ett gudfaderligt möte

Det kom en egyptisk man och knackade på min dörr idag, han hade finkläder och en stor blå bag i händerna. Så fort jag hade öppnat dörren hälsade han väldigt artigt och räckte fram en liten lapp som jag tog och läste: Något i stil med ’Hej! Jag talar inte så bra svenska, men jag har många konstiga saker i väskan som kanske intressera dig. Får jag komma in?’

Han såg så hågsen ut och jag förstod jag att han hade blivit avvisad i många dörrar idag, så det kom bara för mig att släppa in honom. Och så kom han jättetacksamt in i hallen och ställde ned bagen på golvet, öppnade den och det låg en massa egyptiska papyrus och franska målningar i den, han började ödmjukt ta upp dem en efter en och visa. Jag var först lite på min vakt eftersom det var en försäljare, men vi förstod snabbt båda var vi hade varandra och det blev en avslappnad respektfull stämning mellan oss. Och det var två målningar som fångade mitt intresse, jag stod och valde mellan ett vinterlandskap och en skogsbild på något tygduksliknande material. Han förklarade att han gav 20% rabatt till studerande och pensionärer, så istället för 120 kr skulle det bara kosta 90 kr per bild för mig. Jag tackade för det. Snart hade jag bestämt mig för vinterlandskapet och han erbjöd några former av paketpris om jag tog den andra målningen med, men jag sa att nej, det räckte med vinterlandskapet. Han förstod.

Då gick jag och hämtade pengar, och det var nu det hände. Jag sa att jag ville ge 100 för den istället. Han hajade till med en ny vördnad i blicken, och vi skakade återigen hand och han sa att jag var en generös man. Jag sa bara vänligt att det var trevligt att göra affärer med honom. Och så pratade vi lite till om Egyptien och det nya livet för honom i Sverige. Sen skulle han gå, men först tog han plötsligt upp en papyrusmålning från väskan och gav med den till mig! Han hade uppskattat min generositet och framförallt hade det varit ett så genuint möte två människor emellan i all välmening, så det föll sig helt naturligt för honom. Jag tackade och vi skakade hand igen, och så önskade vi varandra lycka till i livet innan han gick.

Det hör kanske till att jag såg Gudfadern i förrgår, och blev imponerad av Michael Corleones tal till sin tilltänktas pappa i Sicilien. Han gjorde det med sån karaktär, så diplomatiskt och respektfullt, och på något sätt kände jag samma anda i mig själv i det här. Hmm. Det var coolt i alla fall.