dynamisk i diskussioner

Min morfar var en mästare. Om han satt vid ett bord och någon kritiserade honom brukade han bara stirra ned på bordet och långsamt irriterat samla smulor med handen. Han väntade tills motståndaren var klar eller gjorde ett misstag, och DÅ svepte han ilsket högen i luften och stormade upp så att stolen ramlade bakom honom, och plötsligt hade han vänt på hela situationen. Nu var det han som hade övertaget.

Mäktigt.

Jag har ett liknande sätt i diskussioner. Som idag i affären, när jag hade klättrat på en hylla och en personal sa att jag inte fick. Då hoppade jag ned och var först lite på defensiven och visste inte vad jag skulle göra. Då provade jag att bara vända ryggen mot henne ett par sekunder för att nollställa situationen, sen vände jag mig med ett ryck och ett hyttande pekfinger och galen uppsyn som för att säga "JO". Det blev hon för paff och hade inga fler argument att säga! Hehehe... Men just när jag skulle klättra upp på hyllan igen kom det såklart en väktare och visade ut mig.

Såklart.

Jag har förresten fått tag i Sun Tzus Art of War och Machiavellis Fursten! Bra grejer, jag har vetgirigt bläddrat igenom blad efter blad och blivit listigare och listigare. Kanske borde jag skriva ett liknande projekt, om det här med att komma överens med människor.

farmor på busshållplatser

Vill ni förresten veta hur min farmor får tiden att gå när hon väntar på bussar?

(utgår från ett "ja, det vill vi.")

Tydligen brukar hon räkna alla bilarna som åker förbi och varva med att se på klockan. Men, hon får bara se på klockan efter var tionde bil så det blir som ett slags belöning. Har ni tänkt på hur smart detta är?

(utgår från ett "nej, det har vi inte hunnit tänka på.")

Det är verkligen smart, för då sysselsätter man sig och får något att fokusera på. Man tänker mindre på tiden. Och så är det roligt om man kan jämföra med tidigare gånger, ibland kan det till exempel bli rekord och sånt. Sånt kan ju också vara ganska hisnande i sig.

(utgår från ett "okej.")

spider rico moved today

Det är en spindel i vårt badrum, den har varit där i över en månad och håller sig alltid i samma hörn. I vanliga fall gör jag mig av med spindlar (dödar dem inte, låter dem bara kliva upp på lite papper och kastar ut det genom fönstret) men den här verkar okej. Den skulle inte attackera en människa. Den stirrar inte ondskefullt planerande som de brukar, den här spindeln har bara ett sympatiskt stirr. Den tycker om oss. Det enda som bekymrar mig är att den nästan aldrig rör på sig och verkar ha så tråkigt. Jag skulle gärna se att den gav lite mer respons när man pratar med den, t.ex. Det händer väl att den vickar lite på ett ben mot en som för att vinka, och visst har jag märkt att den emellanåt får för sig att väva lite väv, men att den bara sitter på samma ställe hela tiden är ju inget kul. För att vara ärlig måste jag erkänna att det kan kännas lite otillräckligt från spindelns sida ibland, den kunde ha varit liiite lite roligare. Samtidigt som man verkligen måste respektera den, när man tänker på att det är en riktig överlevare som dagligen står ut med varma ångor från duschen och badkaret, hemska stankpuster från mina lägenhetskamrater och eventuellt obehagliga syner, osv. Det är en tuff, stark, bra spindel som får göra vad den vill. Vi döpte honom förra veckan till Spider Rico, som Rockys första motståndare heter, och sen dess sticker vi in huvudet ibland när vi går förbi badrummet och säger "Yo, Rico! Have you moved something today?" som Rocky brukade säga till sin sköldpadda. Men då blir man besviken varje gång som sagt. Nej, inte rört sig. Och jag hade vant mig vid det, till och med accepterat det som en del av hans charm, så därför var det en riktig upplevelse imorse när jag stod och borstade tänderna: För plötsligt vaknade Rico till liv och satte i fullt språng! Han sprang från sitt vanliga hörn hela vägen till ett annat hörn, det hände framför ögonen på mig, och sen så stannade han där i det nya hörnet. Det hade bara tagit några sekunder men det var en häpnadsväckande och magisk händelse som jag var där och bevittnade. Och vi på 30G är alla väldigt rörda och stolta och har pratat om det några gånger under kvällen.

Jag gick just in och kollade igen. Spider Rico trivs på sin nya plats, han verkar fullkomligt lysa av glädje och stoltserande iver över att ha gjort mig till lags. Det är bra. Men det är värt att nämna för framtida referens, att han får självklart ändå hålla sig på sin kant. Förhoppningsvis fortsätter han vara lika anspråkslös och passivt sällskaplig som nu, för om ett åttafotat småkryp med det där springet i benen kommer för nära och vill para sig med mina ögonfransar kommer jag att behöva döda det direkt tyvärr. Motvilligt men utan att tveka.

"Men det skulle du aldrig göra, skulle du det, Rico?"
Inget svar.

drömde om rufus

Imorse drömde jag olustigt om Rufus, katten hemma i Stockholm. Han var rädd och ville mig något, och jag skulle just lugna honom men hann inte. För då vaknade jag. Klockan var 7:41 på morgonen och jag insåg att jag var i Skåne. Rufus är 60 mil bort och har inte sett mig på 34 dagar. Han förstår inte varför jag bara försvann igen. Det gör mig väldigt ledsen att tänka på.


Saknar Rufus.