Jag har aldrig tyckt om att vara i omklädningsrum, det är väl ett nödvändigt ont för att kunna gå på äventyrsbad eller spela basket då och då (t.ex), men det är något med dynamiken där inne bland nakna främlingar som obrytt går omkring med skrevet före och nästan verkar få ut nånting av det som jag inte gillar. När jag själv är i omklädningsrummen håller jag mig mest på min kant och ser till att vara både diskret och pryd gentemot omgivningen som tycks hantera situationen mycket bättre än jag... Jag kom i alla fall just ihåg hur hur en kompis i mellanstadiet också var obekväm med omklädningsrum men hade ett mer extrovert sätt att hantera det på, han levde ut det med sitt slags geni-humor som jag aldrig kommer att glömma. Istället för att duscha satte han sig naken ned i fosterställning i ett av hörnen medans alla välanpassade duktiga klasskamrater hängde upp handdukarna och ställde sig vant under strilarna och gnuggade schampot under armarna, och så låtsades han yla och STORGRÅTA istället, han ylade och tjöt som ett traumatiserat barn i hörnet av det ekande lilla duschrummet. "WÄÄÄÄHHH.... WÄÄÄÄHHH... WÄÄÄÄÄÄHH..." så att alla kollade dit. Det var en overklig syn och särskilt roligt för mig som var en av hans få kompisar som skrattade med honom i situationen, jag förstod på något sätt vad han gjorde. Han trotsade obekvämligheten och mobbade tillbaka känslan på sitt egna vis. De flesta undrade såklart bara vad han höll på med, avfärdade honom som galen och skakade på huvudet. Ibland reste han sig upp och sprang sidledes med grodbens-liknande steg istället, dragandes i sig själv nedåt och uppåt med galna gester och sökte ögonkontakt med folk. Det var oförglömligt och briljant gjort av honom tyckte jag redan då men inser ännu mer idag när jag tänker tillbaka på hur före sin tid han var. Sen dess har han suttit i fängelse i merparten av de senaste åren faktiskt och inte alltid haft det lätt. Men han var en av de som formade min humor på den tiden, och gjorde mig till den jag är idag.