'tönte' på skåpet

Just det, en krigshistoria från jobbet under påsklovet: När jag kom tillbaks hade någon tagit över mitt skåp! Någon annans jacka hängde där inne och det satt ett nytt namn på skåpet istället för mitt. Det stod 'Tönte' nu, nån ny kille. Jag tog det extra hårt eftersom ledningen har börjat beté sig konstigt mot mig, och verkar hoppas på att bli av med mig. Om två månader är jag ju tillbaka på heltid, och de verkar inte glada över min fasta anställning.

Jag gick och frågade chefen, men han visste inget om skåpet. Jag frågade vidare, ingen i ledningen hade någon aning om vad som hänt. Hmm. Så den här 'Tönte' skulle bara ha gått in på kontoret och gjort namnskylten själv menade de? Någon ljög, de där skyltarna delades bara ut av ledningen. Men då var det väl bara att ta tillbaka mitt skåp helt enkelt. Var var den här Tönte? Jag gick ut i butiken och frågade runt. Medarbetarna pekade mig vidare bland hyllorna och det kändes lite som en film, jag navigerade bland montrarna och ville nästan ropa "I KNOW HE HERE SOMEWHERE" medan jag stormade fram. Till slut hittade jag honom, den här lilla Tönte som jag hade sett i förbifarten nån gång. Den skygge lillae prao-eleven Tönte, egentligen snäll och mest ett offer för situationen, men det kunde inte hjälpas. Han var ca 15-16 år och liknande en tjock liten mullvad, med runda glasögon och livrädd uppsyn.
Han såg mig när jag kom.
"Hej Tönte!"
"hej..."
"Hade du fått mitt skåp?"
"... mjo..."
Pojken var nervös, det var tydligt.
"Men jag kan väl bara få tillbaka det så hittar vi ett nytt till dig?"
"just det..."
Då var skåpet ordnat. Men nånting stämde inte och jag var inte beredd att släppa i det! Han hade fått en utskriven namnskylt att sätta upp ovanför skåpet, och en sån går inte en prao-elev bara in och gör själv och sätter på ett upptaget skåp. Någon högre upp var inblandad i det här, och jag ville veta vem!
"Förresten, hur gick det till? Det gör inget, men vem gjorde skylten?"
"... j-jag kommer inte ihåg... vem det var..."
Då förstod jag det: någon måste ha pratat med honom. Någon hade varnat honom för mig, sagt att Stefan skulle komma en dag. Killen var redan förlorad till dem.
"... det var... d-det kanske var ett missförstånd..."
"Okej. Men säg till om du minns, det vore kul att få veta bara!"
"ja... jag tror det bara... var ett missförstånd..."

Hade det varit en film hade jag tappat fattningen här och kastat runt honom bland montrarna tills han började snacka. Men det gjorde jag såklart inte. Jag gick och ordnade en ny skylt med 'STEFAN' på och satte den på skåpet. Sen kom det aldrig fram under lovet hur det hade gått till, men egentligen är det oväsentligt för jag vet redan ändå att ledningen är ute efter mig. Det här är helt sant: Dagen efter fick jag en skriftlig varning från chefen, för en ynka 13 minuters försening. Han vill verkligen ha bort mig! Jag blev arg och sa att jag visste att han var ute efter mig, och han antydde han att han kommer att vara på mig som en hök hädanefter och vi har varit öppet osams sedan dess. Det är så sjukt, men det verkar dra ihop sig för krig till min stora återkomst till heltid igen den 15e juni.