det blir roligt på skånska

Jag kom just ihåg när vi var små i mitt gamla område och lekte burken en kväll, då hade någons familj besök från Skåne så två pojkar därifrån fick vara med. Förutom att det hela utspelade sig på Kristallen, en förskola vid min baksida, är mitt klaraste minne från den kvällen när den ena av dem presenterade sin tystlåtna lillebror. Det lät så roligt när han på sin märkliga skånska sa att ”Han heter egentligen Sebastian men ni kan kalla honom Sejpe.”

äckligaste kattmaten

Ibland måste man bara få komma hemifrån ett tag. Som för mig i förrgår.

Jag stod inte ut med katten, vi hade bråkat non-stop hela morgonen och den låg bara och åmade sig och jamade, klagade. ”Väääx upp!” väste jag argt i örat på den och kungjorde att jag skulle iväg ett slag. Till affären och handla lite. ”jaHA?,” hördes tjurigt från katten. Jag virade en halsduk kring min nakna kropp och hann bara något steg utanför dörren innan jag insåg att det var minusgrader ute, inte läge för ’dress code casual’ alltså, så jag vände in och bytte om till finaste kostymen. Och så gav jag mig äntligen iväg sen, slängde igen dörren efter mig med all min kraft så att handtaget gick sönder.

Affären låg några kvarter bort. Det var ett himla elände att ta mig dit, jag fick ta till vandringspinnen flera gånger för att mota bort diverse kattdjur och passiva töntar som stod i min väg, plus att det var iskallt. Jag fick gå förbi en statoil och en bro för att komma fram. Såg en gammal bekant stå och låsa upp sin bil på parkeringen, fick ducka och hålla mig gömd tills bilen var långt utom synhåll. Det var min bästa vän.

Väl inne i varuhuset strövade jag mest omkring till en början, försökte finna ett syfte, en ursäkt till att vara där. Kände att jag var något på spåret när jag hittade några dåliga frukter. Jag samlade ihop de värsta i en påse för att bestämt konfrontera och se vad de hade att säga om saken, sen knackade jag någon praktikant på ryggen och sa att jag ville tala med hans högsta chef, men så var chefen tydligen på semester och jag kunde återkomma om 3 veckor. Jag la tillbaks frukterna.

Gick till godishyllan istället. Trevligt. Jag ryckte åt mig en provkaramell från en box, smakade på den och skrockade förtjust. En sån god karamell hade jag då rakt inte ätit på många många år! Men just då kom en isande känsla över mig, en känsla av att jag var iakttagen. Och visst var det så, jag hade snart lokaliserat de onda ögonen och det visade sig vara ett litet barn som hette Sebastian. Han hade blivit tillsagd av sin mamma när han själv skulle ta en godis, så nu stod han istället och blängde avundsjukt på mig. Så lågt. ”Ge dig iväg!” sa jag och gav honom en klackspark i nyllet. Han dog. Jag hade tagit i lite väl hårt.

Skyndade mig därifrån och hamnade bland kattmaten. Det fick bli den äckligaste eftersom jag var osams med min. Sen lät jag ögonen irra omkring lite efter rea-priser tills en mamma plötsligt började gasta om en Sebastian, då fick det vara sluthandlat för idag. Jag insåg allvaret i situationen; uppståndelsen skulle bli för mycket för mig, gjort var gjort, det var ingen idé att stanna och tjafsa. Nej, jag ville bara hem istället. Även om katten där hemma var ett arsel.

Jag gick fram till kassan och smög upp kattmaten på bandet. Lite kort om pengar så jag la en plastkasse över den och hoppades att kassörskan inte skulle se burken. Men det gjorde hon. Jag spände ögonen i henne och påpekade att burken var ganska kantstött så jag tar rabatt på den där. -2 kr. Hon verkade velig så jag sa ”JO” innan hon ens hann svara. Övertygande nog tydligen, den timida unga kvinnan sa okej. ”Då blir det 7 kronor då.” Det stod visserligen 4:80 på monitorn, och visst blir man förbannad när man måste drabbas av det där avrundningssystemet de kör med, men 20 öre är väl inget att bråka om tänkte jag och gav henne 5 kronor jämnt. Nöjde mig med att låta en anklagande blick tala för sig.

Ut i rusket igen. Över bron, förbi statoil, raka vägen hem till mitt galna gamla kyffe.

När jag kom in upptäckte jag att katten inte hade legat och kvidit för inte. Tydligen hade den varit med barn och nu låg det en liten kattpojke bredvid på hallgolvet. Vi var alla så lyckliga.

en fågelhistoria

Jag skulle ta en buss idag och kände mig väldigt obekymrad, stod bara och väntade i vårsolen. Då kom det snart en skata flygande och landade på en gren en bit längre upp bredvid busshållplatsen. Mm? Jag tittade på den en stund. Liksom mig verkade den trivas i solskenet och gjorde en kraxning som de gör. Roligt. Jag bestämde mig för att svara till den, lyckades härma det kraxande lätet ganska bra och tittade upp mot fågeln med ett nickande leende på vilket den såg tillbaka på mig med uppspärrade ögon. Wow! Jag gillade verkligen tanken på att kommunicera med fågeln, så jag gjorde om lätet vad det nu betydde på fåglarnas språk. Men, något vänligt betydde det nog inte. Fågeln stirrade plötsligt ilsket på mig. Det var uppenbart att jag hade gjort ett misstag. Några sekunder hann passera väldigt intensivt, ögonkontakten bröts inte och jag förstod ingenting, men till slut rasade den plötsligt ned mot mig med ett skärande attackskri! Hade det inte varit för mina snabba ninjareflexer med vilka jag grabbade tag i dess näbb och vred om tills det brast, hade jag säkerligen inte lämnat scenen levande. Den landade livlös på marken med mig stående kvar med näbb-delen mellan mina fingrar. Jag kunde bara stirra på den. Kände mig hemsk, men vad gör man. Nu vet jag varför jag är så rädd för fåglar.