För någon vecka sen jobbade jag i Kulturhuset när Helena Bergström plötsligt kom uppför rulltrappan och fick syn på mig, pekade på mig och sa "DU!" med ett angeläget tonfall, och jag stelnade till och stod bara förstummat och undrade vad hon skulle säga, men så hann hon få syn på det hon sökte och skyndade vidare ditåt istället. Jag stod bara paralyserat kvar och följde henne med blicken tills hon var borta, och sen började världen röra sig igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar