2005-2015

2015! Toppen av världen-känsla att säga siffran. Det känns levande att ha anlänt hit, till tioårsjubiléet av året då jag brukar säga att mitt liv verkligen kom igång, år 2005 när lunarstorm-dagboken var mitt livsverk, jag hade köpt en egen dator med futuristiskt blått sken från power-knappen och levde för Naruto och olika hip hop-forum, fick jobb på B1ltema och snabbt blev kemiavdelnings-ansvarig, sprang som en ninja på bron till jobbet om morgnarna med armarna utsträckta bakåt och ändå alltid kom försent, flyttade hemifrån, blev kär i rödhåriga kassörskor och mormontjejer, kände hur livet fylldes av absurd glädje och riktning av serier som nya amerikanska The Office, Entourage och The Comeback, och hur jag levde mitt i bloggrevolutionen med dagliga uppdateringar av favoriter som Wayne Nilsson, citronmuffin, Felicia, och jag hade landat i en ny tid helt enkelt, tog mig an världen på nytt efter gymnasiet och blev STEFANMEDO när jag började leva ut mina inre formuleringar på arbetsplatser och i möten med nya människor och kände en frihet och ett rus över reaktionerna det fick. Åren framför mig kändes som en väldigt öppen och formbar tid där jag fortfarande hade kunnat börja gå på gym och lyfta hantlar och förvandlas till en gigantisk bodybuilder om jag ville, eller satsa på att bli proffs i någon sport jag tyckte om, men kände i just den här perioden att jag definitivt börjat se mig själv som en författare.

Sen gick åren, upp, upp, upp, 2006-2007-2008 var en stigande drömutveckling för den unge lovande författaren, med flytt ned till Skåne för Fridhems Folkhögskolas skrivarlinje och allt det förde med sig, innan tillvaron kraschade kort efter hemkomsten 2009-2010 (sparken från B1ltema pga denna blogg, mamma sjuk) och jag fick börja om. 2012 kom den riktiga nystarten med gammalt drömjobb förverkligat på biografen, och sen dess har det gått upp, upp, upp igen, 2014 kom jag ikapp mig själv ännu mer och nånting stabiliserades. Nu i början av 2015 står jag på kanske toppen av mitt liv hittills. Och tar ingenting för givet längre, allting kan verkligen vara över imorrn men det ger en annan sorts lycka över de stunderna man får vara med om. Jag gillar utvecklingen i att landa i en större klokhet inombords eller vad man ska säga och samtidigt hålla kvar i den inre rösten. Jag är 31 nu, ett helt nytt decennium har pårböjats och på senaste tiden har jag träffat en supercool söt äldre tjej som inspirerar mig varje dag, skaffat en PS4 med NBA 2K15 och är väldigt glad över min nystartade personliga filmklubb (med bara två officiella medlemmar än så länge men det räcker bra, vi vill ju inte ens vara för många). Det känns bra, och om jag fortfarande skriver här om fem år kan jag knappt föreställa mig hur många livsförändringar som kommer att ha hänt, men nu kör vi ett år i taget. 2015, LET'S GOOOOO *bakåt-kullerbyttor ut ur bild*