Turist i sin egen hemstad

Jag har sett många filmer den senaste tiden, kanske tio i veckan. När jag hade vaknat tidigt en morgon fick det bli Shawshank Redemption. Jag hade sett den en gång i gymnasiet och kom bara ihåg den som riktigt bra, men WOW... Kort sagt, både mästerlig OCH personlig film, inte det ena eller det andra som det oftast kan vara... Och förutom filmen i sig hängde fängelsemiljön kvar i tankarna efteråt, jag känner att jag vill gå in i ett gammalt fängelse och känna på luften, se om jag kan känna isoleringen och lidandet och historierna som har utspelat sig där inne. 1998 var jag i San Francisco och vi åkte ut och besökte fängelset på Alcatraz, där fanns det en "audio tour" bland cellerna där man gick med hörlurar från plats till plats och en röst berättade om miljön man rörde sig i. Det var en upplevelse, särskilt att veta att man befann sig på just den platsen där alla de där morden, upploppen och rymningsförsöken hade hänt. Undrar om det finns något gammalt fängelsemuseum i Sverige man kan besöka?

Överhuvudtaget har jag tänkt mycket på att göra saker i Stockholm, särskilt nu på sommaren. Det bästa är väl att försöka leva som en turist i sin egen hemstad så mycket det går och titta in på museumen, prova trampbåtarna, lägga märke till byggnaderna och människorna omkring en, osv. Om det är något som nästan alltid gör mig glad så är det faktiskt turister som tittar omkring och pratar på sina språk om vad de ser och verkar må bra över var de är, som den här personen uppenbarligen har gjort. Även om listan är generaliserande och knappt stämmer så ser de ändå på världen och i det här fallet Sverige med rätt ögon, med romantiska ögon, istället för personer som kanske kunde beskriva mer "faktuellt korrekt" men i sin tur missa mycket vackert som denna får ut något av. Särskilt på sommaren när turister är som vanligast får jag ofta glädjekickar av dem, till exempel när jag får förhöja upplevelsen mitt i deras äventyr om så bara med ett leende i bakgrunden på ett foto eller en välmenande vägbeskrivning, för man vet att sånt där multipliceras tio gånger om för en turist som går runt och tar in så mycket intryck de bara kan under sina tillfälliga stunder i Sverige. Lite som vi också lever när vi är ute och reser, och som vi självklart även borde göra så mycket som möjligt hemma. Istället för att verka världsvan och cool strävar jag faktiskt oftast hellre efter att misstas för en turist ute bland människor, när jag är upprymt beundrar vyer på stan eller vägrar kolla i telefonen på tunnelbanan och istället girigt super in utsikterna när den går mellan Gullmarsplan och Skanstull, eller Slussen och Gamla Stan... Okej, det kanske är självklara saker egentligen det här, men är ändå värt att tänka på så mycket som möjligt, den där glädjen som finns att hämta från turister som den där absurda listan påminde mig om.

Jag får komplex över mina inlägg på sistone, det är inte meningen att låta så tam och osexig och bry mig om främlingar och sånt, men jag skriver bara som jag tycker. Kanske är det värmen eller att jag är på semester och är så glad för att jag har upptäckt kajaken:

Kartonger på lastbandet

Video #2

Den här videon är avkopplande att försjunka sig i, och jag skrattar åt nånting nytt varje gång. En ung slarvig arbetare i den starka solen på en kinesisk flygplats, helt i sin egna värld där han på kort tid måste få upp alla kartonger på flygplanet, och en bestört engelsman innanför fönstret som har en och annan kommentar. Det hade kanske räckt, men under alla de här arga kommentarerna spelas kinesisk relaxmusik i bakgrunden som ger stunden ett perfekt lugn och det blir ganska meditativt att sitta här i efterhand och se kulturkrocken som den perfekta scen den är. Människor är bara människor, det är det värsta och det bästa med människor. Det gäller er båda.

Det kom in luftmassor i bussen

Jag brukar säga att "luftmassor" är mitt favoritord för att det passar så bra till det som beskrivs (och så gillar jag även bilderna man får av att tänka på blåst och vind, hastigheterna, vyerna, virvlarna osv). Men nu blev det särskilt aktuellt när jag satt i en olidligt varm buss som äntligen kom ut på motorvägen, och då började det välla in tjocka behagliga luftmassor genom takluckan under några intensiva minuter så att det kom in skönt syre i bussen och svalkade skönt under skjortan. Det blev ett sällsynt tillfälle att kunna få bada i ens favoritords betydelse och säga det för sig själv med ännu större välbehag och inlevelse, "lufffftmassor..." Det kändes som en meningsfull upplevelse.

Magiskt live-framträdande fångat på band

Personlig video-rekommendation #1

(nytt stående inslag på bloggen varje söndag)

Denna går att kolla på om och om igen, för det HÄNDER NÅNTING MED RUMMET när Eddie Holman sjunger sin "Hey There Lonely Girl" live. Publiken får uppenbarligen ut nånting av låten om man följer reaktionerna när kameran hamnar där ute. Och låten blir bara bättre och bättre medan den bygger mot slutets höjder.

Katter, fåglar, mindre hundar och gamla människor (forts.)

Just det, det jag höll på att säga:

Hundar hade jag länge svårt för, mest för hur påflugna och krävande de kan vara och även att jag kunde uppleva det som osmakligt när de jagar pissdimmor på gångvägarna och skäller på andra hundar hela tiden, och hur de kommer hem och vältrar sig i soffan med allt smuts de har dragit hem. Men så började jag gå ut med Cookie, fasterns hund som är en dvärgpudel, och tog även hand om honom ett par somrar när de var borta på semester, och med tiden lärde jag mig att uppskatta promenaderna för hur hunden upplevde dem och inte vad de var för mig. De lägger inte samma värderingar i det som jag, för dem är det kul och spännande att spåra och hitta information i dofterna, att interagera med de andra hundvarelserna de möter ute i världen, och de ser inte att de vältrar sig i andra hundars piss på det sättet som jag själv tar avstånd från. De bara är och det enda rättvisa är att ta dem som de är på deras villkor. Och så råkar Cookie vara hyper-intelligent också, han kan näst intill prata eller åtminstone själv förstå ord och göra sig förstådd med de små medel han har. I alla fall, ju mer jag var omkring Cookie och började tycka om honom, desto mer såg jag till att uppmärksamma honom när jag kom in i ett rum, bekräfta honom med ett "hej cookie!" utan att vara för på, och behandla honom som en självklar figur och även ta honom på roliga nya vägar när vi gick på promenader. Så innan jag visste ordet av hade jag tydligen blivit #2 av alla i Cookies värld har jag fått höra, fastern är självklart hans mamma och favorit men han blir alltid extra glad när jag kommer. Och jag har även fått ganska bra kontakt med andra hundar, och börjat tycka att åtminstone mindre hundar är okej (även större om de är lugna).

Och sen har vi även gamla människor, de får jag nog ovanligt lätt bra kontakt med. Detta är självklart jättegulligt och jätterätt av mig så jag drar mig egentligen för att skriva det, men det har nog med min farmor och farfar att göra. Farfar kom från norrland och var väldigt lik Humphrey Bogart, han var ovanligt karismatisk med en värme och trygghet som fick människor i hans närhet att känna sig speciella. Han berättade ofta historier och jag kan känna att han framförallt lärde mig mycket om att respektera djur och gamla människor, och att ta folk i underläge i försvar. Han dog 63 år gammal 1999 och farmor levde vidare i sorg och ensamhet fram till 2010, och under de sista åren var jag faktiskt förbi nästan varje onsdag och vi satt ofta på hennes balkong och pratade om livet. De kvällarna vi satt där fanns det ett sånt behag i för mig, det kändes betydelsefullt både för henne och för mig, och det fanns ett samförstånd och en ödmjuk underfundig stämning som jag gärna återvänder till så ofta jag kan. Så jag tar varje tillfälle jag kan att göra surrogatfarmödrar av gamla tanter jag pratar med, och jag ger dem en känsla av att det finns klokhet och hopp bland ungdomen och de ger mig känslan av att samtala med min farmor igen. Därför kan jag snabbt komma in i varma anspråkslösa kärleksfulla samtal med dem, och många gamla pensionärsdamer på biografen stannar till flera minuter extra och pratar, och går sen därifrån tydligt upprymda över vårt möte och jag fortsätter med min dag minst lika glad. Det verkar väl lite osympatiskt och självgratulerande när man skriver ut det så här, men det är något jag har lagt märke till och jag har bara väldigt lätt för att få kontakt med dem. Och så är det med den saken.

Kort sagt så går jag bättre ihop med lugnare, mer eftertänksamma och uppriktiga varelser än det mer kaotiska som oftast finns bland ironiska ungdomar, hoppiga större hundar och brottslingar. Även dem kan jag oftast komma överens med, men jag ville skriva om vilka jag föredrar.

Tre veckors semester

Snart ska jag ha tre veckors semester mitt i högsommaren. Det känns bra, och jag har varit noga med att hålla perioden helt och hållet blank, och aktivt viftat undan alla tankar på planer som vore de flugor kring ett torrt gott vin framför mig. Har fått fäkta förnärmat med kaksmulor i mungipan och avbrutit människor mitt i meningarna när de frågar vad jag ska göra på semestern, "Jag vet inte, tack för frågan men vad ska du själv göra?" har jag mumlat och sett till att byta ämne. Jag vill bara blunda nu för att kunna öppna upp ögonen när semestern plötsligt har börjat, och kalibrera på plats så mycket som möjligt vad jag vill göra där och då den dagen jag befinner mig i så att säga. Det är det som är den romantiska bilden jag går och förbereder mig för att leva i. Och det här tomrummet kommer att få pågå under tre veckors tid. På tal om kalibrering ska min morfar ha varit en intressant figur, som alltid hade velat bli pilot men som blev med tiden nånting annat, som det oftast brukar bli med den saken. Men drömmarna hade alltid funnits kvar för honom och jag har hört att när han hade fått i sig lite att dricka på äldre dagar kunde han fortfarande sitta hemma vid köksbordet, tillbakalutat med ögonen stängda, och sträckte händerna vinklande åt sidorna med inlevelsefulla kommentarer som "... left wing, check... right wing, check.." som nåt slags flygkapten. Det är en rolig bild som jag håller kvar av min morfar, vare sig det var i de stunderna han egentligen mådde som bäst eller sämst. Hursomhelst så kan jag verkligen relatera till det. Och ungefär så vill jag att den här semestern ska bli, att vart jag än åker eller inte åker så kommer alla möjligheter finnas att klamra mig fast vid stunderna och få färdas omkring i mitt eget huvud utan några krav alls från omvärlden. Det är där den riktiga semestern finns och det är dit jag ska.

Hej, jag heter... "Ironiska Stefan"

Jag kan känna att föräldrar missar ett kul tillfälle när de inte lägger till beteckningen "Ironiska" framför sina barns namn. Det hade varit intressant, antingen om t.ex jag växte upp som "Ironiska Stefan" och behövde utveckla en super-ironisk personlighet av det och omgivningen satte händerna i sidorna hela tiden och sa att "Ååååh, hihihi, Ironiska Stefan har då en ironisk kommentar till allt!" Eller om jag tvärtom började ta avstånd från allt ironiskt på grund av namnet och blev en olycklig figur som bara ville få säga vad jag tyckte, då hade namnet fungerat ironiskt i sig självt istället och blivit win-win för mina föräldrar i vilket fall. Men det är klart, ingen av dem hade varit så kul för mig :(