nu är det jullov

JULLOV! STOCKHOLM! Jag tog flyget upp, åkte till Brandbergen, blev blixtkär i en ny kassörska på Ica, fick träffa Sandras nya katter igen och har börjat landa helt enkelt. Och så kommer det att bli några inhopp på jobbet under lovet också, OH OH! Och kanske att jag handlar igen på Ica. Men nu blir det i alla fall landet i några dagar där de inte har internet, så om nån har tänkt maila mig de närmsta dagarna så "KNOCK IT OFF!!" som jag älskar att skrika, för jag kommer ändå inte kunna läsa. Inte minst, snart är det jul.

Sammanfattningsvis: God jul från stefanmedo.

fåglar på loftet

Ikväll ska klassen göra adventsläsning på "Loftet" i Malmö.

Jag kanske lever mig in för mycket, men det känns som att vi är på nåt slags historisk turné. Eller så är det bara för att jag älskar att åka pågatåg... Har i alla fall en ny fågelhistoria bland mina papper och det här får bära eller brista!

katter (dialog)

Vi skrev dialoger som teatereleverna fick uppträda förut. Här är min:

POJKE: Förresten farmor, jag ska få en kattunge.
FARMOR: Vem?
POJKE: Jag! Jag ska få en kattunge. Den var på en soptipp för några dagar sen och de skulle avliva den, men mamma ska rädda den. Och jag såg en bild idag och den var verkligen söt.
FARMOR: Roligt.
POJKE: Ja.
FARMOR: Vi går ut på balkongen. Jag ska röka en cigarettjävel.
POJKE: ...
FARMOR: Jag och Tage hade också en katt en gång. Men jag försökte bli av med den, så jag bad en kollega på sjukhuset om ett par valium. Du vet vad valium är va?
POJKE: Ja, nåt lugnande...
FARMOR: Ja. Så jag krossade dem och la i kattmaten, tänkte ge den en överdos.
POJKE: Farmor...
FARMOR: Men den dog inte. Den blev bara vinglig och ramlade omkring hela tiden och somnade till slut, men den dog inte. Och sen blev den bra igen.
POJKE: Vilken tur...
FARMOR: Så jag fick dåligt samvete och ville inte döda den längre sen. Dessutom har ju katter nio liv sägs det, det vore alldeles för mycket jobb.
POJKE: Ja, och så vore det inte så schysst mot katten heller.
FARMOR: Vadå?
POJKE: Att döda den.
FARMOR: Och så hade vi en sån vacker monstreablomma i vardagsrummet, med lianer som hängde ned. Katten brukade klättra på dem så att bladen gick sönder.
POJKE: Mm.
FARMOR: Den dog så småningom.
POJKE: KATTEN?
FARMOR: Nej nej, monstreablomman.
POJKE: Tänkte vä-
FARMOR: Nej, katten tog Tage ut i skogen och skjöt ihjäl sen. Den var helt hopplös, åmade sig på fönsterbrädorna och så vidare, välte ned blomkrukor och dekorationer. Helt hopplös.
POJKE: Men farmor, vad hemskt. Varför skaffade ni katt överhuvudtaget då?
FARMOR: Det gjorde vi inte. Den hade bara kommit in en dag och så fick vi dras med den.
POJKE: ...
Ska vi gå in?
FARMOR: Jag har inte rökt klart hela cigaretten.
POJKE: Okej, då kan jag passa på att berätta min kattungehistoria!
FARMOR: Visst.
POJKE: Jo, det började med att-
FARMOR: Nu är den slut.
POJKE: Mm?
FARMOR: Cigaretten. Den är slut. Vi går in.
POJKE: Okej.
FARMOR: Hrmhrm, och vad finns det nu för program...?
POJKE: Jag vet inte.
Men i alla fall, min kompis mamma hade hittat den på soptippen och det var jättesynd om den, den frös och var helt ensam. Den låg och jamade i en liten låda. Men hon räddade den och tog hem den i värmen, och den var egentligen rädd för människor-
FARMOR: Fan, förra veckans TV-tidning...
POJKE: Okej, men så var min kompis i alla fall allergisk mot katter, så de ringde hem till oss för att de visste att jag ville ha en katt. Och jag fick! Så vi var och hälsade på den idag, och-
FARMOR: Jävla fjärrkontroll!
POJKE: Okej, så i alla fall, vi hälsade på den idag och den var sååå söt, och så rolig, den sprang runt hela tiden, och det var så häftigt för just som jag skulle hälsa på den och katten var på väg att spring-
FARMOR: Tyst! Jag ser på TV.

avbrott i textsamtalet

Idag var det textsamtal igen. Jag hade sovit mindre än två timmar eftersom min dygnsrytm är så rubbad, jag var dämpad och sa inte så mycket. Och dessutom verkade alla så ivriga att prata att man aldrig fick tillfälle att säga nånting om man inte hätskt kastade sig in och ville kriga för sina vinklar och tolkningar, och det orkade jag inte idag. Men så vände sig plötsligt Kajsa mot mig och frågade (något anklagande som jag upplevde det): ”Stefan, du har inte sagt så mycket. Vad tycker DU?” och all uppmärksamhet riktades plötsligt mot mig. Det blev helt tyst, och pressat. Jag blev såklart bestört och förvirrad, kände mig utpekad och fick säga rätt upp och ned som det var att ”Det är lustigt att du frågar, för jag har haft en del att säga men känner mig väldigt försummad av gruppen och utesluten ur diskussionen, om jag ska vara helt ärlig med dig.” Textsamtalet stannade upp, som i filmscener när någon drar nålen från skivan på ett party. De undrade vad jag menade. Jag drog upp exempel på hur jag knappt hade fått någon respons på de få kommentarer jag hade givit och det verkade som att alla var emot mig idag. Ingen visste hur de skulle bemöta det, och sen förklarade jag att det även kan ha haft med min dåliga dygnsrytm att göra och snart var det ur världen. Men de som var där lär nog inte glömma det. I efterhand kan jag i alla fall faktiskt känna att jag är ganska stolt över vad som hände, det var ett oförutsägbart och ärligt personligt uppträdande av mig, och på ett sätt hade jag inte fel.

fågelveckan är över

Bra vecka! Jag höll mig till planen och inspirationen kom med fåglarna, det blev minst en historia varje dag i alla fall. Nästa ämne nån gång: "Töntar"

metro igen

Idag (2007-11-26) blev jag äntligen publicerad i Metro:



Mer koncist och tryckvänligt än den förra insändaren får man väl medge.

katt och fågel (en insändare)

Jag har gjort research och läste om fåglar på wikipedia. Och läste att det finns 1 miljon katter i Sverige, och att katter dödar 6 miljoner fåglar varje år i det här landet!!! Hur kan det vara så höga siffor? Vems katt är det som dödar 12 fåglar, för jag vet att Rufus där hemma inte har gjort det. Och, VARFÖR? Det borde inte vara så kul att döda en försvarslös liten fågel, av erfarenhet vet jag att det känns förfärligt, men katterna gör det varje dag och med välbehag. De har ihjäl 16 438 fåglar om dagen - dvs 684 fåglar i timmen dvs 11 fåglar i minuten - året runt bara i Sverige!!! Det kan jag tycka är grymt och elakt och alldeles för enkelt. Katterna vet precis vad de gör när de slår klorna i de späda stackars små fåglarna, och så ser de väl så stolta ut när de lägger fram sina döda byten på hallmattorna så att det nästan är så att man gläds med dem. Men kan vi acceptera såna här siffror? NEJ, det är helt orimligt att katter ska få döda mer än 3 miljoner fåglar på ett år.

S.B., proffstyckare

fåglarna är arga, del 1

På vägen hem från skolan stod en svart fågel på gångvägen idag. Det verkade vara en olycksalig korp. Jag närmade mig men den stod bara kvar och stirrade utan att blinka, så jag fick stanna någon meter ifrån och gjorde klart att jag ville passera. Men korpen rörde sig inte. Den såg bara på mig med sin trotsiga hotfulla blick, och plötsligt kom en stark oro över mig och jag fick en släng av svindel. Såg mig omkring. Ingen annan människa var i närheten, bara ett par skator uppe i trädet till höger. De stirrade också på mig. Vad var det som pågick här egentligen? Vad var det för farlig energi som låg i luften? Hur kom det sig att jag blev så yr i huvudet, och varför var fåglarna så arga? Äh, jag vände mig tillbaks mot korpen och bestämde mig för att det faktiskt bara var en eländig liten fågel jag stod öga mot öga med, inget att vara rädd för. Den fick stirra bäst den vill, nu skulle jag bara gå förbi. Jag gick några steg åt sidan och fortsatte framåt, kände hur energin tilltog alltmer för varje steg men bestämde mig för att inte titta bakåt, jag hade ändå bara några meter kvar till porten. Då hörde jag plötsligt hur korpen kraxade något kommando och trädgrenarna skakade till, följt av vingflax och galna skrik från de båda skatorna på väg mot mig!! Det var precis så att jag hann springa de sista stegen och kasta mig in genom porten och slänga igen dörren efter mig, och så vände jag huvudet och såg genom dörrfönstret hur de båda skatorna vände tillbaks till korpen.

Jag visste inte vad som stod på, men det var uppenbart att de menade allvar.

fågliga sammanträffanden

Just nu har jag en mörkröd t-shirt på mig med en örn på framsidan, och det hände helt omedvetet. Jag har en whisky på skrivbordet, ser på flaskan och det är en hönsfågel på bilden, Famous Grouse. Wow. Och som om inte det vore nog kom jag även just ihåg att förskolan jag gick på när jag var sex år hette Gråsparven. True story.

Plötsligt dyker två nya fågelminnen upp:

1. Gråsparven, som sagt. Jag minns inte så mycket därifrån, men en kväll var det föräldrabesök och föräldrarna fick av någon anledning rita en teckning till barnen inför nästa dag. Min mamma ritade en häst till mig, med Zorro på hästen och björkar runtomkring. Zorro var ju min idol, och jag blev mycket imponerad eftersom det var första gången jag hade sett björkar gestaltas på en teckning. Vita träd med svarta fläckar, jag var van med granar och tyckte att det verkligen var originellt och smart. Det kan ha varit fåglar på bilden också.

2. På tal om Zorro. Jag var ju Zorrofantast på den tiden, och på landstället på Gålö fanns det hästar. Bland dem fanns det en stor svart häst som hette Ville. Jag hade ju mina Zorrokläder såklart, med svart mantel och mask och ett svärd, så en dag arrangerade de så att jag fick vara Zorro på riktigt och så skulle de ta bilder med mig uppe på Villes rygg. Men vi hann inte gå långt förrän Ville stegrade och slängde av mig, och jag landade som tur var ganska bra efter det höga fallet, och sen gick livet vidare utan några större men. Men mitt starkaste minne från den dagen är när jag kort därefter stod bredvid stallet och tittade upp mot himlen och såg några hönor flyga över mig på låg höjd. Jag hade aldrig sett hönor flyga tidigare, men där flög de ovanför mig. Trodde inte att de kunde flyga.

az - the come up

Tidigt 2005 kom en magisk låt som heter "The Come Up". DJ Premier-beaten har nånting dånande mirakulöst över sig samtidigt som AZ låter så bekväm över den med sina veteran-rhymes, man kan verkligen lyssna om och om igen. I alla fall så ser man honom på ett hustak i början av videon och det flyger omkring fågelsvärmar på nära håll, och vid ett par tillfällen står han lutad mot en pelare på ett coolt sätt och ser sig om medan han rappar. Sen dess har jag och Alexi alltid ställt oss likadant mot pelare och gjort liknande pratgester, särskilt om nån har sett fågelsvärmar flyga omkring där uppe också. På så sätt har fågelsvärmar och pelare blivit sommartecken för mig.

otacksam skata

Jag stannade till vid en lyktstolpe för några dagar sen, en skata stod och gastade där uppe. Inte så märkvärdigt egentligen, sånt ser man ju ofta, men nu hade jag nyligen läst någonting om att skator tycker om blanksilver. Så jag kände mig benägen att prova med femkronan jag höll i min hand och la den vid lyktstolpen och backade iväg lite, och så var det bara att vänta. Och så väntade jag och väntade, men den verkade inte intresserad! Va fan. Såg den inte ens, och efter en bra stund flög den iväg som ingenting. Så jag började tänka på att ge myntet till en människa istället, som kanske hellre vill ha den, och kom genast att tänka på min gamla högstadierektor Svante. Han hade ju fågelfrisyr och en spetsig näsa som kunde misstas för en näbb senast jag såg honom, så det var nära nog. Åkte hem och ringde upp och frågade men han slängde bara på telefonluren som vanligt. Vilken otacksam skata, tänkte jag. Hade han redan glömt 94-99?

jag väljer fågeln

- fågel, fisk, eller mittemellan?
- jag tar fågeljäveln.

papperssvalor

När jag var liten lärde jag mig att vika pappersflygplan och papperssvalor. Det var inte så svårt, jag hade fallenheten och tyckte att det var roligt. Det dröjde inte länge förrän jag blev riktigt bra, jag vek verkligen riktiga pappersflygplan och pappersvalor. När jag gjorde ett pappersflygplan skrev jag 747 på sidan, och när jag gjorde en papperssvala ritade jag dit ögon och bruna fjädrar. Jag var älskvärd som barn. Och på den här tiden bodde jag på femte våningen i ett höghus, så ni kan väl tänka er vad som var nästa steg? Yup, jag ställde mig på balkongen och kastade ut de här pappersflygplanen och papperssvalorna i vinden för att se dem flyga och fara. Men, det blev alltid fel. Var det inte regnet så var det blåsten som tog dem, inte en enda flög någonsin vidare i världen som de skulle. De bara störtade eller singlade tråkigt ned till rabatterna istället, varje varje gång. Hemskt. Så till slut gav jag upp tanken och la ned hela verksamheten, och det var slutet på min barndom. Jag var fyra år.

mcdonald's-paj till korpen

Ett av mina finaste fågelminnen hände sommaren 2005. Jag kom gåendes på en öde gata i Gamla Stan och så la jag märke till en liten korp en bit bort, den pickade och pockade på någonting i rännstenen. När jag närmade mig såg jag att det var en äppelpaj från McDonald's som var oöppnad med pajen kvar i förpackningen, och korpen tycktes inte komma åt den så bra. Hmm. Så självklart var jag snabbt där och hjälpte till, korpen hoppade iväg några meter medans jag omsorgsfullt drog ur pajen i det fria på marken, sen backade jag iväg till betryggande avstånd så att korpen skulle förstå att jag menade det, och det dröjde inte länge förrän den gick tillbaks till pajen och började picka med näbben igen. Och så såg den upp på mig, och jag kommer aldrig att glömma den där blicken. Korpen bara tittade på mig med sina smarta skarpa medvetna ögon, som för att säga att "Jag vet inte varför du gjorde det här för mig, men tack." Det kändes mycket coolt.

bara fågelhistorier i en vecka

Jag inser att jag uppdaterar väldigt sällan och på många sätt försummar min blogg. Därför tänkte jag i ett fåfängt försök att bli produktiv utmana mig själv till att göra flera inlägg om dagen i en hel vecka från och med idag. Och för att göra det svårare/ lättare får de bara handla om fåglar. Hmm. Och för övrigt var mitt andra inlägg någonsin på den här sidan också en fågelhistoria.
Men i alla fall, nu börjar det!

min kväll på function

Det är väl knappast som om jag behöver presentera citronmuffin, ni vet vem det är. Men hon har i alla fall varit en daglig del av min internetvärld sen 2003-2004. En längre tid med andra ord, och så flyttade jag ned till Skåne i augusti och plötsligt var det något av en självklarhet att våra vägar skulle mötas i verkligheten. Och i förrgår hände det! I korthet:

Jag åkte in till Jeriko och de hade just öppnat. Det var packat med folk och jag tog mig ned för trapporna. Jag hade guldskjortan på igen, och till en början kunde jag knappt gå en sträcka utan att någon kommenterade den och ville känna på materialet osv. Jag beställde i alla fall en drink och det kändes bra. Två från skrivartvåan var tydligen också där, Nea och Amanda. Ingen citronmuffin där än vad jag såg, men en tjej var ganska lik. Hon dansade bra också! Jag blev blixtkär och började dansa lite i närheten av henne, med ryggen emot för att spela svårfångad, men sen när jag vände mig om var hon borta. Vad fan.

Men sen hände det! Plötsligt kom hon bara där, som en uppenbarelse med kameran i händerna. Sandra den sursöta, citronmuffin i egen verklig person! Hon tog några bilder mot vimlet, jag dansade vidare och sen kom hon förbi och jag kallade på något sätt efter hennes uppmärksamhet. Hon såg mig och förstod direkt att det var stefanmedo, popartisten. Det var ett roligt möte, hon tog några bilder på min dans och vi pratade lite medans hon fotade omkring. Overkligt men inte det minsta konstigt. Hon var precis lika mänsklig och bedårande som jag hade vetat, och vacker och trevlig, och någonstans där berättade jag historien om när jag fick groupies efter mig på en Sage Francis-konsert i december 2002.

Senare på det andra golvet vid filmduken var det återigen tjejer på mig för guldskjortan. En av dem var överförtjust och fick till och med prova den, och var beredd att "göra allt” för att få behålla skjortan. Men jag tog tillbaks den. Och så dansade Nea och Amanda i närheten så jag anslöt mig till dem. Amanda ville se mig göra en ”ursinnig chimpansdans” från min danshistoria, men jag sa att det hade varit för olämpligt. Sen var det någon från avsatsen ovanför som spillde öl på mig, så jag vinkade till mig glaset och drack lite som kompensation. Det kändes som en cool grej.

Kvällen kändes ovanlig i många bemärkelser. Först hade vi ju som sagt stans snyggaste fotograf i byggnaden, som man sprang på lite här och där, och så träffade jag en och annan intressant karaktär och dansant tjej. Jag var glad och aldrig särskilt uttråkad. Och jag hade knappt några sedlar, bara en påse full med tiokronor som inte fick plats i byxfickan, så varje gång jag skulle handla fick jag hämta en handfull guldmynt från jackfickan i garderoben.

Snart hade timmarna gått och det var stängningsdags. På Sandras rekommendation gick jag någon minut tidigare för att undvika trängsel, vi skulle förbi ett nattöppet café i närheten efteråt. Men det tänkte jag inte på när jag skulle hämta jackan, för då slängde jag ned alla de 16 mynten jag hade kvar i dricksburken för att hon som stod där hade varit så hjälpsam under kvällen när jag hämtade tiorna.

När jag stod där utanför och väntade på Sandra närmade sig en polsk ung man som hette Jaromir. Han yrade på polska till mig, med något skevt engelskt ord här och där, precis så mycket att jag till slut förstod att han var ute efter öl ("Birr!"). Klockan var 3 på natten och jag hade aldrig varit i trakterna tidigare, jag kunde inte hjälpa honom. Men han fortsatte och hade plötsligt börjat beklaga sig om obekväma arbetstider och sen nånting om öl igen när en storvuxen kille kom gåendes och frågade om vi hade cigaretter. Jaromir kastade sig fram med ett välkomnande men hetsigt svammel och ville veta var killen kom ifrån, vad han hette, och det var tydligt att polsken mer än nånting annat bara ville hitta en ny själsfrände. Den storvuxna killen hade plötsligt en rysk accent och svarade att han kom från Russia, och det blev ett 5-10 minuter långt omständigt bekantande innan cigaretten kom fram och nästa problem var att fixa tändare. Då kastade sig Jaromir handlöst in i klungan bredvid och började härja, yrandes efter "lightir!" Och medan den kalabaliken pågick vände sig den stora killen om till nån och hade fått cigaretten tänd medan Jaromir fortsatte kämpa omkring i klungan. Det hade varit en märklig scen att följa, och sen kom Sandra äntligen och jag sa hej då till polsken, som då stannade upp och insisterade på en vemodigt laddad kram och ett lycka till med livet. Jag önskade honom detsamma.

Vi gick till caféet och Sandra kändes som Belle i början av Skönheten och odjuret när hon köpslog om brödet. Det gick upp för mig att jag faktiskt gick där på en Malmögata med citronmuffin, den hårdaste tuffaste mest skrämmande av dem alla när hon vill, och plötsligt mindes jag hur nervös jag hade varit att hon skulle bli arg för att jag bara är 169 cm lång. Men nej, det var bara roligt och vi pratade lite till innan jag började fundera på hur jag skulle ta mig hem till Linnea som jag hade gjort upp med att sova hos. Det var en bit att gå, jag fick en vägbeskrivning av Sandra och så gav jag mig iväg mot den avslutande delen av äventyret.

Väl hos Linnea låg det en förhoppningsvis tidigare oanvänd tandborste på min kudde, jag borstade tänderna och gick för att sova, berättade om den magiska resan och somnade snart. Mycket nöjd med kvällen.

the ruler's back (stockholm)

För andra gången på en vecka satte jag igår fötterna på stockholmsk mark igen, tillbaks i det gamla väldet. Det känns mycket mycket bra! Skåne är Skåne men hemma är hemma. Och nu är det höstlov. Jag tog en runda i Brandbergen igen och strök omkring på bakgatorna, kände hur höghusen bugade sig artigt i min närvaro. Jag blev glad och nickade majestätiskt tillbaka. Sen stod några jag känner utanför centrum och det kändes som att jag blev mottagen som en hjälte, de frågade såklart hur jag hade haft det i Skåne, och det var ju trevligt det med men inte lika mäktigt som att bli bugad åt av riktiga byggnader. Sen gick jag in på Ica för att värma mig och säga hej till den rödhåriga kassörskan, men hon var inte där. Vad fan. Men det kommer säkert fler tillfällen i veckan. Och så ska jag även göra några korta inhopp på det gamla jobbet. Det låter roligare nu än det hade gjort för ett halvår sen, nu ser jag fram emot det faktiskt.

fievel på maskeraden

Ikväll är det en stor maskerad som avslutning inför höstlovet. Jag vet inte vad jag ska vara, men jag skulle vilja klä ut mig till Fievel.

30 g stories

g: du vet den där burken du hade förut. spaghettisåsen...
p: jag minns inte.
g: den där spaghettisåsen. du vet, som du hade förut.
p: va? nej, jag vet inte.
g: kommer du inte ihåg?
p: jag orkar inte tänka.
g: vad lat du är...

true story.

pojken från himmelriket

Det här är bilden jag tillber varje kväll.

stefanmedo live on stage

På onsdagskvällen läste jag på en scen för första gången. Det var cafékväll, en storshow för hela skolan och jag hade gått och varit nervös flera dagar innan. Drömmarna om en skrivarlinje hade inte innefattat att stå på scen, och för att göra det ännu värre visste jag att tjejen jag är kär i skulle sitta nånstans i publiken. Och mycket riktigt gjorde hon det. Men i alla fall så kan jag säga att... det var en av de bästa upplevelserna jag har haft!

Det blev uppståndelse i publiken när jag läste och vid två tillfällen hände det att de avbröt mig mitt i historien för att skratten övergick till långvariga applåder. Då var det bara att stå där och vänta och spela oberörd så mycket det gick. Det är en ganska overklig grej att stå där uppe, allt annat bara försvinner bort som i en film. Och man ser ingenting, belysningen ligger som ett bländande täcke över hela rummet, pappret darrar och det är spänning i luften. Man är extremt medveten om all uppmärksamhet som är riktad mot en och man hör varje skratt. Kontakten är påtaglig och man börjar hitta nya levande sätt att uttrycka meningarna på, lägga till detaljer så att det blir ännu roligare. Till slut har energin i rummet blivit något självklart och man glömmer nästan att man någonsin kommer att behöva lämna den.
Men så tar historien slut och man säger "Tack för mig", går ned från scenen till en överväldigande mix av applåder och jubel, förbi ett hav av människor och någon kastar sig över en för high fives och en kram. Och så är man tillbaka på sin stol i publiken igen, det börjar lugna sig och showen fortsätter. Man känner fortfarande rysningarna och inser att man just har varit med om något som man aldrig kommer att glömma samtidigt som man egentligen knappt minns någonting, det kommer att ta någon dag innan detaljerna har processats. Sen är showen över, folksamlingen kommer ut i kvällsluften och man känner sig som gudfadern med alla som kommer fram och gratulerar, det är ovant att behöva bemöta det, man tackar alldeles för generat och försöker byta ämne. Man börjar få i sig några drinkar, det blir klassfest och folk är glada och pratsamma. Man springer på tjejen man är kär i, man pratar och skrattar, hon är den enda som inte nämner showen och man vet inte varför men det känns på något sätt positivt. Så blir klockan sent, man går hem smått betänksam och lägger sig ensam i sängen igen, hinner tänka precis innan man somnar att the good life bara har börjat. Det här har varit första månaden av ett helt år, kanske två år, och jag har redan varit med om livsomvälvande saker. Det känns bra.

Och så skriver man det här och tänker att nej, vad sentimentalt det blev, men så tänker man att äh, det får vara så för den här gången. God natt.

ett gudfaderligt möte

Det kom en egyptisk man och knackade på min dörr idag, han hade finkläder och en stor blå bag i händerna. Så fort jag hade öppnat dörren hälsade han väldigt artigt och räckte fram en liten lapp som jag tog och läste: Något i stil med ’Hej! Jag talar inte så bra svenska, men jag har många konstiga saker i väskan som kanske intressera dig. Får jag komma in?’

Han såg så hågsen ut och jag förstod jag att han hade blivit avvisad i många dörrar idag, så det kom bara för mig att släppa in honom. Och så kom han jättetacksamt in i hallen och ställde ned bagen på golvet, öppnade den och det låg en massa egyptiska papyrus och franska målningar i den, han började ödmjukt ta upp dem en efter en och visa. Jag var först lite på min vakt eftersom det var en försäljare, men vi förstod snabbt båda var vi hade varandra och det blev en avslappnad respektfull stämning mellan oss. Och det var två målningar som fångade mitt intresse, jag stod och valde mellan ett vinterlandskap och en skogsbild på något tygduksliknande material. Han förklarade att han gav 20% rabatt till studerande och pensionärer, så istället för 120 kr skulle det bara kosta 90 kr per bild för mig. Jag tackade för det. Snart hade jag bestämt mig för vinterlandskapet och han erbjöd några former av paketpris om jag tog den andra målningen med, men jag sa att nej, det räckte med vinterlandskapet. Han förstod.

Då gick jag och hämtade pengar, och det var nu det hände. Jag sa att jag ville ge 100 för den istället. Han hajade till med en ny vördnad i blicken, och vi skakade återigen hand och han sa att jag var en generös man. Jag sa bara vänligt att det var trevligt att göra affärer med honom. Och så pratade vi lite till om Egyptien och det nya livet för honom i Sverige. Sen skulle han gå, men först tog han plötsligt upp en papyrusmålning från väskan och gav med den till mig! Han hade uppskattat min generositet och framförallt hade det varit ett så genuint möte två människor emellan i all välmening, så det föll sig helt naturligt för honom. Jag tackade och vi skakade hand igen, och så önskade vi varandra lycka till i livet innan han gick.

Det hör kanske till att jag såg Gudfadern i förrgår, och blev imponerad av Michael Corleones tal till sin tilltänktas pappa i Sicilien. Han gjorde det med sån karaktär, så diplomatiskt och respektfullt, och på något sätt kände jag samma anda i mig själv i det här. Hmm. Det var coolt i alla fall.

mjölk är till för alla

Jag var i affären och skulle köpa mjölk, och så blev jag bara så förbannad. Jag tänkte på hur dumt det skulle vara om någon slängde ur sig att mjölk inte är för tjejer. Att mjölk kommer från tutten på en ko, och att det skulle bli konstigt på något sätt bara för att kvinnor också har såna. Men VA FAN, varför sexualisera hela grejen från första början? Är det då inte lika sjukt och tvistat att en vuxen karl, alltså en människa överhuvudtaget, skulle få för sig att dricka något som kommer ur en ko? Jovisst, så redan där är det i så fall fel. Och ska man sen rationalisera fram en ensamrätt på det också har det gått åt helvete för långt! Nu var det ingen i affären som gjorde det, så jag ryckte bara på axlarna och gick vidare. Men hade det hänt hade jag varit där direkt och sagt att de borde dricka mjölken och uppskatta den för vad den är istället, en god dryck, och bekymra sig om andra saker. Det är även värt att nämna att jag har aldrig brutit ett endaste ben eller haft hål i tänderna i hela mitt liv, och att jag tackar mjölken för det. Så jag vet var JAG står i frågan.

nu är jag i skåne

Det känns bra.
Svalöv är ju en väldigt liten ort, en lantlig småstad med skolan och sen alla åkrar runtomkring. Men tro det eller ej, men det är mycket roligare än det låter, med alla genier från olika slags linjer (skriv/film/musik/teater bl.a) som har samlats på en plats.
Jag fick ett bra rum nära skolan. Det enda som saknas är internet, men det kommer snart. Jag delar lägenhet med två filmare, tyvärr ett huvud längre än mig båda två så jag får lite komplex. Men de är bra. Grannarna är också bra. Jag har ett litet barn ute på gården som är som en personlig guide ibland, som jag kan fråga om allting ungefär som i ett TV-spel.
Och så älskar jag att ha hamnat bland allt det skånska pladdret. Igår var det en mamma på Ica som sa ”ypp å gåu påu dina bein!” till sitt barn när det kröp omkring. Jag lyste upp, och en tjej bredvid jobbade tydligen i affären, så jag frågade om de hade quorn i Skåne. Då sa hon att ”jau, de hau vie! köulla dägh bochta!” och pekade vänligt på en frysdisk. Då tackade jag artigt och kämpade emot impulsen att säga att jag var kär i henne. För, det var ju inte henne jag var kär i, det var bara dialekten.
I alla fall, jag har landat!

en sång för skåne

Nu drar jag till Skåne om någon timme.
Borde kanske ha sovit lite.
Jag har just städat, sorterat och packat det sista.
Det känns mycket bra.
Ganska trött.
Jag har två kattungar bredvid mig. Min lillesysters, jag har tagit hand om dem ett par veckor nu eftersom hon ändå ska bo i min lägenhet under tiden. Jag nämnde just för katterna att jag blir borta ett år, men de verkade inte fatta.
Snart kommer de och hämtar mig.
Jag ska nog sova i bilen. Och sen när jag vaknar kommer det nya livet att ha börjat.

ett bad på stranden

Äntligen semester, så vad gör man? Hmm. Jag vet inte, men idag bestämde jag mig för att gå till stranden i alla fall, det var ju så länge sen.

Jag rotade ivrigt runt i kappsäcken i klädkammaren efter mina gamla badpaltor, hittade dem till slut och trädde på dem med omsorg och välbehag, sen vankade jag med lätta steg ut till spegeln i vardagsrummet. Kände mig som en prinsessa, snurrade runt ett varv och svängde med armarna över huvudet i en graciös piruett, sen stannade jag upp och granskade noggrannt hyddan efter komplex.

Visst, jag har ju en viss sex appeal att falla tillbaks på, jag är ju varken fasansfullt ful eller särskilt deformerad, åtminstone inte till det yttre, men söker man så hittar man. I det här fallet var jag blek, verkligen blek. Va fan, jag var blekare än väntat! Det fanns inte en antydan till solbränna på mig i år, och det är början på augusti. Inte så kul. Men i vissa kulturer räknas det väl som sexigt, intalade jag mig själv och nickade godkännande till reflektionen. Den nickade såklart tillbaks, jag blev glad, sen knöt jag en dubbelknut på skorna och fick med mig två smörgåsar i ett knyte på vägen ut.

Stranden ligger en 35 minuters promenad bort om man går längs bilvägen. Nu är ju jag ganska rädd för bilar, så jag vadade nere i diket istället. Blött och eländigt, och det tog någon timme längre, men värt besväret för att slippa oroa mig för den galna chauffören jag har drömt om så mycket på sista tiden.

Krokodilbadet heter stället. Det är en strand med ett berg bredvid som ser ut lite som en krokodil (men mest som en flodhäst), där de till och med har målat dit ögon och mun. Häftigt på ett sätt, töntigt på ett annat, men struntsamma. Säga vad man vill, det är en trevlig badplats.

Jag kom fram, såg mig omkring.

Det var här jag blev lite förargad. Folk låtsades vara upptagna, som om de hade annat för sig och inte såg mig. Här kom jag och gjorde mig till, i min finaste badmundering och med storslagna planer, och så möttes jag av en skara ointresserade freaks. En töntfamilj grillade lyckligt kyckling en bit bort. Några av de andra byggde sandslott, lekte pirater uppe på krokodilberget eller badade i vattnet, och en sliskig typ hällde upp lemonad i en kopp för att sedan läppja osmakligt på den med blicken ut över sjön som en riktig livsnjutare. Det var ganska varmt, solen stekte, och resten låg antingen utslagna runtom på stranden eller så babblade de bara sinsemellan. Många människor, mycket liv, men ingen såg mig, ingen hälsade, ingen kom fram.

Jag kastade ned knytet i sanden, slog läger och ryckte av mig mina dyblöta skor och strumpor. Jag ropade att "JAG SKA BADA NU," men ingen lyssnade. För i helvete. ”För i helvete!” utbrast jag, och fick några stirrande blickar som respons. Jag stirrade tillbaks så att de vände sina huvuden, sen morrade jag argt till ett barn så att det började gråta, föräldern hajade till, och så galopperade jag exalterat ned till vattnet och plumsade i mitt när en kraftig våg kom.

Det var inte så roligt att bada, så jag gick snart upp.

När jag kom upp på stranden var det fortfarande orimligt mycket oväsen från krokodilberget intill. Det visade sig vara ungdomar som lekte pirater där uppe, som gemensamt bara fjantade omkring. Så jag klättrade upp där och förkunnade för dem att badplatsen faktiskt inte var någon lekstuga, att det var väldigt störande för oss andra som blev störda och inte kunde sova en blund, så de kanske skulle ta och dämpa sig lite. Alla stannade upp. Någon påstod att jag såg ut som Quasimodo. ”HUH?” svarade jag och kollade argt rakt på en skelögd person i deras gäng. Ledaren klev fram och sa det igen, och påpekade att jag hade en puckelrygg bland annat. Som Quasimodo. ”VAR INTE STÖDDIG” utbrast jag och började attackera dem med fäktande armar, det blev en galen rabiat fight som jag borde ha vunnit, men jag blev behandlad som en badboll och de slängde ned mig till vattnet från krokodilens nos, så det var inte mycket att göra. Så jag simmade i land och bestämde mig för att låta barnen vara barn, de fick väl spela sina töntiga piratpjäser om de ville, men att de gjorde bäst i att hålla sig borta från mig ett tag framöver!

Inte långt därefter inträffade nästa tragedi då jag fick syn på ett litet barn som stod och åt på en glass. Jag vet inte vad det var med mig och kidsen idag, men det gjorde mig väldigt olycklig, påminde om svunna tider, så jag sprang förkrossat fram och slog glassen ur hennes hand. Den föll till sanden och vi började gråta båda två. Hemskt. Dessutom var det samma unge som jag skrämde förut, så nu kom den där föräldern och började skälla, stirra argt, och häckla mig. Såg hon inte att jag redan var ledsen? Och hennes egna barn? Men hon bara fortsatte, så till slut blev jag defensiv och slängde bara ur mig att ”UNGEN MÅSTE JU LÄRA SIG!” Mamman ifrågasatte genomskådande med ett ”lära sig vadå?” till vilket jag inte hade något svar och bara stormade därifrån, upprört gråtandes med händerna för ansiktet.

Det här var inte vad jag hade tänkt mig! Dagen var i det närmaste förstörd. Jag hade tänkt ha roligt, vara artig och belevad, och tjejerna skulle kanske säga att de var kära i mig uppe på krokodilberget, och så skulle jag svara att jag var kär i dem också och så skulle vi alla gå ned till stranden och ha en picnic (till exempel), osv. MEN, så hade de där piraterna uppe på berget kommit i min väg och förstört allting. Jag kunde inte ”acksheptera” detta!

Stranden var tråkig. Jag kände mig som en bitter arg typ som bara irrade omkring utan ett syfte. Jag

--

uppdaterar med slutet imorgon när jag vaknar

tjejerna jag blir kär i

Först var jag kär i en mormontjej i två år. Världens sötaste och coolaste, men ja, det medför ju sina unika kvalitéer som jag var unik i min omgivning att uppskatta. Sen kom en rödhårig småfräknig kassörska in i bilden. Hennes utseende reducerades av andra till ”sneda tänder” och "hon skelar vilt” (vilket knappt ens stämmer), men jag såg såklart mycket mer än så. Och nu senast fick jag blixtrande bra kontakt med en kund på jobbet, en kvinna som jag tyckte var väldigt egen och levande med en sån där härligt feminin energi och så, charmigt hoppig i sitt sätt att tala, osv, och det mötet var så mäktigt att det föll sig helt naturligt att avsluta med en lång glad kram. Verkligen coolt. Sen kom hon tillbaks i förrgår och sökte upp mig, och vi började prata igen. Hon var fortfarande så där annorlunda, jag gillade det. Och hon gillade definitivt mig, nervös och återhållsamt angelägen som hon verkade, och det var ju trevligt. Sen kommenterade en kollega som också hade hjälpt henne att hon verkade vara en riktig knäppgök, och när jag sa hur det låg till från min sida kunde han inte alls se vad jag såg. Han var fast bestämd på att hon var en knäppgök. Så då ligger ju frågan i luften om hon faktiskt var en knäppgök? Och i så fall, hur kommer det sig att jag drogs till henne, och till de andra? Alla är extremfall på sina sätt, men de har gemensamt att jag ser något i dem som många andra inte ser. Och nu börjar jag undra huruvida det är positivt eller inte, och vad för freaks jag kommer att dras till härnäst? Och vad säger det om mig? Hmm. Men jag gillar det.

töntiga tomas ledin

Imorse under varuplocket hade någon jubelidiot haft med sig en egen skiva till jobbet igen. ’TOMAS LEDINS ABSELUT BESTA.’ Ugh. Det var inte många ”dängor” på den, bara en 7-8 stycken, och skivan gick på repeat. Jag dog lite varje gång den startades om och man hörde något töntigt om sommaren och att den är för kort, allt det där, och värst av allt var alla mysande röster som nynnade med så lyckligt bakom alla hyllorna. Det diskuterades hurtigt hur han har så rätt, att den är ju så kort och att det mesta regnar faktiskt bort, och jag bara gick där med min vagn och suckade moloket för mig själv. Det här var ju innan affären öppnade, när vi bara gick runt och plockade upp varor på hyllorna, så det var extra hög volym. Hemskt. Jag gick snart åt sidan och antecknade argt på ett skrynkligt papper: ’Tomas Ledins musik är platt och patetiskt och okomplicerat dåligt klyschigt och konstlat ofarligt irriterande och väldigt svenskt sterilt och mycket förargande och töntigt.’ Sen gick jag fram till tanten som hade tagit med sig skivan och läste upp det, och sen dess har vi varit osams.

Sen öppnade vi äntligen. Musiken stängdes av, jag andades ut och insåg hur illa jag hade mått av de extrema förhållandena. Jag hade stått ut i nästan två timmar, mellan sena ankomsten 6:03 till 8:00, och skivan hade nog hunnit spelas minst en 18-19 gånger. Jag var ganska mentalt utmattad, började långsamt tänka på annat för att komma över helvetesmorgonen.

”Stefan, ska inte du sitta i kassan?” frågade en kollega.
”Nej” sa jag.
”Jo, du ska visst ha kassa” sa chefen, och så sa alla att jag fick för fan gå och hämta min låda.

Så sen satt jag där och muttrade för mig själv med armarna i kors. Knappt några kunder på morgonen som vanligt, det är bara ett fåtal dårar som kommer och handlar så tidigt. Jag hittade en tennisboll och började klämma lite på den, kastade den lojt upp i luften och fångade den för det mesta, annars var det bara att klättra ned från min pall och plocka upp den den igen för att kunna fortsätta. Det är så man får tiden att gå.

Då kom plötsligt min gamla rektor och handlade i kassan. ”Svante!” Han skulle bara köpa ett myggnät, men blev väl smickrad av min entusiasm och stannade ett tag för att låta mig prata. Jag berättade om vad som har hänt sen sist (dvs att jag gått ut gymnasiet, att jag nu hade fastnat 2½ långa år på Biltema men snart ska till skrivarlinjen i Skåne, och att jag har varit kär i en mormontjej), och så tänkte jag fråga vad han själv har haft för sig de senaste 7 åren. Så jag hörde mig själv säga ”Vad gör du nuförtiden...?” och insåg snabbt att det var ett töntigt Tomas Ledin citat, så jag blev förbannad och fortsatte freudianskt ursinnigt med ett ”VARFÖR HÖR DU ALDRIG AV DIG?!!” varpå stämningen dog helt och det blev tyst och stelt och bara obehagligt. Svante gjorde till slut någon harkling och ursäktade sig då han kom på att frugan väntade i bilen där utanför, men önskade mig lycka till med gymnasiet i Skåne och även med min nyfunna tro och allt det där, sen försvann han snabbt innan jag hann förklara att jag ju inte alls var mormon själv, det var tjejen jag var kär i som var. Han hade missförstått mig. Och kvar satt jag och hade bara mig själv och framförallt Tomas Ledin att skylla för fiaskot. Och mitt tråkiga arbete såklart, för att jag har blivit så tyken i allmänhet.

Men men, jag behöver inte stå ut länge till. Om 4 dagar slutar jag. Sen är det semester i två veckor och sen lämnar jag det här syrefattiga stället och tar mig söderut mot roligare dialekter och blå blå vindar, vatten och hav. Synd att sommaren är så kort bara, och att det regnar så mycket, jag....

GAAAAAHHH!!!!

drömmen om frankrike

I en dröm inatt blev jag biten av en galen hund med rabies och karies. Det gjorde inte så ont, det var mest läskigt. Det hände så plötsligt, det bara knackade på dörren sent på kvällen när jag just hade fått på mig min pyjamas, och direkt när jag öppnade flög den på mig och anföll med sin bitska käft. Sen svävade den iväg, och ur skuggorna på verandan trädde en skuggig figur fram. Hon lutade sig över mig och sa att allt kommer att bli bra, att jag inte ska oroa mig för hunden, den är snäll egentligen. Jag fattade ingenting. "Men tänk om jag får stelkramp." Figuren blev tyst ett tag, förmodligen ställd. "Stefan est mon cherie" svarade hon slutligen och backade ett par steg tills hon åter blev ett med skuggorna, och så smällde dörren igen med en väldig kraft framför mig. Kvar låg jag i hallen i en trasig pyjamas och fattade ingenting. "Din jubelidiot, du svarade inte på min fråga" mumlade jag argt och fortsatte oroa mig för min hälsa. Men som tur var vaknade jag till slut, och så var det ur världen.

publicerad i metro

Idag fick jag in en insändare i metro (2007-07-16).



En hel mobb gav sig på en stackars "clooney" bara för att han tyckte att 'korvbrödbagare' var ett konstigt ord, så jag försvarade honom.

All heder åt mig, det var hyggligt gjort, men nu väntar jag bara på de arga mothuggen och de hetsiga följderna. Jag har spärrat alla mina nummer och befinner mig på hemlig ort, på helspänn.

Jag tänker kriga för det här!

"frank, är det du?"

Tänk er mig som en gammal dam, som krokryggigt långsamt hankar mig ned för en trång spiral av en stentrappa i ett mörkt slott, svagt upplyst av en antik liten ljusstake i min hand. Jag bor egentligen ensam men har just hört något mystiskt skrammel nedifrån och ska ta reda på vad som lät. Jag tar ytterligare ett hankande ostadigt steg ned och frågar försiktigt ut i luften.... ”Frank, är det du?”

SPÄNNANDE!!

Jag ska jobba vidare på ett läskigt manuskript.

mina mystiska byxor

Idag köpte jag ett par nya byxor. Manchester, ungefär. Vilken färg? Jo, det var just det som var så hysteriskt lustigt, ska ni veta, för jag har ett jäkla problem att avgöra det själv. Antingen är de mörkgröna eller så är de bruna, det beror helt på vilket ljus man håller upp dem mot. Ganska sexigt faktiskt, jag gillar mystiken.

runt brandbergen på 14:56

JAG GJORDE DET.

Jag har brottats med uppgiften i över ett år och ville verkligen fixa det här. Ni anar inte. Det krävdes ett inspirerat ryck och extremt mycket vilja. Jag var läskigt nära att kollapsa den där sista biten, på riktigt, överansträngd och mörbultad som jag var, men om man ska vara sin personliga hjälte måste man kunna imponera på sig själv ibland, så jag bara fortsatte. Spurtade krampaktigt in i mål med endast 4 sekunder kvar innan allt hade varit förgäves, och glädjen var total! Ännu ett legendariskt mål uppnått... jag gjorde det.

"YATTTAAAA!!!"

Tack, Ippo.
Tack, mig själv.

Nu går jag vidare.

trötta ögon i kassan

Jag har hemskt dålig syn.

Imorse var det ovanligt lugnt i kassan. Bara någon kund då och då, knappt några köer för det mesta. Jag var trött och disträ, satt mest med tom blick och väntade, gäspade, somnade, tänkte mig bort till roligare världar. Minuterna gick långsamt och alldeles för stilla. Inte så kul. Vid något tillfälle nickade jag till och vaknade med ett ryck.

Jag var så trött.

Gäspade igen. Harklade mig, blinkade, drack vatten ur min kopp.

Då kom en jäktig affärsman och började lasta upp. Jag sa ”hallå,” satte igång bandet och började blippa varorna, rutinerat och på automatik, med så vana händer att jag inte ens behövde använda ögonen. Som vanligt lät jag dem istället bara passivt irra omkring efter något bättre.

Snart hade jag låtit mig distraheras av någon barbent jänta jag skymtade på avstånd. Mycket imponerande. Men så försvann hon bakom någon hylla och jag blev ganska bedrövad, uppgiven, suckade vemodigt. Det kändes som att jag nog aldrig skulle få se henne igen.

”Hallå?” hörde jag efter några sekunder.
”VAD ÄR DET OM?” svarade jag uppriktigt förbannat.

”Får jag betala eller?”

”Ja.”

Jag fortsatte blicka tomt bortåt hyllorna där jag hade skymtat henne.

”Men hallå?!”

”VA FA... ja, okej.”

Jag vände huvudet mot kunden, ryckte åt mig sedlarna, gav honom växeln och sa hej då. Han tackade för sig och gick.

Sen satt jag där igen. Behövde en fisherman’s friend men hade ingen, och koppen var tom. Elände! Jag undrade hur lång tid det var kvar, kollade upp mot klockan på väggen, men min syn var så grumlig att jag knappt kunde urskilja visarna! Jag har verkligen dåliga ögon. Hemskt dåliga, hur sexiga de än må vara.

3½ timmar kvar.

Då kom den där mannen i beiga kortbyxor och hästsvans som jag nämnde tidigare. vaFAN. Det var inte alls en jänta.

Jag fattade ingenting.

sommarens projekt

Jag insåg just att det är juni.

I höstas bestämde jag mig för att bygga en stol den här sommaren, "någon gång i juni." Tanken är att jag ska köpa virke, verktyg, färg, eventuellt tyg, fisherman's friends och någon god lemonad, och sen bara sätta igång. Jag vill arbeta ute i solen på verandan, ensam i mina franska kalsonger, ihärdigt sågandes, hamrandes, skrikandes, hostandes, gråtandes, skrattandes, slipandes, målandes, snickrandes och pustandes tills jag har gjort en helt egen stol alldeles själv. Det blir mäktigt, men det blir först om två veckor kanske, nästa lediga helg. Jag uppdaterar med en bild när hantverket är klart.

Ni kommer alla att bli så stolta.

--

Och jag har ju som sagt bestämt mig för att springa runt Brandbergen på mindre än 15 minuter, helst innan jag åker till Skåne, så nu tänker jag verkligen se till att klara det. Förbereder mig bättre än vanligt! Jag har sprungit i en springmaskin i 33 minuter en gång, springer 11 minuter varje morgon när jag är försenad till jobbet, jag äter sallad till maten, och jag gör 25 armhävningar mellan varje Hajime No Ippo avsnitt. I’m in great shape, dunnie. Mätte nyligen upp exakt hur lång banan är också, med hjälp av farmors stegräknare. Jag vet inte hur tillförlitlig en sån där apparat är, men en promenad runt Brandbergen ledde till de här siffrorna:

Längd: 4,67 km.
Tid att gå runt i vanligt promenadtakt: 37:58 minuter.
Antal promenadsteg: 5191.
Mål att springa runt på, som sagt: 15 minuter.

Med andra ord, det kommer att krävas mer än dubbelt så hög genomsnittsfart, och då gick jag ändå ganska snabbt. Tungt!

Jag kommer att klara det.

--

Alltså, projekt att slutföra innan jag åker till Skåne:
1. Bygga en stol.
2. Springa runt Brandbergen på under 15 minuter.
3. Samla in alla mina utlånade pengar.
4. Ta tag i det här med den rödhåriga kassörskan.

Annat nämnvärt:
Jag har bara en påse mynt kvar att leva på till nästa lön om 9 dagar.
Jag har skrivit 4 mästerverk, men inte kunnat avsluta dem.
Jag måste hitta ett badkar att bada i, det var så länge sen.
Jag är jagad av tre efterhängsna freaks.
Jag återträffade tjejen jag är kär i. Nej, jag är inte alls över henne.

Hmm. Okej, nog med information. Vi stannar där.

som en trollkarl

I mina yngre år underhöll jag ofta tanken på mig själv som en mäktig magiker, eller åtminstone någon med en fallenhet för det häpnads-väckande, det mystiska. Jag bejakade de dolda sidorna. Det kunde handla om något så dramatiskt som kast med gafflar, brinnande hjältespring, våghalsiga hopp från min balkong och magiska skrik när jag landade, och ibland räckte det med att berätta en galen historia eller förbluffa någon med ett avancerat korttrick. Det var roligt, men det var en lek på allvar, kan man säga.

Jag är ju egentligen ingen trollkarl, jag ser bara ut som en. Det accepterade jag för länge sen. Men det händer att jag får återfall, och i den bemärkelsen har den senaste veckan varit rena nostalgitrippen. Jag har återigen insett det ädla i ett häftigt korttrick, så jag har sysslat ganska mycket med sånt den senaste tiden.

Mitt bästa trick hittills är att någon får välja ett kort, "vilket som helst," och sen ge tillbaks det till mig. Jag vänder diskret kortet uppochned och sätter in det i högen. Sen kuperar jag ett par gånger, spexar ivrigt, låtsas blanda och stirrar mystiskt på korten i min hand, och när jag har hittat det uppochnedvända kortet tar jag fram det igen och stoltserar överlägset.

Helst ser jag att offret imponerat undrar hur jag lyckades, men ibland går det som idag när ett mustaschplyte som hette Kevin genomskådade mig. "Varför vände du på kortet? Då blir de ju inge svårt." vaFAN. Förödmjukande och oerhört irriterande att höra från en 12-åring, så jag bara släppte korten till bordet och reste mig. "Fuskar du så fuskar jag" sa jag lugnt och sansat, och så gick jag.

hennes många namn

Förra veckan sa jag att jag hade trott att hon hette Mandy. Hon förstod inte varför men tyckte att det var roligt. Nu vet jag ju nu att hon heter Marie, att hon i mycket positiv bemärkelse har rött hår, fräknar och roliga tänder, att hon verkar trevlig och är den bästa sötaste kassörskan på ica. Men bara för det har jag fortsatt att säga andra namn än Marie, som idag till exempel när jag började med ett ”Hej Mandy” och avslutade med ett ”Ha det bra nu, Marianne” när jag gick. Hon skrattade, och det var ju positivt. Och idag när jag försökte betala med ett plusgiropapper studerade hon det väldigt intresserat, antagligen för att mitt namn och adress stod där tänkte jag, innan hon sa att det tyvärr inte gick och lämnade tillbaks det. Jag accepterade och drog försiktigt upp en alldeles nypressad fin tjugolapp som jag hade sparat för ett sånt här tillfälle. Sen gick jag medan hon log. Det kändes bra.

mc-hjälm i kassan

En storvuxen motorcyklist var och handlade hos mig idag. Jag stod i kassan och så kom han plötsligt fram och började lasta upp på bandet, la ifrån sig MC-hjälmen bredvid. Han behövde även batterier, så jag hänvisade honom till en hylla ett par meter bort medan jag blippade. Han gick dit, jag blev klar, och snart stod jag där och väntade på honom med MC-hjälmen framför mig. Den var svart och blank. Verkligen tuff. Jag tyckte såklart att det vore roligt att prova hjälmen, så jag tog upp den och satte den över huvudet. Det var varmt och alldeles tyst där inne förutom mina andetag. Mycket bra isolering. Jag såg ut genom visiret och såg mannen stå vid batterierna med ryggen mot mig. Det kändes overkligt. Jag skrattade till så att det ekade i hjälmen, och just då vände han sig om och skulle fråga något, fick syn på mig, och jag vet inte vad det var som flög i honom, men med ett ryck kom han farandes och verkade helt ursinnig. Han fick ett fast grepp om hjälmen med båda händerna och började rycka, slita och dra. Vilken överreaktion! Men hjälmen satt som den skulle, och remmen under hakan höll den väl på plats, den var orubbligt min för stunden. Den storvuxna mannen kämpade allt argare, och med rycken kunde jag urskilja ljudet av skrik och svordomar. Karln var alldeles från vettet. Jag rycktes våldsamt runt åt alla håll, men av någon anledning kunde jag inte vara rädd i den här hjälmen, det kändes bara komiskt och tryggt. Den var så behaglig. Hur mycket jag än fladdrade omkring där utanför var mitt huvud väl skyddat. Jag kände hur kroppen slog i kassadiskar, korgstaplar, taklampor och någon kund, och det borde väl ha gjort ont egentligen, men jag kunde bara skratta. Märkligt. Men så kom hjälmen till slut loss och jag landade platt på kassabandet och sprattlade till. Motorcyklisten frustade och svor, skrek någonting igen och frågade ”vad fan” jag tog mig till. Jag kravlade tillbaks till kassastolen och satte mig, sen avslutade vi affären som vanligt, han försäkrade sig om att det var rätt batterier och så gick han väl till slut. Jag kommer aldrig att glömma den där hjälmen.

meddelande till världen

Jag kom in. Jag åker till Skåne efter sommaren. Så var det med det.

jag är över svante

Rektorer är bara skit.

En gång på lunchen när jag sprang omkring i matsalen med min bricka kom en matkärring och backade in i mig eller nåt, vi krockade och en potatis ramlade ned på golvet. Då blev hon arg och vände sig om och sa åt mig att plocka upp den! va fan. Så jag blev förbannad, det blev en del argumenterande och stirr, och det slutade med att jag flippade och fick tag i en servett och tog upp potatisen med den, höll den sedan hetsigt viftandes upp mot henne med orden "du borde verkligen ta och snyta dig med den här, tant!" Sen sa jag det igen, med ännu argare inlevelse: "SnYYyyYYT diIIIiiiig!!!"

Då blev jag skickad till rektorn bara för det. "YOU SET ME UP!!" ropade jag, vilt slitandes och åmandes medans de drog mig uppför trapporna upp till hans kontor.

Sen minns jag inget mer från den dagen.

Men, låt mig dementera: Det var inte läskigt, jag var inte rädd, och jag blev inte tvungen att gå ned och säga förlåt till damen i förkläde. Vidare tycker jag om potatis jättemycket sen dess, och jag hamnade hos rektorn många gånger igen och vi blev till slut goda vänner.

Skitsvante.

Nej, jag är över det där.

klantigt på kvällen

På tal om risifruttin i knäet, växelpengarna i papperskorgen, skosnöret jag dammsög upp för ett tag sen, och allt det där.

Värt att veta är att jag har haft en bra dag idag. Städat, diskat, vädrat, dammat av, sjungit och gjort fint, gått igenom garderober och skåp, monterat ned påskpysslingen, hjälpt en spindel på traven när den ville ned i toaletten, spolat, svarat på brev och mail, tagit mig tid att fylla i viktiga formulär, sorterat roliga anteckningar, äntligen ställt videoklockan till sommartid, fotbadat, duschat, sett hunter x hunter och the office, skrivit viktiga listor och gjort klart ett mixband med det bästa av ghostface.

Skön dag framåt med andra ord, och så hände det här:

Jag lagade mat. I väntan på att den skulle bli klar gjorde jag en kopp te. Grönt te med honung i, en favoritkombination. När spaghettin var klar la jag upp den på tallriken som blev varm snabbt, sen tog jag tekoppen i vänster hand och tallriken i höger. För att inte behöva gå två gånger satte jag ketchupflaskan mellan handlederna och bar försiktigt ut alltsammans på en gång till vardagsrummet. Väl där började det bli varmt och bängligt, och ketchupflaskan började glida, så jag skyndade mig till soffan för att släppa ned den. Men det hände så fort, jag fick aldrig tid att koordinera min manöver, så istället för ketchupen släppte jag dumt nog med vänster hand så att tekoppen med allt det goda varma teet föll till soffan. Hela dynan dränktes ned och det splashade på golvet. Väldoftande, visst, men inte precis vad jag hade tänkt mig. Och det hamnade just där jag hade tänkt sitta och äta dessutom, så allt var förstört. ”oh, for fuck’s sake.”

återigen.

avvisad igen

Skickade ett meddelande till rektorn på min gamla skola idag.

"Hej! Vi var tvungna att fylla i ett formulär på jobbet idag. Jag vet inte riktigt vad det var om, men som 'närmast anhörig' skrev jag ditt namn och telefonnummer. Är det okej?"

Till svar fick jag bara ett kyligt "Vem är du? MVH Svante."

Så han har redan glömt mig... hårt.

ingen hobbyfärg

Någon kom fram på jobbet idag och frågade efter hobbyfärg. "Hobbyfärg..." upprepade jag långsamt betänksamt för mig själv med ett besvärat kisande mot andra sidan byggnaden. "Hobbyfärg..." igen som om jag stod och smakade på ordet. Det kändes inte bekant, frågan kom så plötsligt och ordet lät så främmande, så efter ännu en tankepaus snörpte jag argt på munnen och spottade ut det igen. "Hobbyfärg, nej, det har vi då visst inte." Jag slog fast det med bestämd avsky och gav människan en barsk blick. Stod sen kvar ett tag efter att kunden sagt "okej" och gått iväg, stirrade och hostade förbannat för mig själv, innan jag återgick till mitt arbete. Senare kom jag på att vi har ju visst hobbyfärg. Men då var det försent.

hjärtattack med trucken

True story:

Det kom en leverans mitt under ett personalmöte imorse så jag och en praktikant gick till lagret och mötte upp lastbilen. Jag var den enda av oss med truckkort så jag fick köra. Avlastningen i sig var en freak show där praktikanten helt utan en plan ställde pallarna i märkliga sick-sack-banor så att de till slut tog upp hela lagergolvet, men det är en annan historia.

När vi var klara och lastbilen hade åkt stannade jag trucken utanför porten och gick in och såg den här roliga oordningen praktikanten hade gjort, och vi skrattade åt det. Men tydligen hade inte handbromsen tagit där ute och parkeringen sluttar lite nedåt, så när jag 30 sekunder senare kom ut igen hade trucken rullat 60-70 meter bakåt ned för parkeringen mot korsningen nere vid vägen!! Hjärtat flög upp i halsgropen och jag sprang för att komma ifatt, kunde till slut klättra upp och få stopp på trucken SEKUNDERNA innan den skulle ha hamnat i diket vid vägkanten... Det kändes overkligt, jag andades ut i morgonluften och körde bara långsamt upp över parkeringen och tänkte på allt som kunde ha hänt, la t.ex märke till raden personalbilar som trucken hade rullat förbi på bara ett par meters avstånd. Sen ställde jag trucken utanför lagret igen och försäkrade mig noga om att handbromsen satt i innan jag gick in till praktikanten bland kartongerna igen.

Ingen hade sett händelsen, inte ens praktikanten. MEN, så sjukt nära som sagt... Trucken hade lika gärna kunnat vara liiiite mer riktad åt höger och rullat rätt in i en personalbil där vid sidan - chefens till exempel? Ser framför mig svischande sekvenser av lampkross, tjutande billarm, chef som kommer utspringande och resten springande efter, skrik och skäll, sparken omedelbart, stämd på försäkringspengar och skulder in i fördärvet, notis i Mitt i Haninge osv osv. De inte hade varit nådiga.

dricker vatten

En bild på mig när jag argt dricker ett glas vatten:

tillbaks på jobbet

Idag kallade jag till bossmöte, men ingen kom. Jag fattade ingenting. Slog bara näven tyst i bordet och undrade för mig själv, fick de inte mitt memo?

drömmen om skåne

Nu ger jag mig av till Skåne för en dag, på äventyr och fuffens. Hoppas mest på det där med fuffens, vad det nu kan betyda. Jag får försöka ta reda på det. Eller, hmm, väldigt obehagligt och läskigt ord nu när jag tänker efter. Fuffens... FUFFENS? Hmpf! Får se hur mycket fuffens det blir egentligen, jag ska nog allt undvika det in i det sista. Fuffens, whatever you are, du tar mig aldrig levande!!!

Nåväl.

Men roligt lär det nog bli. Jag ser fram emot att strosa omkring i södermarkerna med karta och keps, skratta på skånska, kasta kex till en skock fåglar så att de börjar picka och pocka, och kanske köpa någonting roligt i en skånsk affär när jag ändå är där. Det ska bli så häftigt, bara att få vara på fri fot för mig själv på främmande spännande mark. Så många möjligheter! Kanske tilltalar jag någon skånsk kvinna och så blir hon kär i mig? Man vet ju aldrig! Nej, det här blir verkligen spännande. Och så svänger jag väl förbi den där skolan på något ärende också. Inget märkvärdigt, vi får hur det går med det, eller om jag ens går, jag kanske fastnar i en kvinna eller något annat fuffens på vägen. Det är ju sånt jag är så bra på! Jag är bara upprymd just nu, måste skynda mig iväg till tåget.

Svalöv heter orten.
Längst ned på kartan.



Yup.

missförstånd i kassan

Två grovsmutsiga byggjobbare med kantiga huvuden och dåliga tänder kom till min kassa idag; skulle köpa gängstänger, oljetråg, balkskor och liknande. Han som handlade verkade inte ha tillräckligt med pengar på sig. "Har'u 60 spänn?" grymtade han till den andra, som besvärat morrade och började gräva i sina fickor. "GULLIGT," sa jag, "ni delar på betalningen och grejer, som ett annat gift jävla par." Då fick jag en blåtira. vaFAN.

Vad hände med att bara ta saker och ting med en klackspark?

Sen kom en kvinna in, till synes ung och snärt, jag hann bara se henne lite snabbt från sidan. Det sägs tydligen att tjejer ska gilla när man är lite bestämd, så jag kollade uppenbart och länge på henne utan att vika undan med blicken. Hon slängde ett osäkert öga mot mig och fortsatte in. Yes, tänkte jag, ett frö var planterat. Men, när hon kom till kassan såg jag att hon var skelögd och gravt deformerad i den andra halvan av ansiktet, så nu kände jag mig plötsligt hemsk. Hon trodde säkert att jag hade stirrat på grund av deformiteten! Jag fick panik och visste inte hur jag skulle beté mig för att rädda situationen. Om jag nämnde missförståndet skulle det ju bara bli ännu värre. Irrade istället och flackade med blicken mellan henne och nästa kund, skrattade nervöst till honom där bakom, gav henne växeln tillbaks och låtsades som ingenting. Sen gick hon äntligen och jag kunde andas ut, lättad att det var över.

Jag stängde kassan och tog in lådan till kassarummet som vanligt, trött och blåtirad och rädd, eländig, men glad att äntligen få gå hem. Men så var den bara 12:24 och inte alls 14:30 som jag hade hoppats, så det var bara att himla med ögonen och gå tillbaks och köra två timmar till.

Hela den här dagen har präglats av missförstånd, det här var bara ett axplock. Borde man kanske börja sova lite bättre?

runt brandbergen på 15 minuter

Brandbergen är ett ganska stort område ändå. Mest höghus och mycket betong, men lagom idylliskt med ett badställe, en park, ett litet centrum med ica, en pub, videobutiker, bowling, tandläkare, bio, pizzerior och allt liknande som man kan tänkas behöva, och om man går längs med bilvägarna runt orten så blir det väl åtminstone en 3-4 kilometer i omkrets. Inte att leka med alltså.

Mål: Att springa runt Brandbergen på mindre än 15 minuter.

Hittills hade jag bara försökt vid två tillfällen sen jag kom, båda gånger i försomras förra året, innan jag blev distraherad och glömde idén i nästan ett år. De gångerna blev det först 17:28, sen 16:35.

Idag blev det 15:59.

Jag fattar inte hur jag fixar det! Brådskar sällan, tycker inte om att anstränga mig utan syfte, men det här tar jag verkligen på allvar. Och det är alltid utan förberedelse. Jag får ett plötsligt infall när jag ligger i fåtöljen framför datorn, det bara kommer över mig, och minuterna senare är jag ute på språng. Tung i stegen, andfått frustrandes med torr hals och raspiga lungor, varm i kinderna och ganska uppgiven redan efter de första hundra metrarna, men med bestämda steg och desperat blick. Kroppen var ju inte beredd, så den mjölkar emot och tycks redo att kollapsa närsomhelst, men jag vägrar. På ren vilja och trots fortsätter jag frantiskt framåt i ringlande uppförsbackar, grimaserandes flåsandes och harklandes, spottar ut något blodsmakande och kopplar bort all trötthet medans tutande bilar passerar min springande kropp. De tycker inte om när jag springer vid sidan av vägen så där, men tyvärr måste jag göra det i brist på gångvägar. Sen kommer jag fram till en trottoar och börjar följa den, möter såklart en spektakulär ung dam och känner mig utsatt, ursäktar mig, hon fnyser, jag springer vidare och inser att jag inte har någon bra springstil längre. Inte alls som på den tiden då bara en elegant liten höftvick kunde få en hel skara flickor att sucka förtjust, nuförtiden är det mest bara säckigt och snubblande utan någon som helst grace. Men jag kan inte tänka på sånt just nu. Springer sammanbitet allt galnare med vevande armar, känner att jag börjar närma mig. Min enda tanke är att ta mig hem levande och kasta mig in under en svalkande dusch så fort som det bara är möjligt. Ökar takten sista sträckan när det börjar dra ihop sig, ser på klockan och inser att det redan har gått mer än 15 minuter, men fuggit, ökar på ännu mer tills jag äntligen är framme. PHEW! Utmattad och besegrad, klarade inte varvet på en kvart som jag hade hoppats. Den inre värmen är olidlig. Jag kommer hem, slår på vattnet och säckar ihop på golvet i duschen, ligger sen bara där och gråter, andas ut. Obehaget pulserar genom kroppen ett tag till innan det börjar avta. Jag ligger kvar och drömmer mig bort, somnar snart in. Det är så skönt. Vet inte hur länge jag sover, men till slut vaknar jag och känner mig återställd. Mina svarta springkläder är förstås genomblöta. Jag reser mig upp, stänger av vattnet och byter ut kläderna mot en fluffig badrock. Sätter mig i fåtöljen igen med en kopp te och ägnar resten av kvällen till att bara försöka glömma.

15:59 idag alltså. Två försök till om det fortsätter i den här takten. Jag vill klara det en enda gång bara, sen är jag nöjd.

jag lät som en samurai

Jag skulle till tandläkaren idag.

Man vet ju aldrig med tandläkare, när man minst anar det är det en sexig dam av något slag, så jag bestämde mig för att göra mig fin. Duschade länge och sjungande, klippte naglarna och fick på mig mina bästa boxershorts. Hade även lite gammalt colgate-vatten som jag ville använda och medan jag stod och gurglade framför spegeln noterade jag en antydan till ett oönskat hårstrå i näsan, ganska exakt från den vinkeln som min trånande tändläkarinna skulle arbeta från, så jag tog en pincett och gick ut till den bättre spegeln i vardagsrummet. Med colgate-vattnet fortfarande i munnen hittade jag mycket riktigt ett synligt strå där inne och fick snabbt tag i det med pincetten, och drog långsamt ut det tills hårsäcken gav vika och det lossnade med ett ryck. Det sved till i det känsliga innerområdet i näsan. Obehagligt. MEN, vad jag inte förutsett var den kraftiga nysen som obehaget tvunget skulle framkalla, och med munnen fortfarande full av munskölj kom det såklart olägligt. Det var försent för att springa tillbaks till badrummet så jag insåg att min enda chans var att hålla munnen stängd till varje pris. Jag kände hur nysen var på väg, blundade och koncentrerade mig förfärat på att stå emot, men som vem som helst kan förstå hade jag inte en chans mot krafterna. Nysen var explosionsartad, inte ens mina händer rådde på den och med ett splash stänkte det istället upp i ansiktet på mig och även på min lilla Playstation 2 som stod i närheten. Jag böjde mig bedrövat ned för att granska konsolen (som jag visserligen bara har använt två gånger det senaste halvåret) och kunde gudskelov konstatera att den var välbehållen, men just då kom en andra kraftig attack som fick mig ur balans och jag landade på den med knäet så att plasten krossades trots allt. Jag lät som en samurai av förfäran. Sen var det över.

Det påminner om en morgon förut när jag gick upp tidigt och skulle inleda dagen gemytligt med en risifrutti framför datorn. Jag var naken och hade just upptäckt risifrutti. Så jag satt där och läste väl någonting, gäspade antagligen i stilla välbehag medan jag öppnade förpackningen, fortsatte läsningen och satte lugnt i skeden för att ta lite, men så hade kylen tydligen varit ovanligt kall under natten vilket hade haft någon konstig verkan på konsistensen så hela innehållet följde med upp och landade i mina bara knän istället. "iiihh!!" Väldigt kallt tyvärr. Och det var den morgonen.

Eller som när jag skulle lägga några smutsiga strumpor i tvättkorgen en gång och tänkte på annat, och råkade slänga dem i toaletten. Eller som när jag hade köpt en choklad i Handen centrum och sen skulle slänga pappret i papperskorgen utanför ingången men såklart slängde växeln på 13 kr istället. Eller som nu när jag just dammsög upp mina oanvända svarta skosnören som låg i hallen. "Oh, for fuck's sake!" Så i ren panik smällde jag påsen och fick upp snöret, det yrde omkring damm och smuts i luften så att jag började hosta och gråta, och nu i efterhand tycker jag inte ens längre att det var värt det. Vill helst bara lägga mig i soffan och sucka uppgivet för mig själv. Men ingen hör min självömkan... och nu är det snart kväll.

Tandläkarbesöket i sig blev en annan historia. Kort sagt hade mina ansträngingar varit förgäves. Men till tantens försvar var hon trevligare än hon såg ut och tyckte att jag hade fina tänder.

mathias med ögonen

hahaha. ett annat bra minne.

För några år sen hade jag och min blyga gamla klasskamrat Mathias hamnat tillsammans i ett program på arbetsförmedlingen. Det talades om vikten av fast handslag, ögonkontakt och så vidare, och handledaren bad slumpmässigt Mathias att se honom i ögonen i en agerad intervju. Problemet var att Mathias inte var så bra på det där, han såg väl mest ned på bänken när han talade i vanliga fall, men han var däremot duktigt begåvad med den agressiva varianten. Så det blev istället ett argt stirr som brände igenom hela rummet, stämningen blev påtagligt mordisk, och det blev tyst. Alla såg på. Mathias kände sig obekväm. Jag började skratta. Handledaren skrattade också lite, Mathias fattade ingenting. Handledaren kommenterade, alla började skratta, kalabalik utbröt och det var bara så väldigt roligt. Jag skrattade ännu mer. Då vände sig Mathias och såg på mig istället, fortfarande samma mordiska blick. Han skrattade inte. haha. Jag insåg allvaret och lugnade snabbt ned mig.

Han var som en vanlig människa ibland också alltså, han var inte så där hela tiden. Men just den gången blev det bara så fel.

mitt bästa isbitsminne

När jag var i Kalifornien förut och var i restauranger brukade jag alltid beställa "just one ice cube" i min dricka. Jag hade hört något om att man får mer, och tyckte bara att det lät så bra. Sen när de gav mig det så sa jag "thanks, I appreciate it."

Det är mitt bästa isbitsminne.

ett basketminne

Jag och en kompis brukade spela basket på baksidan av Hagaskolan för några år sen, på en basketplan med låga korgar. Det åkte förbi bussar på vägen ibland och då måste man såklart göra nånting snyggt, eftersom vi föreställde oss att alla satt där inne och såg åt vårt håll. Sen om man hade dunkat hängde man gärna kvar och blängde ditåt ett tag som om man hade gjort ett argt statement till dem. Och när bussen var utom synhåll släppte man och landade, och så skrattade vi. Men det var det, att antingen lyckades man och eller så missade man och det blev en förkrossande förödmjukelse inför publik. Det kunde ju ha suttit nba-scouter, tjejer, rivaler, grannar, vänner, föräldrar, vänners föräldrar, föräldrars vänner, fiender, agenter, lärare, coacher eller vilka som helst i den där bussen. Man visste aldrig vilka det var som satt där inne och noterade misslyckandet. Men jag undrar hur många det var som såg oss egentligen.

panik i kassan

Jag vet inte vad som kom över mig idag.

Brukar vanligtvis hålla mig cool och klar i huvudet när jag står i kassan, och det var inte stressigare idag än annars, men någonstans mellan en osedvanligt illaluktande kund och insikten att mina tjugolappar var slut fick jag plötsligt panik. Det var lång kö, telefonerna fungerade inte, och Harriet som hade problem med sin kortterminal skulle iväg till kontoret för att hämta kassachefen. Då blev det för mycket. "LÄMNA MIG INTE!!" skrek jag och viftade febrilt fläktande med händerna framför mina varma kinder och kippade efter luft, kunde knappt andas. "Jag får panik!!" Men Harriet hade redan försvunnit bakom hyllorna och hörde mig inte.

Kvar befann jag mig i ett alltför välbekant läge; ensam och uppjagad mot en hel rad av stirrande kunder som alla verkade tro att jag var galen. Den illaluktande kunden framför suckade, en tjock vedervärdig dimma sänktes ned över mig. Jag blev som förstenad. Min röst var svag och grötig, hörseln likaså, och jag började tappa känseln. Det oborstade åbäket framför mig försökte säga något, min blick åkte upp mot hans gulsprängda ögon, och sen kunde jag inte ta bort blicken. Han fortsatte prata, det gick i slow motion, men allt jag kunde fokusera på var att överleva stanken som vällde ut på mig. Detta var verkligen en ruggig typ. Hans ögon brände hål i min panna där blicken tycktes vara fäst. Munnen gapade och stängde, otäcka salivsträngar bildades där innanför mellan de smutsiga tänderna, och stankpustarna bara puffade mot mig. Jag har sällan varit så rädd, kunde inte uppfatta ett ord av vad han sa, och det sista jag minns är att flera otåliga röster från kön också började gasta åt mitt håll. Just när jag tänkte vända huvudet ditåt och svara försvann all förbindelse för mig, ögonen och öronen slutade fungera i ett abrupt knäpp, och världen bara slocknade.

När jag vaknade var det lugnt igen. Harriet satt i sin kassa, Kerstin hade tagit min plats. Gudrun, kassachefen, satt hukad över mig och frågade vad som hade hänt. Jag blinkade upp mot henne och bad om ett glas vatten. Det fanns inget. "Men var är min personliga kopp?" undrade jag oroligt och såg mig yrvaket omkring. Det visste hon inte. Då blev jag fly förbannad, tappade besinningen och kom på fötter, gav mig iväg på jakt efter koppen. Jag sprang genom trånga gångar och krockade med vagnar, tacklade kunder och klippte till en medarbetare på vägen dit, sen kom jag fram till fikarummet och slängde upp skafferiet för att hämta den. INTE DÄR. FÖR ANDRA GÅNGEN IDAG. Så jag tog mig tillbaks, genom samma gångar och förbi samma människor som återigen var ivägen, och så kom engelskan fram igen som vanligt när jag skulle konfrontera Harriet.

"WHO DID IT? WHO PLANNED IT?" och så hytte jag med näven, gjorde en irrig handledsgest för att visa att det var koppen jag talade om. Jag hade helt enkelt fått nog. Nog av komplotter, nog av rävspel och kycklingtjafs. Harriet spelade oskyldig och förvirrad, som alltid. "Vad menar du, Stefan?!" Då fick jag återigen nog. "JAG VET ATT DET VAR MIN KOPP DU VAR OCH GJORDE NÅT MED FÖRUT!"

Gudrun sa någonting där bakom mig. Kunderna stod runt omkring. Allting stannade upp. Harriet satt där som ett ängsligt frågetecken. Och jag vet inte vad det var med mig just idag, men plötsligt brast alla barriärer igen. Jag kände på mig att någonting inte stämde, deras blickar var som om de genomskådade mig. Men vad var det de såg egentligen? Verkligen obehagligt. Jag satte handen i fickan, och där låg såklart den lilla koppen. Jag skämdes. "TITTA INTE PÅ MIG!!" skrek jag och satte fart därifrån med panikartat ryckiga rörelser. Gudrun ropade någonting igen, men jag valde att inte lyssna. Sprang raka vägen till badrummet istället och gömde mig där ett tag för att gråta ut lite, hämta andan och samla tankarna. Sen fyllde jag min kopp med ljummet vatten och gick tillbaks och låtsades som ingenting, de andra verkade vara med på det. Bra. Jag höjde koppen mot Harriet och tog en klunk, fast hon såg det inte, och sen körde jag på resten av dagen som vanligt. Skönt att få avreagera sig ibland, det behövs allt oftare.

Jag börjar nog närma mig gränsen.

min personliga kopp

Idag hittade jag min personliga kopp i diskhon på jobbet. Jag såg det som en krigsförklaring. Den ska ALLTID stå på min inrutade plats i skafferiet, jag har ett system efter vilket jag ställer koppen där så fort jag har druckit ur den. Nu hade någon tagit den ur skåpet och lagt den i diskhon bara för att tråkas, det hade lika väl kunnat handla om ett häftstift på min stol. Det var väldigt symboliskt och jag förstod genast vad det betydde. Startade en utredning i smyg.

brände mig på ugnen

Jag kom hem sent förut, ohyggligt hungrig, och tänkte värma pitabröd i ugnen för att ha sallad eller någonting i. Ugnen blev varm snabbt, jag tog bröden ur frysen och placerade dem på gallret, men så råkade jag lyfta lite väl högt med handen! Knogen på långfingret brändes till när den kom i kontakt med det glödheta ugnstaket. Ett tsss-ljud uppstod när huden brändes sönder. Ninjasnabbt ryckte jag bort handen och stirrade skärrat på den, men det var försent! Jag konstaterade brännskadan, skrattade nervöst. Såret stank av bränd hud och det var mycket otrevligt eftersom jag sen kände lukten varje gång jag tog en brödbit till munnen för att ta en ny tugga.

talande konversation

therese: du är envis.
stefan: varför avslutar du inte meningen för?
therese: vad snackar du om?
stefan: ”du är En vIs mEniskA.”

ibland får man till det.

mamma på mcdonald's

Hahahhaa... Jag kom just ihåg när mamma skulle till McDonald's en gång och frågade om jag ville ha nånting. Då skickade jag med henne den här listan:

1 flurry
1 liten coke
1 paj, någon god jävel
1 freedom

Och förhoppningen var att hon skulle läsa innantill och låta världsvan med alla töntiga förkortningar. Vet inte hur roligt det är för andra att läsa, men jag skrattade högt.

karaktärer/ boss i kassan

Det finns många olika i affärerna runtomkring.

Det finns en i Pressbyrån vid Gullmarsplan som alltid säger hur många HUNDRA eller TUSEN man ska betala, för att sen klargöra att det är ören han talar om. Låter kanske töntigt, men han gör det roligt.

Det finns en på Konsum vid Vendelsömalm som alltid sitter och småskrattar underligt för sig själv. Jag menar verkligen ALLTID alltså, helt sjukt. Good kid, man blir glad och skrattar tillbaks.

Sen har vi häcklaren i Ribby, som gillar att påpeka hur blek och trött jag ser ut, och tanten i Handen Centrum som låter så futtig när hon säger "och femti" när hon räknar upp priset.

Men så tänker jag på alla söta kassörskor här och var som man blir blixtkär i. De finns överallt!

Det finns en på Biltema som dominerar sina kunder. Han stirrar ned dem, förlöjligar och gör narr av dem, hostar besvärat och kommenterar gärna att de fyller år på samma dag som hans mamma när han får se deras legitimation. Håller på så sätt ett psykologiskt övertag och kommer undan med det mesta. Han manövrerar ryckigt och ilsket, knappar hårt och bestämt på kassaknapparna, stirrar upp med galna ögon om någon misstycker om något.

Han heter Stefan, och ja, ni vet nog redan vem jag talar om.

--

Idag stod jag argt på en pall i kassan och tänkte på mitt nya motto om att vara en boss. Jag var extra inställd på det här med psykologiskt övertag, gjorde allt för att sätta mig över människorna som strömmade fram. Någon buskig typ tyckte att jag gick för långt när jag ropade "hoppas att de tar dig i dörren" bara för att han vägrade ta emot ett kvitto. "Jag är inte otrevlig, jag är överlägsen" rättade jag markerande. Han verkade inte fatta skillnaden.

Just då gick någon förbi kassan utan att betala, och jag skymtade något i handen på honom. "GUARDS!!" utbrast jag, men fick ingen respons. NäHÄ? Trodde vi hade civila väktare som tog hand om sånt där, men nähä?! Jag bestämde mig för att ta det i egna händer, hoppade över disken och kom snabbt ifatt. Jag kastade mig över kräket och brottade ned honom på entrégolvet, fick slänga in ett par dagsedlar för att lugna ned honom där han låg och sprattlade. Men tyvärr visade det sig att jag hade tagit miste; det var hans egna nyckelring, den såg bara ut som en liknande modell som vi har.

Hedersknyffet från förut stod kvar, och människan jag just brottat ned var ilsken som ett bi. Damn it, nu hade jag två galningar efter mig och jag hade inte ätit på två timmar. Kände mig svag och inte alls redo för strid, då de stod där med uppkavlade ärmar, så jag försökte skrämma iväg dem med ett bestialiskt skrik. Funkade inte. Jag fortsatte; ”YOU WILL DO AS YOU’RE TOLD!!” Men de verkade inte vilja lyssna, så jag hade inget annat val än att fly.

Tog mig med stor möda ut till parkeringen där jag hittade en bil att gömma mig under. De hann se mig, så det dröjde inte länge förrän jag öppnade ögonen och såg fyra fötter och två arga huvuden där vid kanten. Så var det bara att kravla mig ut igen och klå upp dem.

Hur konfrontationen tedde sig och slutade är ovesäntligt, men snart satt jag vid min kassa igen och körde på som vanligt. Kan möjligen ha haft bandage kring huvudet och plåster på axeln, men det tror jag inte. Och grät gjorde jag nog inte heller. Minns knappt.

Dagens lågpunkt kom när någon skulle betala med en hundralapp, och jag skar mig på den. ”AAAAAAAJ!!!” ekade det i lokalen. Visserligen blev det bara ett pyttelitet skärsår, och det kändes knappt förutom att det sved till lite, men chocken var tillräcklig för att bedöva en ofantlig elefant. Det var verkligen hemskt, men kunderna i ledet stod bara och stirrade oförstående på mig, ingen medkänsla alls. Då fick jag nog.

”Ni har kommit hit för att stirra på odjuret va!!!” Ingen svarade. ”JAG SKA NOG GE ER EN --” Men så ryckte någon tag i min axel, just där jag hade ont sen uppgörelsen tidigare idag, och jag fick jätteont och segnade ned på golvet. ”Va fan, men för i helveta, vad tror du att du tar dig till!?” utbrast jag och stormade upp, och så var det såklart chefen som hade avbrutit mig. Nu stod han där, barskt och skitstövligt, och han yrade hetsigt att jag inte fick slåss med kunderna och att jag inte kan beté mig hursomhelst. Och så frågade han om jag inte fattade det. Då blev jag arg. ”VADÅ FATTAR?”

Vi lämnade kassorna och gick in till hans kontor för ett samtal, bossar emellan. Vad som sades och vad vi kom fram till lämnar jag även det osagt, men eventuellt kan jag kanske vara på väg utför. Jag är inte längre så förtjust i stället och funderar på att sluta snart.

tholeck var en kämpe

Han hade kommit från ett annat land, ett baltiskt land, och väldigt prompt bosatt sig i min klädkammare. Det började med en fråga. "Got room for one more?" när jag stod och låste upp dörren, nyss hemkommen från jobbet. Han hade gömt sig bakom pelaren på verandan och överraskat mig. Jag sa nej och gick in, låste efter mig. Men nästa morgon stod han fortfarande där, den här gången med en smörgås i handen. Han förklarade på trasig engelska hur han lagt sin själ i smörgåsen, handplockat brödet och granskat varje gurkskiva mot gatlyktan med en lupp innan han omsorgsfullt lagt på dem. "Mm? Jag undrar om den är god..." tänkte jag högt. Den var ok. "NOW YOU OWE ME!" utbrast han med desperata ögon innan jag ens hunnit ta en andra tugga, och jag hade inte hjärta att säga emot.

(15% av historien. gör klart senare)

--

Angående semestern: Myyyycket bra vecka. Inget mer med det.

jag lever, är vaken

ok, seriously. nästan en månad nu.

ALL TIME LOW FOR STEFANMEDO.
(egentligen inte, men ja, dåligt)

frisörskan imorgon, sen uppdaterar jag.

mästerplan på 7 dagar

Sen några timmar tillbaks är jag på semester.

Behöver den här veckan för att stanna upp och andas lite, tänka över mina nästa drag. Jag insåg nyligen att jag inte ens vet vad jag vill; med det här året, de kommande månaderna, sommaren, om jag ens vill vara kvar på mitt nuvarande jobb eller göra nåt annat, vilka tjejer jag är mest intresserad av och hur jag ska göra med skaran som jag inte är lika förtjust i. Hur ska jag göra för att bli rik och lycklig så fort som möjligt? Jag behöver en ny mästerplan.

Jag ska inse vad jag verkligen vill, vilka ambitioner jag vill prioritera den närmaste tiden, sen återgå till vardagen med en skön nystart.

hjälpte gärna till

Idag var jag betrodd att röra mig ute på butiksgolvet för ovanlighetens skull! Då kom en snygg mamma med sitt barn och ville köpa en sparkcykel. Hon talade i telefon så jag pekade dem bara i rätt riktning, men när de gick alldeles för långt och förbi jagade jag ifatt och visade dem personligen till sparkcyklarna. Barnet sken upp, och mamman tackade så mycket, det kändes bra. Jag vände mig om och började gå mot lagret, men så hörde jag även ett "puss och kram!" från mamman bakom mig. Mm? Jag vände mig generat om för att besvara tillropet, men så visade det sig såklart att hon bara hade sagt det till telefonen. Hon såg att jag vände mig om och skrattade hjärtligt åt missförståndet. haha. Jag skrattade också lite. Men när hon hade gått började jag gråta.

en fälla om ni vill läsa högt

"Jack har intern-nät."

Hur man än uttalar det låter det som att man säger "jag har internet," men med en löjlig brytning av något slag. Det är lite roligt. Inget mer med det.

glada dagar i kassan

Idag var jag på ganska bra humör.

Jag skrattade mycket, oftast utan anledning tyvärr så ingen fattade varför. Men jag körde på, showade vilt, rörde mig som en robot i slow motion och gjorde ljudeffekter när jag vände på huvudet för att hälsa på nästa kund. Dans och komik, med steppande fötter och glada tillrop. Fenomenalt! Jag var grym.

Kunderna däremot, de var wörtless nästan hela bunten.

Först blev de förnärmade av mitt klagande på att de hade glömt sina bonuskort. Sen grymtades det att jag dansade dåligt. "VA?!" En tant som hade glömt pengarna förargades över mitt skratt. En grov illaluktande byggjobbartyp med oljigt hår och smutsiga kläder gjorde sig lustig åt en lapp där det stod ’kassörskan drar kortet.’ Och varje gång jag bad om att få behålla växeln fick jag en fnysning i ansiktet.

Trots detta höll jag humöret uppe. Dansade och spexade, förvisso utan gensvar men alltjämt duktigt och väldigt majestätiskt. Ibland förvandlas jag verkligen till en riktig entertainer! Någon räckte mig sitt Visakort, jag drog det ivrigt genom kortterminalen med ett häftigt ryck. DÅ GICK DET AV! ”Hmm.” Men jag sa bara som det var, att han får gå till banken och skaffa ett nytt.

Någon annan var osäker på sin kod. Jag varnade att om han slår fel 3 gånger i rad måste jag klippa kortet. Inget konstigt med det - standard procedure - eller hur? Inget att bli arg för. Visserligen hann han bara knappa fel 2 gånger innan jag gjorde det... för långsam för sitt eget bästa, stackarn. Men så började han tjafsa och ha sig, jag himlade bara med ögonen och schasade iväg honom. Jävla människa.

JAG VÄGRADE LÅTA MIG DRAS NED. Jag hade ju bestämt mig för att vara glad idag. Jag ville tolerera människor, hur töntiga de än var.

Då kom en sån där obehaglig typ. Han åt på ett äpple. Jag såg honom redan 3 kunder innan det var hans tur, och då satte han det i halsen och hostade upp äppelbiten på bandet. Fy, vad äckligt! Jag stirrade på äppelbiten, sen på gubben, sen på äppelbiten igen, och sen tillbaks upp på gubben. Han såg rädd ut. Jag plockade upp äppelbiten och slängde den över axeln. Någon skrek där bakom. Det var inte lätt, men jag samlade mig och valde att låta gå för den här gången. Tog ansträngt vänligt betalt för diskmedlet han köpte, sen ryckte jag krampaktigt tag i hans ärm, stirrade honom i pannan några sekunder och försäkrade sammanbitet att jag förlät honom. Han slet sig loss och gick.

Tiden går ju fort när man är glad, så dagen var snart över. Tack och lov. Avslutade med att lämna in kassan i kassarummet som vanligt, och sen hämta min slitna QB jacka för att gå. På vägen hem började jag gråta. Ännu en dag avverkad, ännu en dags energi och god vilja förbrukad. Hem och gör vad som orkas göra av återstoden, eller sov.

Här sitter jag nu och vet att imorgon blir det samma gamla igen.

Älskar att jobba helg.

förföljd av flugor

Det var i augusti och luften var fortfarande behagligt varm på kvällen. För att ta tillvara på solnedgången hade jag omsorgsfullt gjort i ordning en smörgås och kommit till ro ute på verandan. Det var sensommar och jag visste att det inte skulle bli många fler kvällar som den här.

Så där satte jag mig med smörgåsen och ett glas vatten och blickade betänksamt ut över gården. Härligt. Men plötsligt tog det stopp, för just som jag skulle ta min första tugga så kom en fluga och satte sig på den, rakt i marmeladen. Jag skrek. Sen kom nästa och landade på samma hand som höll mackan, och en tredje och fjärde började surra omkring mitt huvud. De hade hittat mig! Jag skrek igen, och i panik kastade jag smörgåsen över räcket och sprattlade vilt med handen för att skaka av mig den första och andra flugan. I tumultet vältes mitt dricksglas. Det blev en kaotisk kamp, jag fäktade med armarna och sparkade med benen men inget hjälpte. Flugorna gav sig inte, och de var fler än mig så det var lönlöst. Jag insåg snabbt underläget och bestämde mig för att fly.

In i hallen igen. Jag låste dörren och sjönk ned för att hämta andan. Tryckte örat mot dörren, tyckte mig fortfarande höra surret där utanför. Jag var så rädd. Alltid samma sak! Attackerad, förödmjukad och besegrad. Inte första gången, och förmodligen inte den sista på långa vägar.

"du var fantastisk, Konrad."

va fan. jag heter ju stefan.

när jag springer

1995. Vi skulle springa 100 meter på idrotten. Jag ställde mig i startfältet och väntade på visslingen. Klassen stod bredvid och såg på, jag var hypad. Visslingen ljöd snart och jag var genast på språng! Springstilen var bredbent trampande och skärande. Kroppsvikten pendlade från höger till vänster, vänster till höger, och det måste ha sett väldigt klumpigt ut. Fötterna var riktade utåt, rörelserna såg i stort sett ut som om jag åkte skridskor. Vilket var precis vad jag gjorde också.... på ett sätt. De andra fattade ingenting. När jag kom tillbaks fnissade några tjejer om att jag definitivt spelade hockey. Det var ett av mina stoltaste ögonblick den dagen. Att bli erkänd som en hockeyspelare var allt.

De som känner mig vet att jag är typen som går in för idéer lite väl mycket ibland. Exemplet ovanför är från när jag spelade ishockey som grabb, och för övrigt även samlade hockeybilder, skrev egna hockeytidningar, skjöt puckar på en planka varje dag, spelade hockeyspel på super nintendot, spelade in intervjuer med mitt framtida hockeyproffsjag på en bandspelare (och sjöng hockeylåtar!), och visste ungefär allt som fanns att veta om NHL och varje enskild spelare i ligan. Liknande vesäntliga perioder har involverat basket, hip hop, ninjor, final fantasy, sage francis, naruto, charles bukowski, och ungefär alla tjejer jag någonsin har varit mer eller mindre kär i (evelina, johanna, elin, åsa, rosanne, malin, sandra, jonna, cecilia, och alice hittills). Många av de här brinnande passionerna finns ju fortfarande kvar någonstans, men lite mer balanserat. De har ju alla varit med och format en på ett eller annat sätt.

2005. Jag var försenad till jobbet. Några hundra meter kvar, och jag hade just kommit till en lång bro som ledde till byggnaden jag skulle till. Andfådd, uppjagad, och utan att ens tänka på det började jag springa som en ninja. Armarna sträckta bakåt, överkroppen lutandes framåt och benen galopperandes galet. Jag hade sett dem göra det i Naruto... Det verkade fungera! Motvikten från armarna gav bättre balans i framåtlutningen, och eftersom överkroppen lutade så långt framåt hade benen inget annat val än att kuta på till max -- annars ramlade jag ju. Det gick snabbare och jag kände mig mäktig där i mörkret på bron med all morgontrafik nedanför. Men tyvärr kom jag ändå försent.

Jag, tönt?!

nya skor, nya vägar att gå

Det är så skönt med nya skor. Jag var ute till stan och köpte dem idag, väldigt slaskigt och blåsigt för övrigt, och sen kom jag hem till lugnet och katten igen. Nu är det kväll, jag är hemma och hämtar mig. Snörade just på mig skorna och traskade omkring i lägenheten för att prova. Härligt. Ställde mig i badrummet framför spegeln och klippte skägget med en sax. Och då jag stod där, naken med krökt rygg i mina nya skor och hanterade saxen i närbild framför ansiktet i spegeln, kunde jag inte annat än att tänka att det går framåt för mig. Jag är nästan helt återställd efter höstens plågsamma tumult i huvudet. De här skorna var ett stort steg i rätt riktning.

Jag köpte ett par vita k-swiss platinum förr-förra sommaren. De var mina bästa skor hittills, jag har talat många gånger om hur snygga de var, och hur bländande vita och rena jag höll dem så länge, som till exempel den där femte veckan när en kompis kom cyklandes på avstånd och skrattade till åt mina "nya" skor. Jag var så stolt. Och sen var det den där sommaren med världens sötaste och coolaste.... så jag köpte samma vita k-swiss platinum förra sommaren också, och hade dem under en minst lika skön tid, så hågkomstena och associationerna sitter fortfarande kvar i just den där modellen.

Nu hittade jag ett par nya som jag gillar. Dags att gå vidare i dem.

jag gav dem mitt blod

Jag satt fastbunden på en hård brits och visste inte vad jag gjorde där. Sparkade med benen, ryckte med armarna, försökte komma loss, men inget hjälpte. Den elaka systern skrockade och frågade om jag tyckte om blod, jag sa nej, men så drog hon upp en stor nål och började vifta. Jag skrek.

Nej, så farligt var det inte. Det var faktiskt en ganska dräglig pers på det stora hela. Blodbussen var inbjudande och gemytlig, sterilt dekorerad helt i min smak. Tanterna kacklade lyckligt när jag kom, sätet var bekvämt, och jag blev mottagen som en hjälte. De fjäskade för mig och skämde bort mig med sockerhaltiga drycker. Någon av dem nuddade mitt ben så att jag fick en orgasm. Jag fick fylla i ett formulär, visa legitimation, osv, och sen var jag beredd. Då kom hon med nålen, en kraftig nål med en slang fäst i den, och jag som hade förträngt det momentet fick en smärre chock av synen, så det blev lite stirrigt och förvirrat till en början. Men det gick bra, och snart låg jag där och klämde på en svamp och skrattade olustigt för mig själv. Blodet pumpade. Jag lyssnade på Jewel. ”Goodbye Alice In Wonderland” sjöng hon medans jag stirrade ut på motorvägen genom rutan och drömde mig bort. Nice. Och det dröjde inte länge förrän det var klart, systern kom och satte kompress på armen, jag fick lite mer att dricka, en karta järntabletter som tydligen gör en konstig i magen, och så fick jag en rolig teddybjörn som tack för blodet. Jag sa varsågod och tackade för teddybjörnen.

Sen blev det kassan på jobbet. Teddybjörnen satt bredvid och såg på. Vi pratade. Vid ett tillfälle blev jag arg på en kund, slängde teddybjörnen i huvudet på honom och ropade ”attack!” Lite roligt. Men så var kunden töntig och ville inte ge tillbaks min teddybjörn. Människor... efter allt man gör för dem. Respect the blood giver!