Det finns en i Pressbyrån vid Gullmarsplan som alltid säger hur många HUNDRA eller TUSEN man ska betala, för att sen klargöra att det är ören han talar om. Låter kanske töntigt, men han gör det roligt.
Det finns en på Konsum vid Vendelsömalm som alltid sitter och småskrattar underligt för sig själv. Jag menar verkligen ALLTID alltså, helt sjukt. Good kid, man blir glad och skrattar tillbaks.
Sen har vi häcklaren i Ribby, som gillar att påpeka hur blek och trött jag ser ut, och tanten i Handen Centrum som låter så futtig när hon säger "och femti" när hon räknar upp priset.
Men så tänker jag på alla söta kassörskor här och var som man blir blixtkär i. De finns överallt!
Det finns en på Biltema som dominerar sina kunder. Han stirrar ned dem, förlöjligar och gör narr av dem, hostar besvärat och kommenterar gärna att de fyller år på samma dag som hans mamma när han får se deras legitimation. Håller på så sätt ett psykologiskt övertag och kommer undan med det mesta. Han manövrerar ryckigt och ilsket, knappar hårt och bestämt på kassaknapparna, stirrar upp med galna ögon om någon misstycker om något.
Han heter Stefan, och ja, ni vet nog redan vem jag talar om.
--
Idag stod jag argt på en pall i kassan och tänkte på mitt nya motto om att vara en boss. Jag var extra inställd på det här med psykologiskt övertag, gjorde allt för att sätta mig över människorna som strömmade fram. Någon buskig typ tyckte att jag gick för långt när jag ropade "hoppas att de tar dig i dörren" bara för att han vägrade ta emot ett kvitto. "Jag är inte otrevlig, jag är överlägsen" rättade jag markerande. Han verkade inte fatta skillnaden.
Just då gick någon förbi kassan utan att betala, och jag skymtade något i handen på honom. "GUARDS!!" utbrast jag, men fick ingen respons. NäHÄ? Trodde vi hade civila väktare som tog hand om sånt där, men nähä?! Jag bestämde mig för att ta det i egna händer, hoppade över disken och kom snabbt ifatt. Jag kastade mig över kräket och brottade ned honom på entrégolvet, fick slänga in ett par dagsedlar för att lugna ned honom där han låg och sprattlade. Men tyvärr visade det sig att jag hade tagit miste; det var hans egna nyckelring, den såg bara ut som en liknande modell som vi har.
Hedersknyffet från förut stod kvar, och människan jag just brottat ned var ilsken som ett bi. Damn it, nu hade jag två galningar efter mig och jag hade inte ätit på två timmar. Kände mig svag och inte alls redo för strid, då de stod där med uppkavlade ärmar, så jag försökte skrämma iväg dem med ett bestialiskt skrik. Funkade inte. Jag fortsatte; ”YOU WILL DO AS YOU’RE TOLD!!” Men de verkade inte vilja lyssna, så jag hade inget annat val än att fly.
Tog mig med stor möda ut till parkeringen där jag hittade en bil att gömma mig under. De hann se mig, så det dröjde inte länge förrän jag öppnade ögonen och såg fyra fötter och två arga huvuden där vid kanten. Så var det bara att kravla mig ut igen och klå upp dem.
Hur konfrontationen tedde sig och slutade är ovesäntligt, men snart satt jag vid min kassa igen och körde på som vanligt. Kan möjligen ha haft bandage kring huvudet och plåster på axeln, men det tror jag inte. Och grät gjorde jag nog inte heller. Minns knappt.
Dagens lågpunkt kom när någon skulle betala med en hundralapp, och jag skar mig på den. ”AAAAAAAJ!!!” ekade det i lokalen. Visserligen blev det bara ett pyttelitet skärsår, och det kändes knappt förutom att det sved till lite, men chocken var tillräcklig för att bedöva en ofantlig elefant. Det var verkligen hemskt, men kunderna i ledet stod bara och stirrade oförstående på mig, ingen medkänsla alls. Då fick jag nog.
”Ni har kommit hit för att stirra på odjuret va!!!” Ingen svarade. ”JAG SKA NOG GE ER EN --” Men så ryckte någon tag i min axel, just där jag hade ont sen uppgörelsen tidigare idag, och jag fick jätteont och segnade ned på golvet. ”Va fan, men för i helveta, vad tror du att du tar dig till!?” utbrast jag och stormade upp, och så var det såklart chefen som hade avbrutit mig. Nu stod han där, barskt och skitstövligt, och han yrade hetsigt att jag inte fick slåss med kunderna och att jag inte kan beté mig hursomhelst. Och så frågade han om jag inte fattade det. Då blev jag arg. ”VADÅ FATTAR?”
Vi lämnade kassorna och gick in till hans kontor för ett samtal, bossar emellan. Vad som sades och vad vi kom fram till lämnar jag även det osagt, men eventuellt kan jag kanske vara på väg utför. Jag är inte längre så förtjust i stället och funderar på att sluta snart.
Det finns en på Konsum vid Vendelsömalm som alltid sitter och småskrattar underligt för sig själv. Jag menar verkligen ALLTID alltså, helt sjukt. Good kid, man blir glad och skrattar tillbaks.
Sen har vi häcklaren i Ribby, som gillar att påpeka hur blek och trött jag ser ut, och tanten i Handen Centrum som låter så futtig när hon säger "och femti" när hon räknar upp priset.
Men så tänker jag på alla söta kassörskor här och var som man blir blixtkär i. De finns överallt!
Det finns en på Biltema som dominerar sina kunder. Han stirrar ned dem, förlöjligar och gör narr av dem, hostar besvärat och kommenterar gärna att de fyller år på samma dag som hans mamma när han får se deras legitimation. Håller på så sätt ett psykologiskt övertag och kommer undan med det mesta. Han manövrerar ryckigt och ilsket, knappar hårt och bestämt på kassaknapparna, stirrar upp med galna ögon om någon misstycker om något.
Han heter Stefan, och ja, ni vet nog redan vem jag talar om.
--
Idag stod jag argt på en pall i kassan och tänkte på mitt nya motto om att vara en boss. Jag var extra inställd på det här med psykologiskt övertag, gjorde allt för att sätta mig över människorna som strömmade fram. Någon buskig typ tyckte att jag gick för långt när jag ropade "hoppas att de tar dig i dörren" bara för att han vägrade ta emot ett kvitto. "Jag är inte otrevlig, jag är överlägsen" rättade jag markerande. Han verkade inte fatta skillnaden.
Just då gick någon förbi kassan utan att betala, och jag skymtade något i handen på honom. "GUARDS!!" utbrast jag, men fick ingen respons. NäHÄ? Trodde vi hade civila väktare som tog hand om sånt där, men nähä?! Jag bestämde mig för att ta det i egna händer, hoppade över disken och kom snabbt ifatt. Jag kastade mig över kräket och brottade ned honom på entrégolvet, fick slänga in ett par dagsedlar för att lugna ned honom där han låg och sprattlade. Men tyvärr visade det sig att jag hade tagit miste; det var hans egna nyckelring, den såg bara ut som en liknande modell som vi har.
Hedersknyffet från förut stod kvar, och människan jag just brottat ned var ilsken som ett bi. Damn it, nu hade jag två galningar efter mig och jag hade inte ätit på två timmar. Kände mig svag och inte alls redo för strid, då de stod där med uppkavlade ärmar, så jag försökte skrämma iväg dem med ett bestialiskt skrik. Funkade inte. Jag fortsatte; ”YOU WILL DO AS YOU’RE TOLD!!” Men de verkade inte vilja lyssna, så jag hade inget annat val än att fly.
Tog mig med stor möda ut till parkeringen där jag hittade en bil att gömma mig under. De hann se mig, så det dröjde inte länge förrän jag öppnade ögonen och såg fyra fötter och två arga huvuden där vid kanten. Så var det bara att kravla mig ut igen och klå upp dem.
Hur konfrontationen tedde sig och slutade är ovesäntligt, men snart satt jag vid min kassa igen och körde på som vanligt. Kan möjligen ha haft bandage kring huvudet och plåster på axeln, men det tror jag inte. Och grät gjorde jag nog inte heller. Minns knappt.
Dagens lågpunkt kom när någon skulle betala med en hundralapp, och jag skar mig på den. ”AAAAAAAJ!!!” ekade det i lokalen. Visserligen blev det bara ett pyttelitet skärsår, och det kändes knappt förutom att det sved till lite, men chocken var tillräcklig för att bedöva en ofantlig elefant. Det var verkligen hemskt, men kunderna i ledet stod bara och stirrade oförstående på mig, ingen medkänsla alls. Då fick jag nog.
”Ni har kommit hit för att stirra på odjuret va!!!” Ingen svarade. ”JAG SKA NOG GE ER EN --” Men så ryckte någon tag i min axel, just där jag hade ont sen uppgörelsen tidigare idag, och jag fick jätteont och segnade ned på golvet. ”Va fan, men för i helveta, vad tror du att du tar dig till!?” utbrast jag och stormade upp, och så var det såklart chefen som hade avbrutit mig. Nu stod han där, barskt och skitstövligt, och han yrade hetsigt att jag inte fick slåss med kunderna och att jag inte kan beté mig hursomhelst. Och så frågade han om jag inte fattade det. Då blev jag arg. ”VADÅ FATTAR?”
Vi lämnade kassorna och gick in till hans kontor för ett samtal, bossar emellan. Vad som sades och vad vi kom fram till lämnar jag även det osagt, men eventuellt kan jag kanske vara på väg utför. Jag är inte längre så förtjust i stället och funderar på att sluta snart.
4 kommentarer:
fantastiskt rolig blogg :)
En fantastisk samling: folk i kassan! En sådan måste jag också göra. Men tyvärr känner jag inte mannen som spexar med kronor och ören så den kan aldrig bli lika bra som din.
okej tack för det, jag har kommenterat en blogg tidigare idag som dagens bästa men jag tar tillbaka det efter att ha läst det här: "Damn it, nu hade jag två galningar efter mig och jag hade inte ätit på två timmar." att du dessutom "kravlar ut och klår upp dom" placerar dig i en favoritlista i min internetläsare, och det kära vän, det är inte illa pinkat. sa jag att det var kul föresten? annars: det var kul
Haha, jag älskar killen som pratar i ören på pressbyrån vid gullmars. Man blir glad av att se honom där en stressig måndagsmorgon!
Skicka en kommentar