Han ville ju bara få skratta

I förrgår satt jag på en comedy club, allra längst till höger mot väggen och såg knappt. De som uppträdde var okej, men då kom i alla fall en väldigt ensam gammal man med långt hår och satte sig bredvid mig, han skrattade konstant och tog över hela rummet med sitt desperata slumpmässiga skratt där han egentligen bara ville få känna nåt slags kontakt med mänskligheten. Det var så tydligt att av alla i rummet behövde han det här mest, och där satt jag precis bredvid och kände av den här märkliga energin. Så, mest av sympati och för att visa att jag såg honom, började jag skratta lite jag med ibland när han vände blicken mot mig, men då blev han så uppspelt att jag snart inte hade nåt annat val än att bli medfånge och gapskratta i kör med honom jag med och han började armbåga mig för att han var så jävla glad. Och det var en overklig upplevelse, obehagligt till en början men även kul att få bekräfta honom och känna hans glädje över det. Det vändes huvuden från publiken och det skämtades ett par gånger om vår sida av rummet, men det var det värt. Och snart blev det paus, då vände sig mannen förtroligt till mig och frågade om jag kunde vakta hans halvdruckna öl medan han gick upp till pissoarerna. Men sen kom han aldrig ner igen. Kanske blev han utslängd där uppe för att de tyckte att han betedde sig märkligt.