trötta ögon i kassan

Jag har hemskt dålig syn.

Imorse var det ovanligt lugnt i kassan. Bara någon kund då och då, knappt några köer för det mesta. Jag var trött och disträ, satt mest med tom blick och väntade, gäspade, somnade, tänkte mig bort till roligare världar. Minuterna gick långsamt och alldeles för stilla. Inte så kul. Vid något tillfälle nickade jag till och vaknade med ett ryck.

Jag var så trött.

Gäspade igen. Harklade mig, blinkade, drack vatten ur min kopp.

Då kom en jäktig affärsman och började lasta upp. Jag sa ”hallå,” satte igång bandet och började blippa varorna, rutinerat och på automatik, med så vana händer att jag inte ens behövde använda ögonen. Som vanligt lät jag dem istället bara passivt irra omkring efter något bättre.

Snart hade jag låtit mig distraheras av någon barbent jänta jag skymtade på avstånd. Mycket imponerande. Men så försvann hon bakom någon hylla och jag blev ganska bedrövad, uppgiven, suckade vemodigt. Det kändes som att jag nog aldrig skulle få se henne igen.

”Hallå?” hörde jag efter några sekunder.
”VAD ÄR DET OM?” svarade jag uppriktigt förbannat.

”Får jag betala eller?”

”Ja.”

Jag fortsatte blicka tomt bortåt hyllorna där jag hade skymtat henne.

”Men hallå?!”

”VA FA... ja, okej.”

Jag vände huvudet mot kunden, ryckte åt mig sedlarna, gav honom växeln och sa hej då. Han tackade för sig och gick.

Sen satt jag där igen. Behövde en fisherman’s friend men hade ingen, och koppen var tom. Elände! Jag undrade hur lång tid det var kvar, kollade upp mot klockan på väggen, men min syn var så grumlig att jag knappt kunde urskilja visarna! Jag har verkligen dåliga ögon. Hemskt dåliga, hur sexiga de än må vara.

3½ timmar kvar.

Då kom den där mannen i beiga kortbyxor och hästsvans som jag nämnde tidigare. vaFAN. Det var inte alls en jänta.

Jag fattade ingenting.

mc-hjälm i kassan

En storvuxen motorcyklist var och handlade hos mig idag. Jag stod i kassan och så kom han plötsligt fram och började lasta upp på bandet, la ifrån sig MC-hjälmen bredvid. Han behövde även batterier, så jag hänvisade honom till en hylla ett par meter bort medan jag blippade. Han gick dit, jag blev klar, och snart stod jag där och väntade på honom med MC-hjälmen framför mig. Den var svart och blank. Verkligen tuff. Jag tyckte såklart att det vore roligt att prova hjälmen, så jag tog upp den och satte den över huvudet. Det var varmt och alldeles tyst där inne förutom mina andetag. Mycket bra isolering. Jag såg ut genom visiret och såg mannen stå vid batterierna med ryggen mot mig. Det kändes overkligt. Jag skrattade till så att det ekade i hjälmen, och just då vände han sig om och skulle fråga något, fick syn på mig, och jag vet inte vad det var som flög i honom, men med ett ryck kom han farandes och verkade helt ursinnig. Han fick ett fast grepp om hjälmen med båda händerna och började rycka, slita och dra. Vilken överreaktion! Men hjälmen satt som den skulle, och remmen under hakan höll den väl på plats, den var orubbligt min för stunden. Den storvuxna mannen kämpade allt argare, och med rycken kunde jag urskilja ljudet av skrik och svordomar. Karln var alldeles från vettet. Jag rycktes våldsamt runt åt alla håll, men av någon anledning kunde jag inte vara rädd i den här hjälmen, det kändes bara komiskt och tryggt. Den var så behaglig. Hur mycket jag än fladdrade omkring där utanför var mitt huvud väl skyddat. Jag kände hur kroppen slog i kassadiskar, korgstaplar, taklampor och någon kund, och det borde väl ha gjort ont egentligen, men jag kunde bara skratta. Märkligt. Men så kom hjälmen till slut loss och jag landade platt på kassabandet och sprattlade till. Motorcyklisten frustade och svor, skrek någonting igen och frågade ”vad fan” jag tog mig till. Jag kravlade tillbaks till kassastolen och satte mig, sen avslutade vi affären som vanligt, han försäkrade sig om att det var rätt batterier och så gick han väl till slut. Jag kommer aldrig att glömma den där hjälmen.

missförstånd i kassan

Två grovsmutsiga byggjobbare med kantiga huvuden och dåliga tänder kom till min kassa idag; skulle köpa gängstänger, oljetråg, balkskor och liknande. Han som handlade verkade inte ha tillräckligt med pengar på sig. "Har'u 60 spänn?" grymtade han till den andra, som besvärat morrade och började gräva i sina fickor. "GULLIGT," sa jag, "ni delar på betalningen och grejer, som ett annat gift jävla par." Då fick jag en blåtira. vaFAN.

Vad hände med att bara ta saker och ting med en klackspark?

Sen kom en kvinna in, till synes ung och snärt, jag hann bara se henne lite snabbt från sidan. Det sägs tydligen att tjejer ska gilla när man är lite bestämd, så jag kollade uppenbart och länge på henne utan att vika undan med blicken. Hon slängde ett osäkert öga mot mig och fortsatte in. Yes, tänkte jag, ett frö var planterat. Men, när hon kom till kassan såg jag att hon var skelögd och gravt deformerad i den andra halvan av ansiktet, så nu kände jag mig plötsligt hemsk. Hon trodde säkert att jag hade stirrat på grund av deformiteten! Jag fick panik och visste inte hur jag skulle beté mig för att rädda situationen. Om jag nämnde missförståndet skulle det ju bara bli ännu värre. Irrade istället och flackade med blicken mellan henne och nästa kund, skrattade nervöst till honom där bakom, gav henne växeln tillbaks och låtsades som ingenting. Sen gick hon äntligen och jag kunde andas ut, lättad att det var över.

Jag stängde kassan och tog in lådan till kassarummet som vanligt, trött och blåtirad och rädd, eländig, men glad att äntligen få gå hem. Men så var den bara 12:24 och inte alls 14:30 som jag hade hoppats, så det var bara att himla med ögonen och gå tillbaks och köra två timmar till.

Hela den här dagen har präglats av missförstånd, det här var bara ett axplock. Borde man kanske börja sova lite bättre?

panik i kassan

Jag vet inte vad som kom över mig idag.

Brukar vanligtvis hålla mig cool och klar i huvudet när jag står i kassan, och det var inte stressigare idag än annars, men någonstans mellan en osedvanligt illaluktande kund och insikten att mina tjugolappar var slut fick jag plötsligt panik. Det var lång kö, telefonerna fungerade inte, och Harriet som hade problem med sin kortterminal skulle iväg till kontoret för att hämta kassachefen. Då blev det för mycket. "LÄMNA MIG INTE!!" skrek jag och viftade febrilt fläktande med händerna framför mina varma kinder och kippade efter luft, kunde knappt andas. "Jag får panik!!" Men Harriet hade redan försvunnit bakom hyllorna och hörde mig inte.

Kvar befann jag mig i ett alltför välbekant läge; ensam och uppjagad mot en hel rad av stirrande kunder som alla verkade tro att jag var galen. Den illaluktande kunden framför suckade, en tjock vedervärdig dimma sänktes ned över mig. Jag blev som förstenad. Min röst var svag och grötig, hörseln likaså, och jag började tappa känseln. Det oborstade åbäket framför mig försökte säga något, min blick åkte upp mot hans gulsprängda ögon, och sen kunde jag inte ta bort blicken. Han fortsatte prata, det gick i slow motion, men allt jag kunde fokusera på var att överleva stanken som vällde ut på mig. Detta var verkligen en ruggig typ. Hans ögon brände hål i min panna där blicken tycktes vara fäst. Munnen gapade och stängde, otäcka salivsträngar bildades där innanför mellan de smutsiga tänderna, och stankpustarna bara puffade mot mig. Jag har sällan varit så rädd, kunde inte uppfatta ett ord av vad han sa, och det sista jag minns är att flera otåliga röster från kön också började gasta åt mitt håll. Just när jag tänkte vända huvudet ditåt och svara försvann all förbindelse för mig, ögonen och öronen slutade fungera i ett abrupt knäpp, och världen bara slocknade.

När jag vaknade var det lugnt igen. Harriet satt i sin kassa, Kerstin hade tagit min plats. Gudrun, kassachefen, satt hukad över mig och frågade vad som hade hänt. Jag blinkade upp mot henne och bad om ett glas vatten. Det fanns inget. "Men var är min personliga kopp?" undrade jag oroligt och såg mig yrvaket omkring. Det visste hon inte. Då blev jag fly förbannad, tappade besinningen och kom på fötter, gav mig iväg på jakt efter koppen. Jag sprang genom trånga gångar och krockade med vagnar, tacklade kunder och klippte till en medarbetare på vägen dit, sen kom jag fram till fikarummet och slängde upp skafferiet för att hämta den. INTE DÄR. FÖR ANDRA GÅNGEN IDAG. Så jag tog mig tillbaks, genom samma gångar och förbi samma människor som återigen var ivägen, och så kom engelskan fram igen som vanligt när jag skulle konfrontera Harriet.

"WHO DID IT? WHO PLANNED IT?" och så hytte jag med näven, gjorde en irrig handledsgest för att visa att det var koppen jag talade om. Jag hade helt enkelt fått nog. Nog av komplotter, nog av rävspel och kycklingtjafs. Harriet spelade oskyldig och förvirrad, som alltid. "Vad menar du, Stefan?!" Då fick jag återigen nog. "JAG VET ATT DET VAR MIN KOPP DU VAR OCH GJORDE NÅT MED FÖRUT!"

Gudrun sa någonting där bakom mig. Kunderna stod runt omkring. Allting stannade upp. Harriet satt där som ett ängsligt frågetecken. Och jag vet inte vad det var med mig just idag, men plötsligt brast alla barriärer igen. Jag kände på mig att någonting inte stämde, deras blickar var som om de genomskådade mig. Men vad var det de såg egentligen? Verkligen obehagligt. Jag satte handen i fickan, och där låg såklart den lilla koppen. Jag skämdes. "TITTA INTE PÅ MIG!!" skrek jag och satte fart därifrån med panikartat ryckiga rörelser. Gudrun ropade någonting igen, men jag valde att inte lyssna. Sprang raka vägen till badrummet istället och gömde mig där ett tag för att gråta ut lite, hämta andan och samla tankarna. Sen fyllde jag min kopp med ljummet vatten och gick tillbaks och låtsades som ingenting, de andra verkade vara med på det. Bra. Jag höjde koppen mot Harriet och tog en klunk, fast hon såg det inte, och sen körde jag på resten av dagen som vanligt. Skönt att få avreagera sig ibland, det behövs allt oftare.

Jag börjar nog närma mig gränsen.

karaktärer/ boss i kassan

Det finns många olika i affärerna runtomkring.

Det finns en i Pressbyrån vid Gullmarsplan som alltid säger hur många HUNDRA eller TUSEN man ska betala, för att sen klargöra att det är ören han talar om. Låter kanske töntigt, men han gör det roligt.

Det finns en på Konsum vid Vendelsömalm som alltid sitter och småskrattar underligt för sig själv. Jag menar verkligen ALLTID alltså, helt sjukt. Good kid, man blir glad och skrattar tillbaks.

Sen har vi häcklaren i Ribby, som gillar att påpeka hur blek och trött jag ser ut, och tanten i Handen Centrum som låter så futtig när hon säger "och femti" när hon räknar upp priset.

Men så tänker jag på alla söta kassörskor här och var som man blir blixtkär i. De finns överallt!

Det finns en på Biltema som dominerar sina kunder. Han stirrar ned dem, förlöjligar och gör narr av dem, hostar besvärat och kommenterar gärna att de fyller år på samma dag som hans mamma när han får se deras legitimation. Håller på så sätt ett psykologiskt övertag och kommer undan med det mesta. Han manövrerar ryckigt och ilsket, knappar hårt och bestämt på kassaknapparna, stirrar upp med galna ögon om någon misstycker om något.

Han heter Stefan, och ja, ni vet nog redan vem jag talar om.

--

Idag stod jag argt på en pall i kassan och tänkte på mitt nya motto om att vara en boss. Jag var extra inställd på det här med psykologiskt övertag, gjorde allt för att sätta mig över människorna som strömmade fram. Någon buskig typ tyckte att jag gick för långt när jag ropade "hoppas att de tar dig i dörren" bara för att han vägrade ta emot ett kvitto. "Jag är inte otrevlig, jag är överlägsen" rättade jag markerande. Han verkade inte fatta skillnaden.

Just då gick någon förbi kassan utan att betala, och jag skymtade något i handen på honom. "GUARDS!!" utbrast jag, men fick ingen respons. NäHÄ? Trodde vi hade civila väktare som tog hand om sånt där, men nähä?! Jag bestämde mig för att ta det i egna händer, hoppade över disken och kom snabbt ifatt. Jag kastade mig över kräket och brottade ned honom på entrégolvet, fick slänga in ett par dagsedlar för att lugna ned honom där han låg och sprattlade. Men tyvärr visade det sig att jag hade tagit miste; det var hans egna nyckelring, den såg bara ut som en liknande modell som vi har.

Hedersknyffet från förut stod kvar, och människan jag just brottat ned var ilsken som ett bi. Damn it, nu hade jag två galningar efter mig och jag hade inte ätit på två timmar. Kände mig svag och inte alls redo för strid, då de stod där med uppkavlade ärmar, så jag försökte skrämma iväg dem med ett bestialiskt skrik. Funkade inte. Jag fortsatte; ”YOU WILL DO AS YOU’RE TOLD!!” Men de verkade inte vilja lyssna, så jag hade inget annat val än att fly.

Tog mig med stor möda ut till parkeringen där jag hittade en bil att gömma mig under. De hann se mig, så det dröjde inte länge förrän jag öppnade ögonen och såg fyra fötter och två arga huvuden där vid kanten. Så var det bara att kravla mig ut igen och klå upp dem.

Hur konfrontationen tedde sig och slutade är ovesäntligt, men snart satt jag vid min kassa igen och körde på som vanligt. Kan möjligen ha haft bandage kring huvudet och plåster på axeln, men det tror jag inte. Och grät gjorde jag nog inte heller. Minns knappt.

Dagens lågpunkt kom när någon skulle betala med en hundralapp, och jag skar mig på den. ”AAAAAAAJ!!!” ekade det i lokalen. Visserligen blev det bara ett pyttelitet skärsår, och det kändes knappt förutom att det sved till lite, men chocken var tillräcklig för att bedöva en ofantlig elefant. Det var verkligen hemskt, men kunderna i ledet stod bara och stirrade oförstående på mig, ingen medkänsla alls. Då fick jag nog.

”Ni har kommit hit för att stirra på odjuret va!!!” Ingen svarade. ”JAG SKA NOG GE ER EN --” Men så ryckte någon tag i min axel, just där jag hade ont sen uppgörelsen tidigare idag, och jag fick jätteont och segnade ned på golvet. ”Va fan, men för i helveta, vad tror du att du tar dig till!?” utbrast jag och stormade upp, och så var det såklart chefen som hade avbrutit mig. Nu stod han där, barskt och skitstövligt, och han yrade hetsigt att jag inte fick slåss med kunderna och att jag inte kan beté mig hursomhelst. Och så frågade han om jag inte fattade det. Då blev jag arg. ”VADÅ FATTAR?”

Vi lämnade kassorna och gick in till hans kontor för ett samtal, bossar emellan. Vad som sades och vad vi kom fram till lämnar jag även det osagt, men eventuellt kan jag kanske vara på väg utför. Jag är inte längre så förtjust i stället och funderar på att sluta snart.

glada dagar i kassan

Idag var jag på ganska bra humör.

Jag skrattade mycket, oftast utan anledning tyvärr så ingen fattade varför. Men jag körde på, showade vilt, rörde mig som en robot i slow motion och gjorde ljudeffekter när jag vände på huvudet för att hälsa på nästa kund. Dans och komik, med steppande fötter och glada tillrop. Fenomenalt! Jag var grym.

Kunderna däremot, de var wörtless nästan hela bunten.

Först blev de förnärmade av mitt klagande på att de hade glömt sina bonuskort. Sen grymtades det att jag dansade dåligt. "VA?!" En tant som hade glömt pengarna förargades över mitt skratt. En grov illaluktande byggjobbartyp med oljigt hår och smutsiga kläder gjorde sig lustig åt en lapp där det stod ’kassörskan drar kortet.’ Och varje gång jag bad om att få behålla växeln fick jag en fnysning i ansiktet.

Trots detta höll jag humöret uppe. Dansade och spexade, förvisso utan gensvar men alltjämt duktigt och väldigt majestätiskt. Ibland förvandlas jag verkligen till en riktig entertainer! Någon räckte mig sitt Visakort, jag drog det ivrigt genom kortterminalen med ett häftigt ryck. DÅ GICK DET AV! ”Hmm.” Men jag sa bara som det var, att han får gå till banken och skaffa ett nytt.

Någon annan var osäker på sin kod. Jag varnade att om han slår fel 3 gånger i rad måste jag klippa kortet. Inget konstigt med det - standard procedure - eller hur? Inget att bli arg för. Visserligen hann han bara knappa fel 2 gånger innan jag gjorde det... för långsam för sitt eget bästa, stackarn. Men så började han tjafsa och ha sig, jag himlade bara med ögonen och schasade iväg honom. Jävla människa.

JAG VÄGRADE LÅTA MIG DRAS NED. Jag hade ju bestämt mig för att vara glad idag. Jag ville tolerera människor, hur töntiga de än var.

Då kom en sån där obehaglig typ. Han åt på ett äpple. Jag såg honom redan 3 kunder innan det var hans tur, och då satte han det i halsen och hostade upp äppelbiten på bandet. Fy, vad äckligt! Jag stirrade på äppelbiten, sen på gubben, sen på äppelbiten igen, och sen tillbaks upp på gubben. Han såg rädd ut. Jag plockade upp äppelbiten och slängde den över axeln. Någon skrek där bakom. Det var inte lätt, men jag samlade mig och valde att låta gå för den här gången. Tog ansträngt vänligt betalt för diskmedlet han köpte, sen ryckte jag krampaktigt tag i hans ärm, stirrade honom i pannan några sekunder och försäkrade sammanbitet att jag förlät honom. Han slet sig loss och gick.

Tiden går ju fort när man är glad, så dagen var snart över. Tack och lov. Avslutade med att lämna in kassan i kassarummet som vanligt, och sen hämta min slitna QB jacka för att gå. På vägen hem började jag gråta. Ännu en dag avverkad, ännu en dags energi och god vilja förbrukad. Hem och gör vad som orkas göra av återstoden, eller sov.

Här sitter jag nu och vet att imorgon blir det samma gamla igen.

Älskar att jobba helg.

sitter i kassan

Jag blev kallad genom högtalarsystemet på jobbet idag.

"Ett personalmeddelande: Kan Stefan komma till kontoret, tack? Stefan till kontoret."

"WHO SNITCHED!!" utbrast jag i förvirrat raseri, med stirrande ögon mot två praktikanter som plockade vid en hylla. "I know one of you rats did it," fortsatte jag argt på engelska, "you scumsuckers, cockaroaches, you little.... NOW DON'T YOU RUN AWAY FROM ME!!" och jag tror att självaste Pacino hade blivit imponerad av min vrede.

Väl vid kontoret visade det sig att de bara ville att jag skulle sitta i kassan ett tag. Visst. Jag har ju gjort det några gånger nu de senaste veckorna, tycker att det är ganska roligt faktiskt. Lite tjatigt ibland men småtrevligt och drägligt för det mesta. De flesta av kunderna håller sig på sin kant, ett fåtal får jag läxa upp med mummel och arga blickar. Det enda jag inte gillar är väl det där fåtalet och framförallt alla tekniska problem med kassamaskineriet. Kvittorullar som tar slut, kortterminaler som fryser sig, rullband som stannar så att jag hela tiden måste trycka på min pedal. Allt detta till otåliga blickar och harklingar från kön.

Ibland blir det stressigt. Då gäller det att inte låta sig påverkas, att behålla lugnet och sansen. Det gör inte jag. Jag skriker obehärskat på kunderna när de blir för många. ”Ni får ta en annan kassa! Jag ska stänga snart!” Sen går jag och tar ett glas vatten i fikarummet, bråkar kanske med någon kollega, gråter, kör ett snabbt ärende i badrummet. När man hämtat sig är det bara att återgå ut till sin kassa och kriga vidare igen. Vilket inte är så illa som det låter, det mesta går på automatik och man befinner sig ändå i ett drömlikt stadie för det mesta, tiden går rätt fort. Det brukar röra sig om en 4½ timme, om man har tur och inte får sitta en hel 9-timmars dag från öppning till stängning, sen loggar man ur sin kassa, samlar ihop alla kvitton och diverse dokument i sin kassalåda och lämnar in den i det hårdbevakade kassarummet. I bästa fall är differensen inte alltför stor, då kan det bli problem. Det ryktas tyst om en tortyrkammare i byggnaden, dit vill man ju inte.

Mycket pengar håller man i sin hand om dagarna. Många mynt och kort som man inte vet vart de har varit. Obehagligt. Om jag fortsätter tänka på det blir jag nog snart tvungen att ha silkesvantar på mig, som en kassörska på Ica Maxi hade förut.