panik i kassan

Jag vet inte vad som kom över mig idag.

Brukar vanligtvis hålla mig cool och klar i huvudet när jag står i kassan, och det var inte stressigare idag än annars, men någonstans mellan en osedvanligt illaluktande kund och insikten att mina tjugolappar var slut fick jag plötsligt panik. Det var lång kö, telefonerna fungerade inte, och Harriet som hade problem med sin kortterminal skulle iväg till kontoret för att hämta kassachefen. Då blev det för mycket. "LÄMNA MIG INTE!!" skrek jag och viftade febrilt fläktande med händerna framför mina varma kinder och kippade efter luft, kunde knappt andas. "Jag får panik!!" Men Harriet hade redan försvunnit bakom hyllorna och hörde mig inte.

Kvar befann jag mig i ett alltför välbekant läge; ensam och uppjagad mot en hel rad av stirrande kunder som alla verkade tro att jag var galen. Den illaluktande kunden framför suckade, en tjock vedervärdig dimma sänktes ned över mig. Jag blev som förstenad. Min röst var svag och grötig, hörseln likaså, och jag började tappa känseln. Det oborstade åbäket framför mig försökte säga något, min blick åkte upp mot hans gulsprängda ögon, och sen kunde jag inte ta bort blicken. Han fortsatte prata, det gick i slow motion, men allt jag kunde fokusera på var att överleva stanken som vällde ut på mig. Detta var verkligen en ruggig typ. Hans ögon brände hål i min panna där blicken tycktes vara fäst. Munnen gapade och stängde, otäcka salivsträngar bildades där innanför mellan de smutsiga tänderna, och stankpustarna bara puffade mot mig. Jag har sällan varit så rädd, kunde inte uppfatta ett ord av vad han sa, och det sista jag minns är att flera otåliga röster från kön också började gasta åt mitt håll. Just när jag tänkte vända huvudet ditåt och svara försvann all förbindelse för mig, ögonen och öronen slutade fungera i ett abrupt knäpp, och världen bara slocknade.

När jag vaknade var det lugnt igen. Harriet satt i sin kassa, Kerstin hade tagit min plats. Gudrun, kassachefen, satt hukad över mig och frågade vad som hade hänt. Jag blinkade upp mot henne och bad om ett glas vatten. Det fanns inget. "Men var är min personliga kopp?" undrade jag oroligt och såg mig yrvaket omkring. Det visste hon inte. Då blev jag fly förbannad, tappade besinningen och kom på fötter, gav mig iväg på jakt efter koppen. Jag sprang genom trånga gångar och krockade med vagnar, tacklade kunder och klippte till en medarbetare på vägen dit, sen kom jag fram till fikarummet och slängde upp skafferiet för att hämta den. INTE DÄR. FÖR ANDRA GÅNGEN IDAG. Så jag tog mig tillbaks, genom samma gångar och förbi samma människor som återigen var ivägen, och så kom engelskan fram igen som vanligt när jag skulle konfrontera Harriet.

"WHO DID IT? WHO PLANNED IT?" och så hytte jag med näven, gjorde en irrig handledsgest för att visa att det var koppen jag talade om. Jag hade helt enkelt fått nog. Nog av komplotter, nog av rävspel och kycklingtjafs. Harriet spelade oskyldig och förvirrad, som alltid. "Vad menar du, Stefan?!" Då fick jag återigen nog. "JAG VET ATT DET VAR MIN KOPP DU VAR OCH GJORDE NÅT MED FÖRUT!"

Gudrun sa någonting där bakom mig. Kunderna stod runt omkring. Allting stannade upp. Harriet satt där som ett ängsligt frågetecken. Och jag vet inte vad det var med mig just idag, men plötsligt brast alla barriärer igen. Jag kände på mig att någonting inte stämde, deras blickar var som om de genomskådade mig. Men vad var det de såg egentligen? Verkligen obehagligt. Jag satte handen i fickan, och där låg såklart den lilla koppen. Jag skämdes. "TITTA INTE PÅ MIG!!" skrek jag och satte fart därifrån med panikartat ryckiga rörelser. Gudrun ropade någonting igen, men jag valde att inte lyssna. Sprang raka vägen till badrummet istället och gömde mig där ett tag för att gråta ut lite, hämta andan och samla tankarna. Sen fyllde jag min kopp med ljummet vatten och gick tillbaks och låtsades som ingenting, de andra verkade vara med på det. Bra. Jag höjde koppen mot Harriet och tog en klunk, fast hon såg det inte, och sen körde jag på resten av dagen som vanligt. Skönt att få avreagera sig ibland, det behövs allt oftare.

Jag börjar nog närma mig gränsen.