tisdag, september 22, 2009
cykel från ingenstans
Jag gick den vanliga gångvägen hemåt, och så plingade det plötsligt från en cykelklocka bakom mig. "Oooh!" tjöt jag förskräckt och skuttade åt vänster för att inte bli påkörd, men problemet var bara att cykeln också hade tagit till vänster. Som tur var landade jag sittande i cykelkorgen och cykeln rullade bara vidare några meter innan den kunde stanna och släppa av mig... Nära men ingen skada skedd. Jag fortsatte hemåt som om inget hade hänt.
söndag, september 06, 2009
detta har hänt
I början av juni var sista dagen på Fridhems Folkhögskola och höjdpunkten hittills i mitt liv var över. Två år hade gått fort, och det finns en stor sammanfattning jag kommer att kunna göra om några år över hur mycket jag var med om där nere. Men i alla fall, jaha, då var det över, hem till frugan och barnen i Stockholm då.... Men så hade jag inga barn! Och ingen fruga heller! Vad fan. Så jag flyttade bara in på femte våningen i ett höghus och skulle fortsätta på jobbet igen den 15e juni.
Så var det dags för min första arbetsdag tillbaka (på jobbet numera kallat "-------"), men då hade det hänt något. De hade hittat hit, till självaste stefanmedo, och hittat halmstrået de behövde för att bli av med mig. Chefen satt och tog så illa vid sig han bara kunde av att jag drar på mig kunders MC-hjälmar och jonglerar med mynt, skriker "NICHT" på arbetsplatsen och liknande, för exakt så måste det ha gått till i verkligheten! Och det är ju direkt förtal att dessutom skriva att man kan ha tråkigt på sin arbetsplats eller nämna att man har en konflikt med chefen! Så får man inte skriva! Detta förklarade han vresigt och viftande för mig där vi satt på kontoret, och det höglästes citat och texter för mig och stämningen var hätsk, och kort sagt så behövde jag antingen säga upp mig eller så skulle han väcka åtal. Och det var en splittrad situation för mig eftersom jag hade tänkt sluta förr eller senare ändå men inte på det här sättet. Det som gjorde mig så arg var att han menade att man inte får skriva och göra vad man vill, att man alltså kan råka illa ut för en blogg där man i sin egen värld bara har dokumenterat roliga idéer från sin vardag. Hur kan det vara olagligt? Det var som ett slag rakt in i själen och är fortfarande nånting jag inte har hämtat mig från, att samhället kan slå ned på något som jag själv har uppfattat som så roligt och bra. Det var inga företagshemligheter eller skvaller jag höll på att sprida eller så, det var bara texter om mig själv som råkade utspela sig på ------- eftersom det var där jag höll till om dagarna. Så jag blev argare och argare och var orubblig i min övertygelse, och chefen gick under samtalet från att försöka skrämma mig med sin hotfulla vresiga ton till att beklagande och nästan ångerfullt börja skylla på att han har press uppifrån att göra sig av med mig osv, och det är inte upp till honom längre. Men efter att ha fått allting sagt och kommit överens om en extra månadslön som fallskärm (alldeles för lite har jag fått reda på i efterhand), så gick jag till slut med på att skriva på papprena om uppsägningen. Det kändes både fel och rätt, både spännande och skrämmande och en ny vändning i livet hade kommit helt enkelt. Och dessutom: "If you're gonna go out, that's how you go out..." Jag vet att en och annan kund gillade mig och hade gärna varit där när de som brukade hälsa på mig som "chefen", "legenden" och "författaren" osv frågar efter mig och nån berättar vad som har hänt. Kanske är jag nåt slags grizzly man här men jag hoppas att de kommer att skratta åt hur galen jag verkligen var och tänka att det säkert kommer att ordna sig för den där killen ändå. "Kanske kommer vi att läsa om det här i en bok i framtiden" eller nåt.
Sommaren fortsatte i alla fall och jag hade dagarna fria. Jag vände upp och ned på dygnet, satte mig och skulle spela Metal Gear (Snake Eater) och hade snart suttit 36 timmar i sträck och klarat spelet i en sittning. Förmodligen hade det att göra med chocken efter att mattan hade ryckts undan från mig att det var skönt att få åka in i en annan värld. På samma sätt tog jag äntligen tag i tv-serien The Sopranos och det blev en period jag aldrig kommer att glömma. Jag såg avsnitt efter avsnitt och alla sex säsonger på bara ett par veckor medan dygnen hade sin gång och solen åkte upp och ned där ute, och jag bodde på femte våningen i ett höghus som sagt och kunde ibland ställa mig på balkongen i morgonrocken och titta ut över Brandbergen i soluppgångarna. The Sopranos handskas mycket med depression och jag hade själv mycket att komma underfund med efter att världen hade ställts på ända som den gjorde med uppsägningen. Så dygnen bara gick och jag hade fått in två månadslöner på kontot, och förutom att The Sopranos innehåller en hel värld och karaktärer som förändrade mitt liv, så kommer jag alltid att minnas den här perioden för de där ensamma stunderna på balkongen där jag tittade ut och kände absolut ingenting.
Sen åkte jag och Gabriel på en road trip till Malmö för att rädda katterna Tyoutin och Jeltsin. De var fortfarande skrivna på mig, och det hade börjat ringa från folk eftersom tjejen som tog över dem inte orkade ha koll på dem. De rymde gång på gång och hon började beklaga sig över olika problem över telefon, så till slut höll det inte längre. Vi gjorde det till en road-trip och lämnade först av Gabriels bror Emil på High Chaparral eftersom han skulle producera nån reklamfilm där, sen åkte vi vidare förbi Göteborg och överraskade Pät med att plötsligt knacka på, och vi träffade även Johanna innan vi slutligen kom fram till Malmö och Björn to the Manx, Tova och bla bla bla, det var i alla fall mycket roligt att återse dem. För Gabriels skull vallfärdade vi till Zlatans park i Rosengård där han ville nudda marken, och jag fick ännu en gång träffa drottningen citronmuffin, och så ringde det plötsligt från Stockholm om ett lagerjobb till hösten, det kändes bra. Slutligen åkte vi och besökte Fridhem tillsammans med Björn och jag kommer särskilt minnas kvällen när vi satt i mörkret vid fotbollsplanen och reflekterade över vad som varit, och vad som lika slumpmässigt inte kunde ha varit. Alla hade vi historier om hur märkliga slumpar hade lett till att vi hamnade på Fridhem, och vi kunde alla konstatera sätt det hade förändrat våra liv till det bättre på. Det var ett bra snack.
Men i alla fall, anledningen till att vi hade åkt överhuvudtaget var ju katterna. Nån som hette Daniel hade hittat Jeltsin och hört av sig, så vi åkte dit och det blev ett overkligt möte. Jeltsin stod i köket vid vattenskålen och hade växt till sig, han såg ut som ett litet lejon nu, och han kände igen oss. Han skulle med hem. Men då fick vi höra att Tyoutin däremot var bortsprungen igen för tillfället, så Daniel visade oss runt i området och pekade på platser där han kunde vara. Men ingen ängslig gullig liten svart katt hittade vi tyvärr, som hade vädjat och ropat mot oss med uppspärrade ögon som han brukade göra. Hursomhelst gick det upp för mig och Gabriel medan vi gick där att den här Daniel verkade väldigt lugn, seriös och ansvarsfull, och det slutade med att vi åkte hem dagen efter med varken Jeltsin eller Tyoutin i bilen som vi hade tänkt. De hade fått ett nytt hem nu, Daniel var bra. Han skulle hämta upp Tyoutin nästa gång någon ringde och han gick med på följande krav: 1. De måste få vara tillsammans. 2. De heter Tyoutin och Jeltsin. 3. Vi får hälsa på när vi vill. Och det var varken ett lätt eller roligt beslut, men det var rätt beslut. Och därmed var uppdraget slutfört och vi kunde åka hem. Vi hade i alla fall farit runt på vägarna och känt att vi levde och hade ett mål, Gabriel och jag, och jag kan önska lite att vi hade filmat det här äventyret för det kändes verkligen som att vi levde i en dokumentär där vi kämpade för någonting viktigt.
Väl hemma i Stockholm ringde den här Daniel ett par dagar senare och hade "goda och dåliga nyheter". Han hade hade polisanmält Tyoutin som försvunnen och polisen hade fått in honom, men nu krävde de 1700 i borgen! For fuck's sake. Så det var bara att dela på betalningen och så släppte de ut honom från finkan, Tyoutin som alltid skulle hamna i trubbel... Snart fick vi i alla fall bilder på katterna som var återförenade där nere och allt var förlåtet.
Vad mer? Jag upptäckte parken i Tantolunden för första gången, spelade i en fotbollscup med ett korpenlag med världens märkligste coach, fyllde år, skaffade äntligen glasögon, och nu till hösten började jag på det nya jobbet för två veckor sen. Det är ett stort lager, och jag får väl hoppa över att säga namnet pga alla byråkrater och advokater där ute som har kärleksaffärer med nakna akrobater, men en ny del av min livsberättelse har väl börjat kan man säga, och det är där vi är nu.
THE END/ THE BEGINNING
/ stefan, the rebel
Så var det dags för min första arbetsdag tillbaka (på jobbet numera kallat "-------"), men då hade det hänt något. De hade hittat hit, till självaste stefanmedo, och hittat halmstrået de behövde för att bli av med mig. Chefen satt och tog så illa vid sig han bara kunde av att jag drar på mig kunders MC-hjälmar och jonglerar med mynt, skriker "NICHT" på arbetsplatsen och liknande, för exakt så måste det ha gått till i verkligheten! Och det är ju direkt förtal att dessutom skriva att man kan ha tråkigt på sin arbetsplats eller nämna att man har en konflikt med chefen! Så får man inte skriva! Detta förklarade han vresigt och viftande för mig där vi satt på kontoret, och det höglästes citat och texter för mig och stämningen var hätsk, och kort sagt så behövde jag antingen säga upp mig eller så skulle han väcka åtal. Och det var en splittrad situation för mig eftersom jag hade tänkt sluta förr eller senare ändå men inte på det här sättet. Det som gjorde mig så arg var att han menade att man inte får skriva och göra vad man vill, att man alltså kan råka illa ut för en blogg där man i sin egen värld bara har dokumenterat roliga idéer från sin vardag. Hur kan det vara olagligt? Det var som ett slag rakt in i själen och är fortfarande nånting jag inte har hämtat mig från, att samhället kan slå ned på något som jag själv har uppfattat som så roligt och bra. Det var inga företagshemligheter eller skvaller jag höll på att sprida eller så, det var bara texter om mig själv som råkade utspela sig på ------- eftersom det var där jag höll till om dagarna. Så jag blev argare och argare och var orubblig i min övertygelse, och chefen gick under samtalet från att försöka skrämma mig med sin hotfulla vresiga ton till att beklagande och nästan ångerfullt börja skylla på att han har press uppifrån att göra sig av med mig osv, och det är inte upp till honom längre. Men efter att ha fått allting sagt och kommit överens om en extra månadslön som fallskärm (alldeles för lite har jag fått reda på i efterhand), så gick jag till slut med på att skriva på papprena om uppsägningen. Det kändes både fel och rätt, både spännande och skrämmande och en ny vändning i livet hade kommit helt enkelt. Och dessutom: "If you're gonna go out, that's how you go out..." Jag vet att en och annan kund gillade mig och hade gärna varit där när de som brukade hälsa på mig som "chefen", "legenden" och "författaren" osv frågar efter mig och nån berättar vad som har hänt. Kanske är jag nåt slags grizzly man här men jag hoppas att de kommer att skratta åt hur galen jag verkligen var och tänka att det säkert kommer att ordna sig för den där killen ändå. "Kanske kommer vi att läsa om det här i en bok i framtiden" eller nåt.
Sommaren fortsatte i alla fall och jag hade dagarna fria. Jag vände upp och ned på dygnet, satte mig och skulle spela Metal Gear (Snake Eater) och hade snart suttit 36 timmar i sträck och klarat spelet i en sittning. Förmodligen hade det att göra med chocken efter att mattan hade ryckts undan från mig att det var skönt att få åka in i en annan värld. På samma sätt tog jag äntligen tag i tv-serien The Sopranos och det blev en period jag aldrig kommer att glömma. Jag såg avsnitt efter avsnitt och alla sex säsonger på bara ett par veckor medan dygnen hade sin gång och solen åkte upp och ned där ute, och jag bodde på femte våningen i ett höghus som sagt och kunde ibland ställa mig på balkongen i morgonrocken och titta ut över Brandbergen i soluppgångarna. The Sopranos handskas mycket med depression och jag hade själv mycket att komma underfund med efter att världen hade ställts på ända som den gjorde med uppsägningen. Så dygnen bara gick och jag hade fått in två månadslöner på kontot, och förutom att The Sopranos innehåller en hel värld och karaktärer som förändrade mitt liv, så kommer jag alltid att minnas den här perioden för de där ensamma stunderna på balkongen där jag tittade ut och kände absolut ingenting.
Sen åkte jag och Gabriel på en road trip till Malmö för att rädda katterna Tyoutin och Jeltsin. De var fortfarande skrivna på mig, och det hade börjat ringa från folk eftersom tjejen som tog över dem inte orkade ha koll på dem. De rymde gång på gång och hon började beklaga sig över olika problem över telefon, så till slut höll det inte längre. Vi gjorde det till en road-trip och lämnade först av Gabriels bror Emil på High Chaparral eftersom han skulle producera nån reklamfilm där, sen åkte vi vidare förbi Göteborg och överraskade Pät med att plötsligt knacka på, och vi träffade även Johanna innan vi slutligen kom fram till Malmö och Björn to the Manx, Tova och bla bla bla, det var i alla fall mycket roligt att återse dem. För Gabriels skull vallfärdade vi till Zlatans park i Rosengård där han ville nudda marken, och jag fick ännu en gång träffa drottningen citronmuffin, och så ringde det plötsligt från Stockholm om ett lagerjobb till hösten, det kändes bra. Slutligen åkte vi och besökte Fridhem tillsammans med Björn och jag kommer särskilt minnas kvällen när vi satt i mörkret vid fotbollsplanen och reflekterade över vad som varit, och vad som lika slumpmässigt inte kunde ha varit. Alla hade vi historier om hur märkliga slumpar hade lett till att vi hamnade på Fridhem, och vi kunde alla konstatera sätt det hade förändrat våra liv till det bättre på. Det var ett bra snack.
Men i alla fall, anledningen till att vi hade åkt överhuvudtaget var ju katterna. Nån som hette Daniel hade hittat Jeltsin och hört av sig, så vi åkte dit och det blev ett overkligt möte. Jeltsin stod i köket vid vattenskålen och hade växt till sig, han såg ut som ett litet lejon nu, och han kände igen oss. Han skulle med hem. Men då fick vi höra att Tyoutin däremot var bortsprungen igen för tillfället, så Daniel visade oss runt i området och pekade på platser där han kunde vara. Men ingen ängslig gullig liten svart katt hittade vi tyvärr, som hade vädjat och ropat mot oss med uppspärrade ögon som han brukade göra. Hursomhelst gick det upp för mig och Gabriel medan vi gick där att den här Daniel verkade väldigt lugn, seriös och ansvarsfull, och det slutade med att vi åkte hem dagen efter med varken Jeltsin eller Tyoutin i bilen som vi hade tänkt. De hade fått ett nytt hem nu, Daniel var bra. Han skulle hämta upp Tyoutin nästa gång någon ringde och han gick med på följande krav: 1. De måste få vara tillsammans. 2. De heter Tyoutin och Jeltsin. 3. Vi får hälsa på när vi vill. Och det var varken ett lätt eller roligt beslut, men det var rätt beslut. Och därmed var uppdraget slutfört och vi kunde åka hem. Vi hade i alla fall farit runt på vägarna och känt att vi levde och hade ett mål, Gabriel och jag, och jag kan önska lite att vi hade filmat det här äventyret för det kändes verkligen som att vi levde i en dokumentär där vi kämpade för någonting viktigt.
Väl hemma i Stockholm ringde den här Daniel ett par dagar senare och hade "goda och dåliga nyheter". Han hade hade polisanmält Tyoutin som försvunnen och polisen hade fått in honom, men nu krävde de 1700 i borgen! For fuck's sake. Så det var bara att dela på betalningen och så släppte de ut honom från finkan, Tyoutin som alltid skulle hamna i trubbel... Snart fick vi i alla fall bilder på katterna som var återförenade där nere och allt var förlåtet.
Vad mer? Jag upptäckte parken i Tantolunden för första gången, spelade i en fotbollscup med ett korpenlag med världens märkligste coach, fyllde år, skaffade äntligen glasögon, och nu till hösten började jag på det nya jobbet för två veckor sen. Det är ett stort lager, och jag får väl hoppa över att säga namnet pga alla byråkrater och advokater där ute som har kärleksaffärer med nakna akrobater, men en ny del av min livsberättelse har väl börjat kan man säga, och det är där vi är nu.
THE END/ THE BEGINNING
/ stefan, the rebel
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)