tisdag, december 16, 2014

Hoppar inte för att skryta

Idag har jag gått på stan med superlätta steg, och värkande kinder efter ett konstant leende jag inte kunde hjälpa, inspirerad i mina nya skor! Jag är ingen skofantast egentligen men det här var mina favoritskor i åttan med den skönaste dämpningen nånsin, Allen Iversons andra sko med Reebok: "The Answer 1" från 98-99 nån gång. Iverson var en av mina främsta idoler när jag var som mest inne på basket, och är fortfarande en topp 15-figur. Och nu hade en kompis kommit ihåg att jag sa för flera år sen att jag skulle kunna köpa de skorna för 2000 kr om jag såg dem igen, och han hade sett att en nyutgåva fanns på rea för 609 kr inkl. frakt... YES... Bara det att jag märker av en ny ovana att hoppa en meter upp i luften och skrika gällt för att säga ifrån när någon är nära att trampa på dem, när det hade räckt med att bara hoppa upp och säga det i normal samtalston.

lördag, november 29, 2014

Kaffe igen

Jag har druckit många koppar kaffe idag och börjar bli lite nervig. Ska sitta i maskinrummet i den lilla biografen med ett café utanför tills ikväll och det brukar bli fem sex påtår minst, i den här takten kan det bli det dubbla. Är det för att jag älskar kaffe eller för att jag på senare tid har fört kopparna alltmer febrigt och hjälplöst skakande mot munnen, stirrande med blicken rakt framför mig, ängsligt pratande tillbaka till replikerna som hörs från filmerna? Och säger "Frank? Är det du?" som svar till deras dialoger. Ibland släcker jag även alla lampor i rummet så att det blir helmörkt så när som på projektorns sken, och sörplar på kaffet tills jag blir störd igen av ljudet från filmerna. "Frank? Är det du?" måste jag fråga igen, det fungerar som replik på det mesta, eller "Fuck me!!" med en obehaglig gest, som flickan i Exorcisten. Skulle jag gissa skulle jag tro att det är för att jag älskar kaffe.
Under en tid i somras började jag föredra när kaffet hade kallnat. "Ge det ett par timmar att dra sig och låt det kallna, så blir det ännu godare och hälsosammare." Hälsosammare i alla fall som i att risken att bränna sig försvinner. Men så stannade jag förbi hos min faster en dag med en ny bok under armen, hon gav mig kaffe och jag tog med boken in på deras gästrum för att läsa i någon timme medan hon skulle städa. Ett väldigt trivsamt gästrum med en dubbelsäng i mitten och en mysig läslampa, gardiner och flera blomväxter i fönstret. Så jag ställde som vanligt kaffet att kallna på sängbordet och började läsa i nån halvtimme, sen satte jag till slut ned boken för att dricka lite. Men det var bara det att efter en klunk la jag märke till nånting obehagligt där innanför, två dränkta blomflugor som guppade upp och fäste mot insidan av koppen när ytan hade hunnit sjunka ett par centimeter. Jag spottade närapå ut kaffet i en fontän-orgasm över sängen, vad i helvete? Och fastern kom in, jag berättade för henne att i ett The Walking Dead-avsnitt hade en walker ramlat ned i en brunn och förgiftat deras dricksvatten, och att det här var nåt liknande. Och jag bad henne genast skicka mig till magpumpningen. Hehe, det var såklart halvt på skämt halvt på allvar, men det som störde mig mest var att min nya romantiska bild av det här med kallt kaffe plötsligt även skulle innehålla tillägget att den goda aromen drar till sig flugor och fän också, och att avsaknaden av den ångande värmen som både småflugor och jag själv hade uppfattat som frånstötande tidigare, gjorde att det extra goda kaffet inte längre kunde värja sig från dem. Så det blev flera faktorer som verkade för att småflugor skulle bli ett återkommande problem, och där nånstans fick det vara. Men, när när jag tänker efter i skrivande stund så har det hunnit bli november och praktiskt taget vinter, flugsäsongen är över. Kanske kan det istället vara en kallt kaffe-säsong som har startat nu igen? Jag gillar uppenbarligen tanken. På kaffe. Kanske för att jag är besatt. Som flickan i Exorcisten. Och nu börjar jag tappa koncentrationen här. Eller så var det här mitt mest skärpta inlägg på länge och den har just kommit tillbaka. Hej då.

torsdag, november 27, 2014

Några smärre ingrepp

Jag har börjat älska plastikoperationer, skönhetsbehandlingar och dylikt. Hade jag haft pengarna hade jag låtit göra kirurgiska ingrepp oftare, det är kul. Det är väl ändå fantastiskt hur de kan göra skär-mönster på ens kropp efter sina matematiska uträkningar och sen bara klippa upp, gräva in, slita ut, justera, förvränga, fylla ut, kasta in och sen bara sy ihop alltihop som ingenting igen och se vad det blir av det. Hehehe... Anledningen till det plötsliga intresset är att jag kom över numret till en riktig plastkirurg och sen dess har det varit kört. Jag "trakasserar" honom lite då och då. HEHEHE, nej men vi har daglig kontakt.
Än så länge har jag bara hunnit med

-ny hårfärg
-ny hudfärg
-ny kultur
-stramat till kinderna
-förlängt mina ben
-fått något längre armar

men har även planer på att

-bli en huvudfoting

onsdag, november 26, 2014

Wordfeud

Sen jag skaffade mig en smartphone är det två spel som har utmärkt sig som roligast. Det första är Simpsons-spelet, för att det faktiskt är kul, och det andra är Wordfeud som bara är okej men som ger mig anledning att fortsätta skicka ut den här mitt i natten till motståndare ibland:

lördag, oktober 25, 2014

De kallade mig borste

Idag på jobbet var det en som gick och letade efter en borste, så jag hörde henne säga ordet några gånger i frustration. "Var är borsten?" "Borsten" "Jag hittar inte borsten..." "Men var fan är borsten?" osv osv.
Så till slut blev jag tvungen att jaga ifatt henne och bara nämna en grej, att jag brukade faktiskt kallas för "Borste" en gång i tiden. Det var när jag bodde i Skåne 2007-2009 och det började egentligen bara med att mitt efternamn börjar på "BOR" och förnamn på "STE" så användarnamnet i datorerna på skolan hade automatiskt fått bli "BORSTE". Så nån hade väl lagt märke till det bland inloggningarna och tyckt att det var roligt, så det blev att vissa började säga "Borste" till mig ibland. Till slut blev det en självklarhet, jag började reagera på ordet som att det var mitt namn, och numera kan jag fortfarande titta upp om någon säger ordet, utifall att nån talar till mig. Det är kul hur man får egna associationer till ord.
Allt det här förklarade jag för tjejen, medan hon otåligt stod och väntade på att fortsätta få leta efter sin borste. Men innan hon gick la jag till en rolig detalj, att det här utspelade sig ju i Skåne så egentligen reagerar jag till och med ännu mer när man uttalar det på skånska: "bååhste..." Och i alla fall, nog om det.

söndag, september 21, 2014

Man vänjer sig

Video #10


Den senaste tiden har jag varit en arbetsmyra på biografen, haft fullpackat med pass och bara den här helgen fick bli 23 timmars jobb på två dagar. Det kan nästan kännas lite bakfullt att vakna dagen efter en sån helg, men det är okej, och även om det hade varit outhärdligt hade jag fixat det ändå. Jag är intressant på det sättet, jag lever långt inne i mitt eget huvud och tycker om att observera mig själv i olika sammanhang och djupdykningar ned i perioder. Jag hörde en gång att lastbilschaufförer kan jobba två veckor i streck ibland för att sen kunna vara lediga två veckor i streck, det är en härlig tanke. Men i alla fall så har det varit mycket på sistone men det kunde ha varit värre, det kunde ha varit ett jobb jag även vantrivdes på och kände att livet var hopplöst. Men jag hade nog fixat det ändå. Jag hade vant mig, för man gör ju det, och jag vill tro att jag också hade skrivit en sån här fantastisk låt som Kjell Höglund har gjort. Videon är hemmagjord av någon på youtube, mycket bra.

onsdag, september 17, 2014

Ordet 'vackert'

Meddelande till världen: Jag kommer inte att ge vika, jag kommer att fortsätta stava kollegor 'kolleger', likt jag stavar lillasystrar 'lillesystrar' mot kanske bättre vetande. Bara för att det är lite roligare helt enkelt. Här kan jag känna att jag följer en viktig tradition i familjen med en mamma som säger 'yogert' och en pappa som säger 'ankedoter'.
Jag märker även att jag använder ordet 'vackert' mer och mer. Det är både högironiskt och ärligt och hisnande att bära upp eftersom jag även vet hur det kan låta, på det stora hela ett passande uttryck för hur jag tycker om att uppleva världen. Kanske började det med Joey Diaz kraftfulla uttryck han brukar säga i sina morgon-podcaster, i stil med "GET UP COCKSUCKERS, IT'S A BEAUTIFUL DAY TO BE ALIVE" innan han börjar påminna om att vi måste ta dagen i våra händer och inte låta oss tryckas ned av omgivningen, och berätta inspirerande historier från sitt egna brokiga liv och värderingar han har kommit fram till. Och just den där kontrasten i ett till synes buffligt och fult sätt och att ta sig äganderätt över ordet 'vackert', det är vackert i sig tycker jag. Här tvingar han förresten sin kompis Lee att äta nåt slags droginnehållande gummibjörnar på sitt roliga arga sätt:


HAHA! Var korrekt och hata Joey, eller ha fel och älska honom. Vad är rätt? Bara den frågställningen i sig är bland det vackraste som finns, kan jag tycka.

söndag, september 14, 2014

Så mycket att säga, så svårt att uttrycka det

Video #9


Hahaha, är det så här jag ser ut när jag pratar om mina viktiga ämnen och tv-serier och låtar? Oh well.

onsdag, september 10, 2014

Världen stannade upp

För någon vecka sen jobbade jag i Kulturhuset när Helena Bergström plötsligt kom uppför rulltrappan och fick syn på mig, pekade på mig och sa "DU!" med ett angeläget tonfall, och jag stelnade till och stod bara förstummat och undrade vad hon skulle säga, men så hann hon få syn på det hon sökte och skyndade vidare ditåt istället. Jag stod bara paralyserat kvar och följde henne med blicken tills hon var borta, och sen började världen röra sig igen.

söndag, september 07, 2014

En samling Kate Bush-intervjuer

Video #8


År 2002 gillade jag låten "Wow" på soundtracket till GTA Vice City och hade snart fastnat för den märkliga sångerskan Kate Bush. Hon var rolig, distinkt, mystisk och påträngande galen på ett sätt som jag älskade, en livsbejakande excentriker kort sagt. Hon hade skapat en egen stratosfär att leva ut sina abstrakta världar i. Så jag gick med tiden på skivbörser och köpte flera av hennes album, hittade ett fåtal musikvideor på kazaa långt innan allt blev lättillgängligt på youtube, Wayne Nilsson nämnde att han skulle dansa hennes "Wuthering Heights"-rörelser i sitt vardagsrum vilket jag fortfarande kan se framför mig, och hon har varit en återkommande figur i livet som i perioder har inspirerat mig helt enkelt. MEN, en sak jag aldrig hade hört fram till för några dagar sen var Kate Bush tala utanför låtarna. Det hade bara inte fallit mig in att söka upp. Men efter att ha läst en DN-recension om en teatralisk comeback-konsert i London förra veckan och försökt hitta videoupptagningar, så hamnade jag istället på den här videon och intervjuklippen blev som en enda lång återträff med en gammal bekant. Och hon är ju precis den ändå ganska introverta och tillbakadragna personligheten man kunde ha föreställt sig, trots den utåtriktade hysteriska stilen musiken ibland kan ge uttryck för. Kort sagt bedårande och inspirerande.

onsdag, september 03, 2014

I've got an awesome cold, I can't stand up

Jaha, jag är ledig i tre dagar så det fick bli en kraftig förkylning på det. Först halsbränna igår och en obehagligt mörk sträv röst tills den gav med sig och plötsligt blev en skärande flickröst istället, sen varierande däremellan. Men förutom rösten ska jag säga att det kan vara härligt att vara förkyld ibland, jag har faktiskt älskat den här andra dagen.
Imorse sov jag ut så länge det bara gick, vaknade ca 14 med en mörbultad känsla i kroppen och dov huvudvärk, men enbart på ett skönt sätt. Det blev ett långsamt uppvaknande med den ömmande tyngden i kroppen, som att armarna och magen och benen var en del av sängen, nedtryckta av hela min vikt, och jag förblev liggande stilla i det behagliga tillståndet en stund och insåg att förkylningen hade slagit till på riktigt. När jag väl reste mig och började stappla omkring i lägenheten var kroppen tung att manövrera samtidigt som jag både var klartänkt och mådde bra innanför de köttsliga symtomen. Jag satte för andra gången på två dagar igång Tom Waits-introduktionen jag fick av Alicia, den var bra bakgrund till kaffet, diskandet och städandet. Sen hörde jag i telefon från min älskade mamma som jag inte har sett på ett tag och från en biografchef, roliga samtal båda två, och hann med de tre sista avsnitten av The Wire säsong 4 innan jag avslutningsvis har suttit hela kvällen och avverkat senaste tidens ansamling av DN och Mitt i som hade upptagit en stolplats i köket. Det är viktigt att hålla sig informerad, så det blev några timmars bläddrande i femtiotalet tidningar, och jag kan även ha skrattat alldeles för ivrigt åt de ditritade glasögonen och mustascherna och pratbubblorna det fick bli ibland på bilderna.
I alla fall, ovanligt bra förkylning. Den här känslan betalas det dagligen pengar för ute på svarta marknaden, men jag bara vaknade med den och fick en skönt hängig dag. Tack och godnatt.

söndag, augusti 31, 2014

My 20's were a roar, my 30's were a blur, my 40's I'm not so sure, but I'm a make 'em purr...

Video #7


"I was a lot more comfortable being vulnerable and open
when I was younger, and it wasn't clear if I was or wasn't joking
But so much has broken…I'm just like fuck it, the fix is in
If I can't hide in plain sight anymore, I'll just stay hidden"

Jag hade en liknande period under delar av 2009-2010 när världen hade vänts uppochned på kort tid: sparken från jobbet pga bloggen, sjuk mamma, sjuk farmor, hjärtat fruset till is av sadistiskt ex och just hemkommen från mina bästa två år nånsin dittills nere i Skåne. Det var en märklig och förvirrad ny tid där jag började ana att jag var över peaken och skulle bli olycklig i livet. Dagar och nätter passerade utanför fönstret, jag hade inget fotfäste och ägnade mig mest åt att justera om världsbilden och stänga in mig i mig själv mer än nånsin. MEN, så påbörjades i alla fall kort därefter ett nytt uppsving. Mamma blev bra igen, jag hittade tv-serien Community och podcasten WTF with Marc Maron vid precis rätt tillfällen, fick jobbet jag hade drömt om på en biograf, träffade nya människor och återfick kontakten med gamla vänner, flyttade till Alvik och nu Gullmarsplan. Nas albumtitel "Life Is Good" blev i allt det här ett återkommande uttryck och beskriver på något sätt den nya vågen jag fortfarande befinner mig på just nu. Minnena av den grubblande dåliga tiden finns fortfarande kvar nere i djupen, då och då dyker jag ofrånkomligt ned igen, för att sen komma upp med ny inspiration. Och med låtar som Sage Francis "Make Em Purr" vid ens sida är man i bra sällskap när man väl är där.

måndag, augusti 25, 2014

Arg när jag äter

När jag ska ha ketchup på maten kan jag höja flaskan dubbelfattat över huvudet ibland och göra onödigt stora huggrörelser mot tallriken, med obehaglig inlevelse. Och när jag skär med kniv och gaffel vilar inte blicken på maten som den borde utan stirrar istället påträngande och obehagligt upp på personerna kring bordet tills jag har skurit klart. Och mina händer flyger omedvetet ut och slår andras på fingrarna när de sträcker sig för att ta t.ex ketchupflaskan i min närhet, fast jag inte menar något illa.

Det var tre exempel på varför jag kan verka arg när jag äter fast jag egentligen inte är det, vad jag vet.

söndag, augusti 24, 2014

Dave Chappelle "Bus Hostage"

Video #6


Dave Chappelle är nog en av de roligaste historia-berättarna som finns, här är ett exempel från 2004.

söndag, augusti 17, 2014

En livs levande Thommy Berggren

Video #5

 

Det här är berättarglädje personifierat och jag har nog hunnit se klippet en tjugo, trettio gånger på några år. Så kom det sig plötsligt att jag fick nämna det för den nu 77-årige skådespelaren/regissören Thommy Berggren själv för bara ett par dar sen, när han livs levande uppenbarade sig vid Klarabiografen för att se två filmer i rad. Jag tror att han blev glad när jag nämnde Bergman-historien, men även lite ställd när jag la till att jag kan ha sett den tjugo, trettio gånger. Den handlar i alla fall om hans första möte med Ingmar Bergman, och det finns en minst lika rolig del 2 om Bo Widerberg. Samt en trevlig, kul och rörande revy från i år med Anne på väg om vänskapen han hade med regissören Bo Widerberg, på plats nere i Malmö och Torekorv.

söndag, augusti 10, 2014

Jurassic Park - The Ride (Universal Studios)

Video #4


Denna åkte jag i Universal Studios, 1998. Självklart går en video inte upp mot att vara där i Los Angeles-hettan bland alla åkturer och levande Hollywood-filmvärldar omkring en, och att ta plats på en sån där båtvagn och fysiskt få åka in genom träportarna upp till själva JURASSIC PARK, med den täta luftfuktigheten och tropiska växtligheten och dinosaurieljuden här och var, och de gigantiska växtätande brachiosaurusarna i sina stillsamma miljöer innan den dramatiska vändningen... Yes, yes, jag blir så glad av att sånt här finns att uppleva i världen. Steven Spielberg ska förresten ha dragit in mer pengar på Jurassic Park-åkturen än på alla sina filmer sammantaget, det är ju ganska galet samtidigt som det även lär ha gått åt lite mer än en filmbudget till att bygga den här enorma anläggningen.

söndag, augusti 03, 2014

Sandra sover men Stefan är vaken

Video #3


Här sitter jag bredvid min sovande lillesyster Sandra en sommarkväll i Lyckeby 1989. Hemvideo var fortfarande nytt och smartphones fanns uppenbarligen inte än, så det var ganska speciellt när en videokamera var igång.

lördag, augusti 02, 2014

Inventering av freak-egenskaper

Det har blivit väldigt positivt här på sistone, så jag måste få skjuta mig själv i foten och representera de dåliga dagarna också. Det värsta jag kan tänka mig är att reduceras till en ständigt fjäderlätt positiv person bara för att jag pratar om uttrycket "Life Is Good", det tar bort all tyngd och mening som gav orden betydelse från första början. Jag är inte främmande för dystopiska tankar kring världens eller mina egna problem, tvärtom ägnar jag mig åt dem hela tiden och lyckas hitta djupdykningar till dem i nästan alla samtal jag har, just för att väga upp och visa att det finns mer bakom det positiva och roliga jag ser till att hålla mig uppmärksam på.
Av samma anledning har jag lätt kunnat framstå som passivt homofobisk, fast jag inte är det, det är bara av personliga skäl som jag lätt blir obekväm och stel i vissa sammanhang tyvärr. Skälet är att jag historiskt har haft svårt att träffa tjejer av olika anledningar, det är något jag går i viss sorg över periodvis. Att ovanpå det känna av antaganden om att min sällsynthet i relationer kanske betyder att jag egentligen inte vill vara med tjejer, och då istället alternativet som en outtalad självklarhet de tror sig se igenom i smyg, det är nånting med det jag inte klarar av. Känslan av att bli fundamentalt missförstådd och att de depressioner jag har tagit mig igenom (och jag är väldigt isolerad i mig själv och går verkligen igenom dem) vänds emot mig som om de inte existerade, både vad gäller dyrt förvärvade "Life Is Good"-insikter och motgångar på tjejfronten, är den jag förebygger.
På senare tid har jag i alla fall känt att huvudet har öppnats upp lite, som att det pågår en omstrukturering av landskapet i min hjärna och jag har fått utrymme för nya tankar. Jag vill bli mer ansvarstagande och intresserad av världen och inte låta mitt ego komma emellan lika mycket som det har gjort tidigare. Det tragiska dilemmat har varit att mina personliga skäl har gjort mig mer avståndstagande än jag gärna hade varit i såna här frågor, för jag gillar och beundrar verkligen många homosexuella och tycker självklart att det är självklart att alla ska få vara som de är. Särskilt sen jag såg dokumentären They Call Me 'Kuchu' i våras, om de urspårade häxjakterna som pågår kring homosexuella i Uganda, det är en sån extrem situation som tydliggör hur fullkomligt absurt det är när folk inte bara kan låta varandra vara. Scener från en hemlig fest i filmen fick mig även att förstå det klassiska påfågel-beteendet med utstyrslar och färger och attityder som till stor del handlar om att våga bära upp sig själv och visa att man är fri och inte bryr sig om när andra dömer. Bra! OCH, detta har jag förstått även är vad pridefestivalen går ut på, att det helt enkelt handlar om att människor ska få vara okej oavsett avvikelser från normer osv osv. Det är bara det att jag ogillar tillgjorda folkfester och därför inte är intresserad av att delta i pridefestivalen även om budskapet är bra. Däremot tänkte jag bidra på ett sätt genom att våga sätta ihop en lista över mina egna freak-egenskaper att skicka ut på en parad, så kanske mina komplex tappar kraft och blir mindre aktuella i fortsättningen:

- endast 169 centimeter lång
- ovanligt breda ankfötter
- otymplig huvudform
- dålig hållning
- skomakartummar
- snabbare hårväxt på vänster sida än höger sida av nacken
- 50-60 år inombords alternativt introvert 15-åring ibland
- tar livet alldeles för personligt och är överkänslig för märkliga saker
- har ett behov av att vara briljant
- fick en överdos av bekräftelse på fridhem och lät det stiga åt huvudet
- sätter krokben för mig själv socialt, behöver vara en outsider
- insiktsfull men oallmänbildad

Som min farmor brukade titta upp och medge när hon rätade till fransarna på mattan hela tiden: "Vi har alla våra egenheter..." Där hade vi i alla fall mina främsta och det blev genast lite befriande att skriva upp dem faktiskt. Tack!

torsdag, juli 31, 2014

Turist i sin egen hemstad

Jag har sett många filmer den senaste tiden, kanske tio i veckan. När jag hade vaknat tidigt en morgon fick det bli Shawshank Redemption. Jag hade sett den en gång i gymnasiet och kom bara ihåg den som riktigt bra, men WOW... Kort sagt, både mästerlig OCH personlig film, inte det ena eller det andra som det oftast kan vara... Och förutom filmen i sig hängde fängelsemiljön kvar i tankarna efteråt, jag känner att jag vill gå in i ett gammalt fängelse och känna på luften, se om jag kan känna isoleringen och lidandet och historierna som har utspelat sig där inne. 1998 var jag i San Francisco och vi åkte ut och besökte fängelset på Alcatraz, där fanns det en "audio tour" bland cellerna där man gick med hörlurar från plats till plats och en röst berättade om miljön man rörde sig i. Det var en upplevelse, särskilt att veta att man befann sig på just den platsen där alla de där morden, upploppen och rymningsförsöken hade hänt. Undrar om det finns något gammalt fängelsemuseum i Sverige man kan besöka?

Överhuvudtaget har jag tänkt mycket på att göra saker i Stockholm, särskilt nu på sommaren. Det bästa är väl att försöka leva som en turist i sin egen hemstad så mycket det går och titta in på museumen, prova trampbåtarna, lägga märke till byggnaderna och människorna omkring en, osv. Om det är något som nästan alltid gör mig glad så är det faktiskt turister som tittar omkring och pratar på sina språk om vad de ser och verkar må bra över var de är, som den här personen uppenbarligen har gjort. Även om listan är generaliserande och knappt stämmer så ser de ändå på världen och i det här fallet Sverige med rätt ögon, med romantiska ögon, istället för personer som kanske kunde beskriva mer "faktuellt korrekt" men i sin tur missa mycket vackert som denna får ut något av. Särskilt på sommaren när turister är som vanligast får jag ofta glädjekickar av dem, till exempel när jag får förhöja upplevelsen mitt i deras äventyr om så bara med ett leende i bakgrunden på ett foto eller en välmenande vägbeskrivning, för man vet att sånt där multipliceras tio gånger om för en turist som går runt och tar in så mycket intryck de bara kan under sina tillfälliga stunder i Sverige. Lite som vi också lever när vi är ute och reser, och som vi självklart även borde göra så mycket som möjligt hemma. Istället för att verka världsvan och cool strävar jag faktiskt oftast hellre efter att misstas för en turist ute bland människor, när jag är upprymt beundrar vyer på stan eller vägrar kolla i telefonen på tunnelbanan och istället girigt super in utsikterna när den går mellan Gullmarsplan och Skanstull, eller Slussen och Gamla Stan... Okej, det kanske är självklara saker egentligen det här, men är ändå värt att tänka på så mycket som möjligt, den där glädjen som finns att hämta från turister som den där absurda listan påminde mig om.

Jag får komplex över mina inlägg på sistone, det är inte meningen att låta så tam och osexig och bry mig om främlingar och sånt, men jag skriver bara som jag tycker. Kanske är det värmen eller att jag är på semester och är så glad för att jag har upptäckt kajaken:

söndag, juli 27, 2014

Kartonger på lastbandet

Video #2


Den här videon är avkopplande att försjunka sig i, och jag skrattar åt nånting nytt varje gång. En ung slarvig arbetare i den starka solen på en kinesisk flygplats, helt i sin egna värld där han på kort tid måste få upp alla kartonger på flygplanet, och en bestört engelsman innanför fönstret som har en och annan kommentar. Det hade kanske räckt, men under alla de här arga kommentarerna spelas kinesisk relaxmusik i bakgrunden som ger stunden ett perfekt lugn och det blir ganska meditativt att sitta här i efterhand och se kulturkrocken som den perfekta scen den är. Människor är bara människor, det är det värsta och det bästa med människor. Det gäller er båda.

onsdag, juli 23, 2014

Det kom in luftmassor i bussen

Jag brukar säga att "luftmassor" är mitt favoritord för att det passar så bra till det som beskrivs (och så gillar jag även bilderna man får av att tänka på blåst och vind, hastigheterna, vyerna, virvlarna osv). Men nu blev det särskilt aktuellt när jag satt i en olidligt varm buss som äntligen kom ut på motorvägen, och då började det välla in tjocka behagliga luftmassor genom takluckan under några intensiva minuter så att det kom in skönt syre i bussen och svalkade skönt under skjortan. Det blev ett sällsynt tillfälle att kunna få bada i ens favoritords betydelse och säga det för sig själv med ännu större välbehag och inlevelse, "lufffftmassor..." Det kändes som en meningsfull upplevelse.

söndag, juli 20, 2014

Magiskt live-framträdande fångat på band

Personlig video-rekommendation #1
(nytt stående inslag på bloggen varje söndag)


Denna går att kolla på om och om igen, för det HÄNDER NÅNTING MED RUMMET när Eddie Holman sjunger sin "Hey There Lonely Girl" live. Publiken får uppenbarligen ut nånting av låten om man följer reaktionerna när kameran hamnar där ute. Och låten blir bara bättre och bättre medan den bygger mot slutets höjder.

Katter, fåglar, mindre hundar och gamla människor (forts.)

Just det, det jag höll på att säga:

Hundar hade jag länge svårt för, mest för hur påflugna och krävande de kan vara och även att jag kunde uppleva det som osmakligt när de jagar pissdimmor på gångvägarna och skäller på andra hundar hela tiden, och hur de kommer hem och vältrar sig i soffan med allt smuts de har dragit hem. Men så började jag gå ut med Cookie, fasterns hund som är en dvärgpudel, och tog även hand om honom ett par somrar när de var borta på semester, och med tiden lärde jag mig att uppskatta promenaderna för hur hunden upplevde dem och inte vad de var för mig. De lägger inte samma värderingar i det som jag, för dem är det kul och spännande att spåra och hitta information i dofterna, att interagera med de andra hundvarelserna de möter ute i världen, och de ser inte att de vältrar sig i andra hundars piss på det sättet som jag själv tar avstånd från. De bara är och det enda rättvisa är att ta dem som de är på deras villkor. Och så råkar Cookie vara hyper-intelligent också, han kan näst intill prata eller åtminstone själv förstå ord och göra sig förstådd med de små medel han har. I alla fall, ju mer jag var omkring Cookie och började tycka om honom, desto mer såg jag till att uppmärksamma honom när jag kom in i ett rum, bekräfta honom med ett "hej cookie!" utan att vara för på, och behandla honom som en självklar figur och även ta honom på roliga nya vägar när vi gick på promenader. Så innan jag visste ordet av hade jag tydligen blivit #2 av alla i Cookies värld har jag fått höra, fastern är självklart hans mamma och favorit men han blir alltid extra glad när jag kommer. Och jag har även fått ganska bra kontakt med andra hundar, och börjat tycka att åtminstone mindre hundar är okej (även större om de är lugna).

Och sen har vi även gamla människor, de får jag nog ovanligt lätt bra kontakt med. Detta är självklart jättegulligt och jätterätt av mig så jag drar mig egentligen för att skriva det, men det har nog med min farmor och farfar att göra. Farfar kom från norrland och var väldigt lik Humphrey Bogart, han var ovanligt karismatisk med en värme och trygghet som fick människor i hans närhet att känna sig speciella. Han berättade ofta historier och jag kan känna att han framförallt lärde mig mycket om att respektera djur och gamla människor, och att ta folk i underläge i försvar. Han dog 63 år gammal 1999 och farmor levde vidare i sorg och ensamhet fram till 2010, och under de sista åren var jag faktiskt förbi nästan varje onsdag och vi satt ofta på hennes balkong och pratade om livet. De kvällarna vi satt där fanns det ett sånt behag i för mig, det kändes betydelsefullt både för henne och för mig, och det fanns ett samförstånd och en ödmjuk underfundig stämning som jag gärna återvänder till så ofta jag kan. Så jag tar varje tillfälle jag kan att göra surrogatfarmödrar av gamla tanter jag pratar med, och jag ger dem en känsla av att det finns klokhet och hopp bland ungdomen och de ger mig känslan av att samtala med min farmor igen. Därför kan jag snabbt komma in i varma anspråkslösa kärleksfulla samtal med dem, och många gamla pensionärsdamer på biografen stannar till flera minuter extra och pratar, och går sen därifrån tydligt upprymda över vårt möte och jag fortsätter med min dag minst lika glad. Det verkar väl lite osympatiskt och självgratulerande när man skriver ut det så här, men det är något jag har lagt märke till och jag har bara väldigt lätt för att få kontakt med dem. Och så är det med den saken.

Kort sagt så går jag bättre ihop med lugnare, mer eftertänksamma och uppriktiga varelser än det mer kaotiska som oftast finns bland ironiska ungdomar, hoppiga större hundar och brottslingar. Även dem kan jag oftast komma överens med, men jag ville skriva om vilka jag föredrar.

lördag, juli 19, 2014

Tre veckors semester

Snart ska jag ha tre veckors semester mitt i högsommaren. Det känns bra, och jag har varit noga med att hålla perioden helt och hållet blank, och aktivt viftat undan alla tankar på planer som vore de flugor kring ett torrt gott vin framför mig. Har fått fäkta förnärmat med kaksmulor i mungipan och avbrutit människor mitt i meningarna när de frågar vad jag ska göra på semestern, "Jag vet inte, tack för frågan men vad ska du själv göra?" har jag mumlat och sett till att byta ämne. Jag vill bara blunda nu för att kunna öppna upp ögonen när semestern plötsligt har börjat, och kalibrera på plats så mycket som möjligt vad jag vill göra där och då den dagen jag befinner mig i så att säga. Det är det som är den romantiska bilden jag går och förbereder mig för att leva i. Och det här tomrummet kommer att få pågå under tre veckors tid. På tal om kalibrering ska min morfar ha varit en intressant figur, som alltid hade velat bli pilot men som blev med tiden nånting annat, som det oftast brukar bli med den saken. Men drömmarna hade alltid funnits kvar för honom och jag har hört att när han hade fått i sig lite att dricka på äldre dagar kunde han fortfarande sitta hemma vid köksbordet, tillbakalutat med ögonen stängda, och sträckte händerna vinklande åt sidorna med inlevelsefulla kommentarer som "... left wing, check... right wing, check.." som nåt slags flygkapten. Det är en rolig bild som jag håller kvar av min morfar, vare sig det var i de stunderna han egentligen mådde som bäst eller sämst. Hursomhelst så kan jag verkligen relatera till det. Och ungefär så vill jag att den här semestern ska bli, att vart jag än åker eller inte åker så kommer alla möjligheter finnas att klamra mig fast vid stunderna och få färdas omkring i mitt eget huvud utan några krav alls från omvärlden. Det är där den riktiga semestern finns och det är dit jag ska.

lördag, juli 05, 2014

Hej, jag heter... "Ironiska Stefan"

Jag kan känna att föräldrar missar ett kul tillfälle när de inte lägger till beteckningen "Ironiska" framför sina barns namn. Det hade varit intressant, antingen om t.ex jag växte upp som "Ironiska Stefan" och behövde utveckla en super-ironisk personlighet av det och omgivningen satte händerna i sidorna hela tiden och sa att "Ååååh, hihihi, Ironiska Stefan har då en ironisk kommentar till allt!" Eller om jag tvärtom började ta avstånd från allt ironiskt på grund av namnet och blev en olycklig figur som bara ville få säga vad jag tyckte, då hade namnet fungerat ironiskt i sig självt istället och blivit win-win för mina föräldrar i vilket fall. Men det är klart, ingen av dem hade varit så kul för mig :(

söndag, maj 25, 2014

Han ville ju bara få skratta

I förrgår satt jag på en comedy club, allra längst till höger mot väggen och såg knappt. De som uppträdde var okej, men då kom i alla fall en väldigt ensam gammal man med långt hår och satte sig bredvid mig, han skrattade konstant och tog över hela rummet med sitt desperata slumpmässiga skratt där han egentligen bara ville få känna nåt slags kontakt med mänskligheten. Det var så tydligt att av alla i rummet behövde han det här mest, och där satt jag precis bredvid och kände av den här märkliga energin. Så, mest av sympati och för att visa att jag såg honom, började jag skratta lite jag med ibland när han vände blicken mot mig, men då blev han så uppspelt att jag snart inte hade nåt annat val än att bli medfånge och gapskratta i kör med honom jag med och han började armbåga mig för att han var så jävla glad. Och det var en overklig upplevelse, obehagligt till en början men även kul att få bekräfta honom och känna hans glädje över det. Det vändes huvuden från publiken och det skämtades ett par gånger om vår sida av rummet, men det var det värt. Och snart blev det paus, då vände sig mannen förtroligt till mig och frågade om jag kunde vakta hans halvdruckna öl medan han gick upp till pissoarerna. Men sen kom han aldrig ner igen. Kanske blev han utslängd där uppe för att de tyckte att han betedde sig märkligt.

fredag, maj 02, 2014

Bortklippt scen från 'Underdogs'

Jag hittade en bortklippt scen från filmen 'Underdogs' som vi gjorde 2008. På ett sätt är det synd att den togs bort, det var den enda dialogscenen och det enda roliga i filmen egentligen. Men nu finns den i alla fall här... Nån som känner igen vilket filmskämt han pratar om?


Länk till slutgiltiga (endast snygga) versionen utan skämtscenen (6 min)

tisdag, april 22, 2014

Skräcknatt på nattjobbet

Jag har ett hemligt nattjobb ett par gånger i månaden, det låter bättre att säga "malmskillnadsgatan" men egentligen är det ett nattvaktsjobb. Det är på en stor institution så jag ska inte yppa för mycket detaljer, men det jag gör är att komma hit och hålla ett tal om brandsäkerhet för de som övernattar, sen har jag en jourtelefon och ungefär 16 timmar att fördriva i ett enormt personalrum med röd-orangea soffor och ett stort köksområde på ena sidan rummet. Det är en trevlig återkommande miljö där jag passar på att avverka tv-serier och läsa böcker och stirra in i väggar. När det blir natt så släcks hela komplexet ned och det blir ödsligt och ekande utanför personalrummet, skuggor överallt när jag måste åka hiss ned till receptionen för att lämna en mapp. Då ska man helst inte ha sett på The Walking Dead under kvällen dessutom, men jag började kolla här för ett par år sen så det har hört ihop sen dess att spara avsnitten till nattjobbet. En gång skulle jag ned och det var särskilt kusligt av nån anledning, närvaron av zombies tycktes påtaglig nere i dunklet. Jag fick påminna mig själv om att allting bara hände i mitt eget huvud och att byggnaden var tom, tog hissen ned och den plingade till som vanligt innan dörrarna gick upp. Jag gick ut lugnt och kunde nästan skratta till åt alla dumma inlevelser man kan få och vad de gör med en. Sen skulle jag knappa in dörrkoden till receptionen MEN JUST DÅ hördes plötsligt fotsteg bakom mig och en vakt kom gående ur skuggorna runt hörnet några meter bort, han var bara mitt i en rutinrunda eller vad det var. HAHA! Helllllvete...

Men det obehagligaste hände min första natt på arbetsplatsen, i maj 2012. Jag hade kommit hit och en väldigt allvarlig chef gick igenom all information jag behövde veta. Jag fick passérkort, jourtelefon och en genomvandring kring hela stället, och allvaret från den här människan visste inga gränser, han lät som att jag hade hamnat på en militärstation eller fängelsehåla jag skulle behöva vakta med mitt liv. Men så var i alla fall genomgången snart över och jag blev ensam personal kvar i byggnaden, i det här enorma personalrummet med röd-orangea soffor som sagt. Så jag hämtade ryggsäcken och plockade fram datorn, hängde upp jackan på en av stolarna och sparkade av mig skorna i ena hörnet och bytte om till shorts, lagade pasta med tomatsås och kände mig som hemma. Sjönk ned i en av sofforna och började kolla på en film. Jag fick nästan dåligt samvete för alla övernattare som delade en sovsal som var mindre än mitt personalrum med tjugo dubbelsängar utställda, jag såg dem passera i korridoren utanför ibland genom en glasruta i dörren. I alla fall så var klockan 23 och jag pausade filmen för att gå till badrummet i korridoren utanför, och gick dit, MENNNNN.... sen när jag kom tillbaka.... så hade jag.... råkat.... lämna passérkortet där inne på bordet!!! Jag stod där i mina shorts och kunde se in genom fönstret hur kortet låg där bredvid datorn, och det gjorde även jourtelefonen!!! Och jag var alltså utelåst och det fanns inget jag kunde göra, inte ens ringa och störa nån mitt i natten eftersom numrena bara fanns på telefonen där inne. Jag var enda personalen i byggnaden och nu var det verkligen kört. Första natten på jobbet och jag hade fuuuukd it up real good, ordinarie personal skulle komma tillbaka på morgonen och hitta mig så här, det skulle vara det enda intrycket jag hade gjort och den där allvarliga chefen skulle handgripligen ta tag i mig och kasta ut mig med ett "Idiiiiot!!", jag skulle knappt få tid att samla ihop mina nonchalant utspridda saker. Förutom att bli det stora skrattet i morgonsnacket skulle jag bli ett legendariskt skräckexempel för alla nya i framtiden om hur det kan gå. På något plan var det lite av en tröst, insikten att detta skulle bli legendariskt, det var helt klart bland de mest spektakulära situationerna jag hade försatt mig i (på nivå med Bilt3ma-legenderna där jag somnade 40 min i en tvättsvamps-kartong en gång, ovetande lät en truck rulla iväg obemannad en decimeter ifrån chefens bil och fick en fruktansvärd brännskada på underarmen när jag höll på med en -52c kylspray) och den här katastrofen var något som hände just där och då, på ett sätt levde jag verkligen! Alla de tankarna försökte jag fokusera på samtidigt som de flöt ovanpå en overklig känsla av fritt fall i mörker, ångest inför mammas besvikelse och nya anledning till oro för mig, stress över min uteblivna inkomst och allt vad detta skulle innebära. Jag hade dessutom en lång bävande natt framför mig och skulle behöva vänta till 07 på morgonen innan allt detta hände. MEN, så kom det plötsligt för mig att det skulle väl gå förbi väktare nån gång under natten i det här stora glaskomplexet. Kanske? Kanske kunde de hjälpa mig. Klockan var strax innan tolv och jag ställde mig med kupade händer ovanför pannan för att kunna se ut i mörkret, där nere var det nedsläckt och tomt och öde. På golvplanet två våningar ned skulle alltså väktarna förmodligen komma gående och ha ficklampor tända, då skulle jag kunna öppna dörren (som fick vara öppen högst 30 sekunder i taget innan ett larm gick) och ropa efter dem. Jag lovar att jag stod där stirrande på helspänn tålmodigt som en katt i åtminstone 2-3 timmar, det här var mitt enda hopp och jag bara fortsatte speja intensivt och vänta på nåt slags rörelse. Och till slut gjorde hände det, visst kom det till slut två väktare!! Jag öppnade dörren och ropade, och de lyckades till slut lokalisera mig bland alla trappor och dörrar. Wooow, herregud, yessss, taaaack....!!!! Jag kunde inte säga tack nog, det var den största lättnaden jag hade varit med om på länge. (Och egentligen var historien längre än så här, de hade inte heller befogenhet till personalrummet utan fick kontakta nån vaktcentral och hålla på i tjugo minuter, men till slut lyckades de fixa in mig igen ca 03 på natten.) Och jag kunde sätta mig igen och fortsätta på filmen, och tänkte att det här var ju ett äventyr som personalen här aldrig ska få höra om... Bara det att det är klart att de fick göra det, vaktbolaget meddelar alltid om incidenter och så, så morgonen efter kom den allvarliga chefen och frågade mig vad som hade hänt. Fast den här gången när jag berättade var han inte lika allvarlig, han visade sig vara ganska förstående och lättsam egentligen, och vi gick och bytte ut kortet mot en elektronisk plupp med ett snöre till midjan istället som fungerade lika bra som kortet. Sen dess har det inte hänt igen. MEN, mycket riktigt kommer upplevelsen och historien alltid att finnas kvar och nu i efterhand är jag glad att det hände. Är inte det en av de bästa sensmoralerna som finns ändå?

fredag, april 18, 2014

Tråkig långfredag

Jag har en hälsning jag har tänkt säga ganska länge som var bundet till en viss dag, till långfredagen. Så idag kunde jag äntligen lägga handen på folks axlar och säga "Tråkig långfredag på dig!!" och fick väl ett par artiga leenden, inga vrålande skratt direkt men ändå trevligt antar jag. Bara det att jag byggde upp en förväntan under det här halvåret där jag såg fram emot att säga det, eller om det är långfredagens förbannelse i sig, men det kändes aldrig roligt idag. Inte alls så inspirerat som den där kvällen. Så jag blev mer och mer självmedveten och obekväm för varje gång jag sa det och gav till slut upp, nu har jag inte sagt det på en timme. Verkligen en besvikelse, och på ett sätt kommer det bli en tråkigare långfredag än nånsin bara för det här.

torsdag, april 17, 2014

Nytt album från Sage Francis

Förutom att jag äger samtliga av hans album och mixtapes, har sett honom live åtta gånger sen hösten 2000 och träffat honom flera gånger så kan det vara Sage Francis "egensinniga outsider" och "gör-det-själv"-energi som har inspirerat mig mest av allt i livet. Det är nånting absurt personligt i hans texter och scen-framträdanden med både hip hop, spoken word, comedy och politisk one-man-show i ett och jag kan härleda mycket i hur jag själv fungerar till den här mannen, en och annan absurt personlig tendens t.ex. Sämre förebilder kan man råka få som tonåring när man är som mest mottaglig för dem. I alla fall så har han ett nytt album på väg (Copper Gone, 3e juni) och kommer till Sverige TVÅ gånger i år, Stockholm den 7e november och Lund den 19e november. Och jäääävlar, jag lär gå på båda. I dagarna kom nya singeln 'Vonnegut Busy' som går att lyssna på om och om igen, Sage är långt in i karriären och den där beslutsamma refrängen bara växer. Som Buck 65 skrev i en recension, "sounds like it was written on the sky":


Och här är en rolig intervju, schweizisk intervjuare som tyst räcker fram märkliga ord Sage ska prata om. Han har en peruk på sig som brukar komma av efter några låtar på konserterna:

lördag, april 12, 2014

Sextio år gammal med en dålig lunga

Okej, vet inte hur intressant detta blir för andra... Idag stod jag på biografen i Kulturhuset och hade just släppt in till en föreställning. Då kom det upp en märklig liten man för rulltrappan, en uppenbart hinduisk, tänkande ödmjuk man som tittade sig nyfiket och försiktigt omkring i den nya våningen han hade kommit upp på. Hans käke såg lite ihoptryckt formad ut och tänderna i munnen var en spretig konstellation men det förstärkte bara hans godhjärtade uppsyn. Nånting med hans uppenbarelse gjorde mig glad, så jag log vänligt när han passerade och då stannade han upp och frågade nånting om filmlistan uppe på en monitor. HURSOMHELST, ungefär 20-30 sekunder senare hade vi börjat prata om döden, jag sa att jag tänker dagligen på döden själv och inspireras av det på olika sätt, och han frågade om jag hade läst "Tibetan book of the dead" om det var så den hette. Det hade jag inte, och han berättade om ett gammalt munksamhälle där de hade en egen vetenskap om döden, medicin osv. I alla fall så förvandlades det här till ett femtio minuters möte som jag nu sitter här och känner mig ganska upplyft av i efterhand. Det blev en surrealistisk stämning som hämtad ur filmen "Waking Life" och språket växlade då och då mellan knackig svenska och bättre engelska. För att minnas själv i framtiden antecknar jag nu att han hette Deepak, hade sympatiska gollum-drag i ansiktet och var sextio år, hade en dålig lunga och känner att döden närmar sig, och han håller på att rama in och få avslut på saker. Det här var första gången han hade lämnat lägenheten på flera veckor och det var därför han var så uppenbart lycklig över att få prata med nån. Han har levt fattig och ibland så utfattig "like a street dog" att han inte hade vetat när han skulle äta nästa gång, och nyttjat många berusningsmedel genom livet. Han svek även sin djupt religiösa familj när han var liten genom att inte kunna motstå kött, han känner fortfarande att det är oförskämt men han kan bara inte motstå att äta kött. Av en slump hade han träffat Dalai Lama en gång 1987 i Tibet när denne hade gått ut genom templets portar för att hälsa personligen på ett hundratal människor som var samlade där utanför. Och han hade känt en amerikansk konstnär som en gång försökte hjälpa ekonomiskt genom att ge honom jobb att redigera en dagbok till ett bokmanuskript, han hade med sig dagboken på samma Tibetresa och valde att avstå hotell för att försöka spara pengar, och så sov han i en inhängnad utanför templet och upptäckte när han vaknade att någon hade stulit både dagboken och den summa pengar han hade haft med sig, det hade varit hjärtskärande för honom att han hade svikit sin vän. Och jag berättade om när jag brottades med döden i Prag 2008, han lyssnade vetgirigt och levde sig in och när jag nämnde att jag skriver så blev han lyrisk och skrattade högt åt mitt referat av "MC-hjälm i kassan" och fick även youtube-sökorden till kortfilmen "Underdogs" på ett kvittopapper. Då hade vi kommit in på film igen, och han nämnde att han hade känt av sen han var tre år gammal att hans äldre bror inte tyckte om honom, och hans bror hade sett till att han inte skulle följa sin dröm att försöka göra film som ung och det var något han verkligen ångrade i livet att han inte gjorde. Så han var väldigt intresserad och lyhörd på allt som hade med filmteknik att göra, ställde många ingående frågor och ville veta hur nya digitial-tekniken fungerade, så jag lät honom följa med in i maskinrummet och se hur det går till, han var otroligt andaktsfull och tittade beundrande på projektorn och alla datorer, och så fick han ställa sig på en pall och kolla in genom luckan till salongen där "Det blåser upp en vind" visades. Han log djupt inifrån när han klev ned och ville skaka hand av tacksamhet. Slutligen när han skulle gå sa han att han var så lycklig över att vi hade börjat prata, han sa att han försöker skriva dagbok nästan varje dag egentligen, 2-3 sidor, och att det här kommer han knappt kunna skriva om för han levde så mycket i stunden att han knappt mindes vad vi hade pratat om. Haha, och det var ju samma här, men här kom i alla fall ett snabbt försök att sammanfatta.

onsdag, april 09, 2014

Guldbollen eller en Oscarsstatyett (t.ex)

Jag har gått fram till människor jag trodde jag kände väl på sistone och frågat "Vad skulle du helst vilja vinna, guldbollen eller en oscarsstatyett..." ganska tonlöst och tittat på dem med en nollställd blick för att inte påverka utfallet. Oftast svarar de det ena alternativet eller det andra men ibland går någon utanför protokoll och säger "båda" eller "ingen av dem"... Men det jag ogillar mest är när de låtsas inte höra eller vägra svara, då stryks de ur anteckningsboken direkt och så får de inga fler frågor efter det. På så sätt sållas nej-sägarna ut allt eftersom ur min oberoende studie och de skickligaste deltagarna kan befrämjas och kanske vid nåt senare tillfälle belönas med varsitt inbundet kompendium med alla samlade svar. Då får vi tillsammans även belöningen att en dag kunna bläddra och skratta åt hur olika vi kan prioritera genom livet ändå, men att alla gemensamt kan tycka att jag startade en väldigt bra frågeklubb en gång för så många år sen.

fredag, april 04, 2014

Pluto var inte den första, inte den sista

Pluto var den nionde planeten, det var en självklarhet i många år. Vi hade nio planeter varav några hade roliga namn och den som var längst ut hette Pluto, det var vårt solsystem på ett ungefär. Sen började vetenskapen mer och mer prata om att den var för liten och att det snarare var en "dvärgplanet" och sedan 2006 räknas alltså inte Pluto längre som en av planeterna... Som människa i något mindre storlek tar jag själv mycket illa upp och blir orolig för vad mer som kan komma att beslutas.

DON'T LET THEM KILL ME.

--

Råkade ta dessa i en fotoautomat för ett antal år sen, sen dess har jag haft komplex:

onsdag, april 02, 2014

Patetisk med en tygpåse

Ofta går man in och presenterar filmer på biografen, hälsar välkomna och säger hur lång filmen är osv. Jag brukar hålla det kortfattat och uppriktigt och informativt, då kan jag känna att jag har kontroll på vad jag säger och vad jag gör. Men ibland om det blir tekniska problem kan det bli mer problematiskt. En gång sprakade det till i walkie-talkien och nån frågade om jag kunde informera en salong om att filmen skulle dröja några minuter medan de felsökte i maskinrummet. Det gjorde jag, gick in och höll ett kort tal om att filmen skulle börja om några minuter. Sen gick jag ut igen och fortsatte med mitt men kände intensivt hur minuterna gick, längre än jag hade sagt, och det hördes i walkie-talkien att det fortsatte jobbas på problemet. Nu satt väl besökarna där inne och undrade vad som pågick, tiden stod stilla i salongen och det var jag som hade gjort mig synlig och sagt det där om några minuter, så det verkade antingen som att det var mitt fel alltihop eller som att jag inte brydde mig... Det stressade mig mer och mer, jag stod inte ut och behövde komma på nånting bra att rädda situationen med. Då kom jag att tänka på tygpåsarna vi hade nere i skåpet, tygpåsar med badtofflor och plasthattar och flugsmällare vi hade lottat ut på sommaren. Innan jag visste ordet av hade jag börjat skynda ned för trapporna och halvt som halvt tappat kontrollen över kroppen, jag upplevde hur jag ryckte upp skåpdörrarna och fick tag i en påse, sen satte jag fart upp för trapporna igen och mot salongen. Det började formas en abstrakt bild i huvudet av att jag skulle komma in-studsande och skrattande och vara så karismatisk jag bara kunde och köra nåt slags frågesport om tygpåsen. Det fanns inte tid att hitta på en plan B, det här skulle få bära eller brista. Men gudskelov så hade jag bara ett fåtal meter kvar till salongen när nån sa att problemet var löst, filmen skulle börja och en fullsatt salong satt väl där inne i mörkret och började läsa förtexterna till filmen medan jag själv bara kunde hejda mig utanför dörren och dubbelvikt börja hämta andan med tygpåsen dinglande från ena handen. Efter en liten stund var lugnet tillbaka igen och jag kunde skratta till åt hur nära det hade varit. Jag är ju ingen utåtriktad person egentligen så förmodligen hade spektaklet fallit ganska platt.

lördag, februari 22, 2014

Spöken på gården

När jag bodde i ett höghus förut kunde jag vakna mitt i natten och höra ett jääävla liv nere på gården ibland. Eller i alla fall prat och svammel där nere, som en liten släktträff som pågick bland bänkarna under träden i mörkret och nån som skrattade hela tiden, men man kunde inte se dem. Och det hände flera nätter i rad så en gång ville jag gå ut och stryka förbi diskret för att få en bättre titt. Så jag fick på mig morgonrocken och tog hissen ned, men när jag kom ut på gården var det bara tyst och tomt och öde och kusligt, ingen var där. Hade alla plötsligt sagt hej då och gått hem precis när jag var på väg ned? Och jag stod kvar och frös lite och kände mig olustig i min morgonrock. Det var då det uppdagades för mig att det kanske hade rört sig om spöken.

fredag, februari 14, 2014

Family tree of B.D's

Det roligaste på hela Lund-resan förra veckan var en intensiv timme när jag och Honken spelade NHL Arcade och plötsligt hade fått fram den här figuren, som älskar att prata om big D's och bad B's. Här skryter han om sitt lilla barns B.D:

(kommer igång på riktigt efter 40 s)

fredag, januari 31, 2014

Katter, fåglar, mindre hundar och gamla människor

Jag går ihop ovanligt bra med katter, fåglar, mindre hundar och gamla människor har jag märkt. Det finns många sociala frekvenser jag inte behärskar helt men just de här grupperna eller vad man ska kalla det trivs jag bra med, och de bra med mig.

Katter respekterar mig ofta mer än de gör andra t.ex, vi verkar ha en tyst överenskommelse. När Bosse och Rufus på landet sitter i fönstret och stirrar på fåglar kan jag sätta mig bredvid och titta ut tillsammans med dem, då rycker jag också med blicken mot saker som rör sig och låtsas titta lika intensivt på fåglarna. När katterna först vänder blickarna undrande mot mig så kisar jag varmt och tryggt med ögonen åt dem och nickar förtroendeingivande, och jag menar det verkligen. Då kisar de till likadant och nickar de också och tittar ut igen, och sen sitter vi där tillsammans och delar stunden. Och alltid när jag kommer in i ett rum där en katt ligger ser jag till att uppmärksamma den med en hemlighetsfull nick innan jag går vidare, det är viktigt, och jag ger dem alltid space osv, det är som att vi rör oss på samma frekvens. I gengäld är det mig de brukar gilla mest och på något sätt förstår vi varann helt enkelt och det gäller de flesta katter, vi har ofta en viss kontakt som glädjer mig att tänka på.

Och på jobbet har det visat sig att jag är begåvad bland fåglar. En gång i somras kom det in en duva på biografen som flaxade omkring uppe vid taket och inte kunde ta sig ut. Jag tog på mig att lösa problemet och stod först nere vid dörrarna och avvaktade, höll koll på den långt där uppe och såg att den även droppade skit ett par gånger så jag fick skingra folk som hade tänkt gå förbi där under. Det var ganska lugnt med besökare och det här hade blivit mitt fall kan man säga, det var jag och duvan. Efter ett tag tog sig duvan längre in mot övre plan där det är närmare taket, så jag följde efter. Det var då tillfället uppenbarade sig som i en filmscen, duvan landade vid ett hörnfönster för att ställa sig och vila, en livrädd tjej sprang iväg eftersom den hade kommit så nära hennes bänk och jag minns tydligt en röst som ropade "Nån måste stoppa duvan!" Och jag tänkte inte ens, jag bara tog mig igenom och klev ut ur klungan och var snart ensam med duvan som tittade omkring och var uppenbart nervös vid hörnfönstret. Jag visste att folk tittade men just då var det var bara jag och duvan, jag närmade mig försiktigt och när jag precis var framme och duvan började göra ansatser till att flaxa i panik såg jag till att snabbt få händerna kring den med ett stadigt lugnande grepp. Det fantastiska som hände då var att duvan kom av sig direkt och verkade lita på mig. Jag förstärkte detta ännu mer med att säga "luuugn, luuugn, luuugn..." till den, och den bara fortsatte sitta stilla i mitt grepp och titta nyfiket omkring på alla människor medan jag gick förbi dem, och vi fortsatte lugnt förbi alla förvånade och hänförda uppsyner och några barn som pekade, sen ned för trapporna och slutligen ut genom entrédörren, då släppte jag bara duvan och sa "Flyg iväg" och den flaxade iväg upp över byggnaderna. Det var faktiskt underbart, och kanske min bästa upplevelse från hela sommaren.
Någon vecka senare hade det kommit in en småfågel. Den var lite svårare, lite nervösare och snabbare, och det var dagtid med många småbarn som sprang omkring och skrek så fågeln fick aldrig en chans att lugna sig. Men då gjorde jag en annan bra grej, jag såg att småfågeln hade flugit upp på en trailer-tv i den lugnare änden av biografen så jag gick dit och ställde mig strax under den och tittade på den, sökte ögonkontakt med den. När jag såg att den hade lagt märke till mig fortsatte jag titta vänligt på den och kände mig urklippt ur verkligheten, och nu såg den nyfiket tillbaka. Med bibehållen ögonkontakt började jag sakta röra mig bakåt mot en balkongdörr jag hade öppnat i närheten. Småfågeln fortsatte titta på mig och då gick jag ut genom dörren och in igen några gånger för att den skulle förstå. Sen gick jag bara iväg runt ett hörn och minuten senare när jag kom tillbaka hade fågeln flygit ut genom dörren jag hade visat. Var det en tillfällighet eller hade jag lyckats igen?

Och, ja, småhundar och gamla människor men nu har detta blivit så långt så jag fortsätter med dem en annan gång. I alla fall, håller på att ringa in nånting här, kanske är det att jag är bra på att se och bekräfta de här varelsegrupperna utan att vara för påträngande? Det känns i alla fall bra och det handlar om stunder där jag får gå in i mig själv.

fredag, januari 24, 2014

stefanmedo2014

Just det, sammanfattning med nyckelord för att få ordning här inne: Jag lever i en ny värld numera där jag jobbar på två olika BIOGRAFER om dagarna, flyttade till GULLMARSPLAN för några månader sen, går på COMEDY CLUB på söder ibland, åker till FASTERN och har tv-kvällar på hennes enorma soffa ibland, har skaffat GLASÖGON, gjort en egen RADIOTEATER som heter "bernards bandspelare", har börjat hitta ord för nånting nästan religiöst jag känner inom mig med uttrycket "LIFE IS GOOD", och nu har år 2014 just börjat. Och det var det nya men btw så är jag fortfarande "ENDAST 169 CM LÅNG men starkare än jag ser ut och mycket uthållig" som jag brukar skriva i mitt cv, kan fortfarande känna att jag går runt som en MYTISK FIGUR bland människorna och lever en ENSAM EXISTENS för det mesta, kan fortfarande fastna DYGN I STRECK när jag skriver eller sätter ihop en mixskiva vilket jag anar inte är sunt, åker fortfarande till SKÅNE/LUND/MALMÖ några gånger om året för att ta själsliga andetag, och är fortfarande ett GENI INSTÄNGT I MITT EGET HUVUD och har väntat på året jag skulle att lyckas brotta mig ut ur det. Som sagt, 2014 har just börjat.

söndag, januari 19, 2014

Jävla arbetarklass

Jag kom just ihåg när Honk var i Stockholm för ett tag sen. Vi drev runt på stan och gick förbi en bar på Sveavägen som hette Lion's Bar, det var reklam utanför om billig öl så vi stannade till. Den första kommentaren Honk sa när vi kom innanför dörren var "Riktigt arbetarklasställe" och jag förstod precis vad han menade, kom att tänka på puben i The Wire säsong 2. Det kom in lite dagsljus från fönstrena men inga lampor var tända och ännu längre in i baren var det bara mörkt och avslaget, borden var glansigt rödmålade och man ville helst inte nudda nånting med jackan. Men ölen var riktigt billig som sagt, jag minns inte priset men kanske en tjuga, och vi satte oss vid nåt hörnbord och fortsatte prata om vad vi nu hade pratat om.
Sen skulle jag ta en till och gick upp till baren, då stod det en uttråkad figur i mörkret bakom disken och lyfte upp blicken. Han såg outhärdligt dyster ut, jag såg hur han gäspade ointresserat medan han hällde upp i glaset och mumlade hur mycket det kostade. Och det var nånting så filmiskt över det som att de hade ansträngt sig för att få till det så överdrivet miserabelt det bara gick för att bjuda på en upplevelse, det gjorde mig upprymd. Jag kunde knappt sätta ord på det, men när jag vände mig om och gick mot Honk kom hans beskrivning tillbaka till mig så jag HÖRDE MIG SJÄLV halvskrattande säga "Jävla arbetarklass..." med ett stort leende för att jag skulle berätta vad som just hade hänt, och det var först när jag hörde orden själv som jag insåg hur det lät om nån hörde. Roligt, roligare.

lördag, januari 18, 2014

50 inlägg i år

Hallå igen.

Jaha, nu har det gått mer än ett halvår till, och inte en bokstav på denna sida. Nej, det har blivit en ödslig, spöklik plats för mig på senare år, full av ambitiösa fragment från ett tidigare liv som hänger kvar utan sammanhang och ett par halvdana korta inlägg om året sen dess. Men inga absurda jobb-historier, inga vemodiga tjejen-jag-är-kär-i-den-här-perioden-uppdateringar, inga anekdoter från barndomen eller ens att jag lägger in mig själv i nånting och försöker beskriva mitt liv längre. Jag gör det fortfarande i vardagen men av olika anledningar slutade jag göra det här.
Jag började om mitt liv för några år sen och har inte vetat vad jag skulle göra med denna sida sen dess, men ibland kan jag känna att jag antingen borde ha fortsatt uppdatera på riktigt eller dödat den en gång för alla för länge sen. Istället har det fått bli ett mellanting.
MEN, i alla fall, så har jag just bestämt mig...
Vi har varit med om mycket, jag och denna sida. Den har funnits i både bra och dåliga perioder, BRA som när det bästa jag visste var att vantrivas på bilt3ma och komma hem och skriva inspirerade texter om det, och DÅLIGA som när jag fick sparken från bilt3ma på grund av mina inspirerade texter. Men i alla fall så har det alltid varit en papperstunn barriär för mig från att börja skriva här igen och idag bestämde jag mig för att det känns rätt i tiden att återvända till den.
SÅ, det jag har bestämt mig för är att...

ÅR 2014 SKA JAG ÅTMINSTONE
-skriva minst 50 stefanmedo-inlägg
-publicera min radioteater
-göra nånting på en scen igen
-få till en kortfilm med the honk

Det är inte jättemycket, 50 inlägg, men det blir lite liv i alla fall. Det är bra.
I december tänkte jag kunna se tillbaka på 2014 som ett år där jag gjorde saker och slutförde saker, inte bara på meta-nivå i mitt eget huvud (som jag håller på att göra nu igen fast i skrivande form så NOG OM DET, nu kör vi bara, ni får väl se om jag fick rätt i december). Let's party.

onsdag, mars 27, 2013

Vi behöver inte era vårtecken

Det är 2013. Kom igen.

Vi har teknologin att kunna följa väder och klimat från våra datorer numera, vi kan sitta i våra mörka rum och följa utvecklingen där utanför i minsta detalj via satellitbilder och grafer på nyhetsprogram. Vi är inte grottmänniskor eller jägare-samlare längre som behöver gå ut och lyfta blad mot solljuset för att sia om vilken årstid det börjar bli, vi har almanackor och kan se exakt vilken tidpunkt på året det är. Idag är det den 27e mars vilket innebär att det är vår, klart slut. Om några månader kommer det att vara sommar, allt det här vet vi redan. Så tänk på vad fan ni gör, ni som ger er ut och letar vårtecken utanför dörrarna för att översvämma facebook-feedarna och störa med såna ovidkommande saker i world of warcraft-chattarna :(

onsdag, mars 20, 2013

T-shirt idé

Jag vill göra en t-shirt där det ska stå

"HÄR UPPE ÄR JAG"

och så ska det vara en pil uppåt... Sen ska jag titta folk uppriktigt i ögonen när deras blickar åker upp till mitt ansikte.

fredag, mars 15, 2013

Den lilla hunden rymde

Idag var jag på väg ut från affären med mina matkassar när det hördes ett skrik längre fram. Det var en stackars gammal dam som ropade efter sin hund när den sprang ut genom entrén med kopplet studsande efter sig. Damen skrek igen och alla kassor hade stannat upp för att titta vad som hände, men jag själv tänkte inte två gånger utan släppte mina matkassar som vilken hjälte som helst och sprang efter den, ut på parkeringen och satte fart efter hunden. Det kändes meningsfullt, jag skulle rädda situationen för tanten, så jag bara sprang och sprang med händerna efter hunden, samtidigt som den skuttade runt och runt i cirklar på parkeringen utanför. Det tog längre tid än det borde ha tagit, folk han samlas runt omkring och följde spektaklet, men till slut hade jag fått tag i hunden och hade den i famnen, en väldigt slapp liten krabat som skrattade och gläfste medan jag utmattad kunde bära tillbaka den in i affären. Jag log mitt känslosamma leende till tanten och räckte fram hunden, hon sa tack och tog kopplet, och det var då det brast för oss båda. Jag hade gjort hennes dag. Vi kramades och storgrät i varandras famnar en lång stund stund framför en förstummad kassalinje, och tryckte våra pannor mot varandra, sen klappade jag hunden snabbt innan jag tog mina matkassar och gick hem, det var precis som i en film.

fredag, mars 02, 2012

AWKWARD ARC

"Figured out I went the wrong route
so I got with a sick ass clique and went ALL OUT"

Foto: Tova Carlsson
www.AwkwardArc.com

Uppdatering 2013-03-20: Det var ett våghalsigt koncept från början, tre bigger-than-life-genier som skulle samlas på en plats och först ta över komediscenen på en lokal nivå och sen även globalt. Vi såg framför oss genialiska projekt som skulle genomföras hur enkelt som helst, vi skulle ha merchtables på events och Honken skulle extraknäcka som livscoach, vi såg fram emot att fira tioårsjubileum i Stockholm om tio år med Lil Wayne och en 60-årig Baby som hemliga gästartister, osv osv, men det skulle i efterhand visa sig ha varit en väldigt abstrakt idé med varken styrfart eller riktning, det mesta hade ägt rum i våra egna huvuden och i hisnande metasamtal långt in på nätterna när vi låg och skrattade belåtet i mörkret, Honken i sin stora säng och jag klaustrofobiskt hopträngd i hans lilla soffa när jag var på besök i Lund. Och Anna pendlade hysteriskt upp och ned mellan sina dubbla liv som animerare i Stockholm och hemmafru i Helsingborg, och kunde ibland med skräckblandad förtjusning upptäcka att vi av högaktning överlåtit många svåra idéer till henne för att rädda. Så det gick inte som vi ville i praktiken. Men kort sagt var det ett högtflygande roligt år och team-playin' var värt att prova på. Och nu får det bli stefanmedo 2.0 igen.

torsdag, mars 01, 2012

stefans vinter

Idag började mars månad och två av årets tolv månader har gått. Om några månader är det sommar och då ska jag göra sånt här igen:



Men nu är det ju mörkt och kallt ute så man håller sig mest inne istället. Det här har jag gjort inomhus under vintern:

Kollat igenom serier jag hade skjutit upp genom åren, som Mad Men och Arrested Development. Spelat Playstation 3 och klarat L.A. Noire (med en jääävla inlevelse mot slutet, wow!), Batman Arkham Asylum, Fight Night Champion, Final Fantasy 7 och säkert fler spel som jag inte kommer på just nu. Lyssnat igenom många timmar av podcasts: samtliga WTF with Marc Maron och även börjat med Filip och Fredrik. Läst ut John Fante "Vägen till Los Angeles", Jay-Z "Decoded" och ett antal tidningar. Såklart sett en och annan film, osv osv… OCH vältrat mig på soffor, varit i Lund en vecka, stjälpt i mig kaffe efter kaffe på Kafferepet i Stockholm, satt ihop mixskivor till folk och vart på arbetsintervjuer och ännu mer som jag inte vet hur intressant det är att läsa om så vi sätter stopp där men: osv osv

Det jag menar är att vintern är rätt bra ändå, så det är ingen brådska. Hej!

söndag, november 27, 2011

jubel, jubel

Jag var i Malmö för två veckor sen och gjorde en show bland annat (HAHA, "bland annat"). Det blev i alla fall succé, och nu har recensionerna börjat ramla in:

Stefan lyckades fånga publiken i ett spindelnät av roliga historier om allt från hans tid hos Biltema till finsk humor till död och efterlivet i Prag. En berättare-performer som bokstavligt talat hade tiotals berättelser att välja från, och vars fantasi var gränslös.
http://cafemontag.blogspot.com/2011/11/cafe-montag-14112011.html


Värmande ord. Jag ska formulera ett tackbrev till recensenten, kanske skriva hennes namn i min nästa bok eller nåt. 

måndag, oktober 17, 2011

dagens ord

Dagens ord: "styv". Det är roligt. Kan även användas istället för "sur", "arg", "irriterad" osv. Ex: "Nej nu blir jag fan styv!"

söndag, oktober 16, 2011

förvriden uppsyn

Jag har fått två finnar i ansiktet de senaste dagarna. De sitter olika högt på varsin kind, så det blir en subtil obalans i ansiktet och ser helt förvridet ut. Man tänker kanske inte på att det är prickarna som gör det, det är det som är det värsta. Så jag har fått förklara gång på gång efter skärrade blickar jag tycker mig uppfatta från omgivningen. Hoppas att det går över snart.