pojken från himmelriket

Det här är bilden jag tillber varje kväll.

stefanmedo live on stage

På onsdagskvällen läste jag på en scen för första gången. Det var cafékväll, en storshow för hela skolan och jag hade gått och varit nervös flera dagar innan. Drömmarna om en skrivarlinje hade inte innefattat att stå på scen, och för att göra det ännu värre visste jag att tjejen jag är kär i skulle sitta nånstans i publiken. Och mycket riktigt gjorde hon det. Men i alla fall så kan jag säga att... det var en av de bästa upplevelserna jag har haft!

Det blev uppståndelse i publiken när jag läste och vid två tillfällen hände det att de avbröt mig mitt i historien för att skratten övergick till långvariga applåder. Då var det bara att stå där och vänta och spela oberörd så mycket det gick. Det är en ganska overklig grej att stå där uppe, allt annat bara försvinner bort som i en film. Och man ser ingenting, belysningen ligger som ett bländande täcke över hela rummet, pappret darrar och det är spänning i luften. Man är extremt medveten om all uppmärksamhet som är riktad mot en och man hör varje skratt. Kontakten är påtaglig och man börjar hitta nya levande sätt att uttrycka meningarna på, lägga till detaljer så att det blir ännu roligare. Till slut har energin i rummet blivit något självklart och man glömmer nästan att man någonsin kommer att behöva lämna den.
Men så tar historien slut och man säger "Tack för mig", går ned från scenen till en överväldigande mix av applåder och jubel, förbi ett hav av människor och någon kastar sig över en för high fives och en kram. Och så är man tillbaka på sin stol i publiken igen, det börjar lugna sig och showen fortsätter. Man känner fortfarande rysningarna och inser att man just har varit med om något som man aldrig kommer att glömma samtidigt som man egentligen knappt minns någonting, det kommer att ta någon dag innan detaljerna har processats. Sen är showen över, folksamlingen kommer ut i kvällsluften och man känner sig som gudfadern med alla som kommer fram och gratulerar, det är ovant att behöva bemöta det, man tackar alldeles för generat och försöker byta ämne. Man börjar få i sig några drinkar, det blir klassfest och folk är glada och pratsamma. Man springer på tjejen man är kär i, man pratar och skrattar, hon är den enda som inte nämner showen och man vet inte varför men det känns på något sätt positivt. Så blir klockan sent, man går hem smått betänksam och lägger sig ensam i sängen igen, hinner tänka precis innan man somnar att the good life bara har börjat. Det här har varit första månaden av ett helt år, kanske två år, och jag har redan varit med om livsomvälvande saker. Det känns bra.

Och så skriver man det här och tänker att nej, vad sentimentalt det blev, men så tänker man att äh, det får vara så för den här gången. God natt.

ett gudfaderligt möte

Det kom en egyptisk man och knackade på min dörr idag, han hade finkläder och en stor blå bag i händerna. Så fort jag hade öppnat dörren hälsade han väldigt artigt och räckte fram en liten lapp som jag tog och läste: Något i stil med ’Hej! Jag talar inte så bra svenska, men jag har många konstiga saker i väskan som kanske intressera dig. Får jag komma in?’

Han såg så hågsen ut och jag förstod jag att han hade blivit avvisad i många dörrar idag, så det kom bara för mig att släppa in honom. Och så kom han jättetacksamt in i hallen och ställde ned bagen på golvet, öppnade den och det låg en massa egyptiska papyrus och franska målningar i den, han började ödmjukt ta upp dem en efter en och visa. Jag var först lite på min vakt eftersom det var en försäljare, men vi förstod snabbt båda var vi hade varandra och det blev en avslappnad respektfull stämning mellan oss. Och det var två målningar som fångade mitt intresse, jag stod och valde mellan ett vinterlandskap och en skogsbild på något tygduksliknande material. Han förklarade att han gav 20% rabatt till studerande och pensionärer, så istället för 120 kr skulle det bara kosta 90 kr per bild för mig. Jag tackade för det. Snart hade jag bestämt mig för vinterlandskapet och han erbjöd några former av paketpris om jag tog den andra målningen med, men jag sa att nej, det räckte med vinterlandskapet. Han förstod.

Då gick jag och hämtade pengar, och det var nu det hände. Jag sa att jag ville ge 100 för den istället. Han hajade till med en ny vördnad i blicken, och vi skakade återigen hand och han sa att jag var en generös man. Jag sa bara vänligt att det var trevligt att göra affärer med honom. Och så pratade vi lite till om Egyptien och det nya livet för honom i Sverige. Sen skulle han gå, men först tog han plötsligt upp en papyrusmålning från väskan och gav med den till mig! Han hade uppskattat min generositet och framförallt hade det varit ett så genuint möte två människor emellan i all välmening, så det föll sig helt naturligt för honom. Jag tackade och vi skakade hand igen, och så önskade vi varandra lycka till i livet innan han gick.

Det hör kanske till att jag såg Gudfadern i förrgår, och blev imponerad av Michael Corleones tal till sin tilltänktas pappa i Sicilien. Han gjorde det med sån karaktär, så diplomatiskt och respektfullt, och på något sätt kände jag samma anda i mig själv i det här. Hmm. Det var coolt i alla fall.