Kände mig patetisk med tygpåsen

Ofta går man in och presenterar filmer på biografen, hälsar välkomna och säger hur lång filmen är osv. Jag brukar hålla det kortfattat och uppriktigt och informativt, då kan jag känna att jag har kontroll på vad jag säger och vad jag gör. Men ibland om det blir tekniska problem kan det bli mer problematiskt. En gång sprakade det till i walkie-talkien och nån frågade om jag kunde informera en salong om att filmen skulle dröja några minuter medan de felsökte i maskinrummet. Det gjorde jag, gick in och höll ett kort tal om att filmen skulle börja om några minuter. Sen gick jag ut igen och fortsatte med mitt men kände intensivt hur minuterna gick, längre än jag hade sagt, och det hördes i walkie-talkien att det fortsatte jobbas på problemet. Nu satt väl besökarna där inne och undrade vad som pågick, tiden stod stilla i salongen och det var jag som hade gjort mig synlig och sagt det där om några minuter, så det verkade antingen som att det var mitt fel alltihop eller som att jag inte brydde mig... Det stressade mig mer och mer, jag stod inte ut och behövde komma på nånting bra att rädda situationen med. Då kom jag att tänka på tygpåsarna vi hade nere i skåpet, tygpåsar med badtofflor och plasthattar och flugsmällare vi hade lottat ut på sommaren. Innan jag visste ordet av hade jag börjat skynda ned för trapporna och halvt som halvt tappat kontrollen över kroppen, jag upplevde hur jag ryckte upp skåpdörrarna och fick tag i en påse, sen satte jag fart upp för trapporna igen och mot salongen. Det började formas en abstrakt bild i huvudet av att jag skulle komma in-studsande och skrattande och vara så karismatisk jag bara kunde och köra nåt slags frågesport om tygpåsen. Det fanns inte tid att hitta på en plan B, det här skulle få bära eller brista. Men gudskelov så hade jag bara ett fåtal meter kvar till salongen när nån sa att problemet var löst, filmen skulle börja och en fullsatt salong satt väl där inne i mörkret och började läsa förtexterna till filmen medan jag själv bara kunde hejda mig utanför dörren och dubbelvikt börja hämta andan med tygpåsen dinglande från ena handen. Efter en liten stund var lugnet tillbaka igen och jag kunde skratta till åt hur nära det hade varit. Jag är ju ingen utåtriktad person egentligen så förmodligen hade spektaklet fallit ganska platt.