Jag har ett hemligt nattjobb ett par gånger i månaden, det låter bättre att säga "malmskillnadsgatan" men egentligen är det ett nattvaktsjobb. Det är på en stor institution så jag ska inte yppa för mycket detaljer, men det jag gör är att komma hit och hålla ett tal om brandsäkerhet för de som övernattar, sen har jag en jourtelefon och ungefär 16 timmar att fördriva i ett enormt personalrum med röd-orangea soffor och ett stort köksområde på ena sidan rummet. Det är en trevlig återkommande miljö där jag passar på att avverka tv-serier och läsa böcker och stirra in i väggar. När det blir natt så släcks hela komplexet ned och det blir ödsligt och ekande utanför personalrummet, skuggor överallt när jag måste åka hiss ned till receptionen för att lämna en mapp. Då ska man helst inte ha sett på The Walking Dead under kvällen dessutom, men jag började kolla här för ett par år sen så det har hört ihop sen dess att spara avsnitten till nattjobbet. En gång skulle jag ned och det var särskilt kusligt av nån anledning, närvaron av zombies tycktes påtaglig nere i dunklet. Jag fick påminna mig själv om att allting bara hände i mitt eget huvud och att byggnaden var tom, tog hissen ned och den plingade till som vanligt innan dörrarna gick upp. Jag gick ut lugnt och kunde nästan skratta till åt alla dumma inlevelser man kan få och vad de gör med en. Sen skulle jag knappa in dörrkoden till receptionen MEN JUST DÅ hördes plötsligt fotsteg bakom mig och en vakt kom gående ur skuggorna runt hörnet några meter bort, han var bara mitt i en rutinrunda eller vad det var. HAHA! Helllllvete...
Men det obehagligaste hände min första natt på arbetsplatsen, i maj 2012. Jag hade kommit hit och en väldigt allvarlig chef gick igenom all information jag behövde veta. Jag fick passérkort, jourtelefon och en genomvandring kring hela stället, och allvaret från den här människan visste inga gränser, han lät som att jag hade hamnat på en militärstation eller fängelsehåla jag skulle behöva vakta med mitt liv. Men så var i alla fall genomgången snart över och jag blev ensam personal kvar i byggnaden, i det här enorma personalrummet med röd-orangea soffor som sagt. Så jag hämtade ryggsäcken och plockade fram datorn, hängde upp jackan på en av stolarna och sparkade av mig skorna i ena hörnet och bytte om till shorts, lagade pasta med tomatsås och kände mig som hemma. Sjönk ned i en av sofforna och började kolla på en film. Jag fick nästan dåligt samvete för alla övernattare som delade en sovsal som var mindre än mitt personalrum med tjugo dubbelsängar utställda, jag såg dem passera i korridoren utanför ibland genom en glasruta i dörren. I alla fall så var klockan 23 och jag pausade filmen för att gå till badrummet i korridoren utanför, och gick dit, MENNNNN.... sen när jag kom tillbaka.... så hade jag.... råkat.... lämna passérkortet där inne på bordet!!! Jag stod där i mina shorts och kunde se in genom fönstret hur kortet låg där bredvid datorn, och det gjorde även jourtelefonen!!! Och jag var alltså utelåst och det fanns inget jag kunde göra, inte ens ringa och störa nån mitt i natten eftersom numrena bara fanns på telefonen där inne. Jag var enda personalen i byggnaden och nu var det verkligen kört. Första natten på jobbet och jag hade fuuuukd it up real good, ordinarie personal skulle komma tillbaka på morgonen och hitta mig så här, det skulle vara det enda intrycket jag hade gjort och den där allvarliga chefen skulle handgripligen ta tag i mig och kasta ut mig med ett "Idiiiiot!!", jag skulle knappt få tid att samla ihop mina nonchalant utspridda saker. Förutom att bli det stora skrattet i morgonsnacket skulle jag bli ett legendariskt skräckexempel för alla nya i framtiden om hur det kan gå. På något plan var det lite av en tröst, insikten att detta skulle bli legendariskt, det var helt klart bland de mest spektakulära situationerna jag hade försatt mig i (på nivå med Bilt3ma-legenderna där jag somnade 40 min i en tvättsvamps-kartong en gång, ovetande lät en truck rulla iväg obemannad en decimeter ifrån chefens bil och fick en fruktansvärd brännskada på underarmen när jag höll på med en -52c kylspray) och den här katastrofen var något som hände just där och då, på ett sätt levde jag verkligen! Alla de tankarna försökte jag fokusera på samtidigt som de flöt ovanpå en overklig känsla av fritt fall i mörker, ångest inför mammas besvikelse och nya anledning till oro för mig, stress över min uteblivna inkomst och allt vad detta skulle innebära. Jag hade dessutom en lång bävande natt framför mig och skulle behöva vänta till 07 på morgonen innan allt detta hände. MEN, så kom det plötsligt för mig att det skulle väl gå förbi väktare nån gång under natten i det här stora glaskomplexet. Kanske? Kanske kunde de hjälpa mig. Klockan var strax innan tolv och jag ställde mig med kupade händer ovanför pannan för att kunna se ut i mörkret, där nere var det nedsläckt och tomt och öde. På golvplanet två våningar ned skulle alltså väktarna förmodligen komma gående och ha ficklampor tända, då skulle jag kunna öppna dörren (som fick vara öppen högst 30 sekunder i taget innan ett larm gick) och ropa efter dem. Jag lovar att jag stod där stirrande på helspänn tålmodigt som en katt i åtminstone 2-3 timmar, det här var mitt enda hopp och jag bara fortsatte speja intensivt och vänta på nåt slags rörelse. Och till slut gjorde hände det, visst kom det till slut två väktare!! Jag öppnade dörren och ropade, och de lyckades till slut lokalisera mig bland alla trappor och dörrar. Wooow, herregud, yessss, taaaack....!!!! Jag kunde inte säga tack nog, det var den största lättnaden jag hade varit med om på länge. (Och egentligen var historien längre än så här, de hade inte heller befogenhet till personalrummet utan fick kontakta nån vaktcentral och hålla på i tjugo minuter, men till slut lyckades de fixa in mig igen ca 03 på natten.) Och jag kunde sätta mig igen och fortsätta på filmen, och tänkte att det här var ju ett äventyr som personalen här aldrig ska få höra om... Bara det att det är klart att de fick göra det, vaktbolaget meddelar alltid om incidenter och så, så morgonen efter kom den allvarliga chefen och frågade mig vad som hade hänt. Fast den här gången när jag berättade var han inte lika allvarlig, han visade sig vara ganska förstående och lättsam egentligen, och vi gick och bytte ut kortet mot en elektronisk plupp med ett snöre till midjan istället som fungerade lika bra som kortet. Sen dess har det inte hänt igen. MEN, mycket riktigt kommer upplevelsen och historien alltid att finnas kvar och nu i efterhand är jag glad att det hände. Är inte det en av de bästa sensmoralerna som finns ändå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar