Idag var jag hemma och ville bara ta det lugnt.
Det var behövligt efter många dagar i rad på arbetet. Min kropp har börjat deformeras: skavande fötter, puckelrygg, vildvuxen frisyr och oproportionerligt stora händer har jag börjat märka, och värst av allt har jag krympt fem centimeter på en månad.
Jag har ju inte sagt så mycket om det nya jobbet. Det är i alla fall ett stort lager i en stor stor byggnad med hundratals människor och jag trivs för det mesta. Luften är torr och ljuset är hårt och kvinnorna är hårda och grånade och kortklippta, precis som jag gillar det. Det är lite av en fängelsestämning och det åker hela tiden förbi truckar medan jag går bland avdelningarna och lever mig in. Egentligen är jag van vid att vara älskad och högaktad på arbetet, så det är en omställning att vara en i den stora mängden bland alla reptilblickar och morrande fångar. Men jag försvarar mig bra. Så fort jag känner mig trängd blir jag lätt stirrig bakom glasögonen och rycker till mot dem, knyter mina små nävar och säger "what do you want motherFUCK?!!" med tänderna stängda. Sen om de bara går förbi så har man klarat sig, men om de stannar får det väl bli upp till kamp antar jag. Jag tänker mig att det ändå skulle gå rätt fort och smärtfritt, när de lyfter upp min lilla förkrympta deformerade kropp och kastar in mig i nån av alla domedagsmaskiner som skränar och blixtrar här och var. Men de skulle inte komma undan utan ett hugg i axeln med min lilla dolk ska jag säga, som jag förvarar i fickan. Hursomhelst har jag överlevt i en månad än så länge.
Men idag vaknade jag ledig som sagt, utsövd och med hela dagen framför mig. Jag låg kvar ett tag och tänkte ut nya tårtrecept, om man skulle ta och svänga ihop något fast jag aldrig har gjort en egen tårta tidigare. Ett bakverk kanske det skulle få bli.
Jag kom upp och började stöka runt i köket. Tog fram kaveln, bunken, mjölet och jästen. Och det skulle bli så gott, föreställde jag mig och satte igång, tills jag såg att det saknades socker. Åh nej! Då fick det bara bli att springa ned snabbt till grannen. Jag frågade artigt, och hon hade snart hämtat sin påse.
"Hur mycket?" frågade hon.
"En munfull räcker", sa jag och ryckte åt mig påsen.
Jag stack ned huvudet och läppjade i mig så mycket det gick att få in. Det tog mig några sekunder. När jag lämnade tillbaks påsen la jag märke till hennes arga stirrande.
"Var det där nödvändigt?" frågade hon till slut.
"Mm," sa jag med munnen full.
Så sprang jag upp för trapporna. Hon ville fortsätta diskutera, men jag hann inte.
"Stanna! Kom tillbaks!" ropade hon.
Jag låste dörren efter mig och kunde fortsätta bakningen. Jag stod uppe på pallen vid diskbänken och knådade och bankade och kavlade degen, sen plockade jag upp degen och formade degen, skulpterade degen, musiken stegrade från högtalarna, och till sist hade jag lyckats få till degen i en miniatyr av mig själv in i minsta detalj. Jag ställde in den på plåten i spisen och väntade på att det skulle bli en fin färg. Jag följde nogsamt utveckligen där inne. Men så märkte jag snart hur delar av degen tappade form, små detaljer började långsamt vanställas och ena axeln sjönk ned lite. Vad fan? När jag väl tog ut plåten hade klumpen börjat härdas till ett mycket osmickrande exemplar. Inte alls som jag hade tänkt! Den såg mer ut som en förvriden Quasimodo, och det var då det slog mig, att det var ju förfärligt likt min egna kroppsliga utveckling på sistone och den hade alltså bara blivit mer lik på ett sätt. Det
VAR ju jag, eller kanske vart jag var på väg.
"Nej! Nej, nej, nej...!" började jag säga i vanmakt och backade ifrån den... Då knackade det på dörren igen och grannen verkade vilja ha en grannfejd och sa genom brevinkastet att jag skulle öppna, men jag var för uppriven och förmådde inte att prata med någon. Hon fick inte se mig så här!
"PRATA INTE MED MIG!!" ropade jag och sprang in på sovrummet istället, och kastade mig raklång på min bädd med händerna för ansiktet. Sen grät jag mig till sömns.
Imorgon blir det lagret igen. Förvandlingen bara fortsätter...
