min kväll på function

Det är väl knappast som om jag behöver presentera citronmuffin, ni vet vem det är. Men hon har i alla fall varit en daglig del av min internetvärld sen 2003-2004. En längre tid med andra ord, och så flyttade jag ned till Skåne i augusti och plötsligt var det något av en självklarhet att våra vägar skulle mötas i verkligheten. Och i förrgår hände det! I korthet:

Jag åkte in till Jeriko och de hade just öppnat. Det var packat med folk och jag tog mig ned för trapporna. Jag hade guldskjortan på igen, och till en början kunde jag knappt gå en sträcka utan att någon kommenterade den och ville känna på materialet osv. Jag beställde i alla fall en drink och det kändes bra. Två från skrivartvåan var tydligen också där, Nea och Amanda. Ingen citronmuffin där än vad jag såg, men en tjej var ganska lik. Hon dansade bra också! Jag blev blixtkär och började dansa lite i närheten av henne, med ryggen emot för att spela svårfångad, men sen när jag vände mig om var hon borta. Vad fan.

Men sen hände det! Plötsligt kom hon bara där, som en uppenbarelse med kameran i händerna. Sandra den sursöta, citronmuffin i egen verklig person! Hon tog några bilder mot vimlet, jag dansade vidare och sen kom hon förbi och jag kallade på något sätt efter hennes uppmärksamhet. Hon såg mig och förstod direkt att det var stefanmedo, popartisten. Det var ett roligt möte, hon tog några bilder på min dans och vi pratade lite medans hon fotade omkring. Overkligt men inte det minsta konstigt. Hon var precis lika mänsklig och bedårande som jag hade vetat, och vacker och trevlig, och någonstans där berättade jag historien om när jag fick groupies efter mig på en Sage Francis-konsert i december 2002.

Senare på det andra golvet vid filmduken var det återigen tjejer på mig för guldskjortan. En av dem var överförtjust och fick till och med prova den, och var beredd att "göra allt” för att få behålla skjortan. Men jag tog tillbaks den. Och så dansade Nea och Amanda i närheten så jag anslöt mig till dem. Amanda ville se mig göra en ”ursinnig chimpansdans” från min danshistoria, men jag sa att det hade varit för olämpligt. Sen var det någon från avsatsen ovanför som spillde öl på mig, så jag vinkade till mig glaset och drack lite som kompensation. Det kändes som en cool grej.

Kvällen kändes ovanlig i många bemärkelser. Först hade vi ju som sagt stans snyggaste fotograf i byggnaden, som man sprang på lite här och där, och så träffade jag en och annan intressant karaktär och dansant tjej. Jag var glad och aldrig särskilt uttråkad. Och jag hade knappt några sedlar, bara en påse full med tiokronor som inte fick plats i byxfickan, så varje gång jag skulle handla fick jag hämta en handfull guldmynt från jackfickan i garderoben.

Snart hade timmarna gått och det var stängningsdags. På Sandras rekommendation gick jag någon minut tidigare för att undvika trängsel, vi skulle förbi ett nattöppet café i närheten efteråt. Men det tänkte jag inte på när jag skulle hämta jackan, för då slängde jag ned alla de 16 mynten jag hade kvar i dricksburken för att hon som stod där hade varit så hjälpsam under kvällen när jag hämtade tiorna.

När jag stod där utanför och väntade på Sandra närmade sig en polsk ung man som hette Jaromir. Han yrade på polska till mig, med något skevt engelskt ord här och där, precis så mycket att jag till slut förstod att han var ute efter öl ("Birr!"). Klockan var 3 på natten och jag hade aldrig varit i trakterna tidigare, jag kunde inte hjälpa honom. Men han fortsatte och hade plötsligt börjat beklaga sig om obekväma arbetstider och sen nånting om öl igen när en storvuxen kille kom gåendes och frågade om vi hade cigaretter. Jaromir kastade sig fram med ett välkomnande men hetsigt svammel och ville veta var killen kom ifrån, vad han hette, och det var tydligt att polsken mer än nånting annat bara ville hitta en ny själsfrände. Den storvuxna killen hade plötsligt en rysk accent och svarade att han kom från Russia, och det blev ett 5-10 minuter långt omständigt bekantande innan cigaretten kom fram och nästa problem var att fixa tändare. Då kastade sig Jaromir handlöst in i klungan bredvid och började härja, yrandes efter "lightir!" Och medan den kalabaliken pågick vände sig den stora killen om till nån och hade fått cigaretten tänd medan Jaromir fortsatte kämpa omkring i klungan. Det hade varit en märklig scen att följa, och sen kom Sandra äntligen och jag sa hej då till polsken, som då stannade upp och insisterade på en vemodigt laddad kram och ett lycka till med livet. Jag önskade honom detsamma.

Vi gick till caféet och Sandra kändes som Belle i början av Skönheten och odjuret när hon köpslog om brödet. Det gick upp för mig att jag faktiskt gick där på en Malmögata med citronmuffin, den hårdaste tuffaste mest skrämmande av dem alla när hon vill, och plötsligt mindes jag hur nervös jag hade varit att hon skulle bli arg för att jag bara är 169 cm lång. Men nej, det var bara roligt och vi pratade lite till innan jag började fundera på hur jag skulle ta mig hem till Linnea som jag hade gjort upp med att sova hos. Det var en bit att gå, jag fick en vägbeskrivning av Sandra och så gav jag mig iväg mot den avslutande delen av äventyret.

Väl hos Linnea låg det en förhoppningsvis tidigare oanvänd tandborste på min kudde, jag borstade tänderna och gick för att sova, berättade om den magiska resan och somnade snart. Mycket nöjd med kvällen.