Skräcknatt på nattjobbet

Jag har ett hemligt nattjobb ett par gånger i månaden, det låter bättre att säga "malmskillnadsgatan" men egentligen är det ett nattvaktsjobb. Det är på en stor institution så jag ska inte yppa för mycket detaljer, men det jag gör är att komma hit och hålla ett tal om brandsäkerhet för de som övernattar, sen har jag en jourtelefon och ungefär 16 timmar att fördriva i ett enormt personalrum med röd-orangea soffor och ett stort köksområde på ena sidan rummet. Det är en trevlig återkommande miljö där jag passar på att avverka tv-serier och läsa böcker och stirra in i väggar. När det blir natt så släcks hela komplexet ned och det blir ödsligt och ekande utanför personalrummet, skuggor överallt när jag måste åka hiss ned till receptionen för att lämna en mapp. Då ska man helst inte ha sett på The Walking Dead under kvällen dessutom, men jag började kolla här för ett par år sen så det har hört ihop sen dess att spara avsnitten till nattjobbet. En gång skulle jag ned och det var särskilt kusligt av nån anledning, närvaron av zombies tycktes påtaglig nere i dunklet. Jag fick påminna mig själv om att allting bara hände i mitt eget huvud och att byggnaden var tom, tog hissen ned och den plingade till som vanligt innan dörrarna gick upp. Jag gick ut lugnt och kunde nästan skratta till åt alla dumma inlevelser man kan få och vad de gör med en. Sen skulle jag knappa in dörrkoden till receptionen MEN JUST DÅ hördes plötsligt fotsteg bakom mig och en vakt kom gående ur skuggorna runt hörnet några meter bort, han var bara mitt i en rutinrunda eller vad det var. HAHA! Helllllvete...

Men det obehagligaste hände min första natt på arbetsplatsen, i maj 2012. Jag hade kommit hit och en väldigt allvarlig chef gick igenom all information jag behövde veta. Jag fick passérkort, jourtelefon och en genomvandring kring hela stället, och allvaret från den här människan visste inga gränser, han lät som att jag hade hamnat på en militärstation eller fängelsehåla jag skulle behöva vakta med mitt liv. Men så var i alla fall genomgången snart över och jag blev ensam personal kvar i byggnaden, i det här enorma personalrummet med röd-orangea soffor som sagt. Så jag hämtade ryggsäcken och plockade fram datorn, hängde upp jackan på en av stolarna och sparkade av mig skorna i ena hörnet och bytte om till shorts, lagade pasta med tomatsås och kände mig som hemma. Sjönk ned i en av sofforna och började kolla på en film. Jag fick nästan dåligt samvete för alla övernattare som delade en sovsal som var mindre än mitt personalrum med tjugo dubbelsängar utställda, jag såg dem passera i korridoren utanför ibland genom en glasruta i dörren. I alla fall så var klockan 23 och jag pausade filmen för att gå till badrummet i korridoren utanför, och gick dit, MENNNNN.... sen när jag kom tillbaka.... så hade jag.... råkat.... lämna passérkortet där inne på bordet!!! Jag stod där i mina shorts och kunde se in genom fönstret hur kortet låg där bredvid datorn, och det gjorde även jourtelefonen!!! Och jag var alltså utelåst och det fanns inget jag kunde göra, inte ens ringa och störa nån mitt i natten eftersom numrena bara fanns på telefonen där inne. Jag var enda personalen i byggnaden och nu var det verkligen kört. Första natten på jobbet och jag hade fuuuukd it up real good, ordinarie personal skulle komma tillbaka på morgonen och hitta mig så här, det skulle vara det enda intrycket jag hade gjort och den där allvarliga chefen skulle handgripligen ta tag i mig och kasta ut mig med ett "Idiiiiot!!", jag skulle knappt få tid att samla ihop mina nonchalant utspridda saker. Förutom att bli det stora skrattet i morgonsnacket skulle jag bli ett legendariskt skräckexempel för alla nya i framtiden om hur det kan gå. På något plan var det lite av en tröst, insikten att detta skulle bli legendariskt, det var helt klart bland de mest spektakulära situationerna jag hade försatt mig i (på nivå med Bilt3ma-legenderna där jag somnade 40 min i en tvättsvamps-kartong en gång, ovetande lät en truck rulla iväg obemannad en decimeter ifrån chefens bil och fick en fruktansvärd brännskada på underarmen när jag höll på med en -52c kylspray) och den här katastrofen var något som hände just där och då, på ett sätt levde jag verkligen! Alla de tankarna försökte jag fokusera på samtidigt som de flöt ovanpå en overklig känsla av fritt fall i mörker, ångest inför mammas besvikelse och nya anledning till oro för mig, stress över min uteblivna inkomst och allt vad detta skulle innebära. Jag hade dessutom en lång bävande natt framför mig och skulle behöva vänta till 07 på morgonen innan allt detta hände. MEN, så kom det plötsligt för mig att det skulle väl gå förbi väktare nån gång under natten i det här stora glaskomplexet. Kanske? Kanske kunde de hjälpa mig. Klockan var strax innan tolv och jag ställde mig med kupade händer ovanför pannan för att kunna se ut i mörkret, där nere var det nedsläckt och tomt och öde. På golvplanet två våningar ned skulle alltså väktarna förmodligen komma gående och ha ficklampor tända, då skulle jag kunna öppna dörren (som fick vara öppen högst 30 sekunder i taget innan ett larm gick) och ropa efter dem. Jag lovar att jag stod där stirrande på helspänn tålmodigt som en katt i åtminstone 2-3 timmar, det här var mitt enda hopp och jag bara fortsatte speja intensivt och vänta på nåt slags rörelse. Och till slut gjorde hände det, visst kom det till slut två väktare!! Jag öppnade dörren och ropade, och de lyckades till slut lokalisera mig bland alla trappor och dörrar. Wooow, herregud, yessss, taaaack....!!!! Jag kunde inte säga tack nog, det var den största lättnaden jag hade varit med om på länge. (Och egentligen var historien längre än så här, de hade inte heller befogenhet till personalrummet utan fick kontakta nån vaktcentral och hålla på i tjugo minuter, men till slut lyckades de fixa in mig igen ca 03 på natten.) Och jag kunde sätta mig igen och fortsätta på filmen, och tänkte att det här var ju ett äventyr som personalen här aldrig ska få höra om... Bara det att det är klart att de fick göra det, vaktbolaget meddelar alltid om incidenter och så, så morgonen efter kom den allvarliga chefen och frågade mig vad som hade hänt. Fast den här gången när jag berättade var han inte lika allvarlig, han visade sig vara ganska förstående och lättsam egentligen, och vi gick och bytte ut kortet mot en elektronisk plupp med ett snöre till midjan istället som fungerade lika bra som kortet. Sen dess har det inte hänt igen. MEN, mycket riktigt kommer upplevelsen och historien alltid att finnas kvar och nu i efterhand är jag glad att det hände. Är inte det en av de bästa sensmoralerna som finns ändå?

Tråkig långfredag

Jag har en hälsning jag har tänkt säga ganska länge som var bundet till en viss dag, till långfredagen. Så idag kunde jag äntligen lägga handen på folks axlar och säga "Tråkig långfredag på dig!!" och fick väl ett par artiga leenden, inga vrålande skratt direkt men ändå trevligt antar jag. Bara det att jag byggde upp en förväntan under det här halvåret där jag såg fram emot att säga det, eller om det är långfredagens förbannelse i sig, men det kändes aldrig roligt idag. Inte alls så inspirerat som den där kvällen. Så jag blev mer och mer självmedveten och obekväm för varje gång jag sa det och gav till slut upp, nu har jag inte sagt det på en timme. Verkligen en besvikelse, och på ett sätt kommer det bli en tråkigare långfredag än nånsin bara för det här.

Nytt album från Sage Francis

Förutom att jag äger samtliga av hans album och mixtapes, har sett honom live åtta gånger sen hösten 2000 och träffat honom flera gånger så kan det vara Sage Francis "egensinniga outsider" och "gör-det-själv"-energi som har inspirerat mig mest av allt i livet. Det är nånting absurt personligt i hans texter och scen-framträdanden med både hip hop, spoken word, comedy och politisk one-man-show i ett och jag kan härleda mycket i hur jag själv fungerar till den här mannen, en och annan absurt personlig tendens t.ex. Sämre förebilder kan man råka få som tonåring när man är som mest mottaglig för dem. I alla fall så har han ett nytt album på väg (Copper Gone, 3e juni) och kommer till Sverige TVÅ gånger i år, Stockholm den 7e november och Lund den 19e november. Och jäääävlar, jag lär gå på båda. I dagarna kom nya singeln 'Vonnegut Busy' som går att lyssna på om och om igen, Sage är långt in i karriären och den där beslutsamma refrängen bara växer. Som Buck 65 skrev i en recension, "sounds like it was written on the sky":

Och här är en rolig intervju, schweizisk intervjuare som tyst räcker fram märkliga ord Sage ska prata om. Han har en peruk på sig som brukar komma av efter några låtar på konserterna:

Rencontre avec le rappeur américain Sage Francis from societe-ecran media on Vimeo.

Sextio år gammal med en dålig lunga

Okej, vet inte hur intressant detta blir för andra... Idag stod jag på biografen i Kulturhuset och hade just släppt in till en föreställning. Då kom det upp en märklig liten man för rulltrappan, en uppenbart hinduisk, tänkande ödmjuk man som tittade sig nyfiket och försiktigt omkring i den nya våningen han hade kommit upp på. Hans käke såg lite ihoptryckt formad ut och tänderna i munnen var en spretig konstellation men det förstärkte bara hans godhjärtade uppsyn. Nånting med hans uppenbarelse gjorde mig glad, så jag log vänligt när han passerade och då stannade han upp och frågade nånting om filmlistan uppe på en monitor. HURSOMHELST, ungefär 20-30 sekunder senare hade vi börjat prata om döden, jag sa att jag tänker dagligen på döden själv och inspireras av det på olika sätt, och han frågade om jag hade läst "Tibetan book of the dead" om det var så den hette. Det hade jag inte, och han berättade om ett gammalt munksamhälle där de hade en egen vetenskap om döden, medicin osv. I alla fall så förvandlades det här till ett femtio minuters möte som jag nu sitter här och känner mig ganska upplyft av i efterhand. Det blev en surrealistisk stämning som hämtad ur filmen "Waking Life" och språket växlade då och då mellan knackig svenska och bättre engelska. För att minnas själv i framtiden antecknar jag nu att han hette Deepak, hade sympatiska gollum-drag i ansiktet och var sextio år, hade en dålig lunga och känner att döden närmar sig, och han håller på att rama in och få avslut på saker. Det här var första gången han hade lämnat lägenheten på flera veckor och det var därför han var så uppenbart lycklig över att få prata med nån. Han har levt fattig och ibland så utfattig "like a street dog" att han inte hade vetat när han skulle äta nästa gång, och nyttjat många berusningsmedel genom livet. Han svek även sin djupt religiösa familj när han var liten genom att inte kunna motstå kött, han känner fortfarande att det är oförskämt men han kan bara inte motstå att äta kött. Av en slump hade han träffat Dalai Lama en gång 1987 i Tibet när denne hade gått ut genom templets portar för att hälsa personligen på ett hundratal människor som var samlade där utanför. Och han hade känt en amerikansk konstnär som en gång försökte hjälpa ekonomiskt genom att ge honom jobbet att redigera en dagbok till ett bokmanuskript, en dagbok han hade med sig på samma Tibetresa och till och med valde att avstå hotell för att försöka spara pengar, och så sov han i en inhängnad utanför templet och upptäckte när han vaknade att någon hade stulit både dagboken och den summa pengar han hade haft med sig, det hade varit hjärtskärande för honom inte minst att han hade svikit sin vän. Och jag berättade om när jag brottades med döden i Prag 2008, han lyssnade vetgirigt och levde sig in i alla detaljer om skräcken och ryckningarna i mitt beteende under den märkliga resan där jag själv trott att jag skulle dö, och när jag nämnde att jag skriver så blev han ännu mer lyrisk och jag blev faktiskt stolt över hur han skrattade högt åt mitt referat av "MC-hjälm i kassan" och han fick även youtube-sökorden till kortfilmen "Underdogs" på ett kvittopapper för att kolla senare. Och då hade vi kommit in på film igen, och han nämnde att han hade känt av sen han var tre år gammal att hans äldre bror inte tyckte om honom, och hans bror hade sett till att han inte skulle följa sin dröm att försöka göra film som ung och det var något han verkligen ångrade i livet att han inte gjorde. Så han var väldigt intresserad och lyhörd på allt som hade med filmteknik att göra, ställde många ingående frågor och ville veta hur nya digitial-tekniken fungerade, så jag lät honom följa med in i maskinrummet och se hur det går till, han var otroligt andaktsfull och tittade beundrande på projektorn och alla datorer, och så fick han ställa sig på en pall och kolla in genom luckan till salongen där "Det blåser upp en vind" visades. Han log djupt inifrån när han klev ned och ville skaka hand av tacksamhet. Slutligen när han skulle gå sa han att han var så lycklig över att vi hade börjat prata, han sa att han försöker skriva dagbok nästan varje dag egentligen, 2-3 sidor, och att det här kommer han knappt kunna skriva om för han levde så mycket i stunden att han knappt mindes vad vi hade pratat om. Haha, och det var egentligen exakt samma här, men här kom ett snabbt försök att sammanfatta.

Guldbollen eller en Oscarsstatyett (t.ex)

Jag har gått fram till människor jag trodde jag kände väl på sistone och frågat "Vad skulle du helst vilja vinna, guldbollen eller en oscarsstatyett..." ganska tonlöst och tittat på dem med en nollställd blick för att inte påverka utfallet. Oftast svarar de det ena alternativet eller det andra men ibland går någon utanför protokoll och säger "båda" eller "ingen av dem"... Men det jag ogillar mest är när de låtsas inte höra eller vägra svara, då stryks de ur anteckningsboken direkt och så får de inga fler frågor efter det. På så sätt sållas nej-sägarna ut allt eftersom ur min oberoende studie och de skickligaste deltagarna kan befrämjas och kanske vid nåt senare tillfälle belönas med varsitt inbundet kompendium med alla samlade svar. Då får vi tillsammans även belöningen att en dag kunna bläddra och skratta åt hur olika vi kan prioritera genom livet ändå, men att alla gemensamt kan tycka att jag startade en väldigt bra frågeklubb en gång för så många år sen.

Pluto var inte den första, inte den sista

Pluto var den nionde planeten, det var en självklarhet i många år. Vi hade nio planeter varav några hade roliga namn och den som var längst ut hette Pluto, det var vårt solsystem på ett ungefär. Sen började vetenskapen mer och mer prata om att den var för liten och att det snarare var en "dvärgplanet" och sedan 2006 räknas alltså inte Pluto längre som en av planeterna... Som människa i något mindre storlek tar jag själv mycket illa upp och blir orolig för vad mer som kan komma att beslutas.

DON'T LET THEM KILL ME.

--

Råkade ta dessa i en fotoautomat för ett antal år sen, sen dess har jag haft komplex:

Kände mig patetisk med tygpåsen

Ofta går man in och presenterar filmer på biografen, hälsar välkomna och säger hur lång filmen är osv. Jag brukar hålla det kortfattat och uppriktigt och informativt, då kan jag känna att jag har kontroll på vad jag säger och vad jag gör. Men ibland om det blir tekniska problem kan det bli mer problematiskt. En gång sprakade det till i walkie-talkien och nån frågade om jag kunde informera en salong om att filmen skulle dröja några minuter medan de felsökte i maskinrummet. Det gjorde jag, gick in och höll ett kort tal om att filmen skulle börja om några minuter. Sen gick jag ut igen och fortsatte med mitt men kände intensivt hur minuterna gick, längre än jag hade sagt, och det hördes i walkie-talkien att det fortsatte jobbas på problemet. Nu satt väl besökarna där inne och undrade vad som pågick, tiden stod stilla i salongen och det var jag som hade gjort mig synlig och sagt det där om några minuter, så det verkade antingen som att det var mitt fel alltihop eller som att jag inte brydde mig... Det stressade mig mer och mer, jag stod inte ut och behövde komma på nånting bra att rädda situationen med. Då kom jag att tänka på tygpåsarna vi hade nere i skåpet, tygpåsar med badtofflor och plasthattar och flugsmällare vi hade lottat ut på sommaren. Innan jag visste ordet av hade jag börjat skynda ned för trapporna och halvt som halvt tappat kontrollen över kroppen, jag upplevde hur jag ryckte upp skåpdörrarna och fick tag i en påse, sen satte jag fart upp för trapporna igen och mot salongen. Det började formas en abstrakt bild i huvudet av att jag skulle komma in-studsande och skrattande och vara så karismatisk jag bara kunde och köra nåt slags frågesport om tygpåsen. Det fanns inte tid att hitta på en plan B, det här skulle få bära eller brista. Men gudskelov så hade jag bara ett fåtal meter kvar till salongen när nån sa att problemet var löst, filmen skulle börja och en fullsatt salong satt väl där inne i mörkret och började läsa förtexterna till filmen medan jag själv bara kunde hejda mig utanför dörren och dubbelvikt börja hämta andan med tygpåsen dinglande från ena handen. Efter en liten stund var lugnet tillbaka igen och jag kunde skratta till åt hur nära det hade varit. Jag är ju ingen utåtriktad person egentligen så förmodligen hade spektaklet fallit ganska platt.