nu är det jullov

JULLOV! STOCKHOLM! Jag tog flyget upp, åkte till Brandbergen, blev blixtkär i en ny kassörska på Ica, fick träffa Sandras nya katter igen och har börjat landa helt enkelt. Och så kommer det att bli några inhopp på jobbet under lovet också, OH OH! Och kanske att jag handlar igen på Ica. Men nu blir det i alla fall landet i några dagar där de inte har internet, så om nån har tänkt maila mig de närmsta dagarna så "KNOCK IT OFF!!" som jag älskar att skrika, för jag kommer ändå inte kunna läsa. Inte minst, snart är det jul.

Sammanfattningsvis: God jul från stefanmedo.

fåglar på loftet

Ikväll ska klassen göra adventsläsning på "Loftet" i Malmö.

Jag kanske lever mig in för mycket, men det känns som att vi är på nåt slags historisk turné. Eller så är det bara för att jag älskar att åka pågatåg... Har i alla fall en ny fågelhistoria bland mina papper och det här får bära eller brista!

katter (dialog)

Vi skrev dialoger som teatereleverna fick uppträda förut. Här är min:

POJKE: Förresten farmor, jag ska få en kattunge.
FARMOR: Vem?
POJKE: Jag! Jag ska få en kattunge. Den var på en soptipp för några dagar sen och de skulle avliva den, men mamma ska rädda den. Och jag såg en bild idag och den var verkligen söt.
FARMOR: Roligt.
POJKE: Ja.
FARMOR: Vi går ut på balkongen. Jag ska röka en cigarettjävel.
POJKE: ...
FARMOR: Jag och Tage hade också en katt en gång. Men jag försökte bli av med den, så jag bad en kollega på sjukhuset om ett par valium. Du vet vad valium är va?
POJKE: Ja, nåt lugnande...
FARMOR: Ja. Så jag krossade dem och la i kattmaten, tänkte ge den en överdos.
POJKE: Farmor...
FARMOR: Men den dog inte. Den blev bara vinglig och ramlade omkring hela tiden och somnade till slut, men den dog inte. Och sen blev den bra igen.
POJKE: Vilken tur...
FARMOR: Så jag fick dåligt samvete och ville inte döda den längre sen. Dessutom har ju katter nio liv sägs det, det vore alldeles för mycket jobb.
POJKE: Ja, och så vore det inte så schysst mot katten heller.
FARMOR: Vadå?
POJKE: Att döda den.
FARMOR: Och så hade vi en sån vacker monstreablomma i vardagsrummet, med lianer som hängde ned. Katten brukade klättra på dem så att bladen gick sönder.
POJKE: Mm.
FARMOR: Den dog så småningom.
POJKE: KATTEN?
FARMOR: Nej nej, monstreablomman.
POJKE: Tänkte vä-
FARMOR: Nej, katten tog Tage ut i skogen och skjöt ihjäl sen. Den var helt hopplös, åmade sig på fönsterbrädorna och så vidare, välte ned blomkrukor och dekorationer. Helt hopplös.
POJKE: Men farmor, vad hemskt. Varför skaffade ni katt överhuvudtaget då?
FARMOR: Det gjorde vi inte. Den hade bara kommit in en dag och så fick vi dras med den.
POJKE: ...
Ska vi gå in?
FARMOR: Jag har inte rökt klart hela cigaretten.
POJKE: Okej, då kan jag passa på att berätta min kattungehistoria!
FARMOR: Visst.
POJKE: Jo, det började med att-
FARMOR: Nu är den slut.
POJKE: Mm?
FARMOR: Cigaretten. Den är slut. Vi går in.
POJKE: Okej.
FARMOR: Hrmhrm, och vad finns det nu för program...?
POJKE: Jag vet inte.
Men i alla fall, min kompis mamma hade hittat den på soptippen och det var jättesynd om den, den frös och var helt ensam. Den låg och jamade i en liten låda. Men hon räddade den och tog hem den i värmen, och den var egentligen rädd för människor-
FARMOR: Fan, förra veckans TV-tidning...
POJKE: Okej, men så var min kompis i alla fall allergisk mot katter, så de ringde hem till oss för att de visste att jag ville ha en katt. Och jag fick! Så vi var och hälsade på den idag, och-
FARMOR: Jävla fjärrkontroll!
POJKE: Okej, så i alla fall, vi hälsade på den idag och den var sååå söt, och så rolig, den sprang runt hela tiden, och det var så häftigt för just som jag skulle hälsa på den och katten var på väg att spring-
FARMOR: Tyst! Jag ser på TV.

avbrott i textsamtalet

Idag var det textsamtal igen. Jag hade sovit mindre än två timmar eftersom min dygnsrytm är så rubbad, jag var dämpad och sa inte så mycket. Och dessutom verkade alla så ivriga att prata att man aldrig fick tillfälle att säga nånting om man inte hätskt kastade sig in och ville kriga för sina vinklar och tolkningar, och det orkade jag inte idag. Men så vände sig plötsligt Kajsa mot mig och frågade (något anklagande som jag upplevde det): ”Stefan, du har inte sagt så mycket. Vad tycker DU?” och all uppmärksamhet riktades plötsligt mot mig. Det blev helt tyst, och pressat. Jag blev såklart bestört och förvirrad, kände mig utpekad och fick säga rätt upp och ned som det var att ”Det är lustigt att du frågar, för jag har haft en del att säga men känner mig väldigt försummad av gruppen och utesluten ur diskussionen, om jag ska vara helt ärlig med dig.” Textsamtalet stannade upp, som i filmscener när någon drar nålen från skivan på ett party. De undrade vad jag menade. Jag drog upp exempel på hur jag knappt hade fått någon respons på de få kommentarer jag hade givit och det verkade som att alla var emot mig idag. Ingen visste hur de skulle bemöta det, och sen förklarade jag att det även kan ha haft med min dåliga dygnsrytm att göra och snart var det ur världen. Men de som var där lär nog inte glömma det. I efterhand kan jag i alla fall faktiskt känna att jag är ganska stolt över vad som hände, det var ett oförutsägbart och ärligt personligt uppträdande av mig, och på ett sätt hade jag inte fel.