Klockan är 3:15 och jag sitter i en hotellobby i Lund!
Pågatåget som skulle ta mig hem från Malmö till Svalöv gick tydligen inte längre än till Lund (halvvägs) eftersom det var söndag. Så 23:50 fick jag gå av och insåg att nästa tåg hem skulle gå 05:39... Fan, fan fan, helvete, särskilt med katterna där hemma som väntar på att få mat... Men det kunde inte hjälpas, det var bara att börja vandra i natten för att fördriva de sex timmarna till nästa tåg. Jag var på spöklika bakgator bland rännstenar och mörka gränder och medeltida byggnader, fick ducka för kråkor som flaxade förbi ljudlöst på låg höjd och visade sig totalt orädda. Jag kände hur kyrkan stirrade på mig när jag gick förbi, det var kusligt. Jag kände mig som en utfryst stackars gycklare som hade överlämnats till mörkret och inte hade någonstans att ta vägen. Skulle vargarna komma jagandes? Eller en jättelik uggla från målningarna och visorna som skulle dyka ned och slita mig i stycken? En häxa eller gast eller en yrkesmördare eller skrattande små elaka pysslingar osv osv... Det var halvt på skämt, halvt på allvar som jag inte kunde sluta leva mig in... Men det var bara att vandra vidare och efter ett tag såg jag lite rörelse där framem, en vanlig man kom gåendes. Jag stoppade honom och berättade min historia, frågade om det fanns nånstans man kunde gå och värma sig i väntan på tåget. Han tipsade om en nattöppen mack en bit bort. Jag fortsatte dit han hade pekat, och det kändes meningsfullt att ha ett mål att vandra mot, men i efterhand måste jag väl ha gått förbi den där macken för någon sådan blev det ingen skymt av. Däremot, efter en ännu längre vandring längs de här ödsliga gatorna hittade jag ett hotell istället. Det lyste nere i lobbyn och verkade vara någon där. Jag ringde på klockan för att fråga vad en natt kostade, dels för att få prata med nån och dels för att fördriva tid och värma mig. De tog tydligen ca tvåtusen per natt, så, nja... Men då var den här receptionisten så vänlig att jag fick komma in och sitta i lobbyn om jag ville! I värmen, så länge det behövdes, och jag fick till och med en kaffe och kunde låna en dator för att få tiden att gå snabbare. Det var ganska rörande för mig att få uppleva det här bemötandet i den här utsatta situationen får jag säga, och nu sitter jag här med en trött luftliknande sorts atmosfär innanför huvudet, dricker lite från kaffet och skriver det här. Om en halvtimme ska jag försöka hitta tillbaka till tågstationen igen. Katterna Tyoutin och Jeltsin där hemma har inte fått nån mat som sagt, det är det som stressar. Men snart är jag hemma, grabbar. Snart är jag på väg.
UPPDATERING (07:19):
Äntligen hemma. Tyoutin och Jeltsin blev glada för sin mat.
Hotellet hette First Hotel. I'll never forget.
Oh, Malmö! Det var värt det. Bästa helgen på länge.
Och det var det äventyret. Hej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar