PS4 Is Good

För er som vill bli uppdaterade om mitt personliga välbefinnande just nu så är det väldigt bra. Jag lever ett fartfyllt liv i lägenheten med en flott mörkröd kostym på presskonferenserna, har 2,591,022 Social Media-följare och spelar andra året i rad med Orlando Magic, i NBA 2K15 och det här nya livet jag lever med även en 3D-modell av ansiktet inscannat så att det ser ganska realistiskt ut, och har en intensiv period med min nya PS4 helt enkelt.
Det var nån vecka sen jag beställde alltihop, halv sju på morgonen innan kaffet ens hade bryggts klart, och hade det inte varit för att det plötsligt kändes så rätt där i ottan hade det köpet inte blivit av på länge. Men jag ångrar ingenting, tvärtom. När det två dagar senare anlände med posten så hade jag slitit upp alla kartonger i vardagsrummet på några minuter och kunde äntligen starta igång NBA-spelet och dess "My Career mode". Sen dess har jag knappt gjort nåt annat, eller ens provat nåt annat spel, men de jag har är:

NBA 2K15
Middle-Earth: Shadow of Mordor
Soul Suspect
Thief
P.T. (demo)

Kommentatorerna kan inte uttala mitt exotiska efternamn däremot så det fick bli "THE MAYOR" istället. "THE MAYOR to the hoop! Misses. THE MAYOR gets the ball to Frye, who passes it back to THE MAYOR. THE MAYOR misses again! Oh my, this game has not been going well for THE MAYOR." Det låter ganska högaktande ändå varje gång de säger The Mayor, det är bra.

Tack för i år

Bloggen har fått ett nytt liv, och jag med. Så är det. Nu är det etablerat. Det blev nästan 50 inlägg på denna sida innan året tog slut, ett mål jag hade för att ta mig igenom mellanlandet från den gamla tiden och den här nya jag har befunnit mig i sen ett par år tillbaka. Stefanmedo hade blivit ett samlingsnamn, inte bara för bloggen utan för en oförstörd tid när jag bara älskade att gå runt genom livet med en rolig inre röst och dokumentera idéer, innan en period 2009-2010 gjorde mig mer grubblande till livets obarmhärtiga nyck. Samtidigt började formuleringarna vattnas ut till facebook-statusar istället och bloggen hamnade mer åt sidan. Till slut hade den blivit ett antikt monument jag inte visste hur jag skulle uppdatera längre. MEN, det här ju fortfarande min sida, som jag älskar, en helt egen blogg. Och det är klart att jag vill skriva på den och lägga upp roliga saker. "Det känns som att jag pratar med mig själv" uppe på bannern är en direkt översättning från Eminems låt "Talkin 2 Myself" som handlar om återuppbyggnad och att ta ansvar för sina felsteg i det förflutna, och gå vidare. Jag ville bara börja skriva här för min egen skull och för framtida nostalgi, och för att det är kul att formulera idéer. Jag gör ingen reklam för den nån annanstans och har inte alls det antalet läsare jag hade för några år sen. Det är väl knappt en tio återkommande numera, men det gör ingenting. De jag känner till och gott kan hälsa till är: Alexi, Erika, Anna K, Anna A, Felicia, Helena, Christoffer, Gustav, Honken och Alicia. Kanske nån mer. Tack för i år.

Mindre och mindre Malmskillnadsgatan

Jag har kommit på ett sätt att sluta säga "Malmskillnadsgatan" hela tiden. Förut smög sig ordet in i var och varannan mening som en fix idé, det var roligt. I varje sammanhang fanns det en ny koppling att lyckas få in det i och det fick mig att låta som en sån spännande och intressant person. Men allt har sin tid, ordet är inte lika chockerande eller nytt längre. På senare tid har det knappt blivit en gång per dag, jag kan bättre än så. Nu har jag börjat säga "skrubben" istället. Om nån kommer gående kan jag stoppa dem och luta mig fram, säga att det var ett tag sen vi sågs eftersom jag mest har hängt i "skrubben" med en ryckig tumme bakåt åt nåt håll. Eller om jag ska lämna ett sällskap så säger jag bara att äh, jag sticker till skrubben istället. Man kan säga att det är omväxling som en form av avvänjning.