Jag hade en ost liggande i kylskåpet en gång, nån som hade haft med sig den och inte ätit upp. Jag vet inte så mycket om ostar förutom att jag tycker att de flesta är obehagliga eller i alla fall inget för mig. Men den fick vara kvar, jag antog väl att personen skulle komma tillbaka och äta upp sin ost till slut? Det hände i alla fall aldrig och efter en tid började jag besväras av den, varje gång jag öppnade kylskåpet kom en allt fränare illalukt slående emot. Och till slut tittade jag närmare på den en dag och petade med en gaffel, och konsistensen var verkligen konstig. På ena sidan var den hård och torr, och aningen missfärgad, och på den andra sidan var den mjukare och efter att ha nuddat den kunde jag nästan uppfatta rörelse. Det verkade som att den låg och pyste och skvalpade och tänkte, som att något levde därinne. Kanske något amöbaliknande? Uuaaahh!! Ordet "amöbaliknande." Det avgjorde saken, osten skulle slängas på direkten. Det gick fort och enkelt, jag la den bara i en plastpåse och knöt, och i sin tur la jag den påsen i en annan plastpåse och knöt, och kunde äntligen kasta det lilla knytet i sopnedkastet. Det var bara det att medan den föll föreställde jag mig skämtsamt hur det kunde ha hörts ett dämpat amöbaskrik inifrån påsen, och jag blev då med uppspärrade ögon väldigt snabb att stänga luckan igen och vrida om handtaget och stirra på det. Faktiskt var det en oerhört ryslig tanke, ett skräckfyllt sista anklagande dämpat amöbaskrik från en ost. Sen dess har jag fortsatt gå omkring med uppspärrade ögon och haft ett post-traumatiskt syndrom kring den där osten, och själv skrikit till vid ostdiskar jag råkat gå för nära i affärer, och undrat om händelsen kommer att förfölja mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar