en fågelhistoria

Jag skulle ta en buss idag och kände mig väldigt obekymrad, stod bara och väntade i vårsolen. Då kom det snart en skata flygande och landade på en gren en bit längre upp bredvid busshållplatsen. Mm? Jag tittade på den en stund. Liksom mig verkade den trivas i solskenet och gjorde en kraxning som de gör. Roligt. Jag bestämde mig för att svara till den, lyckades härma det kraxande lätet ganska bra och tittade upp mot fågeln med ett nickande leende på vilket den såg tillbaka på mig med uppspärrade ögon. Wow! Jag gillade verkligen tanken på att kommunicera med fågeln, så jag gjorde om lätet vad det nu betydde på fåglarnas språk. Men, något vänligt betydde det nog inte. Fågeln stirrade plötsligt ilsket på mig. Det var uppenbart att jag hade gjort ett misstag. Några sekunder hann passera väldigt intensivt, ögonkontakten bröts inte och jag förstod ingenting, men till slut rasade den plötsligt ned mot mig med ett skärande attackskri! Hade det inte varit för mina snabba ninjareflexer med vilka jag grabbade tag i dess näbb och vred om tills det brast, hade jag säkerligen inte lämnat scenen levande. Den landade livlös på marken med mig stående kvar med näbb-delen mellan mina fingrar. Jag kunde bara stirra på den. Kände mig hemsk, men vad gör man. Nu vet jag varför jag är så rädd för fåglar.