när jag springer

1995. Vi skulle springa 100 meter på idrotten. Jag ställde mig i startfältet och väntade på visslingen. Klassen stod bredvid och såg på, jag var hypad. Visslingen ljöd snart och jag var genast på språng! Springstilen var bredbent trampande och skärande. Kroppsvikten pendlade från höger till vänster, vänster till höger, och det måste ha sett väldigt klumpigt ut. Fötterna var riktade utåt, rörelserna såg i stort sett ut som om jag åkte skridskor. Vilket var precis vad jag gjorde också.... på ett sätt. De andra fattade ingenting. När jag kom tillbaks fnissade några tjejer om att jag definitivt spelade hockey. Det var ett av mina stoltaste ögonblick den dagen. Att bli erkänd som en hockeyspelare var allt.

De som känner mig vet att jag är typen som går in för idéer lite väl mycket ibland. Exemplet ovanför är från när jag spelade ishockey som grabb, och för övrigt även samlade hockeybilder, skrev egna hockeytidningar, skjöt puckar på en planka varje dag, spelade hockeyspel på super nintendot, spelade in intervjuer med mitt framtida hockeyproffsjag på en bandspelare (och sjöng hockeylåtar!), och visste ungefär allt som fanns att veta om NHL och varje enskild spelare i ligan. Liknande vesäntliga perioder har involverat basket, hip hop, ninjor, final fantasy, sage francis, naruto, charles bukowski, och ungefär alla tjejer jag någonsin har varit mer eller mindre kär i (evelina, johanna, elin, åsa, rosanne, malin, sandra, jonna, cecilia, och alice hittills). Många av de här brinnande passionerna finns ju fortfarande kvar någonstans, men lite mer balanserat. De har ju alla varit med och format en på ett eller annat sätt.

2005. Jag var försenad till jobbet. Några hundra meter kvar, och jag hade just kommit till en lång bro som ledde till byggnaden jag skulle till. Andfådd, uppjagad, och utan att ens tänka på det började jag springa som en ninja. Armarna sträckta bakåt, överkroppen lutandes framåt och benen galopperandes galet. Jag hade sett dem göra det i Naruto... Det verkade fungera! Motvikten från armarna gav bättre balans i framåtlutningen, och eftersom överkroppen lutade så långt framåt hade benen inget annat val än att kuta på till max -- annars ramlade jag ju. Det gick snabbare och jag kände mig mäktig där i mörkret på bron med all morgontrafik nedanför. Men tyvärr kom jag ändå försent.

Jag, tönt?!