Jag satt fastbunden på en hård brits och visste inte vad jag gjorde där. Sparkade med benen, ryckte med armarna, försökte komma loss, men inget hjälpte. Den elaka systern skrockade och frågade om jag tyckte om blod, jag sa nej, men så drog hon upp en stor nål och började vifta. Jag skrek.
Nej, så farligt var det inte. Det var faktiskt en ganska dräglig pers på det stora hela. Blodbussen var inbjudande och gemytlig, sterilt dekorerad helt i min smak. Tanterna kacklade lyckligt när jag kom, sätet var bekvämt, och jag blev mottagen som en hjälte. De fjäskade för mig och skämde bort mig med sockerhaltiga drycker. Någon av dem nuddade mitt ben så att jag fick en orgasm. Jag fick fylla i ett formulär, visa legitimation, osv, och sen var jag beredd. Då kom hon med nålen, en kraftig nål med en slang fäst i den, och jag som hade förträngt det momentet fick en smärre chock av synen, så det blev lite stirrigt och förvirrat till en början. Men det gick bra, och snart låg jag där och klämde på en svamp och skrattade olustigt för mig själv. Blodet pumpade. Jag lyssnade på Jewel. ”Goodbye Alice In Wonderland” sjöng hon medans jag stirrade ut på motorvägen genom rutan och drömde mig bort. Nice. Och det dröjde inte länge förrän det var klart, systern kom och satte kompress på armen, jag fick lite mer att dricka, en karta järntabletter som tydligen gör en konstig i magen, och så fick jag en rolig teddybjörn som tack för blodet. Jag sa varsågod och tackade för teddybjörnen.
Sen blev det kassan på jobbet. Teddybjörnen satt bredvid och såg på. Vi pratade. Vid ett tillfälle blev jag arg på en kund, slängde teddybjörnen i huvudet på honom och ropade ”attack!” Lite roligt. Men så var kunden töntig och ville inte ge tillbaks min teddybjörn. Människor... efter allt man gör för dem. Respect the blood giver!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar