På onsdagskvällen läste jag på en scen för första gången. Det var cafékväll, en storshow för hela skolan och jag hade gått och varit nervös flera dagar innan. Drömmarna om en skrivarlinje hade inte innefattat att stå på scen, och för att göra det ännu värre visste jag att tjejen jag är kär i skulle sitta nånstans i publiken. Och mycket riktigt gjorde hon det. Men i alla fall så kan jag säga att... det var en av de bästa upplevelserna jag har haft!
Det blev uppståndelse i publiken när jag läste och vid två tillfällen hände det att de avbröt mig mitt i historien för att skratten övergick till långvariga applåder. Då var det bara att stå där och vänta och spela oberörd så mycket det gick. Det är en ganska overklig grej att stå där uppe, allt annat bara försvinner bort som i en film. Och man ser ingenting, belysningen ligger som ett bländande täcke över hela rummet, pappret darrar och det är spänning i luften. Man är extremt medveten om all uppmärksamhet som är riktad mot en och man hör varje skratt. Kontakten är påtaglig och man börjar hitta nya levande sätt att uttrycka meningarna på, lägga till detaljer så att det blir ännu roligare. Till slut har energin i rummet blivit något självklart och man glömmer nästan att man någonsin kommer att behöva lämna den.
Men så tar historien slut och man säger "Tack för mig", går ned från scenen till en överväldigande mix av applåder och jubel, förbi ett hav av människor och någon kastar sig över en för high fives och en kram. Och så är man tillbaka på sin stol i publiken igen, det börjar lugna sig och showen fortsätter. Man känner fortfarande rysningarna och inser att man just har varit med om något som man aldrig kommer att glömma samtidigt som man egentligen knappt minns någonting, det kommer att ta någon dag innan detaljerna har processats. Sen är showen över, folksamlingen kommer ut i kvällsluften och man känner sig som gudfadern med alla som kommer fram och gratulerar, det är ovant att behöva bemöta det, man tackar alldeles för generat och försöker byta ämne. Man börjar få i sig några drinkar, det blir klassfest och folk är glada och pratsamma. Man springer på tjejen man är kär i, man pratar och skrattar, hon är den enda som inte nämner showen och man vet inte varför men det känns på något sätt positivt. Så blir klockan sent, man går hem smått betänksam och lägger sig ensam i sängen igen, hinner tänka precis innan man somnar att the good life bara har börjat. Det här har varit första månaden av ett helt år, kanske två år, och jag har redan varit med om livsomvälvande saker. Det känns bra.
Och så skriver man det här och tänker att nej, vad sentimentalt det blev, men så tänker man att äh, det får vara så för den här gången. God natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar