Jag har hemskt dålig syn.
Imorse var det ovanligt lugnt i kassan. Bara någon kund då och då, knappt några köer för det mesta. Jag var trött och disträ, satt mest med tom blick och väntade, gäspade, somnade, tänkte mig bort till roligare världar. Minuterna gick långsamt och alldeles för stilla. Inte så kul. Vid något tillfälle nickade jag till och vaknade med ett ryck.
Jag var så trött.
Gäspade igen. Harklade mig, blinkade, drack vatten ur min kopp.
Då kom en jäktig affärsman och började lasta upp. Jag sa ”hallå,” satte igång bandet och började blippa varorna, rutinerat och på automatik, med så vana händer att jag inte ens behövde använda ögonen. Som vanligt lät jag dem istället bara passivt irra omkring efter något bättre.
Snart hade jag låtit mig distraheras av någon barbent jänta jag skymtade på avstånd. Mycket imponerande. Men så försvann hon bakom någon hylla och jag blev ganska bedrövad, uppgiven, suckade vemodigt. Det kändes som att jag nog aldrig skulle få se henne igen.
”Hallå?” hörde jag efter några sekunder.
”VAD ÄR DET OM?” svarade jag uppriktigt förbannat.
”Får jag betala eller?”
”Ja.”
Jag fortsatte blicka tomt bortåt hyllorna där jag hade skymtat henne.
”Men hallå?!”
”VA FA... ja, okej.”
Jag vände huvudet mot kunden, ryckte åt mig sedlarna, gav honom växeln och sa hej då. Han tackade för sig och gick.
Sen satt jag där igen. Behövde en fisherman’s friend men hade ingen, och koppen var tom. Elände! Jag undrade hur lång tid det var kvar, kollade upp mot klockan på väggen, men min syn var så grumlig att jag knappt kunde urskilja visarna! Jag har verkligen dåliga ögon. Hemskt dåliga, hur sexiga de än må vara.
3½ timmar kvar.
Då kom den där mannen i beiga kortbyxor och hästsvans som jag nämnde tidigare. vaFAN. Det var inte alls en jänta.
Jag fattade ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar