Det har blivit väldigt positivt här på sistone, så jag måste få skjuta mig själv i foten och representera de dåliga dagarna också. Det värsta jag kan tänka mig är att reduceras till en ständigt fjäderlätt positiv person bara för att jag pratar om uttrycket "Life Is Good", det tar bort all tyngd och mening som gav orden betydelse från första början. Jag är inte främmande för dystopiska tankar kring världens eller mina egna problem, tvärtom ägnar jag mig åt dem hela tiden och lyckas hitta djupdykningar till dem i nästan alla samtal jag har, just för att väga upp och visa att det finns mer bakom det positiva och roliga jag ser till att hålla mig uppmärksam på.
Av samma anledning har jag lätt kunnat framstå som passivt homofobisk, fast jag inte är det, det är bara av personliga skäl som jag lätt blir obekväm och stel i vissa sammanhang tyvärr. Skälet är att jag historiskt har haft svårt att träffa tjejer av olika anledningar, det är något jag går i viss sorg över periodvis. Att ovanpå det känna av antaganden om att min sällsynthet i relationer kanske betyder att jag egentligen inte
vill vara med tjejer, och då istället alternativet som en outtalad självklarhet de tror sig se igenom i smyg, och kan göra vad de vill av det i sina huvuden, det är nånting med det jag inte klarar av. Känslan av att bli fundamentalt missförstådd och att de depressioner jag har tagit mig igenom (och jag är väldigt isolerad i mig själv och går verkligen igenom dem) vänds emot mig som om de inte existerade, både vad gäller dyrt förvärvade "Life Is Good"-insikter och motgångar på tjejfronten, är den jag förebygger.
På senare tid har jag i alla fall känt att huvudet har öppnats upp lite, som att det pågår en omstrukturering av landskapet i min hjärna och jag har fått utrymme för nya tankar. Jag vill bli mer ansvarstagande och intresserad av världen och inte låta mitt ego komma emellan lika mycket som det har gjort tidigare. Det tragiska dilemmat har varit att mina personliga skäl har gjort mig mer avståndstagande än jag gärna hade varit i såna här frågor, för jag gillar och beundrar verkligen många homosexuella och tycker självklart att det är självklart att alla ska få vara som de är. Särskilt sen jag såg dokumentären
They Call Me 'Kuchu' i våras, om de urspårade häxjakterna som pågår kring homosexuella i Uganda, det är en sån extrem situation som tydliggör hur fullkomligt absurt det är när folk inte bara kan låta varandra vara. Scener från en hemlig fest i filmen fick mig även att förstå det klassiska påfågel-beteendet med utstyrslar och färger och attityder som till stor del handlar om att våga bära upp sig själv och visa att man är fri och inte bryr sig om när andra dömer. Bra! OCH, detta har jag förstått även är vad pridefestivalen går ut på, att det helt enkelt handlar om att människor ska få vara okej oavsett avvikelser från normer osv osv. Det är bara det att jag ogillar tillgjorda folkfester och därför inte är intresserad av att delta i pridefestivalen även om budskapet är bra. Däremot tänkte jag bidra på ett sätt genom att våga sätta ihop en lista över mina egna freak-egenskaper att skicka ut på en parad, så kanske mina komplex tappar kraft och blir mindre aktuella i fortsättningen:
- endast 169 centimeter lång
- ovanligt breda ankfötter
- otymplig huvudform
- dålig hållning
- skomakartummar
- snabbare hårväxt på vänster sida än höger sida av nacken
- 50-60 år inombords alternativt introvert 15-åring ibland
- tar livet alldeles för personligt och är överkänslig för märkliga saker
- har ett behov av att vara briljant
- fick en överdos av bekräftelse på fridhem och lät det stiga åt huvudet
- sätter krokben för mig själv socialt, behöver vara en outsider
- insiktsfull men känner en vägran att bli allmänbildad
Som min farmor brukade titta upp och medge när hon rätade till fransarna på mattan hela tiden: "Vi har alla våra egenheter..." Där hade vi i alla fall mina främsta och det blev genast lite befriande att skriva upp dem faktiskt. Tack!