Tänk dig mig liggande, sovande i sängen, dreglande på kudden, snarkande, och allmänt glåmig i håret. Det luktar unket och instängt i rummet. Jag är svag, omedveten, totalt inåtvänd och utan en tanke på hur det ser ut, djupt bortkopplad från den fysiska världen. Det är ingen vacker syn eller tanke. Verkligheten är inte snygg.
Tänk dig däremot vad som försiggår i det där lilla huvudet; vilken magisk värld som uppenbarar sig innanför ögonlocken. Logik tvistas och alterneras från höger upp till vänster, tillbaks ned till den söta rödhåriga kassörskan på ica. Den gråa vardagen sätts i sköna färger efter eget behag. Jag upplever rymdfärder och tidsresor genom de inre portalerna så att säga, glädjemöten i svävande hissar, och ibland till och med total överlycka i scenarion där gamla misstag tillfälligt har raderats. Scenerna utspelar sig i en alltid surrealistiskt välbekant och skyddad miljö. Det är stundtals hisnande, men jag lever runt i upplevelserna och lyckas ibland till och med ta kontrollen själv. Det är då jag börjar dansa och sjunga, och komma överrens med människor. De lyssnar på mig och jag inspirerar dem, oftast en viss rödhårig kassörska så att det bär tillbaks till den svävande hissen. Några tavlor och öppna landskap senare har jag hamnat på toppen av en höjd där jag får överblick, kanske gör nån stor upptäckt eller genombrott i mitt tänkande, bara för att glömma dem och springa vidare till en mörk landsväg där en arg skuggfigur plötsligt jagar mig. Han tänker döda mig! Men någonstans där framme ser jag den rödhåriga kassörskan som också springer ifrån honom, och jag måste rädda henne! Jag hinner knappt uppfatta hur men snart har jag lyckats och plötsligt befinner vi oss tillsammans i hissen igen. Så blir det ett lyckligt slut? Nja, där någonstans börjar hissen falla och just som den ska slå i marken vaknar jag med ett ryck.
Sen är man tillbaks i det där rummet. Varje morgon. Och oftast inte av mig själv, utan mest av frenetiska skrän från klockan - vid helt fel tidpunkt i ett avgörande skede i en dröm, där en viktig sanning just ska uppdagas - till en trist verklighet som inte alls stämmer in på vad jag just blev så upprymd över i drömmen. Upp, stress, iväg. Jobb, hem, kväll. Sen är det äntligen sömn igen. Repeat cycle. Släng in en mardröm eller två ibland, det kan ju inte alltid bli som man vill.
Klart att man tröttnar.
Men vad vill jag då? Vet såklart inte. Att leva i en behaglig dröm på heltid vore ju det ideala, men det går ju inte. Att gå tillbaks ett par månader till bättre tider vore ju också trevligt, men det går ju inte heller. Borde jag kanske gå till den där affären istället, ta tag i livet och se till att det verkligen blir på riktigt med den där kassörskan? Kanske. Jag får fortsätta sova på saken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar