avbrott i textsamtalet

Idag var det textsamtal igen. Jag hade sovit mindre än två timmar eftersom min dygnsrytm är så rubbad, jag var dämpad och sa inte så mycket. Och dessutom verkade alla så ivriga att prata att man aldrig fick tillfälle att säga nånting om man inte hätskt kastade sig in och ville kriga för sina vinklar och tolkningar, och det orkade jag inte idag. Men så vände sig plötsligt Kajsa mot mig och frågade (något anklagande som jag upplevde det): ”Stefan, du har inte sagt så mycket. Vad tycker DU?” och all uppmärksamhet riktades plötsligt mot mig. Det blev helt tyst, och pressat. Jag blev såklart bestört och förvirrad, kände mig utpekad och fick säga rätt upp och ned som det var att ”Det är lustigt att du frågar, för jag har haft en del att säga men känner mig väldigt försummad av gruppen och utesluten ur diskussionen, om jag ska vara helt ärlig med dig.” Textsamtalet stannade upp, som i filmscener när någon drar nålen från skivan på ett party. De undrade vad jag menade. Jag drog upp exempel på hur jag knappt hade fått någon respons på de få kommentarer jag hade givit och det verkade som att alla var emot mig idag. Ingen visste hur de skulle bemöta det, och sen förklarade jag att det även kan ha haft med min dåliga dygnsrytm att göra och snart var det ur världen. Men de som var där lär nog inte glömma det. I efterhand kan jag i alla fall faktiskt känna att jag är ganska stolt över vad som hände, det var ett oförutsägbart och ärligt personligt uppträdande av mig, och på ett sätt hade jag inte fel.