Jag och en kompis brukade spela basket på baksidan av Hagaskolan för några år sen, på en basketplan med låga korgar. Det åkte förbi bussar på vägen ibland och då måste man såklart göra nånting snyggt, eftersom vi föreställde oss att alla satt där inne och såg åt vårt håll. Sen om man hade dunkat hängde man gärna kvar och blängde ditåt ett tag som om man hade gjort ett argt statement till dem. Och när bussen var utom synhåll släppte man och landade, och så skrattade vi. Men det var det, att antingen lyckades man och eller så missade man och det blev en förkrossande förödmjukelse inför publik. Det kunde ju ha suttit nba-scouter, tjejer, rivaler, grannar, vänner, föräldrar, vänners föräldrar, föräldrars vänner, fiender, agenter, lärare, coacher eller vilka som helst i den där bussen. Man visste aldrig vilka det var som satt där inne och noterade misslyckandet. Men jag undrar hur många det var som såg oss egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar