som en trollkarl

I mina yngre år underhöll jag ofta tanken på mig själv som en mäktig magiker, eller åtminstone någon med en fallenhet för det häpnads-väckande, det mystiska. Jag bejakade de dolda sidorna. Det kunde handla om något så dramatiskt som kast med gafflar, brinnande hjältespring, våghalsiga hopp från min balkong och magiska skrik när jag landade, och ibland räckte det med att berätta en galen historia eller förbluffa någon med ett avancerat korttrick. Det var roligt, men det var en lek på allvar, kan man säga.

Jag är ju egentligen ingen trollkarl, jag ser bara ut som en. Det accepterade jag för länge sen. Men det händer att jag får återfall, och i den bemärkelsen har den senaste veckan varit rena nostalgitrippen. Jag har återigen insett det ädla i ett häftigt korttrick, så jag har sysslat ganska mycket med sånt den senaste tiden.

Mitt bästa trick hittills är att någon får välja ett kort, "vilket som helst," och sen ge tillbaks det till mig. Jag vänder diskret kortet uppochned och sätter in det i högen. Sen kuperar jag ett par gånger, spexar ivrigt, låtsas blanda och stirrar mystiskt på korten i min hand, och när jag har hittat det uppochnedvända kortet tar jag fram det igen och stoltserar överlägset.

Helst ser jag att offret imponerat undrar hur jag lyckades, men ibland går det som idag när ett mustaschplyte som hette Kevin genomskådade mig. "Varför vände du på kortet? Då blir de ju inge svårt." vaFAN. Förödmjukande och oerhört irriterande att höra från en 12-åring, så jag bara släppte korten till bordet och reste mig. "Fuskar du så fuskar jag" sa jag lugnt och sansat, och så gick jag.