runt brandbergen på 15 minuter

Brandbergen är ett ganska stort område ändå. Mest höghus och mycket betong, men lagom idylliskt med ett badställe, en park, ett litet centrum med ica, en pub, videobutiker, bowling, tandläkare, bio, pizzerior och allt liknande som man kan tänkas behöva, och om man går längs med bilvägarna runt orten så blir det väl åtminstone en 3-4 kilometer i omkrets. Inte att leka med alltså.

Mål: Att springa runt Brandbergen på mindre än 15 minuter.

Hittills hade jag bara försökt vid två tillfällen sen jag kom, båda gånger i försomras förra året, innan jag blev distraherad och glömde idén i nästan ett år. De gångerna blev det först 17:28, sen 16:35.

Idag blev det 15:59.

Jag fattar inte hur jag fixar det! Brådskar sällan, tycker inte om att anstränga mig utan syfte, men det här tar jag verkligen på allvar. Och det är alltid utan förberedelse. Jag får ett plötsligt infall när jag ligger i fåtöljen framför datorn, det bara kommer över mig, och minuterna senare är jag ute på språng. Tung i stegen, andfått frustrandes med torr hals och raspiga lungor, varm i kinderna och ganska uppgiven redan efter de första hundra metrarna, men med bestämda steg och desperat blick. Kroppen var ju inte beredd, så den mjölkar emot och tycks redo att kollapsa närsomhelst, men jag vägrar. På ren vilja och trots fortsätter jag frantiskt framåt i ringlande uppförsbackar, grimaserandes flåsandes och harklandes, spottar ut något blodsmakande och kopplar bort all trötthet medans tutande bilar passerar min springande kropp. De tycker inte om när jag springer vid sidan av vägen så där, men tyvärr måste jag göra det i brist på gångvägar. Sen kommer jag fram till en trottoar och börjar följa den, möter såklart en spektakulär ung dam och känner mig utsatt, ursäktar mig, hon fnyser, jag springer vidare och inser att jag inte har någon bra springstil längre. Inte alls som på den tiden då bara en elegant liten höftvick kunde få en hel skara flickor att sucka förtjust, nuförtiden är det mest bara säckigt och snubblande utan någon som helst grace. Men jag kan inte tänka på sånt just nu. Springer sammanbitet allt galnare med vevande armar, känner att jag börjar närma mig. Min enda tanke är att ta mig hem levande och kasta mig in under en svalkande dusch så fort som det bara är möjligt. Ökar takten sista sträckan när det börjar dra ihop sig, ser på klockan och inser att det redan har gått mer än 15 minuter, men fuggit, ökar på ännu mer tills jag äntligen är framme. PHEW! Utmattad och besegrad, klarade inte varvet på en kvart som jag hade hoppats. Den inre värmen är olidlig. Jag kommer hem, slår på vattnet och säckar ihop på golvet i duschen, ligger sen bara där och gråter, andas ut. Obehaget pulserar genom kroppen ett tag till innan det börjar avta. Jag ligger kvar och drömmer mig bort, somnar snart in. Det är så skönt. Vet inte hur länge jag sover, men till slut vaknar jag och känner mig återställd. Mina svarta springkläder är förstås genomblöta. Jag reser mig upp, stänger av vattnet och byter ut kläderna mot en fluffig badrock. Sätter mig i fåtöljen igen med en kopp te och ägnar resten av kvällen till att bara försöka glömma.

15:59 idag alltså. Två försök till om det fortsätter i den här takten. Jag vill klara det en enda gång bara, sen är jag nöjd.