Idag var jag på väg ut från affären med mina matkassar när det hördes ett skrik längre fram. Det var en stackars gammal dam som ropade efter sin hund när den sprang ut genom entrén med kopplet studsande efter sig. Damen skrek igen och alla kassor hade stannat upp för att titta vad som hände, men jag själv tänkte inte två gånger utan släppte mina matkassar som vilken hjälte som helst och sprang efter den, ut på parkeringen och satte fart efter hunden. Det kändes meningsfullt, jag skulle rädda situationen för tanten, så jag bara sprang och sprang med händerna efter hunden, samtidigt som den skuttade runt och runt i cirklar på parkeringen utanför. Det tog längre tid än det borde ha tagit, folk han samlas runt omkring och följde spektaklet, men till slut hade jag fått tag i hunden och hade den i famnen, en väldigt slapp liten krabat som skrattade och gläfste medan jag utmattad kunde bära tillbaka den in i affären. Jag log mitt känslosamma leende till tanten och räckte fram hunden, hon sa tack och tog kopplet, och det var då det brast för oss båda. Jag hade gjort hennes dag. Vi kramades och storgrät i varandras famnar en lång stund stund framför en förstummad kassalinje, och tryckte våra pannor mot varandra, sen klappade jag hunden snabbt innan jag tog mina matkassar och gick hem, det var precis som i en film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar