Katter, fåglar, mindre hundar och gamla människor

Jag går ihop ovanligt bra med katter, fåglar, mindre hundar och gamla människor har jag märkt. Det finns många sociala frekvenser jag inte behärskar helt men just de här grupperna eller vad man ska kalla det trivs jag bra med, och de bra med mig.

Katter respekterar mig ofta mer än de gör andra t.ex, vi verkar ha en tyst överenskommelse. När Bosse och Rufus på landet sitter i fönstret och stirrar på fåglar kan jag sätta mig bredvid och titta ut tillsammans med dem, då rycker jag också med blicken mot saker som rör sig och låtsas titta lika intensivt på fåglarna. När katterna först vänder blickarna undrande mot mig så kisar jag varmt och tryggt med ögonen åt dem och nickar förtroendeingivande, och jag menar det verkligen. Då kisar de till likadant och nickar de också och tittar ut igen, och sen sitter vi där tillsammans och delar stunden. Och alltid när jag kommer in i ett rum där en katt ligger ser jag till att uppmärksamma den med en hemlighetsfull nick innan jag går vidare, det är viktigt, och jag ger dem alltid space osv, det är som att vi rör oss på samma frekvens. I gengäld är det mig de brukar gilla mest och på något sätt förstår vi varann helt enkelt och det gäller de flesta katter, vi har ofta en viss kontakt som glädjer mig att tänka på.

Och på jobbet har det visat sig att jag är begåvad bland fåglar. En gång i somras kom det in en duva på biografen som flaxade omkring uppe vid taket och inte kunde ta sig ut. Jag tog på mig att lösa problemet och stod först nere vid dörrarna och avvaktade, höll koll på den långt där uppe och såg att den även droppade skit ett par gånger så jag fick skingra folk som hade tänkt gå förbi där under. Det var ganska lugnt med besökare och det här hade blivit mitt fall kan man säga, det var jag och duvan. Efter ett tag tog sig duvan längre in mot övre plan där det är närmare taket, så jag följde efter. Det var då tillfället uppenbarade sig som i en filmscen, duvan landade vid ett hörnfönster för att ställa sig och vila, en livrädd tjej sprang iväg eftersom den hade kommit så nära hennes bänk och jag minns tydligt en röst som ropade "Nån måste stoppa duvan!" Och jag tänkte inte ens, jag bara tog mig igenom och klev ut ur klungan och var snart ensam med duvan som tittade omkring och var uppenbart nervös vid hörnfönstret. Jag visste att folk tittade men just då var det var bara jag och duvan, jag närmade mig försiktigt och när jag precis var framme och duvan började göra ansatser till att flaxa i panik såg jag till att snabbt få händerna kring den med ett stadigt lugnande grepp. Det fantastiska som hände då var att duvan kom av sig direkt och verkade lita på mig. Jag förstärkte detta ännu mer med att säga "luuugn, luuugn, luuugn..." till den, och den bara fortsatte sitta stilla i mitt grepp och titta nyfiket omkring på alla människor medan jag gick förbi dem, och vi fortsatte lugnt förbi alla förvånade och hänförda uppsyner och några barn som pekade, sen ned för trapporna och slutligen ut genom entrédörren, då släppte jag bara duvan och sa "Flyg iväg" och den flaxade iväg upp över byggnaderna. Det var faktiskt underbart, och kanske min bästa upplevelse från hela sommaren.
Någon vecka senare hade det kommit in en småfågel. Den var lite svårare, lite nervösare och snabbare, och det var dagtid med många småbarn som sprang omkring och skrek så fågeln fick aldrig en chans att lugna sig. Men då gjorde jag en annan bra grej, jag såg att småfågeln hade flugit upp på en trailer-tv i den lugnare änden av biografen så jag gick dit och ställde mig strax under den och tittade på den, sökte ögonkontakt med den. När jag såg att den hade lagt märke till mig fortsatte jag titta vänligt på den och kände mig urklippt ur verkligheten, och nu såg den nyfiket tillbaka. Med bibehållen ögonkontakt började jag sakta röra mig bakåt mot en balkongdörr jag hade öppnat i närheten. Småfågeln fortsatte titta på mig och då gick jag ut genom dörren och in igen några gånger för att den skulle förstå. Sen gick jag bara iväg runt ett hörn och minuten senare när jag kom tillbaka hade fågeln flygit ut genom dörren jag hade visat. Var det en tillfällighet eller hade jag lyckats igen?

Och, ja, småhundar och gamla människor men nu har detta blivit så långt så jag fortsätter med dem en annan gång. I alla fall, håller på att ringa in nånting här, kanske är det att jag är bra på att se och bekräfta de här varelsegrupperna utan att vara för påträngande? Det känns i alla fall bra och det handlar om stunder där jag får gå in i mig själv.