tjejerna jag blir kär i

Först var jag kär i en mormontjej i två år. Världens sötaste och coolaste, men ja, det medför ju sina unika kvalitéer som jag var unik i min omgivning att uppskatta. Sen kom en rödhårig småfräknig kassörska in i bilden. Hennes utseende reducerades av andra till ”sneda tänder” och "hon skelar vilt” (vilket knappt ens stämmer), men jag såg såklart mycket mer än så. Och nu senast fick jag blixtrande bra kontakt med en kund på jobbet, en kvinna som jag tyckte var väldigt egen och levande med en sån där härligt feminin energi och så, charmigt hoppig i sitt sätt att tala, osv, och det mötet var så mäktigt att det föll sig helt naturligt att avsluta med en lång glad kram. Verkligen coolt. Sen kom hon tillbaks i förrgår och sökte upp mig, och vi började prata igen. Hon var fortfarande så där annorlunda, jag gillade det. Och hon gillade definitivt mig, nervös och återhållsamt angelägen som hon verkade, och det var ju trevligt. Sen kommenterade en kollega som också hade hjälpt henne att hon verkade vara en riktig knäppgök, och när jag sa hur det låg till från min sida kunde han inte alls se vad jag såg. Han var fast bestämd på att hon var en knäppgök. Så då ligger ju frågan i luften om hon faktiskt var en knäppgök? Och i så fall, hur kommer det sig att jag drogs till henne, och till de andra? Alla är extremfall på sina sätt, men de har gemensamt att jag ser något i dem som många andra inte ser. Och nu börjar jag undra huruvida det är positivt eller inte, och vad för freaks jag kommer att dras till härnäst? Och vad säger det om mig? Hmm. Men jag gillar det.

töntiga tomas ledin

Imorse under varuplocket hade någon jubelidiot haft med sig en egen skiva till jobbet igen. ’TOMAS LEDINS ABSELUT BESTA.’ Ugh. Det var inte många ”dängor” på den, bara en 7-8 stycken, och skivan gick på repeat. Jag dog lite varje gång den startades om och man hörde något töntigt om sommaren och att den är för kort, allt det där, och värst av allt var alla mysande röster som nynnade med så lyckligt bakom alla hyllorna. Det diskuterades hurtigt hur han har så rätt, att den är ju så kort och att det mesta regnar faktiskt bort, och jag bara gick där med min vagn och suckade moloket för mig själv. Det här var ju innan affären öppnade, när vi bara gick runt och plockade upp varor på hyllorna, så det var extra hög volym. Hemskt. Jag gick snart åt sidan och antecknade argt på ett skrynkligt papper: ’Tomas Ledins musik är platt och patetiskt och okomplicerat dåligt klyschigt och konstlat ofarligt irriterande och väldigt svenskt sterilt och mycket förargande och töntigt.’ Sen gick jag fram till tanten som hade tagit med sig skivan och läste upp det, och sen dess har vi varit osams.

Sen öppnade vi äntligen. Musiken stängdes av, jag andades ut och insåg hur illa jag hade mått av de extrema förhållandena. Jag hade stått ut i nästan två timmar, mellan sena ankomsten 6:03 till 8:00, och skivan hade nog hunnit spelas minst en 18-19 gånger. Jag var ganska mentalt utmattad, började långsamt tänka på annat för att komma över helvetesmorgonen.

”Stefan, ska inte du sitta i kassan?” frågade en kollega.
”Nej” sa jag.
”Jo, du ska visst ha kassa” sa chefen, och så sa alla att jag fick för fan gå och hämta min låda.

Så sen satt jag där och muttrade för mig själv med armarna i kors. Knappt några kunder på morgonen som vanligt, det är bara ett fåtal dårar som kommer och handlar så tidigt. Jag hittade en tennisboll och började klämma lite på den, kastade den lojt upp i luften och fångade den för det mesta, annars var det bara att klättra ned från min pall och plocka upp den den igen för att kunna fortsätta. Det är så man får tiden att gå.

Då kom plötsligt min gamla rektor och handlade i kassan. ”Svante!” Han skulle bara köpa ett myggnät, men blev väl smickrad av min entusiasm och stannade ett tag för att låta mig prata. Jag berättade om vad som har hänt sen sist (dvs att jag gått ut gymnasiet, att jag nu hade fastnat 2½ långa år på Biltema men snart ska till skrivarlinjen i Skåne, och att jag har varit kär i en mormontjej), och så tänkte jag fråga vad han själv har haft för sig de senaste 7 åren. Så jag hörde mig själv säga ”Vad gör du nuförtiden...?” och insåg snabbt att det var ett töntigt Tomas Ledin citat, så jag blev förbannad och fortsatte freudianskt ursinnigt med ett ”VARFÖR HÖR DU ALDRIG AV DIG?!!” varpå stämningen dog helt och det blev tyst och stelt och bara obehagligt. Svante gjorde till slut någon harkling och ursäktade sig då han kom på att frugan väntade i bilen där utanför, men önskade mig lycka till med gymnasiet i Skåne och även med min nyfunna tro och allt det där, sen försvann han snabbt innan jag hann förklara att jag ju inte alls var mormon själv, det var tjejen jag var kär i som var. Han hade missförstått mig. Och kvar satt jag och hade bara mig själv och framförallt Tomas Ledin att skylla för fiaskot. Och mitt tråkiga arbete såklart, för att jag har blivit så tyken i allmänhet.

Men men, jag behöver inte stå ut länge till. Om 4 dagar slutar jag. Sen är det semester i två veckor och sen lämnar jag det här syrefattiga stället och tar mig söderut mot roligare dialekter och blå blå vindar, vatten och hav. Synd att sommaren är så kort bara, och att det regnar så mycket, jag....

GAAAAAHHH!!!!

drömmen om frankrike

I en dröm inatt blev jag biten av en galen hund med rabies och karies. Det gjorde inte så ont, det var mest läskigt. Det hände så plötsligt, det bara knackade på dörren sent på kvällen när jag just hade fått på mig min pyjamas, och direkt när jag öppnade flög den på mig och anföll med sin bitska käft. Sen svävade den iväg, och ur skuggorna på verandan trädde en skuggig figur fram. Hon lutade sig över mig och sa att allt kommer att bli bra, att jag inte ska oroa mig för hunden, den är snäll egentligen. Jag fattade ingenting. "Men tänk om jag får stelkramp." Figuren blev tyst ett tag, förmodligen ställd. "Stefan est mon cherie" svarade hon slutligen och backade ett par steg tills hon åter blev ett med skuggorna, och så smällde dörren igen med en väldig kraft framför mig. Kvar låg jag i hallen i en trasig pyjamas och fattade ingenting. "Din jubelidiot, du svarade inte på min fråga" mumlade jag argt och fortsatte oroa mig för min hälsa. Men som tur var vaknade jag till slut, och så var det ur världen.

publicerad i metro

Idag fick jag in en insändare i metro (2007-07-16).



En hel mobb gav sig på en stackars "clooney" bara för att han tyckte att 'korvbrödbagare' var ett konstigt ord, så jag försvarade honom.

All heder åt mig, det var hyggligt gjort, men nu väntar jag bara på de arga mothuggen och de hetsiga följderna. Jag har spärrat alla mina nummer och befinner mig på hemlig ort, på helspänn.

Jag tänker kriga för det här!

"frank, är det du?"

Tänk er mig som en gammal dam, som krokryggigt långsamt hankar mig ned för en trång spiral av en stentrappa i ett mörkt slott, svagt upplyst av en antik liten ljusstake i min hand. Jag bor egentligen ensam men har just hört något mystiskt skrammel nedifrån och ska ta reda på vad som lät. Jag tar ytterligare ett hankande ostadigt steg ned och frågar försiktigt ut i luften.... ”Frank, är det du?”

SPÄNNANDE!!

Jag ska jobba vidare på ett läskigt manuskript.