"Är det nån därute? Det känns som att jag pratar med mig själv.
Ingen verkar känna till min kamp, allt jag kommer ifrån...
Kan någon höra mig? Jag antar att jag får fortsätta prata med mig själv.
Det känns som att jag håller på att bli galen. Är det jag som är den galne?
Ooohhh oooohhh oooohhh"
Hehehe... Ungefär så är det.
Det är juni 2011 och jag har haft något slags uppvaknande på sista tiden. Jag fick för mig att gå ut på en långpromenad för några kvällar sen och blev gående i tre fyra timmar genom gamla trakter jag inte hade varit i på femton år. Det är mycket som inte är sig likt längre. Jag gick och gick, vägarna ledde mig förbi gamla skolgårdar, fotbollsplaner, vårdcentraler och gångvägar från en helt annan tid. Det var som att gå in i en abstrakt filmvärld med alla välbekanta självklara platser som hade hunnit bli overkliga och förvrängda av gamla minnen. Jag kunde nu röra mig bland kulisserna där ett annat liv hade utspelat sig för länge sen, och byggnaderna hade blivit både större och mindre än jag mindes dem som. En upplevelse från den här promenaden var när jag kom till den obehagliga skogsdungen jag alltid fick springa i zick-zack förbi förut när jag skulle hem från en kompis på kvällarna, efter att ha sett något läskigt på hans tv en gång när jag var tio år och trot att det satt en mördare med en pilbåge där bland träde ni mörkret. Och nu, så många år senare, kunde jag bara stanna till på vägen när jag kom ihåg zick-zackandet och jag kunde till och med förundrat gå in i skogsdungen och ställa mig därinne i någon slags förhöjd harmoni. Jag skrattade till åt hur lugnt det var att bara stå där i mörkret nu när alla de gamla rädslorna inte var en del av situationen längre. Det är en helt ny värld man lever i nu.
Så det jag ville komma till är att jag har blivit äldre, jag är 28 år och har hunnit uppleva några saker i världen vid det här laget. Det är svindlande att tänka att det här kanske bara var början... De här två händerna jag håller framför mig, vad ska jag ta mig till med dem? Jag fick idén att gå ut och springa idag, så jag gjorde det. Och så ville jag prova att göra femtio armhävningar på den varma trottoaren, så jag gjorde det med. Jag bara gjorde armhävningarna upp och ned medan skor och fötter och klapprande sandaler fick passera bäst de ville i perifirin. Snart började jag även höra imponerade stön från nån tjej i närheten, eller om det var jag själv som började få problem mot slutet, men så hade jag till slut gjort de femtio och joggade vidare... Jag skulle nog kunna gå ut i skogen och dra upp ett träd från rötterna just nu, känns det som. Så med det sagt har jag i den här vevan valt att börja kalla den här sidan för stefanmedo 2.0 bara för att markera att jag är i en ny tid.