fortfarande ingen balans

För några dagar sen vaknade jag tidigt av att telefonen ringde i ett annat rum. Jag masade mig upp ur sängen, trött och eländigt, och svarade. Kommer inte ihåg vem som ringde eller vad som sades, men jag la snart på luren och snubblade yrvaket tillbaks till min säng.

Jag la mig sen bekvämt till rätta med handen under kudden. Sekunden senare kände jag ett välbekant obehag i näsan, något rinnande, så jag öppnade ögonen och mycket riktigt var det rött! Näsblod såklart, det började droppa samtidigt som jag insåg vad det var. Jag vet inte hur jag kunde reagera så snabbt, men innan jag ens hunnit tänka tanken hade min hand flyttat sig en decimeter och fångat upp blodet med ett ryck -- jag vill till och med minnas en skarp svischande ljudeffekt. Kudden var räddad och morgonen likaså. Jag stirrade på handen och tog in vad jag just hade gjort. Jäääävla mäktigt! Och sen fick jag springa till badrummet och vänta tills näsblodet hade slutat, men det kändes bara som en parantes.

Inte mycket senare låg jag i fåtöljen framför datorn och stretchade. Försökte tyda ett mail från tjejen jag är kär i.... något kryptiskt om att "Det är slut." Samtidigt fortsatte jag vigt att tänja på benen, och det värkte mer och mer i ljumskarna så jag fick gå och hämta lite tigerbalsam och smörja in dem. Fortsatte fundera över mailet medan jag stretchade och åt kakor. Men efter ett tag kände jag hur det började bränna och svida på penningpungen så att säga! Gaah! Nej! Tigerbalsamet hade letat sig ned dit alltså. iiiiihh!! Jag bestämde mig för att duscha av skiten i kallt vatten, för att bli av med det, men den metoden gjorde det bara värre. Vattnet gjorde tydligen att smärtan bara tiodubblades! Det brände olidligt innanför huden, och jag skrek. Men snart avtog det, och efter någon havltimmes kamp var det äntligen borta. Sen minns jag inte mycket mer från dagen, förutom svaret jag skrev men inte skickade.

När klockan var 21:47 på kvällen ringde det igen. Frans var fly förbannad för att jag hade "dizzat" hans hip hop party. Vad töntigt. Jag var trött. Jag sa att jag hade haft annat att göra. Han frågade vad jag hade gjort. "Inget" sa jag. "NäHÄ?" sa han. "Jovisst" sa jag och la på telefonen innan han kunde svara med sitt förutsägbara "Du respekterar inte mig!" som vanligt. Sen låste jag dörren och fönstrena innan jag konfunderat kröp till sängs, omstoppad av en rödhårig kassörska om jag minns helt fel. Och hon sa att hon älskade mig. Jo, Frans. Jag respekterar dig. På samma sätt som jag respekterar vissa tjejer och utomjordingar.

den andra världen

Tänk dig mig liggande, sovande i sängen, dreglande på kudden, snarkande, och allmänt glåmig i håret. Det luktar unket och instängt i rummet. Jag är svag, omedveten, totalt inåtvänd och utan en tanke på hur det ser ut, djupt bortkopplad från den fysiska världen. Det är ingen vacker syn eller tanke. Verkligheten är inte snygg.

Tänk dig däremot vad som försiggår i det där lilla huvudet; vilken magisk värld som uppenbarar sig innanför ögonlocken. Logik tvistas och alterneras från höger upp till vänster, tillbaks ned till den söta rödhåriga kassörskan på ica. Den gråa vardagen sätts i sköna färger efter eget behag. Jag upplever rymdfärder och tidsresor genom de inre portalerna så att säga, glädjemöten i svävande hissar, och ibland till och med total överlycka i scenarion där gamla misstag tillfälligt har raderats. Scenerna utspelar sig i en alltid surrealistiskt välbekant och skyddad miljö. Det är stundtals hisnande, men jag lever runt i upplevelserna och lyckas ibland till och med ta kontrollen själv. Det är då jag börjar dansa och sjunga, och komma överrens med människor. De lyssnar på mig och jag inspirerar dem, oftast en viss rödhårig kassörska så att det bär tillbaks till den svävande hissen. Några tavlor och öppna landskap senare har jag hamnat på toppen av en höjd där jag får överblick, kanske gör nån stor upptäckt eller genombrott i mitt tänkande, bara för att glömma dem och springa vidare till en mörk landsväg där en arg skuggfigur plötsligt jagar mig. Han tänker döda mig! Men någonstans där framme ser jag den rödhåriga kassörskan som också springer ifrån honom, och jag måste rädda henne! Jag hinner knappt uppfatta hur men snart har jag lyckats och plötsligt befinner vi oss tillsammans i hissen igen. Så blir det ett lyckligt slut? Nja, där någonstans börjar hissen falla och just som den ska slå i marken vaknar jag med ett ryck.

Sen är man tillbaks i det där rummet. Varje morgon. Och oftast inte av mig själv, utan mest av frenetiska skrän från klockan - vid helt fel tidpunkt i ett avgörande skede i en dröm, där en viktig sanning just ska uppdagas - till en trist verklighet som inte alls stämmer in på vad jag just blev så upprymd över i drömmen. Upp, stress, iväg. Jobb, hem, kväll. Sen är det äntligen sömn igen. Repeat cycle. Släng in en mardröm eller två ibland, det kan ju inte alltid bli som man vill.

Klart att man tröttnar.

Men vad vill jag då? Vet såklart inte. Att leva i en behaglig dröm på heltid vore ju det ideala, men det går ju inte. Att gå tillbaks ett par månader till bättre tider vore ju också trevligt, men det går ju inte heller. Borde jag kanske gå till den där affären istället, ta tag i livet och se till att det verkligen blir på riktigt med den där kassörskan? Kanske. Jag får fortsätta sova på saken.