Imorse under varuplocket hade någon jubelidiot haft med sig en egen skiva till jobbet igen. ’TOMAS LEDINS ABSELUT BESTA.’ Ugh. Det var inte många ”dängor” på den, bara en 7-8 stycken, och skivan gick på repeat. Jag dog lite varje gång den startades om och man hörde något töntigt om sommaren och att den är för kort, allt det där, och värst av allt var alla mysande röster som nynnade med så lyckligt bakom alla hyllorna. Det diskuterades hurtigt hur han har så rätt, att den är ju så kort och att det mesta regnar faktiskt bort, och jag bara gick där med min vagn och suckade moloket för mig själv. Det här var ju innan affären öppnade, när vi bara gick runt och plockade upp varor på hyllorna, så det var extra hög volym. Hemskt. Jag gick snart åt sidan och antecknade argt på ett skrynkligt papper: ’Tomas Ledins musik är platt och patetiskt och okomplicerat dåligt klyschigt och konstlat ofarligt irriterande och väldigt svenskt sterilt och mycket förargande och töntigt.’ Sen gick jag fram till tanten som hade tagit med sig skivan och läste upp det, och sen dess har vi varit osams.
Sen öppnade vi äntligen. Musiken stängdes av, jag andades ut och insåg hur illa jag hade mått av de extrema förhållandena. Jag hade stått ut i nästan två timmar, mellan sena ankomsten 6:03 till 8:00, och skivan hade nog hunnit spelas minst en 18-19 gånger. Jag var ganska mentalt utmattad, började långsamt tänka på annat för att komma över helvetesmorgonen.
”Stefan, ska inte du sitta i kassan?” frågade en kollega.
”Nej” sa jag.
”Jo, du ska visst ha kassa” sa chefen, och så sa alla att jag fick för fan gå och hämta min låda.
Så sen satt jag där och muttrade för mig själv med armarna i kors. Knappt några kunder på morgonen som vanligt, det är bara ett fåtal dårar som kommer och handlar så tidigt. Jag hittade en tennisboll och började klämma lite på den, kastade den lojt upp i luften och fångade den för det mesta, annars var det bara att klättra ned från min pall och plocka upp den den igen för att kunna fortsätta. Det är så man får tiden att gå.
Då kom plötsligt min gamla rektor och handlade i kassan. ”Svante!” Han skulle bara köpa ett myggnät, men blev väl smickrad av min entusiasm och stannade ett tag för att låta mig prata. Jag berättade om vad som har hänt sen sist (dvs att jag gått ut gymnasiet, att jag nu hade fastnat 2½ långa år på Biltema men snart ska till skrivarlinjen i Skåne, och att jag har varit kär i en mormontjej), och så tänkte jag fråga vad han själv har haft för sig de senaste 7 åren. Så jag hörde mig själv säga ”Vad gör du nuförtiden...?” och insåg snabbt att det var ett töntigt Tomas Ledin citat, så jag blev förbannad och fortsatte freudianskt ursinnigt med ett ”VARFÖR HÖR DU ALDRIG AV DIG?!!” varpå stämningen dog helt och det blev tyst och stelt och bara obehagligt. Svante gjorde till slut någon harkling och ursäktade sig då han kom på att frugan väntade i bilen där utanför, men önskade mig lycka till med gymnasiet i Skåne och även med min nyfunna tro och allt det där, sen försvann han snabbt innan jag hann förklara att jag ju inte alls var mormon själv, det var tjejen jag var kär i som var. Han hade missförstått mig. Och kvar satt jag och hade bara mig själv och framförallt Tomas Ledin att skylla för fiaskot. Och mitt tråkiga arbete såklart, för att jag har blivit så tyken i allmänhet.
Men men, jag behöver inte stå ut länge till. Om 4 dagar slutar jag. Sen är det semester i två veckor och sen lämnar jag det här syrefattiga stället och tar mig söderut mot roligare dialekter och blå blå vindar, vatten och hav. Synd att sommaren är så kort bara, och att det regnar så mycket, jag....
GAAAAAHHH!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar