltid. "Vad menar du, Stefan?!" Då fick jag återigen nog. "JAG VET ATT DET VAR MIN KOPP DU VAR OCH GJORDE NÅT MED FÖRUT!"

Gudrun sa någonting där bakom mig. Kunderna stod runt omkring. Allting stannade upp. Harriet satt där som ett ängsligt frågetecken. Och jag vet inte vad det var med mig just idag, men plötsligt brast alla barriärer igen. Jag kände på mig att någonting inte stämde, deras blickar var som om de genomskådade mig. Men vad var det de såg egentligen? Verkligen obehagligt. Jag satte handen i fickan, och där låg såklart den lilla koppen. Jag skämdes. "TITTA INTE PÅ MIG!!" skrek jag och satte fart därifrån med panikartat ryckiga rörelser. Gudrun ropade någonting igen, men jag valde att inte lyssna. Sprang raka vägen till badrummet istället och gömde mig där ett tag för att gråta ut lite, hämta andan och samla tankarna. Sen fyllde jag min kopp med ljummet vatten och gick tillbaks och låtsades som ingenting, de andra verkade vara med på det. Bra. Jag höjde koppen mot Harriet och tog en klunk, fast hon såg det inte, och sen körde jag på resten av dagen som vanligt. Skönt att få avreagera sig ibland, det behövs allt oftare.

Jag börjar nog närma mig gränsen.

min personliga kopp

Idag hittade jag min personliga kopp i diskhon på jobbet. Jag såg det som en krigsförklaring. Den ska ALLTID stå på min inrutade plats i skafferiet, jag har ett system efter vilket jag ställer koppen där så fort jag har druckit ur den. Nu hade någon tagit den ur skåpet och lagt den i diskhon bara för att tråkas, det hade lika väl kunnat handla om ett häftstift på min stol. Det var väldigt symboliskt och jag förstod genast vad det betydde. Startade en utredning i smyg.

brände mig på ugnen

Jag kom hem sent förut, ohyggligt hungrig, och tänkte värma pitabröd i ugnen för att ha sallad eller någonting i. Ugnen blev varm snabbt, jag tog bröden ur frysen och placerade dem på gallret, men så råkade jag lyfta lite väl högt med handen! Knogen på långfingret brändes till när den kom i kontakt med det glödheta ugnstaket. Ett tsss-ljud uppstod när huden brändes sönder. Ninjasnabbt ryckte jag bort handen och stirrade skärrat på den, men det var försent! Jag konstaterade brännskadan, skrattade nervöst. Såret stank av bränd hud och det var mycket otrevligt eftersom jag sen kände lukten varje gång jag tog en brödbit till munnen för att ta en ny tugga.

talande konversation

therese: du är envis.
stefan: varför avslutar du inte meningen för?
therese: vad snackar du om?
stefan: ”du är En vIs mEniskA.”

ibland får man till det.

mamma på mcdonald's

hahahhaa!

Jag kommer ihåg när mamma skulle till McDonald's en gång, och frågade om jag ville ha någonting. Skickade med henne en lista:

1 flurry

1 liten coke

1 paj, någon god jävel

1 freedom

Förhoppningen var att hon skulle läsa innantill och låta världsvan med alla töntiga förkortningar. Vet inte hur roligt det blev egentligen, men ja. Det kom just tillbaks från ingenstans och jag skrattade lite.

karaktärer/ boss i kassan

Det finns många olika i affärerna runtomkring.

Det finns en i Pressbyrån vid Gullmarsplan som alltid säger hur många HUNDRA eller TUSEN man ska betala, för att sen klargöra att det är ören han talar om. Låter kanske töntigt, men han gör det roligt.

Det finns en på Konsum vid Vendelsömalm som alltid sitter och småskrattar underligt för sig själv. Jag menar verkligen ALLTID alltså, helt sjukt. Good kid, man blir glad och skrattar tillbaks.

Sen har vi häcklaren i Ribby, som gillar att påpeka hur blek och trött jag ser ut, och tanten i Handen Centrum som låter så futtig när hon säger "och femti" när hon räknar upp priset.

Men så tänker jag på alla söta kassörskor här och var som man blir blixtkär i. De finns överallt!

Det finns en på Biltema som dominerar sina kunder. Han stirrar ned dem, förlöjligar och gör narr av dem, hostar besvärat och kommenterar gärna att de fyller år på samma dag som hans mamma när han får se deras legitimation. Håller på så sätt ett psykologiskt övertag och kommer undan med det mesta. Han manövrerar ryckigt och ilsket, knappar hårt och bestämt på kassaknapparna, stirrar upp med galna ögon om någon misstycker om något.

Han heter Stefan, och ja, ni vet nog redan vem jag talar om.

--

Idag stod jag argt på en pall i kassan och tänkte på mitt nya motto om att vara en boss. Jag var extra inställd på det här med psykologiskt övertag, gjorde allt för att sätta mig över människorna som strömmade fram. Någon buskig typ tyckte att jag gick för långt när jag ropade "hoppas att de tar dig i dörren" bara för att han vägrade ta emot ett kvitto. "Jag är inte otrevlig, jag är överlägsen" rättade jag markerande. Han verkade inte fatta skillnaden.

Just då gick någon förbi kassan utan att betala, och jag skymtade något i handen på honom. "GUARDS!!" utbrast jag, men fick ingen respons. NäHÄ? Trodde vi hade civila väktare som tog hand om sånt där, men nähä?! Jag bestämde mig för att ta det i egna händer, hoppade över disken och kom snabbt ifatt. Jag kastade mig över kräket och brottade ned honom på entrégolvet, fick slänga in ett par dagsedlar för att lugna ned honom där han låg och sprattlade. Men tyvärr visade det sig att jag hade tagit miste; det var hans egna nyckelring, den såg bara ut som en liknande modell som vi har.

Hedersknyffet från förut stod kvar, och människan jag just brottat ned var ilsken som ett bi. Damn it, nu hade jag två galningar efter mig och jag hade inte ätit på två timmar. Kände mig svag och inte alls redo för strid, då de stod där med uppkavlade ärmar, så jag försökte skrämma iväg dem med ett bestialiskt skrik. Funkade inte. Jag fortsatte; ”YOU WILL DO AS YOU’RE TOLD!!” Men de verkade inte vilja lyssna, så jag hade inget annat val än att fly.

Tog mig med stor möda ut till parkeringen där jag hittade en bil att gömma mig under. De hann se mig, så det dröjde inte länge förrän jag öppnade ögonen och såg fyra fötter och två arga huvuden där vid kanten. Så var det bara att kravla mig ut igen och klå upp dem.

Hur konfrontationen tedde sig och slutade är ovesäntligt, men snart satt jag vid min kassa igen och körde på som vanligt. Kan möjligen ha haft bandage kring huvudet och plåster på axeln, men det tror jag inte. Och grät gjorde jag nog inte heller. Minns knappt.

Dagens lågpunkt kom när någon skulle betala med en hundralapp, och jag skar mig på den. ”AAAAAAAJ!!!” ekade det i lokalen. Visserligen blev det bara ett pyttelitet skärsår, och det kändes knappt förutom att det sved till lite, men chocken var tillräcklig för att bedöva en ofantlig elefant. Det var verkligen hemskt, men kunderna i ledet stod bara och stirrade oförstående på mig, ingen medkänsla alls. Då fick jag nog.

”Ni har kommit hit för att stirra på odjuret va!!!” Ingen svarade. ”JAG SKA NOG GE ER EN --” Men så ryckte någon tag i min axel, just där jag hade ont sen uppgörelsen tidigare idag, och jag fick jätteont och segnade ned på golvet. ”Va fan, men för i helveta, vad tror du att du tar dig till!?” utbrast jag och stormade upp, och så var det såklart chefen som hade avbrutit mig. Nu stod han där, barskt och skitstövligt, och han yrade hetsigt att jag inte fick slåss med kunderna och att jag inte kan beté mig hursomhelst. Och så frågade han om jag inte fattade det. Då blev jag arg. ”VADÅ FATTAR?”

Vi lämnade kassorna och gick in till hans kontor för ett samtal, bossar emellan. Vad som sades och vad vi kom fram till lämnar jag även det osagt, men eventuellt kan jag kanske vara på väg utför. Jag är inte längre så förtjust i stället och funderar på att sluta snart.

tholeck var en kämpe

Han hade kommit från ett annat land, ett baltiskt land, och väldigt prompt bosatt sig i min klädkammare. Det började med en fråga. "Got room for one more?" när jag stod och låste upp dörren, nyss hemkommen från jobbet. Han hade gömt sig bakom pelaren på verandan och överraskat mig. Jag sa nej och gick in, låste efter mig. Men nästa morgon stod han fortfarande där, den här gången med en smörgås i handen. Han förklarade på trasig engelska hur han lagt sin själ i smörgåsen, handplockat brödet och granskat varje gurkskiva mot gatlyktan med en lupp innan han omsorgsfullt lagt på dem. "Mm? Jag undrar om den är god..." tänkte jag högt. Den var ok. "NOW YOU OWE ME!" utbrast han med desperata ögon innan jag ens hunnit ta en andra tugga, och jag hade inte hjärta att säga emot.

(15% av historien. gör klart senare)

--

Angående semestern: Myyyycket bra vecka. Inget mer med det.

jag lever, är vaken

ok, seriously. nästan en månad nu.

ALL TIME LOW FOR STEFANMEDO.
(egentligen inte, men ja, dåligt)

frisörskan imorgon, sen uppdaterar jag.

mästerplan på 7 dagar

Sen några timmar tillbaks är jag på semester.

Behöver den här veckan för att stanna upp och andas lite, tänka över mina nästa drag. Jag insåg nyligen att jag inte ens vet vad jag vill; med det här året, de kommande månaderna, sommaren, om jag ens vill vara kvar på mitt nuvarande jobb eller göra nåt annat, vilka tjejer jag är mest intresserad av och hur jag ska göra med skaran som jag inte är lika förtjust i. Hur ska jag göra för att bli rik och lycklig så fort som möjligt? Jag behöver en ny mästerplan.

Jag ska inse vad jag verkligen vill, vilka ambitioner jag vill prioritera den närmaste tiden, sen återgå till vardagen med en skön nystart.

hjälpte gärna till

Idag var jag betrodd att röra mig ute på butiksgolvet för ovanlighetens skull! Då kom en snygg mamma med sitt barn och ville köpa en sparkcykel. Hon talade i telefon så jag pekade dem bara i rätt riktning, men när de gick alldeles för långt och förbi jagade jag ifatt och visade dem personligen till sparkcyklarna. Barnet sken upp, och mamman tackade så mycket, det kändes bra. Jag vände mig om och började gå mot lagret, men så hörde jag även ett "puss och kram!" från mamman bakom mig. Mm? Jag vände mig generat om för att besvara tillropet, men så visade det sig såklart att hon bara hade sagt det till telefonen. Hon såg att jag vände mig om och skrattade hjärtligt åt missförståndet. haha. Jag skrattade också lite. Men när hon hade gått började jag gråta.

dejten med mandy

Skönt att vara ledig idag!

Jag vaknade tidigt, låg mest och drog mig och halvdrömde till en början. Det ena ledde till det andra och snart hade sängen gått sönder. Jag reste mig yrvaket ur bråtet och stegade ut till köket där jag svängde ihop en snabb kaffedrink för att komma igång. Då ringde telefonen.

Det var någon som hade ringt fel. Inget speciellt.

Jag la mig ned på hallmattan och funderade på livet. Allting kändes så annorlunda där nere, möblerna verkade mycket större och golvet mer verkligt. Världen är så hård. Men jag lät mig inte deprimeras ytterligare, fokuserade istället på ledigheten och vad jag skulle ta mig till därnäst. Då ringde det igen.

MANDY! Det var den rödhåriga kassörskan på ica! Hon hade hittat dokumentet jag smög åt hennes håll när jag handlade där senast; en utförlig kärleksförklaring med mitt namn, kontaktinformation, och såklart en längre utläggning med kul kuriosa kring min uppväxt. Hon berättade att hon varit intresserad ett tag och blivit glatt överraskad av initiativet. Hon insisterade först på att kalla mig Konrad, men jag förklarade att jag skriver otydligt och skulle föredra att kallas för Stefan. Hon accepterade, och vi stämde träff till kvällen. Nice.

Då var kvällen räddad i alla fall. Jag ville komma väl förberedd, så jag begav mig ut i vinterkylan till köpcentret i närheten för att införskaffa nödvändigheterna. Old spice, finkostym, sexiga boxershorts, blommor, topps, ny tandborste, nagelfil, allt det där. Jag menade allvar! Sen ringde jag hem till familjen och informerade om att jag eventuellt har hittat en hjärtevän, och att det kanske blir en avkomma trots allt.

Så var det snart dags. Jag ringde henne för att bekräfta tiden, men hon svarade inte. Äh, vi skulle ju mötas vid Vegabaren klockan åtta, om en timme, inget mer med det. Jag drog på mig paltorna och svepte in mig i den ljuvliga attraktionsdoften. Kände mig inspirerad, körde några episka monologer i spegeln, kryddade med spontana vitsar jag skulle jobba in. Jag var spänd men redo. Hon skulle omöjligt kunna motstå mig ikväll, natten var min!

När jag anlände till Vegabaren och klev in genom dörren fick jag syn på henne direkt. Hon var söt som en undulat, med lockar i håret och något drömlikt förväntansfullt i blicken. "That's right, baby girl" tänkte jag. Jukeboxen tystnade. Jag skulle gå fram och 'kvittra' lite med henne, men just då började nästa låt, någon hurtig dansbandscover på platt engelska som intensivt förstörde stämningen och gjorde mig irriterad. "Daahh!!" Det hände så tvärt, jag vet inte vad som kom över mig, någonting med dragspelet letade sig rätt in i mina nervband och vred om totalt. Jag tappade fattningen, det gick bara inte! Skränet fick mig att frusta och stampa okontrollerat, jag fick kramper och rycktes ofrivilligt med i det avskyvärda svänget, började dansa spretigt hux flux i ren explosiv protest. Detta pågick i två minuter.

Någonstans i kalabaliken glömde jag bort Mandy, men plötsligt befann jag mig precis framför henne. Hon stirrade argt på mig! Jag återfick sansen och kunde blockera ut musiken tillräckligt för att titta menande på henne och nicka besvärat åt den. Då blev hon fly förbannad och sa att jag skulle passa mig! VA? Jag sa "hej i alla fall," men hon verkade inte fatta vad jag menade. Kände inte ens igen mig! Jag påminde om att vi faktiskt hade en dejt, och då såg det ut att gå upp nåt för henne. Hon verkade väldigt besviken, började skälla på mig över musiken och sa att det hela var ett missförstånd, att hon hade antagit att brevet var från en annan som brukade handla på ica... någon som kallades Konrad och var jättemycket snyggare än mig. "jaHA, men jag då? Har du inte sett MINA trånande blickar?" undrade jag nedslaget i min nya kostym. "Jo," svarade hon, "dina desperata blickar." Jag fattade ingenting, hon brukade ju vara så medgörlig och vänlig när jag handlade hos henne, tyckte mig till och med se henne skina upp en gång när jag kom, så jag trodde att hon var lika förtjust i mig som jag var i henne. Men tydligen hade hon bara ögon för någon töntig Konrad. "Så vad gör vi nu?" Hon svarade inte.

Jag gick till badrummet "för att piffa till mig lite," sen satt jag där i handfatet ett par minuter och bara grät. Fötterna dinglade vemodigt till något långsamt av Bryan Adams där utanför. Kvällen hade börjat så bra men gått så dåligt, jag var fullkomligt bedrövad. "Why don't you love me?" Men snart hade jag samlat krafter tillräckligt och gick ut i vimlet igen för att ställa allt till rätta.

Mandy stod kvar bredvid jukeboxen, där hon stått sen jag kom. Jag gick bestämt dit och sa "Mandy, jag vill snacka med dig." Hon suckade ogillande och frågade vad det var jag ville. Jag såg henne väldigt alphamässigt mellan ögonen och frågade ut henne om den här Konrad. Hon dansade runt frågorna till en början, undvek och duckade när jag slängde fram dem. Jag fick kämpa, verkligen dra det ur henne, men till slut kom sanningen fram! Konrad var egentligen inget speciellt. JAG var inte heller något speciellt. Det visade sig att den här tjejen var en dansbandsfantast av omättliga proportioner, och att tortyren jag utsatts för när jag kom in hade varit hennes verk. Det var hennes femma som låg i jukeboxen, och jag hade tydligen förolämpat henne med mitt utspel. Jag hade ju "dizzat" hennes älsklingsmusik! Och ja, visst var hon fortfarande ganska imponerande till utseendet, men just där och då gjorde jag valet att det inte var värt det. Passionen jag gått och känt i flera månaders tid var som bortblåst. Så jag vände mig hjältemodigt och gick därifrån med min värdighet i behåll, och det kändes inte det minsta bittert. Och när jag gick mot dörren ropade hon töntigt efter mig att hon faktiskt "älskar musiken mer än livet självt!"

Mandy. You're breaking my heart.

Äh, jag gick hem. Min lediga dag är över.
Tillbaks till verkligheten nu.... god natt.

en fälla om ni vill läsa högt

"Jack har intern-nät."

Hur man än uttalar det låter det som att man säger "jag har internet," men med en löjlig brytning av något slag. Det är lite roligt. Inget mer med det.

glada dagar i kassan

Idag var jag på ganska bra humör.

Jag skrattade mycket, oftast utan anledning tyvärr så ingen fattade varför. Men jag körde på, showade vilt, rörde mig som en robot i slow motion och gjorde ljudeffekter när jag vände på huvudet för att hälsa på nästa kund. Dans och komik, med steppande fötter och glada tillrop. Fenomenalt! Jag var grym.

Kunderna däremot, de var wörtless nästan hela bunten.

Först blev de förnärmade av mitt klagande på att de hade glömt sina bonuskort. Sen grymtades det att jag dansade dåligt. "VA?!" En tant som hade glömt pengarna förargades över mitt skratt. En grov illaluktande byggjobbartyp med oljigt hår och smutsiga kläder gjorde sig lustig åt en lapp där det stod ’kassörskan drar kortet.’ Och varje gång jag bad om att få behålla växeln fick jag en fnysning i ansiktet.

Trots detta höll jag humöret uppe. Dansade och spexade, förvisso utan gensvar men alltjämt duktigt och väldigt majestätiskt. Ibland förvandlas jag verkligen till en riktig entertainer! Någon räckte mig sitt Visakort, jag drog det ivrigt genom kortterminalen med ett häftigt ryck. DÅ GICK DET AV! ”Hmm.” Men jag sa bara som det var, att han får gå till banken och skaffa ett nytt.

Någon annan var osäker på sin kod. Jag varnade att om han slår fel 3 gånger i rad måste jag klippa kortet. Inget konstigt med det - standard procedure - eller hur? Inget att bli arg för. Visserligen hann han bara knappa fel 2 gånger innan jag gjorde det... för långsam för sitt eget bästa, stackarn. Men så började han tjafsa och ha sig, jag himlade bara med ögonen och schasade iväg honom. Jävla människa.

JAG VÄGRADE LÅTA MIG DRAS NED. Jag hade ju bestämt mig för att vara glad idag. Jag ville tolerera människor, hur töntiga de än var.

Då kom en sån där obehaglig typ. Han åt på ett äpple. Jag såg honom redan 3 kunder innan det var hans tur, och då satte han det i halsen och hostade upp äppelbiten på bandet. Fy, vad äckligt! Jag stirrade på äppelbiten, sen på gubben, sen på äppelbiten igen, och sen tillbaks upp på gubben. Han såg rädd ut. Jag plockade upp äppelbiten och slängde den över axeln. Någon skrek där bakom. Det var inte lätt, men jag samlade mig och valde att låta gå för den här gången. Tog ansträngt vänligt betalt för diskmedlet han köpte, sen ryckte jag krampaktigt tag i hans ärm, stirrade honom i pannan några sekunder och försäkrade sammanbitet att jag förlät honom. Han slet sig loss och gick.

Tiden går ju fort när man är glad, så dagen var snart över. Tack och lov. Avslutade med att lämna in kassan i kassarummet som vanligt, och sen hämta min slitna QB jacka för att gå. På vägen hem började jag gråta. Ännu en dag avverkad, ännu en dags energi och god vilja förbrukad. Hem och gör vad som orkas göra av återstoden, eller sov.

Här sitter jag nu och vet att imorgon blir det samma gamla igen.

Älskar att jobba helg.

förföljd av flugor, del 1

Det var i augusti och luften var fortfarande behagligt varm på kvällen. Solnedgången smälte den färglada himlen, overkligt långsam och vacker, och för att ta tillvara på den hade jag omsorgsfullt gjort i ordning en smörgås och kommit till ro ute på verandan. Det var sensommar och jag visste att det inte skulle bli många fler kvällar som den här.

Så där satt jag med mitt isvatten och blickade betänksamt ut över gården. Härligt. Men plötsligt tog det stopp, för just som jag skulle ta en första tugga av min mäktiga macka kom en fluga och satte sig på den, rakt i marmeladen. Jag skrek. Sen kom nästa och landade på samma hand som höll mackan, och en tredje och fjärde började surra omkring mitt huvud. De hade hittat mig! Jag skrek igen, och i panik kastade jag smörgåsen över räcket och sprattlade vilt med handen för att skaka av mig den första och andra flugan. I tumultet vältes mitt dricksglas. Det blev en kaotisk kamp, jag fäktade med armarna och sparkade med benen, men inget hjälpte. Flugorna gav sig inte, och de var fler än mig, så det var lönlöst. Jag insåg snabbt underläget och bestämde mig för att fly.

In i huset igen. Jag låste dörren och sjönk ned på dörrmattan för att hämta andan. Tryckte örat mot dörren, tyckte mig fortfarande höra surret där utanför. "iiiiihh!!" Jag var så rädd. De verkade verkligen mena allvar, men det gjorde jag med, så jag reste mig och sprang till köket för att hämta spiskummin. Det sägs att flugor får kramp av spiskummin. Sen stormade jag ut för att slänga det på dem, men då var de såklart borta.

Alltid samma sak! Attackerad, förödmjukad och besegrad. Inte första gången, och förmodligen inte den sista på långa vägar.

--
35% av historien.

"du var fantastisk, Konrad."

va fan. jag heter ju stefan.

när jag springer

1995. Vi skulle springa 100 meter på idrotten. Jag ställde mig i startfältet och väntade på visslingen. Klassen stod bredvid och såg på, jag var hypad. Visslingen ljöd snart och jag var genast på språng! Springstilen var bredbent trampande och skärande. Kroppsvikten pendlade från höger till vänster, vänster till höger, och det måste ha sett väldigt klumpigt ut. Fötterna var riktade utåt, rörelserna såg i stort sett ut som om jag åkte skridskor. Vilket var precis vad jag gjorde också.... på ett sätt. De andra fattade ingenting. När jag kom tillbaks fnissade några tjejer om att jag definitivt spelade hockey. Det var ett av mina stoltaste ögonblick den dagen. Att bli erkänd som en hockeyspelare var allt.

De som känner mig vet att jag är typen som går in för idéer lite väl mycket ibland. Exemplet ovanför är från när jag spelade ishockey som grabb, och för övrigt även samlade hockeybilder, skrev egna hockeytidningar, skjöt puckar på en planka varje dag, spelade hockeyspel på super nintendot, spelade in intervjuer med mitt framtida hockeyproffsjag på en bandspelare (och sjöng hockeylåtar!), och visste ungefär allt som fanns att veta om NHL och varje enskild spelare i ligan. Liknande vesäntliga perioder har involverat basket, hip hop, ninjor, final fantasy, sage francis, naruto, charles bukowski, och ungefär alla tjejer jag någonsin har varit mer eller mindre kär i (evelina, johanna, elin, åsa, rosanne, malin, sandra, jonna, cecilia, och alice hittills). Många av de här brinnande passionerna finns ju fortfarande kvar någonstans, men lite mer balanserat. De har ju alla varit med och format en på ett eller annat sätt.

2005. Jag var försenad till jobbet. Några hundra meter kvar, och jag hade just kommit till en lång bro som ledde till byggnaden jag skulle till. Andfådd, uppjagad, och utan att ens tänka på det började jag springa som en ninja. Armarna sträckta bakåt, överkroppen lutandes framåt och benen galopperandes galet. Jag hade sett dem göra det i Naruto... Det verkade fungera! Motvikten från armarna gav bättre balans i framåtlutningen, och eftersom överkroppen lutade så långt framåt hade benen inget annat val än att kuta på till max -- annars ramlade jag ju. Det gick snabbare och jag kände mig mäktig där i mörkret på bron med all morgontrafik nedanför. Men tyvärr kom jag ändå försent.

Jag, tönt?!

nya skor, nya vägar att gå

Det är så skönt med nya skor. Jag var ute till stan och köpte dem idag, väldigt slaskigt och blåsigt för övrigt, och sen kom jag hem till lugnet och katten igen. Nu är det kväll, jag är hemma och hämtar mig. Snörade just på mig skorna och traskade omkring i lägenheten för att prova. Härligt. Ställde mig i badrummet framför spegeln och klippte skägget med en sax. Och då jag stod där, naken med krökt rygg i mina nya skor och hanterade saxen i närbild framför ansiktet i spegeln, kunde jag inte annat än att tänka att det går framåt för mig. Jag är nästan helt återställd efter höstens plågsamma tumult i huvudet. De här skorna var ett stort steg i rätt riktning.

Jag köpte ett par vita k-swiss platinum förr-förra sommaren. De var mina bästa skor hittills, jag har talat många gånger om hur snygga de var, och hur bländande vita och rena jag höll dem så länge, som till exempel den där femte veckan när en kompis kom cyklandes på avstånd och skrattade till åt mina "nya" skor. Jag var så stolt. Och sen var det den där sommaren med världens sötaste och coolaste.... så jag köpte samma vita k-swiss platinum förra sommaren också, och hade dem under en minst lika skön tid, så hågkomstena och associationerna sitter fortfarande kvar i just den där modellen.

Nu hittade jag ett par nya som jag gillar. Dags att gå vidare i dem.

jag gav dem mitt blod

Jag satt fastbunden på en hård brits och visste inte vad jag gjorde där. Sparkade med benen, ryckte med armarna, försökte komma loss, men inget hjälpte. Den elaka systern skrockade och frågade om jag tyckte om blod, jag sa nej, men så drog hon upp en stor nål och började vifta. Jag skrek.

Nej, så farligt var det inte. Det var faktiskt en ganska dräglig pers på det stora hela. Blodbussen var inbjudande och gemytlig, sterilt dekorerad helt i min smak. Tanterna kacklade lyckligt när jag kom, sätet var bekvämt, och jag blev mottagen som en hjälte. De fjäskade för mig och skämde bort mig med sockerhaltiga drycker. Någon av dem nuddade mitt ben så att jag fick en orgasm. Jag fick fylla i ett formulär, visa legitimation, osv, och sen var jag beredd. Då kom hon med nålen, en kraftig nål med en slang fäst i den, och jag som hade förträngt det momentet fick en smärre chock av synen, så det blev lite stirrigt och förvirrat till en början. Men det gick bra, och snart låg jag där och klämde på en svamp och skrattade olustigt för mig själv. Blodet pumpade. Jag lyssnade på Jewel. ”Goodbye Alice In Wonderland” sjöng hon medans jag stirrade ut på motorvägen genom rutan och drömde mig bort. Nice. Och det dröjde inte länge förrän det var klart, systern kom och satte kompress på armen, jag fick lite mer att dricka, en karta järntabletter som tydligen gör en konstig i magen, och så fick jag en rolig teddybjörn som tack för blodet. Jag sa varsågod och tackade för teddybjörnen.

Sen blev det kassan på jobbet. Teddybjörnen satt bredvid och såg på. Vi pratade. Vid ett tillfälle blev jag arg på en kund, slängde teddybjörnen i huvudet på honom och ropade ”attack!” Lite roligt. Men så var kunden töntig och ville inte ge tillbaks min teddybjörn. Människor... efter allt man gör för dem. Respect the blood giver!

2007 måste bli bra

Jag var uppjagad redan när jag vaknade. Sparkade av mig täcket och rusade upp för att göra mig i ordning, men så snubblade jag över katten och kraschlandade i hallen utanför sovrummet. Katten väste och försvann in under sängen medans jag rumlade omkring bland skorna och jämrade mig ett tag, förtvivlad, funderade på att ge upp. Men jag insåg snart att det inte fanns tid för sånt så jag sprang istället upp och fortsatte vansinnesfärden runt i lägenheten, fick på mig alla käder och attiraljer, stoppade ned allt som behövdes i den tuffa ungdomliga midjeväskan jag köpte till mig själv i julklapp, spände på mig den, och sen var jag iväg.

2005 var bäst, 2006 red på vågen. Nu har jag tänkt göra 2007 lika bra som de två senaste åren tillsammans, och då får man jobba lite.

En ung grannkvinna stod ute på tomten med sin hund. Jag ropade "hej då och gott nytt år" när jag sprang förbi, och tyvärr fortsatte jag springa så jag vet inte om hon svarade någonting. Kanske ville hon ha mig? Jag fortsatte i alla fall ut på gatan för att stoppa en taxi. Den tvärstannade framför mig, och chauffören såg förbannad ut men det kunde inte hjälpas. Jag skyndade runt och hoppade in i baksätet bakom honom, sen befallde jag i nacken på honom att köra mig till närmaste storstad, men han vägrade. "Kör bara, köööör, det är bråttom, KÖÖÖÖÖÖRRRRRR!!!!" fortsatte jag, men han ville bara inte. Han verkade väldigt töntig, och

--

(neeeeeeeeej... skrev detta på en annan sida, och något hände så att resten gick förlorat. får skriva om det senare, nu vill jag bara sova. ÅTERKOM!!)

jag ger upp för i år

ok, så här ser det ut på min kärleksfront just nu.

Min primära har sagt hej då till mig. Det är kört. Jag är djupt deprimerad in i benmärgen, men vad gör man.

De andra prospekten på sidan om; inga namn nämnda men den sekundära medarbetaren till exempel, eller den rödhåriga kassörskan på ica, asiaten på gymet, hon på mcdonald's som har visat intresse... ingen av dem är ett riktigt alternativ. Rödtoppen var väl det ett tag, men idag förstörde hon allt när hon plötsligt bestämde sig för att vara kylig i sitt bemötande och knappt hälsa. Jag fattade ingenting, men stött blev jag, och om det händer nästa gång igen har jag inget annat val än att stryka henne från listan.

Så, som sagt, vad gör man? Förtränger det såklart, tänker på annat, söker distraktioner och tillfällig underhållning när jag är hemma. Skriver knappt längre. Jag avverkar mest serier på datorn; hittills Death Note, The Office (US), Entourage, och sen ett par dagar bakåt David DeAngelos betraktelser kring fenomenet attraktion. Mäktigt, intressant, motiverande, och jag känner mig ibland som Sephiroth i det underjordiska biblioteket där jag går runt och skrattar galet för mig själv åt alla stora insikter. Planer tar form! Men ibland, ja, för det mesta faktiskt, undrar jag bara vad jag håller på med egentligen.

Konstig period.
Inte så mycket mer att säga.

It's a bad time for the empire.

bang-rajan ikväll

Visst var det länge sen man var och hyrde en filmjävel?

Jag låg och bänglade på soffan och så kom idén bara till mig. ”Mm!” En optimistisk ingivelse, något jag länge hade väntat på. Inte bara det här med filmen, jag tänkte mer på möjligheten att få ge mig ut i vimlet och möta människorna där ute. Kanske till och med en ny hjärtevän? Jag rodnade vid tanken. Snart hade jag fått på mig morgonrocken, svept in mig i lite Old spice och kommit iväg, ned till videobutiken en bit bort.

När jag klev in i värmen slog det mig som en bekräftelse. En sån glädje, jag kände verkligen energin i rummet. Jag såg mig omkring, de hade många olika filmer där inne – cowboyfilmer, konstfilmer, vuxenfilmer, tecknat japanskt, dokumentärer, thrillers, sexkomedier – men till slut fastnade jag för en film mest för titeln. Bang-Rajan hette den. Inget jag var stolt över, men den verkade faktiskt bra. Så jag tog den här Bang-Rajan och la den på disken med baksidan uppåt. ”Den här vill jag hyra.” Jag såg expediten uppriktigt i ögonen. Han nickade förstående och började knappa in något i kassaapparaten. ”Det verkar vara bra action i den,” fortsatte jag, ”har du möjligtvis sett den själv?” Expediten nickade tyst och tog emot sedlarna, gav mig fem enkronor i växel. ”Okej, då ska man hem och stirra på den här då” skämtade jag och tackade för mig.

Ute i kylan igen. Jag stängde morgonrocken och huttrade, fick syn på pizzabageriet en bit bort. Jag insåg hur hungrig jag var och svängde in för att fråga vad de hade för pizzor idag. Han svarade att det stod ”där uppe,” och så pekade han på någon skylt ovanför disken. ”Jaha, men vad har ni?” undrade jag. ”Det står ju där uppe!” svarade han, och så blev det en konflikt. Jag blev förbannad. ”Ja, men säg vad ni har så att jag vet” väste jag allvarligt. Han fattade inte. Till slut tog jag mig för pannan och suckade. ”Nej du, vi kommer inte överrens, du och jag. Det blir ingen affär, ingen pizza idag. Jag ska bara hem och se på Bang-Rajan nu. Känner du till den?” Han låtsades inte höra, så jag gick.

Hemåt igen med filmen i min hand. Det kändes spännande, idag gjorde jag verkligen något. Ibland händer det bara. Ett par förtjusande kvinnor kom gåendes förbi men svarade inte på mina tillrop. Beklagligt. Den ena var imponerande. Men vidare hemåt insåg jag ändå att nej, det vore trots allt roligast med lite sällskap. Bang-Rajan kändes som en sällskaplig film. Damsällskaplig helst, men de broarna var tydligen brända så en vanlig bekant fick duga. Jag kom hem och ringde min gamla vän Frans som jag inte hade sett på ett par år. ”Hej, det är jag. Du, ska vi se på Bang-Rajan ikväll?” Men han la på telefonen. Jag hostade besvärat och knappade in numret igen. Inget svar. Vilken tönt, han satt säkert och krystade i badrummet eller någonting. Fuck it!

Filmen i sig var inte så bra, någon töntig krigshistoria bara. Jag såg den inte ens. Tog en smörgås istället, somnade på soffan och vaknade just.

brevet är skickat

Jag vet inte hur många förvandlingar den har gått igenom, hur många omskrivningar jag har gjort i jakten på den, eller hur många timmar eller rent av dygn jag har lagt på att försöka fånga den. Den har försatt mig i många olika sinnesstämningar, oftast av sorgsen natur, och jag undrar vad det egentligen var som drev mig till att jaga den så ihärdigt. Det var ju ändå redan över. Men nu blev det äntligen skrivet exakt som det behövde bli sagt, i sin renaste form, och jag skickade henne just sanningen som ett brev på posten.

"And it's the realest thing I've experienced."

cecilia har namnsdag

jag gick in i fikarummet idag och så satt Minna och Cissi där. De nämnde en namnsdag, och jag frågade vad de snackade om. De sa att Cissi hade namnsdag. Jag svarade att jag har varit kär i en Cecilia en gång, och att det då hade varit det finaste namnet jag visste. Cissi sken upp. Då sa jag som det var, att nu i efterhand är det ett ganska fult namn när jag har tänkt efter.

flashback: "MAAAMMMMAAAAA!!"

Jag var 11, min lillesyster Sandra var 9. Mamma var iväg och handlade eller nåt, vi var ensamma hemma. Och det här är så sjukt, och roligt, men av någon anledning fick vi för oss att börja gråta och skrika hysteriskt i hallen. Jag vet verkligen inte var det kom ifrån. "MAAAAAMMMMMAAAAAAAA!!" Det var väldigt intensivt, vi blev röda i ansiktet och började nästan hosta, ont i huvudet och grejer, så mycket som vi tog i. Vi försökte båda överrösta varandra. Jag vet inte hur länge det pågick, jag har bara svaga snabba minnesbilder kvar av händelsen, men jag minns i alla fall att det tvärt slutade med en grannes förskräckta knackningar på dörren. Vi blev tysta och gick försiktigt och öppnade. Hon frågade hur det var fatt, vi förklarade oskyldigt. När hon hade gått började vi skratta, minst lika hejdlöst galet som vi just hade stått och gråtit och skrikit. haha. Sen kom mamma hem och blev arg såklart.

fortfarande ingen balans

För några dagar sen vaknade jag tidigt av att telefonen ringde i ett annat rum. Jag masade mig upp ur sängen, trött och eländig, och svarade. Kommer inte ihåg vem som ringde eller vad som sades, men jag la snart på luren och snubblade yrvaket tillbaks till min säng.

Jag la mig sen bekvämt till rätta med handen under huvudet på kudden. Sekunden senare kände jag ett välbekant obehag i näsan, något rinnande, så jag öppnade ögonen och mycket riktigt var det rött! Näsblod såklart, det började droppa samtidigt som jag insåg vad det var. Jag vet inte hur jag kunde reagera så snabbt, men innan jag ens hunnit tänka tanken hade min hand flyttat sig en decimeter och fångat upp blodet med ett ryck -- jag vill till och med minnas en skarp svischande ljudeffekt. Kudden var räddad och morgonen likaså. Mäktigt! Jag stirrade på handen och tog in vad jag just hade gjort. Tror ni att jag kunde somna om efter detta? Givetvis inte, jag studsade upp och dansade barfota som en ninja på det kalla sovrumsgolvet istället. Jag var så hypad. Näsblodet stänkte omkring när huvudet svängde men jag brydde mig inte. Avslutade med att gå ned i spagat. Aj.

Inte mycket senare låg jag i fåtöljen framför datorn och stretchade. Försökte tyda ett mail från tjejen jag är kär i.... något nonsens om att "det är slut." Samtidigt fortsatte jag vigt att tänja på benen, och det värkte snart ganska kraftigt i ljumskarna av proceduren så jag hämtade lite tigerbalsam och smorde in dem. Fortsatte fundera över mailet, stretchade lugnt och åt kakor. Men efter ett tag kände jag hur det började bränna och svida on the pouch! Gaah! Tigerbalsamet hade letat sig ned dit alltså. iiihh!! Jag bestämde mig för att duscha av skiten i kallt vatten, för att bli av med det, men den metoden gjorde det bara värre. Smärtan tiodubblades! Det brände olidligt under huden, förvirringen amplifierade hela grejen, och jag var bara så rädd. Det gjorde ont. Jag skrek. Men snart avtog det, och efter en 40-50 minuters kamp var det över. Sen minns jag inte mycket mer från dagen, förutom svaret jag skrev men inte skickade.

När klockan var 21:47 på kvällen ringde det igen. Bernard var fly förbannad för att jag hade "dizzat" hans hip hop party. Vad töntigt. Jag var trött. Jag sa att jag hade haft annat att göra. Han frågade vad jag hade gjort. "Inget" sa jag. "NeHE?" sa han. "Jovisst" sa jag och la på telefonen innan han kunde svara med sitt förutsägbara "du respekterar inte mig!" Sen låste jag dörren och fönstrena innan jag konfunderat kröp till sängs, omstoppad av en rödhårig kassörska om jag minns helt fel. Jo, Bernard. Jag respekterar dig. På samma sätt som jag respekterar vissa tjejer och utomjordingar.

jordskred i haninge

Igår kväll, den 12e november, utsattes Haninge centrum för ett smärre jordskred. Det kom lika plötsligt som det var oväntat, och inom loppet av fyra minuter låg huvudbyggnaden raserad i en spricka i jorden. Många affärer har förstörts, därmed djuraffären där akvarierna har krossats och alla fiskarna har dött. Övrig media har valt att ignorera händelsen, då den egentligen inte inträffade, men här följer oavsett några sensationella intryck från inblandade.

Vanliga människan Tönte Danielsson berättar:
- Då jag stod och drog på mig mina tumvantar utanför McDonald’s såg jag plötsligt att marken började spricka sönder under mig och sakta men säkert föll byggnaden ned i den. Som tur var är jag begåvad med en bra studs i benen, så jag hann undan tumultet. Men min kompis dog.

Räddningschef Jaroslav Hooker var inte glad:
- Ja, det här var ju inte så bra. Än så länge har vi hittat 21 döda och 4 skadade, och fler lär det ju bli.... tyvärr.

Läkare Kurt Maximus verkade inte gladare.
- De flesta av de skadade kommer nog också att dö, men vi kämpar på för fullt.

- Skandal! Skandal! utbrast borgmästare Bernard Bister från sitt hem i Peking.

För att bidra till återuppbyggnaden av den magnifika facilitet, som för inte mer än en dag sen stilfullt reste sig över samhället Haninge, uppmanas nu världens befolkning till att försegla större summor pengar i vadderade kuvert och vänligen genast skicka dem direkt hem till skribenten av denna artikel. Adress och instruktioner kan givetvis ges vid godtrogen förfrågan.

Det spekuleras i att skredet kan ha varit anlagt.

den andra världen

Tänk dig mig liggandes, sovandes i sängen, dreglandes på kudden, snarkandes, och allmänt glåmigt dålig i håret. Det luktar unket och instängt i rummet. Jag är svag, omedveten, totalt inåtvänd och utan en tanke på hur det ser ut, djupt bortkopplad från den fysiska världen. Det är ingen vacker syn eller tanke. Verkligheten är inte snygg.

Tänk dig däremot vad som försiggår i det där lilla huvudet; vilken magisk värld som uppenbarar sig innanför ögonlocken. Logik tvistas och alterneras från höger upp till vänster, tillbaks ned till den söta rödhåriga kassörskan på ica. Den gråa vardagen illumineras och sätts i sköna färger efter eget behag. Jag upplever rymdfärder, klockspel, glädjemöten i svävande hissar, tidsmaskiner, roliga skor, ninjor, levande fönster, och ibland till och med total överlycka i scenarion där gamla misstag tillfälligt har raderats. Scenerna utspelar sig i en oberäknelig men samtidigt väldigt surrealistiskt välbekant och skyddad miljö. Det går snabbt, med hisnande inslag, men jag följer med och lyckas ibland till och med ta kontrollen själv. Det är då jag börjar dansa, och sjunga, och komma överrens med människor. De lyssnar på mig och jag inspirerar dem, oftast en viss rödhårig kassörska så att det bär tillbaks till den svävande hissen. Några tavlor och öppna landskap senare har jag hamnat på toppen av ett berg där jag får översikt, gör stora upptäckter och genombrott i mitt tänkande, bara för att glömma dem och springa vidare till en mörk landsväg där en arg skuggfigur plötsligt jagar mig. Han tänker döda mig! Men någonstans där framme ser jag den rödhåriga kassörskan som också springer ifrån honom, och nu är det inte läskigt längre, nu vill jag bara rädda henne! Jag hinner knappt tänka en blund till förrän jag har lyckats och plötsligt befinner vi oss tillsammans i hissen igen. Så blir det ett lyckligt slut? Nja, där någonstans börjar hissen falla och just som den ska slå i marken vaknar jag med ett ryck.

Sen är man tillbaks i det där rummet. Varje morgon. Och oftast inte av mig själv, utan mest av frenetiska skrän från klockan - vid helt fel tidpunkt i ett avgörande skede i en dröm, där en viktig sanning just ska uppdagas - till en trist verklighet som inte alls stämmer in på vad jag just blev så upprymd över i drömmen. Upp, stress, iväg. Jobb, hem, kväll. Sen är det äntligen sömn igen. Repeat cycle. Släng in en mardröm eller två ibland, det kan ju inte alltid bli som man vill.

Klart att man tröttnar.

Men vad vill jag då? Vet såklart inte. Att leva i en behaglig dröm på heltid vore ju det ideala, men det går ju inte. Att gå tillbaks ett par månader till bättre tider vore ju också trevligt, men det går ju inte heller. Borde jag kanske gå till den där affären istället, ta tag i livet och se till att det verkligen blir på riktigt med den där kassörskan? Kanske. Jag får fortsätta sova på saken.

personalmötet, del 1

Vi satt alla samlade i fikarummet för ett kort personalmöte.

"There are enemies in this room" sa jag och stirrade förbi någons huvud in i väggen framför mig. ”They are ENEMIES.” Jag syftade på mina kassakollegor som satt bredvid.

Det blev tyst.

Kassakycklingarna har vänt sig emot mig på sistone. De kacklar på, tycker att jag är nonchalant och irrar omkring för mycket, ställer till problem. De har fått för sig att jag är snurrig och inte respekterar mina arbetsuppgifter eller följer kassaschemat som jag ska, vilket visserligen har varit sant den senaste tiden... men de har sig själva att skylla, efter alla hönor som har gjorts av småfjädrar, allt tissel, tassel, tjafs och gnäbb, och all dynga som skvallras när jag är utom synhåll men inom hörhåll. Jag försökte i början men nu har jag fått nog. Vill de anta att jag gör fel vad jag än gör kan jag lika gärna göra det också! De behöver uppenbarligen någon att hacka på, och verkar ha ställt in sig på att det är jag som är galen. Och med ett annat bemötande hade jag inte behövt vara det, men ibland är den här metoden det enda som fungerar när man ska starta en revolution. Moget? Nja. Roligt? Nej. Men, konflikt: jag mot alla, alla mot mig.

Så nu satt vi här på mötet och jag hade ordet.

Jag ställde mig stormigt upp, stolen ramlade bakom mig. Ingen rörde på sig, alla satt som förstenade och höll andan, tysta som möss. Det lät som att någon höll tillbaks gråt. De bara satt där, antagligen skräckslagna, och undrade vad jag skulle säga. Jag fortsatte stirra in i väggen medan jag harklade mig. Och så inledde jag min monolog:

”Kollegor! Kamrater! Underordnade! Fiender...
jag har något att säga till er alla.”

Harklade mig lite till innan jag drog min historia inom företaget.

”Jag kom hit för ett och ett halvt år sen. Det var roligt till en början, jag fick direkt ansvaret för kemiavdelningen och blev allmänt hjälteförklarad. SEN, efter 10 månader, hände något. Jag blev störtad från tronen och lyckan vände. Jag förlorade min titel, min avdelning, mitt ansvar och mitt allt. Försök gjordes på min karaktär. Jag kastades till botten, utan någon egentlig förklaring, och som om inte det vore nog satte man mig i kassan, vilket inte kan tas som mycket annat än en skymf. Man sätter inte Gretzky på målvakt! Man tar inte en kompetent och kapabel ungtupp på väg upp och slänger honom till kycklingarna. Det är under min värdighet att sitta bland de här bittra sladdertackorna dag ut och dag in, framförallt sen deras kycklingtjafs vändes mot mig. Och så har jag även insett vilken dålig lön jag har till råga på min nyfunna vantrivsel... så ni kan ju TÄNKA er hur trött jag är på många av er just nu, ledningen inkluderad, och på hela stället faktiskt.”

Jag stannade upprört upp och lät blicken vandra ned till bordet, granskade föraktfullt mina åhörare som bara satt där. Ingen vågade möta min blick. Vid det här laget var många av dem röda i ansiktet av gråtfärdighet och vanmäktig ilska, tagna av stundens allvar och sanning. Några gömde sina huvuden mellan armarna på bordet. De skämdes. Jag också, å deras vägnar. Men jag var inte klar:

”Vad jag behöver är en egen avdelning att ta hand om, mer frihet och mer att säga till om. Jag vill ha några att sätta i arbete om något behöver göras. Mer rörlighet, mer omväxling och variation. Gärna ett eget skrivbord någonstans, det spelar ingen roll vart så länge jag bara får sitta och vara för mig själv ibland och drömma mig bort från era vakande ögon. Och lååångt borta från kassalinjen, jag vill inte ens tänka på det där mer! Men skrivbordet är inget krav. Det är det däremot att ni tar tag i avfallsproblemet snart, jag tänker inte acceptera fler avskrädespallar i kemirummet. Inte heller några fler beordrande toner från "högre ort," du vet vem du är. Och nu tänker jag inte ta mig alltför stora eller många friheter, men är det orimligt av mig att vilja ha bättre betalt, så som jag har slitit för det här företaget? Jag kräver inte mycket, någon symbolisk krona över minimilönen bara. Ge mig det, och kemiavdelningen igen som sagt, så kan jag tänka mig att stå ut ett par månader till åtminstone."

Någonstans där började chefen skruva på sig.

--

slut på del 1 av 2.

brevet till henne

ninjor på taket, monster under sängen.
upp-och-nedvända spöken uppe på vinden.
konstiga ljud från kylskåpet.
telefonen är säkerligen avlyssnad, internet övervakat,
och ibland känns det som att TVn stirrar tillbaks på mig.
jag är inte så ensam som jag tror.

hittade ett långt hårstrå i sängen imorse.
så jag drömde det inte?

verkligheten stämmer inte riktigt överrens med sig själv längre.
inte sen hon försvann.

nu sitter jag vid datorn. det är midnatt.
borde sova, men jag skriver. för att kunna sova sen.
ser mig omkring, finner det meningslöst.
jag tycker mig fortfarande se henne i soffan ibland.
men det var då.

samma gamla brev, som alltid till henne.
försöker hitta ett avslut.
allting förändras, de gamla meningarna tappar relevans,
och så börjar jag om. måste hitta nya.
men egentligen finns det bara en enda sak jag vill säga.

äh, det kommer när det kommer.

liten och förkyld

Lite hemskare, från när jag var 7-8 och gick på fritids.

Det var mellanmål, vi satt alla samlade och åt äppelpaj, dessvärre i svåra förkylningstider så jag kände knappt smaken. Snörvlade och hade mig också, minns jag. Inte särskilt kul, men tydligen lyckades jag finna någon humor i något, för plötsligt skrattade jag bara till helt plötsligt. Näsan var inte beredd, kunde inte hålla tillbaks, så den oväntade explosiva attacken lämnade en massiv slemmig snorbubbla ända ned till hakan på mig! Kan även ha kommit lite på äppelpajen. Det blev en chockartad tystnad. Alla såg på mig, tjejen jag var kär i också. Jag minns det som så overkligt, alla runt bordet stannade upp och tystnaden var mer än påtaglig. Var de äcklade eller imponerade? Jag vågade inte direkt stanna och spekulera, flydde bara skräckslaget scenen med händerna över ansiktet, gömde mig sen att ligga lågt i badrummet ett tag. Begrunnade hur min värld gick under. Sen när jag kom smygandes tillbaks till de andra blev jag som väntat brutalt utskrattad och tråkad för mitt misstag, och det fortsatte hela dagen. Barn kan vara så grymma ibland.

snyggt, stefan-kun!

Jag kommer ihåg när jag var liten. haha, vad klantig man var. Jag var väl 7-9 år, och galen på det, så jag skulle tjuvknacka på Johans dörr för att sen springa och gömma mig bakom elskåpet några meter bort. Men när jag knackade och började kuta så måste Johans mamma, Leena, ha stått precis innanför dörren, för jag hann bara iväg några steg innan den öppnades, så mitt i språnget vände jag på huvudet och frågade stressat men oskyldigt ”hej, är Johan hemma?” som ingenting. hahaha, vad hon måste ha genomskådat mig.

citat jag just kom ihåg

För ett tag sen satt jag ensam i någons bil och lyssnade på radion, i brist på bättre. Oväntat underhållande. Man talade 90-talsskandaler, och nämnde bland annat hur Stakka Bo hade tagits på bar gärning och åkt fast när han stod och rökte nånting olagligt utanför en klubb, och senare tydligen försvarat sig till nån tidning med att "egentligen är jag emot droger.” hahaha, vilken hjälte. Skrattade högt.

Det påminde mig om en annan grej jag har läst, fast utan att få veta sammanhanget tyvärr. Mike Tyson ska, antagligen på fullt allvar och med sårad röst, någon gång ha sagt: ”He called me a rapist and a recluse. I’m not a recluse.” Och, stackars Tyson, men det är verkligen bara så sjukt roligt sagt. I alla fall om man tänker sig honom frustandes det till Michael Jackson i en avlång soffa med en guppande näsduk.

psykiskt instabil?

jaHA? Då är man tydligen "psykiskt instabil" nu också. BARA FÖR ATT MAN BLIR ARG och säger ifrån när folk inte fattar. Körde en fly kick i magen på Henry för att han verkade så ointresserad, och stod på lagom avstånd. Men, psykiskt instabil? Hur funkar deras logik egentligen? Förut var det "galen," "oschysst," "bråkig" eller "otrevlig" på sin höjd, men aldrig såna ord. De gick för långt den här gången! ”PSYKISKT INSTABIL,” hur kan man säga så till en arbetskamrat! Jag blir så olycklig. Måste få gråta ut just nu, jag blir så upprörd. Skakar i hela kroppen. Ett sånt där påhopp, och hemskickad från jobbet på det. Nu sitter jag här och tänker ut en plan. Men varför är jag ledsen egentligen, det var ju jag som vann diskussionen, skådespelaren heter Joe Pesci och INTE Danny DeVito!! Så jag är nog ganska glad faktiskt, och stolt. Glad och stolt över att man åtminstone har koll, till skillnad från dem, SOM BARA INTE FATTAR!! Nej, nu tar jag på mig täckjackan och stövlarna och springer tillbaks genom regnet, sen ska jag leta upp dem på kontoret och verkligen sätta punkt för den här diskussionen! DE SKA ERKÄNNA ATT DE HADE FEL. Tar med mig ett videobandsfodral så att de kan få se själva.

obehaglig tanke

jag blev ganska upprörd idag
när jag insåg att någon gång,
någonstans,
har någon säkert tagit en guldfisk ur ett akvarium
och lagt den på en upphettad spisplatta
så att den dog och brändes fast.
sjuka galningar, att de ens fick tanken.
jag blir så arg.

fönstret och vattenglaset

ok, låt oss klara upp det här en gång för alla.

Jag satt hos Daniel en vinterkväll, ca 2003. Han hade två datorer bredvid varandra i sitt rum och vi spelade arc över internet. Det var varmt, men lugnt och bra. Jag dog tillfälligt i spelet och Daniel passade på att fråga om jag kunde öppna fönstret. Jag skulle tillbaks in i matchen inom 7 sekunder men ställde mig snabbt upp och öppnade det, fick sträcka mig över en stor planta som stod ivägen så jag såg knappt vad jag gjorde. MEN, tydligen hade Alexi varit där kvällen innan och ställt sitt glas med vatten på fönsterbrädan! Det välte och spilldes ut över tangentbordet, och även ned där bakom vid hårddisken. Jag fick panik, visste bara att vatten och elektricitet är farligt tillsammans, så jag fruktade för både datorn och våra liv! Det var kaos och mina händer vevade omkring, jag hojtade förtvivlat, tog till handdukar för att få bort vattnet, väntade mig en explosion närsomhelst. Daniel satt lugnt kvar bredvid, han visste väl att det inte var nån fara eftersom det var "jordat" eller vad det var. Och så slänger han ur sig nåt så idiotiskt som "du kanske borde ha sett dig för." wtf. VARFÖR skulle jag ha sett mig för? Visst, i efterhand så "borde" jag ju såklart ha gjort det, tekniskt sett, för då hade jag ju sett vattenglaset och inte haft ned det. Men BORDE? VADÅ BORDE? Det fanns ingen som helst anledning för mig att se mig för i den situationen, han bad mig öppna fönstret och jag gjorde honom den tjänsten i all hast, trots monitorn och plantan och allt vad det var i vägen, och det borde förresten inte ha stått något glas där överhuvudtaget. Ingen varning fick jag heller, så det fanns ingen anledning alls för mig att anta att något kunde hända.... Vid det här laget var jag fortfarande uppe i varv och väldigt defensiv, så det blev en arg och galen diskussion där.

Men frågan kvarstår. Vem var skyldig? Jag, som hade ned glaset, Daniel som bad mig öppna fönstret, eller Alexi som ställde glaset där från första början. Notera att det omöjligt kunnat hända om alla inte gjort sitt. Och även att Daniel var den enda som var där genom hela förloppet; länken i kedjan alltså. Som jag ser det hade alla en viktig del i den, och det är inte rätt att jag får hela skulden bara för att jag råkade ha den sista. Fallet kommer väl upp någon gång varje år, och det blir alltid jag som hamnar med ryggen mot väggen och får låta de verbala armarna veva. Inte rätt. Det var ju omständigheterna, och vilka var det som ställde till dem nu igen? Just det. Så på ett sätt var jag till och med HELT oskyldig. *duckar*

sitter i kassan

Jag blev kallad genom högtalarsystemet på jobbet idag.

"Ett personalmeddelande: Kan Stefan komma till kontoret, tack? Stefan till kontoret."

"WHO SNITCHED!!" utbrast jag i förvirrat raseri, med stirrande ögon mot två praktikanter som plockade vid en hylla. "I know one of you rats did it," fortsatte jag argt på engelska, "you scumsuckers, cockaroaches, you little.... NOW DON'T YOU RUN AWAY FROM ME!!" och jag tror att självaste Pacino hade blivit imponerad av min vrede.

Väl vid kontoret visade det sig att de bara ville att jag skulle sitta i kassan ett tag. Visst. Jag har ju gjort det några gånger nu de senaste veckorna, tycker att det är ganska roligt faktiskt. Lite tjatigt ibland men småtrevligt och drägligt för det mesta. De flesta av kunderna håller sig på sin kant, ett fåtal får jag läxa upp med mummel och arga blickar. Det enda jag inte gillar är väl det där fåtalet och framförallt alla tekniska problem med kassamaskineriet. Kvittorullar som tar slut, kortterminaler som fryser sig, rullband som stannar så att jag hela tiden måste trycka på min pedal. Allt detta till otåliga blickar och harklingar från kön.

Ibland blir det stressigt. Då gäller det att inte låta sig påverkas, att behålla lugnet och sansen. Det gör inte jag. Jag skriker obehärskat på kunderna när de blir för många. ”Ni får ta en annan kassa! Jag ska stänga snart!” Sen går jag och tar ett glas vatten i fikarummet, bråkar kanske med någon kollega, gråter, kör ett snabbt ärende i badrummet. När man hämtat sig är det bara att återgå ut till sin kassa och kriga vidare igen. Vilket inte är så illa som det låter, det mesta går på automatik och man befinner sig ändå i ett drömlikt stadie för det mesta, tiden går rätt fort. Det brukar röra sig om en 4½ timme, om man har tur och inte får sitta en hel 9-timmars dag från öppning till stängning, sen loggar man ur sin kassa, samlar ihop alla kvitton och diverse dokument i sin kassalåda och lämnar in den i det hårdbevakade kassarummet. I bästa fall är differensen inte alltför stor, då kan det bli problem. Det ryktas tyst om en tortyrkammare i byggnaden, dit vill man ju inte.

Mycket pengar håller man i sin hand om dagarna. Många mynt och kort som man inte vet vart de har varit. Obehagligt. Om jag fortsätter tänka på det blir jag nog snart tvungen att ha silkesvantar på mig, som en kassörska på Ica Maxi hade förut.

andas i en påse

det lilla barnet vill ha snö till jul. jag ger det lite snö i en påse.

- var maten god?
- ja, godare än smuts och slaggprodukter i en påse.

vad har hänt med kinden, Björn? den ser ut som en påse.

- vilken söt undulat, den får nog plats i min påse.
- men då dör den ju!
- ja.

han heter egentligen Bosse, men du kan kalla honom påse.

- vill du ha kvittot?
- inget kvitto tack, men jag tar gärna en påse.

om detta är din ögonsten, är det där min ögonpåse?

oväder när jag vaknade

Inget gick min väg idag. Det bara blixtrade och åskade utanför mitt fönster, och hällregnade. Jag gick besegrat upp och drog ur alla sladdar till de viktigaste apparaterna. Sen ville jag ha frukost, men hittade ingen god mat. Det hela kändes bara så grått och eländigt. Blixtarna och dundret fortsatte där ute, jag la mig i soffan och grät när det åskade som värst. Jag tog ovädret väldigt personligt. Öppnade ena fönstret, stirrade ett bra tag upp mot himlen, försökte sen överrösta regnet. "Have I done something wRONG!!" röt jag i min bästa Stefano DiMera röst. Som svar fick jag en blixt i huvudet och ramlade ned på soffan och grät igen.

oväntat av en fluga

en fluga. sitter på en handske.
jag lyfter handsken och viftar på den.
flugan sitter kvar.
jag förundras, undrar om den är död,
sitter handsken i dess dödsgrepp?
petar lite på den.
då biter den mig.
aldrig tidigare har jag känt en sån smärta.
Hade behövt en handske.

han dödade visa-kortet

För några veckor sen var jag i en affär och skulle köpa en sak. "Har du bonuskort?" undrade han i kassan. "Ja, jag har nog ett men inget med mig" svarade jag uppriktigt. Han blängde argt. "ALLTSÅ, HUR BARA GLÖMMER MAN BONUSKORTET EGENTLIGEN?" och jag trodde han skämtade först, men efter några långa sekunder insåg jag att han nog var seriös trots allt. "Jag fattar inte. HAR DU INGEN SÅN HÄR?" Han tog fram ett platt silvrigt litet etui och visade menande hur han själv förvarade sina kort. Duktigt, tänkte jag, "men kan vi inte bara köra utan bonuskortet då?" Jag räckte fram mitt Visa, han tog kortet, och så körde han det hetsigt och hårdhänt genom terminalen, fram och tillbaka, hårdare och hårdare, i flera sekunder. Jag förstod verkligen ingenting. Ville han ha sönder kortet? När han räckte tillbaks det hade jag en olustig känsla, och ja, mycket riktigt skulle det visa sig att magnetremsan har varit trasig sen dess. Funkar varken i bankomater eller vanliga terminaler längre, kassörskorna måste knappa in för hand när man handlar, det är inte så kul. Jag lämnade in kortet på banken idag och får vänta en hel vecka på det nya. Va fan. Och jag VET att det var han som gjorde det. Så vad gör jag? Borde jag döda Bill? Han hette Bill. Nej, det borde jag såklart inte, men jag borde gå tillbaks och snacka med honom i alla fall. Man gör bara inte så där.

True story.

jonna blev ett ärr

Jag har ett litet ärr på insidan av min vänstra hand, precis under tummen. Det hände för fem år sen, sommaren 2002, då jag i min tidigare ungdom var en simpel sommarjobbare i en läskfabrik. Det var tidigt på morgonen och jag stod bara och skar upp några sega snören med en slö kniv. Men plötsligt gick ett snöre av när jag inte var beredd, och med ett ryck åkte kniven in i den motsatta tummen som höll snöret! Det blev ett ganska otäckt sår, blödde inte så värst mycket men det var väldigt öppet och köttigt. Jag var chockad, började vackla därifrån för att hitta någonstans att plåstra om handen, och just då kom en söt sommarjobbare gåendes där framme. Hon hette Jonna och betydde allt för mig. Jag var ju lite förtjust i henne, och hoppades väl på sympati antar jag, så jag stack fram handen för att visa vad som hade hänt. Men då blev hon arg, och skällde ”Vad fan gör du! Vad äckligt! Ta bort det där från mig!” och jag blev ju såklart både förskräckt och förkrossad. Inte så kul, det var verkligen hemskt, på den tiden en av de största tragedierna i mitt liv. Och varje gång jag ser det här ärret på min tumme väcks minnena till liv, för det är allt jag har kvar av henne. Så man kan säga att Jonna blev ett ärr.

studiebesök på McDonald's

en av de bättre jag hittade från 2004.

--

Projekt: Fokus, ett 4-veckors program för ungdomar på arbetsförmedlingen, är till för att hålla aktiviteten uppe och förbättra ens jobbsökande. Inte så kul, och inte så givande heller, men jag uthärdar det. Det finns ju ett par gyllene karaktärer där. Och mellan genomgångarna, diskussionerna och småuppgifterna gör vi ibland studiebesök på olika arbetsplatser där vi får höra vad arbetsgivare ser efter hos jobbsökande, vad man bör tänka på i intervjuer, osv.

Idag var det då alltså McDonald’s som gällde.

En av mina gruppkamrater, den mycket söta Jessica, hade tydligen jobbat där tidigare. Ingen rolig erfarenhet tyckte hon, och hade slutat för att ”chefen var för mycket.” Värt att nämna men irrelevant för historien är att handledaren när han då svarade ”jasså” hade en lite väl hungrig blick när han såg på henne. HAHA! Men som sagt, det du som läsare bör ha med dig när du läser vidare är helt enkelt bara att Jessica tyckte att chefen på McDonald’s var obehaglig.

Vi kom till McDonald’s strax innan 11. Fick slå oss ned vid några bord i ett hörn i restaurangen, några anställda kom fram och gav oss paj och kaffe. Jag tackade för pajen men gjorde jävligt klart för dem att jag inte tycker om kaffe så mycket. Då tog de ifrån mig pajen också... va fan. Men ja, efter bara nån minuts väntan kom chefen ut. Jag kände ju till den här konflikten mellan honom och Jessica så jag såg till att studera det mötet extra noga. Han la direkt märke till henne, och det gick inte att undgå den lite tryckta spänningen i luften när han konstlade fram ett ”Hej Jessica.... vad roligt att se dig här igen...” och hon svarade så trevligt hon kunde med ett ”ja.... det var ett tag sen.” Ett tränat öga som mitt kunde redan här se vilket håll detta bar åt. Och jag var mer än beredd att rycka in.

Han harklade sig och kom igång rätt snabbt. Presenterade sig som John, berättade om företaget och hur han gått från bondpojke till chef över restaurangen på bara några år, allt det där. Lite spännande ibland, löjligt ointressant och töntigt för det mesta. Och det var väldigt störande hur han sneglade mot Jessica hela tiden. Jag (som erkännerligen själv är lite förtjust i tjejen) kände mer och mer att det var nödvändigt att sätta karln på plats... och det dröjde inte länge förrän jag fick chansen. Johns blickar mot Jessica blev allt intensivare, och till slut hände det bara. Han fick nån konstig attack och tappade kontrollen, helt frånvarande i blicken. Händerna åkte upp i axelhöjd och han började sprattla med fingrarna som en tok. va fan. Jag hade inget annat val än att gå upp och ge honom en tung pimp-smack i ansiktet. ”HÅLL DINA FINGRAR I STYR!!” sa jag sen, varpå hans fingrar slutade sprattla och han kom till sans igen. ”Har du tagit dig samman nu eller?” frågade jag argt, och han nickade förvirrat. Jag tänkte ge honom ännu ett par dagsedlar bara för att imponera på Jessica, men då han redan hade börjat fortsätta berätta om sitt liv på McDonald’s skulle det ju ha varit oartigt att avbryta honom. Så jag gick istället tillbaks till min stol och ryckte åt mig två pajer på vägen. Ingen vågade säga nåt.

Men det slutade inte där! Och om du inte har förstått det än, var det här det hela kulminerade. En bit in i besöket fick han syn på lilla Peter som satt bredvid mig. Peter var blyg med keps och munsår. ”Sånt här tycker vi är väldigt avtändande,” sa chefen och skickade hem stackarn, ”om man inte ser sexig ut har man inget här att göra.” Och då hans blick irrade tillbaks mot Jessica igen, fick jag nog på riktigt. Okej om han går på Peter, men en försvarslös snygg tjej som Jessica ska han ge fan i! Så jag gick i taket, grabbade argt tag i benet på honom och svingade runt honom i luften ett par varv innan jag slungade in honom på toaletten ett par meter bort. Han reste sig inte, töntigt nog, och blev väl liggandes där en kvart ungefär. Jag gick och satte mig med gruppen igen, så satt vi där tysta och stilla den där kvarten tills handledaren harklade sig och sa att vi nog var klara för dagen.

Väl tillbaks på arbetsförmedlingen gick vi igenom vad vi hade lärt oss av dagen. Kevin grät i det tysta över sin övervikt. Ryska tungviktaren Tholeck ville åka tillbaks och döda chefen ”med sina bara händer,” martial art expert som han är. Cowboy-Henry satt och sörplade på en liten fanta han hade smugglat med sig under västen, och så drog han upp en mosad paj ur sin högra boot. Galen jävel. Och Jessica? Jo, visst hade hon tydligen uppskattat mitt hjältemod där borta... så det slutade lyckligt. Väääldigt lyckligt. hhhehehehhehe. VÄÄÄÄÄLDIGT LYCKLIGT, nah’msayin. hahah... Eller, nja. Jag vet inte. Hmm. Imorgon ska jag nog presentera mig för henne.

behövde ett glas vatten

jag hade just tagit en fisherman's friend och behövde ett glas vatten.

Befann mig i en främmande stad på någon trappa. Det var natt och ganska kallt, jag var ensam i mörkret. Läskigt. De verkade sova eller nåt där inne, jag kände mig hemsk men bestämde mig ändå för att knacka på. Behövde ju ett glas vatten.

Dörren öppnades försiktigt. Jag harklade mig. "Tja, jag har just tagit en fisherman's friend och behöver ett glas vatten."

SCENARIO 1: en hand sträcktes ut, gjorde några flinka rörelser och fingersprätt som tycktes signalera att jag skulle vänta ett slag. så jag väntade först, men så hände ingenting, och så insåg jag till slut att det nog bara hade menats att jag skulle ge mig iväg, så jag gick.
SCENARIO 2: muntergökerskan som öppnade, iförd totaltransparent morgonrock, förstod. Hon gav mig en parfymerad stol att slå mig ned på och en hel hink välbehagande ljummet vatten att klunka i mig medans hon trippade runt och plockade skor i hallen. Trevligt.
SCENARIO 3: dörren sparkades upp från glänt och en arg främling stod där och mumlade att han inte bjuder på vatten om jag inte presenterar mig först, men när jag gjorde det skrattade han och sa att mitt namn var fult och stängde sin dörr.

Samtliga scenarion slutar olyckligt då jag senare dör på vägen hem.

dans från någonstans

När och var som helst kan det komma att dyka upp. Alltid lika plötsligt.

Det smyger sig på från ingenstans, letar sig dovt vibrerande in genom ryggraden och pulserar snart runt i hela kroppen genom blodet. Vibrationerna blir till ett dunkande, kraftigare och kraftigare, och rytmerna blir alltmer befallande. Det kittlar, bränner till. Det spritter i benen, rycker i höfterna. Jag blir alldeles varm. Något vill ta kontrollen över mig och jag kan i förvirringen inte avgöra vad detta något är, men rytmerna insisterar: Det är okej, släpp taget bara och ge dig hän till musiken! En inombords orkester spelar på ångest, eufori, desperation och värme. Impulsen sjuder, tillvaron stegrar, och till slut håller jag panikartat med. Måste bara få skaka av mig energin på något sätt. Andetagen ökar med intensiteten. Jag strutsar framåt och bakåt på ett spänstigt manér, svänger runt, stampar igång med fötterna. Det ska bli ett mäktigt nummer. På några ögonblick har jag virvlat in mig i min senaste dans på liv och död.

När jag väl kommer igång är det från hjärtat. Varje steg betyder något, allt annat är irrelevant, det här är verkligheten på sin spets. Klackarna slår förbaskat mot golvet. Jag sparkar bakut med benen, stångar med huvudet, frustar och fnyser. Fäktande armar, frantiska kliv. Mina rörelser är hastiga men kontrollerade, de hattande stegen växlar mellan det ömsint fjäderlätta och det stormigt bastanta. Dansen är uttrycksfull, vacker, elegant. Den är hisnande, krigisk, förtäljande. Jag blir ju så känslomässigt involverad! Tårarna strömmar till de vemodiga stegen åt söder, lyckan kommer över mig då jag flaxar fenix åt andra hållet. Det djuriska kommer fram, jag morrar och jag skriker när allting kulminerar i en ursinnig schimpansdans.

Det här är mitt sätt att protestera. Det här är mitt arga brev till Göran Persson. Jag vill att han tittar på mig, ser – nej, KÄNNER suget i min blick. Ilskan i mitt tripp trapp. När jag dansar är det inte bara på rosor; det är på törnar, kvistar, spikar och ELD. Jag blottar min plågade själ, den bränns vid av elden under mina fötter. Passionen. Men jag kan ta det. Jag har härdats genom alla dessa år, dagar, minuter, sekunder och stunder av förkrossande smärta och sorg. Rytmerna piskar mig: Du hejade ju på Göran. Och han bara snackade. Men politik är bara skit för det mesta, jag dansar vidare till nästa ämne istället. Jo